Tomas Andersson Wij: Avsändare okänd

Ska inte komma här och säga att fallit på knä inför allt Tomas Andersson Wij gett ut. Tror till och med jag har varit nästan onödigt hård i någon recension eller två. Men, och det här är faktiskt ett i sammanhanget viktigt »men«, till skillnad från en och annan övrig rockbard verkar han inte anse att hans koncept är färdigt och perfekt utan snarare något som de facto mår bra av, eller kanske rentav slutar ha en mening utan, förändring. Om det är av nyfikenhet eller självbevarelsedrift är osäkert, det ena torde förresten inte utesluta det andra. Andersson Wij ser hela tiden till att placera sin patenterade högstämdhet i nya sammanhang, i händerna på nya producenter och nya musiker – utan att för den skull krångla till det i onödan eller schackra med sitt omisskännliga uttryck. Det är som att han förlikat sig med att hans sång låter som den låter, att han skriver de texter han skriver och att han har sitt beprövade melodispråk, ingetdeta är förstås det sämsta, men vad händer med alla dessa mer eller mindre cementerade element ifall de kombineras med det och det greppet med hjälp av den och den personen?

Det är nu inte bara detta som gör att folk fortfarande bryr sig om det han gör, kanske rentav i allt högre grad, men att han efter tjugo år som skivartist aldrig närmat sig stagnation eller slutat bry sig om sina skapelsers presentation måste nog sägas utgöra en klart bidragande faktor.

Så är vi då här vid »Avsändare okänd«. På denna hans tionde skiva i ordningen får absolut TAW-vännerna det de förväntar sig och vill ha av en TAW-skiva – det melodramatiska reflekterandet kring självbild, uppväxt, samhälle, blodsband, liv och död – samtidigt som de av oss som ansett att hans musik ibland varit lite för stillastående får anledning att omvärdera. Låtarna här rullar stundom, med TAW-mått men ändå, hatt. Att koppla in folk som Måns Lundberg, delar av Deportees, Niki & The Dove-Gustaf och Martin Hederos tillför hans allvarliga stämningslandskap ett driv och en såväl svängig som fjäderlätt framåtrörelse som så här med facit i hand nog kunde, och kanske borde, ha tagits ännu längre. En hel skiva med pulserande discorock á la titelspåret är månne mer än vad fankretsen hade tolererat men det känns överlag som att dörren som öppnats med detta album stannade vid att öppnas på glänt.