Spelningen ingen minns

När Radiohead i sommar ställer sig på Globens scen är det som ett av världens största och mest hyllade popband. Över trettio miljoner sålda skivor. Sjuttiotrea på »The Greatest Artists of All Time«-listan i Rolling Stone, och på andra plats när samma magasins läsare röstade fram tjugohundratalets bästa band.

Men för tjugofyra år sedan, sommaren 1993, var de bara ännu ett marginellt känt indiepopband från England. Thom Yorke och hans medmusikanter hade just släppt debutalbumet »Pablo Honey« när de, lite i skuggan av sina Oxford-kamrater i Ride, kom till Fagersta för att spela på en liten hardcorepunkfestival.

Bergslagsrocken hade startat 1989 av lokala musikföreningen Tid är Musik. Man höll till på det klassiska Folkets Park-området. Tonvikten på bandbokningarna de första åren låg på metal, punk och hardcore, med band som New Model Army, Exploited, Napalm Death, L7, Paradise Lost och Levellers som några av affischnamnen.

Peter »Babs« Ahlqvist, som i samma veva startade skivbolaget Burning Heart, var festivalgeneral och skötte de flesta bokningarna.

– Vi hade en tanke om att bredda festivalen och sneglade på Hultsfred och Dalarocken, men vi hade väl inte riktigt den publiken, berättar han. Jag gillar själv engelsk och amerikansk indie så det kändes naturligt med Radiohead. Jag hade hört »Creep« och slog till när det fanns en öppning. Det passade ju bra med Ride och lite annat som vi hade, även om bandet var väldigt okända då.

Fredrik »Mudda« Johansson var också med i musikföreningen och hjälpte till med allt från att bre mackor till att vara bollplank kring bokningar.

– 1993 var året då vi inte bara hade punk och metal, säger han. Band som KSMB och Toy Dolls fick man ju med modersmjölken i Fagersta, likaså hardcoreband som Biohazard. Men vi var en del som gillade annat också. Och vi tyckte att Radiohead var en bra crossover, lite postgrunge, alternativa.

Den här lördagen, den 5 juni 1993, var han scenchef på festivalens lilla scen inomhus, där Radiohead spelade.

– Jag kommer ihåg att det sprang runt några engelsmän som var taniga, bleka och hade tajta skinnjackor. Det var ju lite kommunistfeeling i alla lokaler där. Fagersta är otroligt mycket vänster, stålstad och allt. Det var stora bilder på arbetare målade på väggarna.

Fredrik »Mudda« Johansson minns inte mycket från själva konserten med Radiohead.

– Det jag kommer ihåg är att det var en ganska basic indiespelning. Det var mycket snack då om band som tittade på sina skor, och så var det verkligen. Och det var lite stagedives av förvirrade metalmänniskor som nog hade hamnat fel. Men det var inget som stack ut. Det var introvert, de gjorde sin grej.

Enligt en låtlista som finns tillgänglig på nätet spelade Radiohead tretton låtar. Åtta från debutalbumet, singeln »Pop is Dead«, samt två singelbaksidor och två kommande låtar (däribland »The Bends«). Superhiten »Creep« hade förvisso släppts redan föregående höst men började inte klättra på listorna på allvar förrän i september, då den också återutgavs.

– Jag vet att vi hade lyssnat på skivan, men det var inte allmängods direkt, minns »Mudda«. Inte som Levellers som exakt alla lyssnade på då.

Inne på lilla scenen var kapaciteten runt tolvhundra åskådare, om det var riktigt packat i lokalen.

– Det var en klassisk danslokal och det var absolut inte fullt på Radiohead, möjligen halvfullt, säger »Mudda«. Och det var inget som folk pratade nämnvärt om efteråt heller.

Festivalgeneral »Babs« minns ännu mindre av det gamla Radiohead-giget.

– Jag var där i fem minuter och kan inte säga att jag minns ett smack av spelningen faktiskt.

Samma kväll som Radiohead spelade inne på lilla scenen stod Piteås finaste indierockorkester Popsicle på stora scenen utomhus. Sångaren Andreas Mattsson minns nästan ingenting av Radiohead-giget.

– Jag hade hört »Creep« förstås och den gillade jag, så jag borde teoretiskt sett ha sett dem om jag hade kunnat. Jag kommer absolut skryta om att vi var större än Radiohead i framtiden, men jag har aldrig tänkt på det förr, säger Mattsson nu, tjugofyra år senare.

En som däremot minns tydligt att han såg Radiohead är Howlin’ Pelle Almqvist, uppväxt i Fagersta och som vid ungefär samma tid tog de första stapplande stegen i sitt nybildade rockband The Hives.

– Jag såg Radiohead! Jag minns det mycket väl, säger han. Vi tyckte att de var sådana fjantar. De spelade efter något grindcoreband och blev sura för att folk inte moshade lika mycket. »We are playing at a fucking school disco«, sa en sur Thom Yorke. Ridå!

Ett annat av de totalt tio band som spelade på Bergslagsrockens endagsfestival sommaren 1993 var The Wannadies från Skellefteå. Den krullhårige sångaren Pär Wiksten minns också Thom Yorkes sura attityd från scenen.

– De spelade inför en inte alltför stor eller hängiven publik, de var ju fortfarande rätt okända. Och bandet var synbart irriterat på uppslutningen. Folk vågade inte riktigt gå ända fram, så det var halvcirkel längst fram och till slut väste Thom något surt i micken om publikens brist på entusiasm och avslutade med »This ain’t a fucking youth club!«, skrattar Wiksten.

Han minns mer av Entombeds gig från festivalkvällen, och att de själva gjorde en svettig punkspelning med »hög dos av stagedivande«.

– Men jag kommer ihåg att Radioheads manager var väldigt pepp på att ta hand om oss utomlands, eller så var han bara sugen på Christina, haha. Vi, eller hon, fick i alla fall hans USA-nummer som vi skulle ringa när vi hade funderat på saken. Vi ringde aldrig.

Konferencier under festivalen var en person som på affischen kallade sig »Henrik Rollins (alias Glenn Killing)«. Huruvida det var Killinggängets egen Henrik Schyffert minns inte ens huvudpersonen själv så här tjugofyra år senare.

– Jag minns inte om jag var där, så illa ställt är det. If you remember the 90’s you weren’t there, eller vad det hette, säger han när jag söker efter anekdoter.

Magnus Larnhed, fagerstabo som på nittiotalet var sångare i hardcorebandet 59 Times The Pain, minns inte heller något av Radiohead-spelningen.

– Jag var totalt ointresserad av Radiohead. Såg spelningen, men det är helt tomt, inga minnen alls faktiskt, säger han och lägger till:

– Men Bergslagsrocken var en betydande del av ens liv. Det är nästan tur att vi inte riktigt fattade vad vi egentligen gjorde och vilka oerhörda band som vi fick till vår lilla bruksort.

Så även om knappt någon verkar minnas Radioheads spelning i Fagersta en junikväll 1993 har den uppenbarligen haft en viss betydelse ändå.

Festivalgeneral Peter »Babs« Ahlqvist sammanfattar.

– Det är så klart kul att ha bokat dem. Och legendariskt att ha pyntat så lite för dem. Men om man ser till snacket efteråt har det inte varit många spaltcentimeter eller många som har brytt sig. Det är faktiskt lite märkligt. Men det kanske inte är det där bandet som biter sig fast i en bruksort som Fagersta? ■