Där himlen står still




Foto: Jenny Groth



En artist som trots svåra år av droger, tragedier och branschmotgångar fortfarande brinner för sin musik. Det är vad L-P Anderson noterar då han åker med i Willy DeVilles turnébuss genom norra Italien. (Ur Sonic #33, februari 2007.)

Vid millennieskiftet nådde han botten.
 Inte bara befann sig Willy DeVille själv på fallrepet, hans mångåriga heroinmissbruk hade helt skenat bortom kontroll. Nära och kära gick bort på löpande band.
Under en tidsperiod på åtta månader dog båda Willys föräldrar och hans ene bror. Hans andre bror drabbades av svåra hjärtproblem. Därutöver tvingades Willy se på hur gamle vännen och producenten Jack Nitzsche förvandlades till ett hjälplöst kolli för att senare somna in för gott hösten 2000. Flera andra vänner gick samma väg.

Röster inuti hans huvud viskade ordet »död«, allt var som en enda sammansvärjning mot honom. När så slutligen hans dåvarande hustru Lisa begick självmord fanns det ingen gräns för bedrövelsen.

– Jag mådde fruktansvärt dåligt, säger Willy. Men jag insåg också att jag var tvungen att ta itu med mitt liv, det fanns inget att skylla på längre. När jag fyllde femtio upptäckte jag att jag knappt kom ihåg ett dyft av vad som hänt sedan [1977 års debutalbum] »Cabretta« gavs ut. Med tanke på hur jag har levt är det ett under att jag lyckats åstadkomma något över huvud taget. [skratt]

Med hjälp av en schweizisk specialistläkare inleddes de första seriösa avgiftningsförsöken.

– Det är svårt att bryta ett mer än tjugofemårigt beroende. Flera gånger föll jag tillbaka innan jag slutligen – efter många långa och svåra månader – lyckades göra mig fri. Heroinet är som en stor förälskelse som man aldrig riktigt vill eller kan släppa. Trots att jag vet att det vore omöjligt att fortsätta med det frestas jag ändå av tanken ibland.

Numera dricker Willy ingen alkohol och den enda spruta han använder sig av är fylld med insulin – för att hålla sin diabetes i schack.

 

Som frontfigur i gruppen Mink DeVille stod Willy i centrum när musikvärldens ögon och öron riktades mot högkvarteret för den första vågen av amerikansk punkrock – rockklubben CBGB’s i New York.

Willy DeVille var tuffare och mer stilmedveten än någon av medlemmarna i Ramones, dessutom så genuint gatucool att mer intellektuellt sinnade rockers som Television skrämdes av hans blotta uppenbarelse. Mink DeVille hade starkare låtmaterial än Blondie och högexplosiva punkgrupper som Dead Boys fick kämpa för att överträffa den energi som Willys band uppbringade varje gång de klev upp på en scen. Med guldblänkande garnityr och genomarbetad frisyr gjorde Willy ett oförglömligt intryck varhelst han visade sig. Rockfans världen över – inte minst åtskilliga musikjournalister – fascinerades av sångarens excentriska klädstil.

Genom att blanda gammal rhythm’n’blues och rock’n’roll med latinska rytmer och pop från tiden innan Beatles slog igenom förverkligade DeVille en unik ljudbild som han själv beskriver som »pachuco rock«. Det faktum att han aldrig har fått det stora genombrott som han förtjänar bidrar till att han fortfarande, efter trettio år som skivartist, upplevs som gåtfull och intressant. En artist som man alltid kan förvänta sig spännande saker av. Medan de flesta av hans forna konkurrenter numera upplevs som föredettingar är DeVille relevant och vital även 2007.

 

Bartendern på hotellet tittar förundrat på mannen som iklädd mockasiner, indiansmycken och en lång gul läderrock är fullt sysselsatt med att demonstrera några av de trick soulsångaren Joe Tex en gång i tiden brukade utföra med sina mikrofonstativ. En stund senare ser jag samme bartender iaktta oss samtidigt som Willy DeVille gör en perfekt imitation av Jerry Lee Lewis och dennes något säregna lillasyster, Frankie Jean.

Willy DeVille är ute på en fem veckor lång europaturné, för tillfället befinner han sig i den norditalienska staden Chiari. För några timmar sedan uppträdde han inför en entusiastisk publik och nu, medan några hängivna beundrare som letat sig fram till baren får autografer, bjuder den amerikanske sångaren på underhållande smakprov från ett, vad det verkar, outtömligt förråd av historier där alla från Van Morrison till Eddie Hinton har huvudrollen. Bland annat får vi höra om hur han en gång sa till Van Morrison att han är r’n’b-musikens motsvarighet till den hårddrickande poeten Dylan Thomas.

– Den liknelsen gillade han inte alls. Van blev tjurig och mumlade något om att han minsann aldrig hade använt sig av lika många ord som Dylan Thomas.

Vid lunchtid dagen därpå hoppar ett gäspande sällskap in i turnébussen som står parkerad i solen utanför hotellet. Pianisten Darin Brown öppnar en läsk och sätter sig i en stor skinnsoffa samtidigt som kontrabasisten David Keyes dyker in i en av övervåningens trånga sängar för att försöka få ytterligare några timmars sömn. Turnéledaren Yann samtalar med några ljud- och scentekniker innan stjärnan, sist av alla, kommer ut på parkeringen hand i hand med sin svenskättade fru Nina.

Även om Willy DeVille har tonat ner sin image ser han alltjämt speciell ut och väcker, med sin klädstil och sitt smink, uppmärksamhet vart han än kommer. Willy säger att han smälter in hyfsat hemma i New York men skojar om en incident som nyligen inträffade i Greenwich Village, där han numera bor i en lägenhet tillsammans med Nina.

– En japansk turist kom fram och frågade om jag var Ozzy Osbourne. Jag blev helt paff och visste inte vad jag skulle säga. Jag borde ha svarat »ni ser likadana ut för oss också«, men det kom jag inte på förrän långt efteråt…

 

William Borsey föddes den 25 augusti 1950 i en liten håla vid namn Stamford i Connecticut på den amerikanska östkusten. Hans familj var irokesindianer. Under femtonhundratalet gick fem olika indianstammar – däribland mohikanerna – samman för att bilda irokesförbundet.

Willy, som även har baskiskt blod i sina ådror, växte upp tillsammans med två bröder och en syster. Hans mamma och pappa skämdes för sitt indianska ursprung och strävade efter att vara så »amerikanska« som möjligt. Själv hade han nästan inga vänner och tillbringade huvuddelen av tiden hos sin mormor.

– Hon hade långt svart hår och brukade ta med mig på långa promenader längs järnvägsspåren. Hon berättade allt om vår släkt, men tyvärr var jag för liten för att förstå alla historier. Under senare år har jag grävt lite i mitt ursprung, mormor sa hela tiden att man aldrig ska glömma bort varifrån man kommer.

Hans näsa är deformerad och vinklad mot vänster. Willy avslöjar att det är resultatet av att vid upprepade tillfällen fått den bruten i slagsmål i ungdomen.

För att komma bort från den trångsynta småstadsmentaliteten begav han sig redan vid tretton års ålder till New York och började hänga utanför blues- och folkmusikklubbarna i Greenwich Village.

– Det fanns väldigt mycket musik i New York och jag lyckades se idoler som Bukka White och Howlin’ Wolf. Rock’n’roll, soul och doowop hördes från varje gathörn, men eftersom jag alltid hade dåligt med pengar kunde jag sällan gå in och titta när grupperna uppträdde.

En gång fick han i alla fall bevittna när Andy Warhol tillsammans med hela sitt Factory-anhang kom till en spelning med Howlin’ Wolf. Enligt Willy blåste popkonstnärens peruk av när den kraftfulle bluessångaren fyllde sina lungor för att börja sjunga…

Willy tänjde ofta på lagens gränser. En gång lyckades han lösa ut en kompis från polisen med hjälp av förfalskade dollarsedlar.

En påhittighet som även tog sig andra uttryck. Genom att använda skaftet från en fickkniv lärde han sig att spela slidegitarr och med en akustisk gitarr i bagaget reste Willy till London 1969 för att spela deltablues.

– Men det var svårt att hanka sig fram och till slut tvingades jag retirera hem igen.

Bland det mest minnesvärda med englandsvistelsen var ett möte med Gene Vincent vid Trafalgar Square.

– I stora polisonger och femtiotalsfrisyr kom han haltande tillsammans med en blond dam som såg ut som en countrysångerska. Vi stannade upp och tittade på varandra utan att växla några ord. Jag tror Vincent tänkte att han såg en ung upplaga av sig själv, samtidigt som jag kände att jag begrundade någon som mycket väl skulle kunna föreställa en äldre variant av mig.

Två veckor senare läste Willy i tidningen att Gene Vincent hade dött.

 

Bussen rullar ut på motorvägen och tar sikte på staden Trento, vackert belägen bland de många vinodlingar som gjort den här delen av Italien berömd.

När jag föreslår att vi ska gå någonstans där vi kan prata mer ostört säger Willy att sovrummet blir bäst. På väg upp för de smala trapporna svär han irriterat över den franske chaufförens sätt att hantera sitt fordon och tillägger att varje resa känns som en åktur i en jättelik tvättmaskin.

Trots att Willy och hans trupp färdas i en exceptionellt lyxig turnébuss kommer man inte ifrån att dess enda toalett är så liten att den mest liknar en jordnötsskål. Innanför en dörr allra längst bak på övervåningen finns en dubbelsäng där jag bäddar ner mig invid Willy för att lyssna till hur gruppen Mink DeVille bildades i San Francisco, dit sångaren flyttade efter äventyret i London.

– Manfred [Allen] var en tuff trummis som tidigare hade spelat med John Lee Hooker, han var mästare på stadig shuffle. Ruben [Siquenza] spelade bas och gillade att stå på scen. Barägarna älskade oss eftersom vår partyglada musik alltid gav spritförsäljningen ett rejält uppsving.

Den fräckaste bil medlemmarna i bandet kunde föreställa sig var en Cadillac Coupe DeVille och det ultimata hade varit om det fanns en sådan med minkpäls – därav gruppnamnet.

Då det var frustrerande att varje kväll behöva uppfylla publikens önskemål efter covers som »Purple Haze« och »Heart of Gold« började Willy skriva eget material. Efter att ha sett en annons i tidningen Village Voice där den nystartade klubben CBGB’s i New York sökte artister övertalade han bandkamraterna att de skulle pröva lyckan på östkusten.

Efter några succéartade spelningar och tre spår på samlingsplattan »Live From CBGB’s« undertecknades ett kontrakt med Capitol. Med den legendariske Phil Spector- kollaboratören Jack Nitzsche i producentstolen påbörjades inspelningarna av »Cabretta«.

– När jag träffade Jack första gången tog jag på mig min fräckaste ormskinnskostym, säger Willy som nu ligger bekvämt tillbakalutad i sängen och röker en cigarett som han då och då fimpar i en mineralvattenflaska.

– Jag hade smal mustasch och håret uppkammat så högt det bara var möjligt. Min första fru, Toots, såg också rätt speciell ut. Vi drog blickarna till oss. Jack, som blev en musikalisk mentor för mig, lyste upp när jag sa att det var dags att ta tillbaka rockmusiken från engelsmännen. Det var starten på en nära vänskap som varade fram till det att han dog för drygt sex år sedan.

 

Jack Nitzsche var skolad musiker och fast förankrad i musikhistorien genom sina välkända arrangemang för Phil Spector, sina inspelningar med namn som Rolling Stones och Neil Young, samt för att ha skrivit musiken till filmer som »Gökboet« och »Exorcisten«. Han förstod att DeVilles känsla för musiken från femtio- och det tidiga sextiotalet var äkta och insåg att den karismatiske sångaren hade potential att gå långt.

Willy antyder att musiker som Dr. John och Allen Toussaint senare accepterade honom av samma anledning – de förstod att han förstod.

– Man får heller inte glömma bort att jag hade varit med ett tag när punkvågen kom. Jag var betydligt mer erfaren än exempelvis killarna i Ramones. När vi spelade in första plattan hade jag fyllt tjugosju, var gift med Toots och dessutom fick jag min son, Sean, redan 1968. Hela idén med trasiga jeans och att klä ut sig till en trettonåring framstod som löjlig för mig.

Det är med blandade känslor som Willy DeVille ser tillbaka på CBGB’s-tiden.

– Det var spännande att känna att något var på gång, vår publik växte för varje kväll. Däremot var stället en riktig soptipp. Det stank av urin och besökarna borde ha fått betalt för att gå in.

Han hävdar bestämt att han inte hade något som helst gemensamt med huvuddelen av de andra band som spelade på klubben.

– Jag är inte särskilt bra på att umgås med folk som jag ogillar och hamnade därför omedelbart i konflikt med de flesta på CBGB’s. Är man poet på riktigt behöver man inte säga att man är det, fnyser Willie och menar att medlemmarna i Television borde ha stannat kvar på sina konstskolor eller använt sina rika föräldrars pengar till något bättre.

Det blev även åtskilliga spelningar tillsammans med Ramones. Ofta slutade det med knytnävsslagsmål i logen.

– Då var det roligare att turnera med Dr. Feelgood i England. De var mer avspända i sin attityd och visste hur man går tillväga för att ha roligt. Jag lärde mig en hel del från dem. Lee Brilleaux och Wilko Johnson brukade ligga utsträckta på golvet i folkvagnsbussen och lyssna på r’n’b när vi åkte mellan spelningarna. Vi spelade på riktigt ruffiga ställen, men vilket drag det var!

 

Konserthuset i Trento är nästan helt fullsatt när Willy äntrar scenen. Även om många i den sittande publiken verkar ha svårt att hänga med i mellansnacket hörs jubel och applåder varje gång bandet drar i gång en ny låt. En rundlagd herre i de främre raderna överlämnar en lång lista med låtönskemål. Willy blir irriterad och säger att han inte är någon jukebox.

Stämningen förbättras när en liten kille kliver fram med en stor bukett blommor, vartefter kvällen fylls med versioner av låtar som Dave Bartholomews/Fats Dominos »All By Myself« och Ivory Joe Hunters »Since I Met You Baby«.

Det är tydligt att Willy brinner för sin musik, trots att han är inne i slutskedet på den långa turnén är rösten i god form och utan problem fängslar han samtliga i lokalen med sin utstrålning. Många artister är beroende av att ha en aktuell skiva ute för att locka besökare till sina konserter, men i likhet med de allra största drar Willy DeVille alltid publik ändå.

– Jag är ingen loungesångare, säger han över en bit grillad kycklingfilé i logen efter konserten. Det började med att jag ville göra några enstaka spelningar där jag framförde favoritlåtar på ett intimt och lågmält sätt, men nu har jag rest runt med den »akustiska trion« i mer än fyra år och har inte för avsikt att göra det igen på ett bra tag. Nästa gång tänker jag ha med ett större band och spela eget material.

Utanför dörren till logen arbetar turnéledaren Yann febrilt med att avleda en fransk kvinna i femtioårsåldern som propsar på att få komma in. Willy smiter ut bakvägen och genom en tjock dimma letar vi oss fram till Grand Hotel Trento, där nattportiern räcker över liten grön låda som visar sig innehålla den utmärkelse som Willy DeVille fick vid en direktsänd TV-gala i San Remo några dagar tidigare. Någon i turnésällskapet hade tydligen bett receptionisten förvara den prestigefyllda utmärkelsen, som tidigare delats ut till namn som Jacques Brel, Nick Cave, Leonard Cohen och Elvis Costello.

Nina tittar oroligt när Willy öppnar lådan som har inskriptionen »Premio Tenco Award« och plockar ut en miniatyrgitarr av guld.

– Den är rätt cool, säger Willy och försöker spela ackorden till »Mixed Up, Shook Up Girl« på de tunna strängarna.

 

På »Cabretta« hörs det tydligt att Mink DeVille hade djupare musikaliska rötter än något av de andra banden som figurerade i den första vågen av punk och new wave från New York. Ljudbilden från Van Morrisons »Brown Eyed Girl« uppdateras effektfullt i »Mixed Up, Shook Up Girl«. Singellåten »Spanish Stroll« flörtar med latinorytmer och kompositörer som Jerry Leiber och Mike Stoller. Den definitiva versionen av The Crystals »Little Boy« – här kallad »Little Girl« – serveras bredvid omedelbara favoriter som den läckert fingerknäppsförsedda »Venus of Avenue D« och soulballaden »Can’t Do Without It«.

Alla som såg gruppen uppträda live vid den här tidpunkten är rörande överens om att de var något av det bästa som någonsin klivit upp på en scen. De spåddes en lysande framtid. Men redan innan andra plattan, »Return to Magenta«, var färdiginspelad började problemen.

En dag ringde Jack Nitzsche och beordrade Willy att komma till studion. I kontrollrummet satt producenten tillsammans med flera höjdare från Capitol och lyssnade på grunderna som bandet spelat in. De menade att rytmsektionen inte höll den klass som krävdes och därför måste bytas ut.

– Det var ett hemskt beslut att kicka dem. Vi hade kämpat länge, gått igenom mycket tillsammans och var nära ett genombrott. Trots det vågade jag inte sätta mig emot Jack. Naturligtvis tog både Manfred och Ruben det väldigt hårt. Det är först på senare år som vi åter har börjat prata med varandra.

Välkända studiomusiker som Jim Keltner och Hal Blaine plockades in för att slutföra inspelningen, men när skivan väl kom ut i butikerna var originaluppsättningen av Mink DeVille ett minne blott.

Inför 1980 års platta »Le Chat Bleu« började Willy jobba ihop med Doc Pomus, känd för att ha gjort låtar som »Teenager in Love« till Dion & The Belmonts, Elvis-klassikerna »Little Sister« och »His Latest Flame« samt »Save the Last Dance for Me« till The Drifters.

– Han stod under namnet Jerome Pomus i telefonkatalogen, det var otroligt inspirerande att träffa honom. Pomus var handikappad och kunde inte ta sig fram utan rullstol eller kryckor men i likhet med mig hade han ett genuint intresse för blues och r’n’b. Eftersom han under fyrtio- och femtiotalet också hade varit artist och haft en egen skivkarriär förstod han även den biten av branschen. Det var mäktigt att sitta hemma hos en sådan förebild och höra hur han berömde mig för musik jag gjort. Det stärkte självförtroendet.

Pomus lärde Willy mycket om hur man skriver låtar. Låtarna de komponerade tillsammans – »Just to Walk That Little Girl Home«, »That World Outside«, »You Just Keep Holding On« – framstår allihop som tidlösa klassiker.

Med siktet inställt på att göra den ultimata rockplattan tog Willy med sig basisten Jerry Scheff och trumslagaren Ron Tutt från Elvis Presleys gamla rytmsektion till Paris för att spela in. Jean Claude Petit, som tidigare gjort arrangemang åt bland andra Edith Piaf och senare skulle skriva musik till storfilmer som »Cyrano de Bergerac«, ansvarade för stråkarrangemangen.

»Le Chat Bleu« anses av många innehålla DeVilles mest magiska ögonblick på skiva. Även om de tidigare plattornas uppiggande ruffighet är bortslipad går det inte bortse från att låtmaterialet genomgående är briljant. I öppningsspåret »This Must Be the Night« låter Willy som en tuffare variant av Bruce Springsteen och »Lipstick Traces« är pubrock så bredbent att den nästan går ner i spagat. Producenten Steve Douglas – känd för oförglömligt saxofonspel på The Crystals »He’s a Rebel« – blåser eggande tenorsax medan den kastanjettförsedda »You Just Keep Holding On« klingar likt alla de klassiska singlar som sprutade ut från Brill Building under sextiotalets första hälft.

Willy säger att få rocksångare med storbolagskontrakt skulle ha vågat sig på att spela zydeco vid den här tidpunkten och menar att han var bland de första att lyfta fram zydecomusikens festglada tongångar när han tog sig an Queen Idas »Mazurka«.

»Just to Walk That Little Girl Home« är en oantastlig ballad, och detsamma kan sägas om den känslofyllda och stiligt stråkutsmyckade »Heaven Stood Still«.

– Det var så omvälvande att kliva in i studion och höra den stora stråkorkestern framföra mina låtar att jag var tvungen att låsa in mig på toaletten och gråta i säkert femton minuter, säger Willy. Tårarna gick inte att stoppa.

På baksidan av omslaget till »Le Chat Bleu« står Willy nonchalant lutad mot en dörrpost iklädd svarta kläder. Hans optimala klädsmak förstärks av att han har på sig den typ av vita skinnskor som annars bara Chevy Chase brukar klara av att bära med värdighet.

Eftersom Willy var verkligt nöjd med slutresultatet trodde han att skivbolaget drev med honom när de sedan ringde och meddelade att de beslutat sig för att inte ge ut plattan.

– Capitol sa att de inte visste hur de skulle kunna sälja min musik, de tyckte att låtarna var för konstiga.

Tursamt nog fanns det skivbolagsrepresentanter på andra håll som var av annan åsikt. Genom en fransk entusiasts försorg gavs »Le Chat Bleu« ut på den europeiska marknaden där den blev en stor framgång. När albumet via import sålde mer i USA än de båda tidigare plattorna tillsammans tvingades direktörerna på Capitol krypa till korset och börja jobba för Mink DeVille även i USA.

– Men då hade jag redan tappat all respekt för skivbranschen, det var vid den här tidpunkten som jag gick i exil. Eftersom jag blev väl emottagen i Europa koncentrerade jag mig på att verka där i stället.

 

Medan Mink DeVille alltmer föll i glömska på hemmaplan rusade upphetsade européer ikapp till skivbutikerna för att köpa album som »Coup de Grâce« (1981) och »Where Angels Fear to Tread« (1983). I mitten av åttiotalet blev singeln »Italian Shoes« från albumet »Sportin’ Life« (1985) en stor hit, men Willys drogvanor hade hunnit bli alltför avancerade och tagit udden av gruppens musicerande.

Framtiden såg minst sagt oviss ut 1987 när Mark Knopfler ringde från England.

– Marks fru gillade tydligen min röst och hade föreslagit honom att vi skulle samarbeta.

Willy flög över till London och spelade in sitt första soloalbum, »Miracle«, under överseende av Dire Straits-gitarristen. Ett av spåren, »Storybook Love«, användes som ledmotiv i äventyrsfilmen »The Princess Bride« (svensk titel »Bleka dödens minut«) och innan någon visste ordet av var låten nominerad för en Oscar i kategorin bästa filmmusik.

– Då ville plötsligt Knopfler ha hälften av rättigheterna till »Storybook Love«, men jag vägrade, säger Willy. Det var ju min låt och jag ville inte ge bort den till någon. Han blev skitsur och sedan dess har jag inte hört av honom.

Eftersom »Miracle« är överproducerad in i absurdum och skulle avskräcka även den mest inbitne åttiotalsnostalgiker var det kanske tur att det skar sig mellan de båda. På frågan om vad han tycker om plattan i dag svarar Willy diplomatiskt att han omöjligt kan värdera någon av sina skivor högre än någon annan och förklarar att han är stolt över hela sin skivproduktion förutom »Big Easy Fantasy«.

– Titeln låter ju som en dålig porrfilm inspelad i New Orleans-miljö. Skivan är full av material som någon har gett ut utan mitt medgivande.

DeVille blev inbjuden att spela live när Oscars-statyetten skulle delas ut, även om »(I’ve Had) The Time of My Life« från »Dirty Dancing« kom att ta hem priset.

– En helt overklig situation. Jag hade låtit sy upp en grymt fin kostym och placerades bredvid Michael Douglas. Dudley Moore spelade en trudelutt på pianot innan Liza Minelli påannonserade mig från scenen. Alla andra artister som var där mimade men jag hade dumdristigt nog propsat på att få spela och sjunga på riktigt. Då jag var väldigt nervös och hade försökt lugna mina nerver med aningen för många glas vin gjorde jag inte speciellt bra ifrån mig. Efteråt blev jag tröstad av Tom Selleck.

– Allt hade känts mycket plumpt om det inte vore för att jag, bakom scenen, fick träffa Little Richard. Ihop med Bill Medley från The Righteous Brothers sjöng vi gospel resten av kvällen. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig en mer udda tillställning.

 

I slutet av åttiotalet flyttade Willy till New Orleans tillsammans med sin dåvarande fru Lisa. Han gillade det lugnare tempot i Louisiana och tillbringade huvuddelen av sin tid på trappan utanför huset med gitarren som ständigt sällskap. Vilket fick hans grannar att börja kalla honom »Guitarman«.

DeVille blev förälskad i stadens musikaliska tradition. Tillsammans med legendariska musiker som Dr. John, Allen Toussaint och medlemmar ur The Meters gav han 1990 ut albumet »Victory Mixture«, där han tolkar favoriter som Little Willie Johns »Big Blue Diamonds« och Willie Tees »Teasin’ You«.

– Den plattan gjorde mig accepterad av folket och musikerna i New Orleans, säger Willy och berättar stolt om turnéerna som genomfördes i samband med skivan.

– Jag satte ihop konserterna så att de liknade sextiotalets paketshower. Varje artist fick göra ett potpurri på några låtar innan nästa sångare tog vid. Det resulterade i osedvanligt händelserika spelningar som uppskattades överallt där vi uppträdde.

Willy DeVille stärkte sin redan starka position i Spanien och Frankrike när han lyckades pricka in en listtoppare med sin mariachiversion av »Hey Joe« från 1992 års Louisiana- präglade album »Backstreets of Desire«. Och när man hör oantastliga spår som »No Such Pain As Love« från kritikerhyllade »Loup Garou« (1996) eller »Right There, Right Then« från senaste plattan »Crow Jane Alley« (2004) är det enkelt att förstå varför Willy nu för tiden oftast blir bemött med samma respekt som de blues- och rock’n’rollhjältar han själv konstant pratar varmt om.

 

Sin nuvarande fru träffade Willy i samband med ett besök hos den döende Jack Nitzsche, som de båda stod nära. Willy blev upp över öronen förälskad.

Nina är dotter till skådespelaren Sture Lagerwall, ett stort namn inom svensk film och teater under trettio-, fyrtio- och femtiotalet. Tillsammans med sina föräldrar flyttade Nina till New York 1960. Som artonåring började hon arbeta inom skivbranschen i Los Angeles, under sjuttiotalet som promotionansvarig åt bland andra Paul McCartneys Wings och Steve Miller Band.

Nina berättar att Willy fått henne att känna sig som en tonåring igen. Uppenbarligen har hon vad som krävs för att kunna förstå en person som levt det liv som hennes make gjort. Sedan fem år tillbaka är de båda lyckligt gifta.

– Jag sa åt Nina att hon borde strunta i alla kalendrar och klockor och i stället följa med mig på turné i Europa. När vi åker runt i världen lever vi som sjörövare, och hittills verkar hon trivas med den tillvaron. Hemma i NewYork går vi sällan utanför lägenheten.

När turnén är slut tänker Willy inte direkt vila. Förutom att han målar tavlor och förbereder en utställning är han sysselsatt med att skriva en bok. Han är också engagerad i en dokumentärfilmsproduktion om sig själv. Filmteamet började följa honom redan för sex år sedan och ska även hänga med på nästa europaturné. Med lite tur blir filmen klar lagom till hans kommande studioalbum, som ska ges ut någon gång under året.

– För att kunna känna passion måste man vara passionerad för något från början, säger han. För mig har det alltid varit musik. Jag tycker synd om dem som saknar förmågan att uppleva den glädje som musiken ger.

– Min psykolog säger att jag är ett barn inuti en vuxen mans kropp, vilket säkert är sant. Men samtidigt är det en förutsättning för att kunna vara den jag är. Tar man bort barnsligheten försvinner allt det som verkligen är Willy DeVille. ■

 

WILLY DEVILLES FEM FAVORITSINGLAR

EL WATUSI

1) Ray Barretto: El Watusi

Ursprungligen utgiven 1963. Finns numera tillgänglig på samlingsplattan »Land of 1000 Dances«.

– Ray hade verkligen rytmen i blodet.

2) Roy Orbison: It’s Over

Släppt 1964 på Monument. Hittas bland annat på »Roy Orbison Sings the Tearjerkers« eller den omfattande antologin »Orbison«.

– Vilken röst! Lyssna speciellt på hur Roy går upp i falsett mot slutet av låten.

3) The Crystals: Little Boy

Philles-sjua, 1964. Avnjuts lämpligen på Phil Spector-boxen »Back to Mono«.

– Sedan första gången jag hörde låten på radio har jag varit övertygad om att sångerskan Dolores »LaLa« Brooks riktar sina ord direkt till mig personligen. Jag är säker på att det måste vara så.

4) Little Willie John: Inside Information

Gavs ut på King 1963. Har tills relativt nyligen funnits att tillgå på Charly-samlingen »Fever«, men denna börjar bli sällsynt. Tursamt nog släpper Ace inom kort en platta där »Inside Information« kommer att ingå.

– Så mycket hjärta, själ och kraft som Little Willie John förmedlade med sina inspelningar är det få andra som lyckats med.

5) James Brown: Please Please Please

Gavs ut 1956 på Federal, i dag tillgänglig på den utmärkta boxen »Star Time«.

– Jag kan se framför mig hur James Brown ligger på knä och rytmiskt skakar medan bandet och körsångarna dansar på ett sätt som liknar det som annars bara kan upplevas på begravningar i New Orleans.

 

VÄGEN TILL WILLY

Hans snart trettioåriga skivkarriär rymmer hisnande toppar och felproducerade snedsteg. Börjar man med de här fem albumen får man en välljudande, god bild av Willy DeVille och hans musikaliska visioner.

 

Text: Pierre Hellqvist

 

Mink DeVille: Cabretta

Capitol, 1977

Mink DeVille hade mer gemensamt med det Graham Parker sysslade i England än vad som pågick samtidigt på CBGB’s i New York. Rootsrock med gatuattityd som knappast kan göras coolare än nattstrykaren till öppningslåt, »Venus of Avenue D«. Därefter blir denna albumdebut bara bättre. Louis X. Erlangers gitarr fräser likt den otämjde alley cat bandledaren gärna utmålar sig som. En pimpavbild med brottsligt skarpa skor, leopardmönstrad gitarr och under allt det tuffa ett hjärta som blöder efter ömhet.

 

Mink DeVille: Le Chat Bleu

Capitol, 1980

Balladerna kan mycket väl vara de finaste låtar som The Drifters och Ben E. King aldrig gavs chansen att spela in. Jämfört med de två föregångarna en mer sofistikerad, världsvan och påkostad skiva. Bara en halvtimme lång, men storslagen och episk som en dramatisk sydeuropeisk släktskröna. Korsningen av fransk chanson-tradition, covers på såväl Louis Armstrong som Queen Ida och Willy DeVilles soulromantiska »ingen ska ta oss«-ideal resulterar i gruppens mest fulländade album.

 

Mink DeVille: Coup de Grâce

Atlantic, 1981

Där »Le Chat Bleu« samlade intryck från den europeiska kontinent som omfamnade Mink DeVille i en helt annan omfattning än hemlandet är denna skiva tydligt amerikansk i sin rena r’n’b-pop. Ett vägval som styrks av excellenta tolkningar på låtar av Eddie Hinton och Arthur Alexander. Det här var sista plattan innan Willy under resten av åttiotalet fann sig kidnappad av den ena omdömeslösa producenten efter den andra.

 

Willy DeVille: Victory Mixture

Sky Ranch, 1990

Först ut i en Louisiana-trilogi som sedan fortsatte med de tematiskt ambitiösa, om än bitvis överbearbetade, »Backstreets of Desire« och »Loup Garou«. »Victory Mixture« är en avskalad, avslappnad och uppenbart prestigelös New Orleans-hyllning som på sin tid signalerade att Willy slutligen var på väg tillbaka till gammal god form.

 

Willy Deville: Horse of a Different Color

Eastwest, 1999

Inte felfri men till stora delar livserfaren, graciös och värdig countrysoul som det anstår en hästuppfödande godsherre av det slag som han de facto var när skivan spelades in. »Gypsy Deck of Hearts«, »Lay Me Down Easy«, Motown-pastischen »One Love, One Lifetime« och versionen av ofta tolkade »Across the Borderline« skulle platsa på vilken tidig Mink-LP som helst. »(Don’t Want You) Hanging Around My Door« är ett försök att ta farväl av heroinet. På det utmärkta albumet »Crow Jane Alley« fem år senare följdes den upp med låten »Chieva«, där Willy sjunger om sin nya, knarkfria tillvaro.