»Jag har aldrig övat på att spela gitarr«

Intervju: J Mascis, Dinosaur Jr.

När: 12 mars 2007, 12.10–13:00.

Var: Hotel Bristol, Oslo.

Sinnesstämning: Lite lurig och släpig, väldigt släpig.

När klippte du dig egentligen senast?

– Tja du, det var inte så länge sedan. Min fru klipper mig. Trimmar topparna då och då.

Just nu är du ute och gör akustiska sologigs och pratar med media om nya Dinosaur Jr-plattan. Vad är nackdelen med att spela solo?

– Det är svårare.

På vilket sätt?

– På alla sätt. Det går inte att sluta spela och ta en paus när man vill, det är inte lika högt.

Har du alltid spelat med väldigt hög volym?

– Yep.

Varför?

– För att det är kul.

Bara så där?

– Yep. Första gången jag såg Hüsker Dü live var det extremt högt. Varje gång jag såg dem efter det spelade de lite lägre och blev samtidigt lite sämre. Sista gången var de jättetysta och väldigt, väldigt dåliga.

Visst går det att fejka mycket och dölja svagheter med volym?

– Sure, men volym handlar främst om en fysisk påverkan. Kroppen träffas av en vägg. Därför var det först otillfredsställande när jag slutade med trummor efter Deep Wound. Det gav inte samma fysiska ljudchock att spela gitarr. Det är mer expressivt och finns mer dynamik i trummor. Mer dynamik och mer ilska.

Är det därför du i dag spelar trummor igen med hobbyprojektet Witch?

– Nja, jag har väl aldrig slutat att spela trummor.

Minns du din första gitarr?

– Ja. En vit Jazzmaster som jag köpte på Slimy Bob’s Guitar Ripoff för trehundra dollar.

Hur gammal var du?

– Sjutton, kanske.

Varför Jazzmaster?

– Well, jag ville köpa en Stratocaster men killen på Slimy Bob’s hade förstås inte kvar den när jag väl kom till butiken med mina pengar. Ripoff, som sagt. Så det blev en Jazzmaster i stället.

Trehundra dollar var en del. Hur hade du råd?

– Jag målade ett hus en hel sommar. [snyter sig länge och ljudligt] Yeah. Grannhuset.

Ett hus? Och det tog en hel sommar?

– Eh, ja. Det borde inte tagit så lång tid. Jag tog många pauser. [skratt]

Har du kvar gitarren?

– Nej, jag sålde den till det där rockmuséet i Seattle för femtontusen dollar.

En bra förtjänst.

– Och då var det ändå ett bra tag sedan.

Har du som gitarrist ett speciellt förhållande till dina gitarrer?

– Jo. Vissa gitarrer talar till dig på olika sätt, beroende på hur du spelar. Och vem som har spelat på dem tidigare.

Det är viktigt att gitarren har en historia?

– Ja, det kan underlätta att skriva låtar på den då. Om det redan finns låtar inuti den som du kan dra ut. På något sätt. Andra gitarrer är bara… blanka. Där finns ingenting.

Är du en sån där gitarridiot som har tvåhundra gitarrer?

– Kanske inte så många.

Men mer än tio?

– Ja.

Tjugo?

– O ja.

Femtio?

– Kanske det.

Nya albumet »Beyond« låter lysande. Det är precis som om ingenting har hänt på femton år, på ett bra sätt. Vad var tanken när ni gick in i studion?

– Bara att göra en bra skiva. Mot slutet skrev äntligen Lou [Barlow, basist i Dinosaur Jr] några låtar och jag skrev några till. Så vi hade lite att välja på.

Så det var ingen slump att Lou fick med några låtar?

– Det var ett hårt jobb att få honom att skriva något alls. Han tycker om att sjunga live mer än vad jag gör, så jag tänkte att han kanske skulle tycka att hela grejen var roligare om han hade med några låtar på skivan. Så var det på den gamla, ähum, goda tiden också. Att jag tjatade på honom att skriva.

Verkligen? Jag trodde att det var tvärtom, att han inte fick med några låtar och därför lackade ur.

– Nä, nä. Han skrev uppenbarligen en massa låtar men kom aldrig med några till oss andra. Jämt med olika gnälliga bortförklaringar. »Åh, ni kommer bara förstöra mina låtar om vi spelar dem«. Det han nu brukade säga var att »jag kan bara skriva låtar så länge jag jammar med Murph«. [trummis i Dinosaur Jr]

Utan dig, med andra ord.

– Jag kunde säkert ha fått titta på. Det skulle kanske funkat för honom, vad vet jag. Så till slut skickade vi Murph till Lous hus och de jammade.

Ofta när man återförenas med vänner man inte sett på länge faller man snabbt tillbaka i gamla beteendemönster. Var det likadant för er när ni började turnera igen?

– Nja, inte riktigt. Vi var mycket elakare mot varandra förr.

På vilket sätt?

– Jag fungerade som en storebrorstyp som torterade honom, Lou alltså. Psykisk tortyr.

Var det samma storebror/lillebror-relation ni hade från början när ni två började spela tillsammans i hardcorebandet Deep Wound i början av åttiotalet?

– Ja, egentligen. Fast första tiden pratade han inte med mig. Eller, han pratade inte över huvud taget.

Dinosaur Jr har alltid målats upp som ett extremt dysfunktionellt band som inte kunde kommunicera. Var det så?

– Ja, i början pratade vi aldrig med varandra.

Men hur kommunicerade ni då?

– Det var enkelt. Vi spelade.

Men det måste ju vara omöjligt om man inte pratar?

– Well, det fungerade för mig. Kanske inte för alla i bandet.

Hur skulle du beskriva Lou och Murph som personer för någon som aldrig träffat dem?

– Murph är en väldigt komplicerad man.

Hur då?

– Han säger helt skamlöst emot sig själv hela tiden, från en minut till en annan. Han bryr sig inte. Visst är det konstigt? Det tar tid att vänja sig. »Du sa ju alldeles nyss att du inte ville gå?« »Då, ja.« Samtidigt är han den mest sociala av oss tre. Helt klart.

Och Lou?

–Tja, du. Jag vet inte. Jag vet bara vad jag… Vadå, ska jag jämföra honom med något eller vad?

Är han en social typ? En kille det är lätt att tycka om? Någon man vill gå ut och ta en öl med? Gillar han sport?

– Jag tror inte att han gillar sport så mycket. Jag vet att han spelat lite baseboll. Jag har aldrig umgåtts med Lou privat, så jag vet inte vem han är.

Vad fanns det egentligen att göra för tonåringar hemma i Amherst, Massachusetts, när ni växte upp?

– Intressant fråga. Inte mycket, antagligen.

När fick du ditt första trumset?

– En vän till familjen gav det till mig. Jag höll till i källaren.

Kommer du från en musikalisk familj?

– Nä. Jag tror att farsan spelade trumpet. Min bror spelar gitarr nu för tiden. Mina systrar spelar inte. Brorsan hade många plattor hemma. Så upptäckte jag Aerosmith, Zeppelin, Deep Purple, J. Geils Band.

Övade du mycket?

– O ja, väldigt mycket. Deep Wound försökte bli snabbare och snabbare hela tiden.

Så hur snabba blev ni?

– Riktigt snabba, yeah. Det är som idrott, det gäller att träna och träna. När hardcoreperioden var över och vi fortfarande ville spela bytte jag till gitarr för att bandet skulle fortsätta. Då var jag inte alls inne på att öva en massa. Jag har aldrig övat på att spela gitarr. Bara spelat då vi gör konserter.

Konstigt. För du räknas ju som en inflytelserik gitarrist, även tekniskt.

– Man lär sig mer på att turnera och spela än att bara sitta och öva.

När du drog i gång Dinosaur Jr, vad hade du för planer för bandet?

– Vårt enda stora mål var att hamna på skivbolaget SST. Där fanns musiken som vi gillade mest. [Black Flag, Descendents, Minutemen.] Vi spelade in lite låtar och försökte boka några spelningar. Men det var svårt då alla hatade oss.

Varför?

– För att vi spelade så högt. Om du låter mycket och inte har några fans blir folk väldigt arga.

Du tänkte aldrig då någon gång att ni kanske skulle skruva ner volymen?

– Nej! [plötsligt gapskratt] Aldrig. Det var vårt koncept. Vi hade någon sorts vision om volymen.

Hade ni några fans alls i början på hemmaplan?

– Nej. Oftast var det kanske tre pers i publiken från början, varav en var ljudteknikern. Jag minns en spelning då ljudkillen började kasta flaskor på mig för att jag spelade för högt.

Hur kändes det?

– Inte så hoppfullt. [skratt]

Men hur orkade ni fortsätta?

– Jag vet inte. Det är det stora frågan – varför fortsatte vi? Vi är inte direkt vänner, men på något sätt ville vi fortsätta spela tillsammans. Jag antar att jag och Lou brann lite mer för att fortsätta än Murph. Han brydde sig inte och kunde nog ha hoppat av när som helst. Han slutade också i bandet flera gånger. Och så dök han alltid upp igen så småningom.

Hur landade ni på SST?


– Vi låg på bolaget Homestead, där det också fanns en del bra band. Vi spelade några gigs i New York och öppnade för Big Black. Thurston och Kim [Moore och Gordon i Sonic Youth] var där. Det peppade oss en del. De såg till att vi fick åka med dem på turné. Det var ganska coolt. Det var lätt vår bästa turné någonsin, för då hatade vi inte varandra helt och hållet. Vi hade faktiskt ganska trevligt. Det var den enda turnén som var sån.

Det låter ju inte klokt när du berättar det så. Ni spelade ju in flera skivor och gjorde en massa turnéer efteråt. Jag kan inte fatta att det hela tiden kändes skit.

– Mmm.

Vad var anledningen till att det inte funkade mellan er?

– Efter att vi hamnade på SST spelade vi in »You’re Living All Over Me« och problemet blev att vi gav oss ut på en stor USA-turné innan plattan hade kommit ut. Det var då det började bli jobbigt. Allt rasade ihop. Det var en hemsk tid, fyra pers i en skruttig van. Jag var inne i en miserabel period av mitt liv. Bandet och vanen föll slutligen samman i Mountain Home, Idaho.

Vad hände då?

– Vi fastnade där utan pengar, och jag hade inget annat att göra än att dissekera sönder Lous meningslösa liv. Jag var duktigast av oss på att psykologiskt förstöra folk då.

Du är alltså en riktigt elak person.

– På ett sätt. [skratt]

Du inser det nu men insåg du det då också?

– Jag vet inte. [fniss] Jag var väldigt sarkastisk.

Så hur slutade det? Med knytnävar?

– Nej, den psykologiska skadan var redan skedd. Jag hade gått för långt. Efter det kom skivan ut och först då började folk gilla oss. Då började folk komma till våra konserter. Men saker och ting blev sämre i bandet.

Ännu sämre?!

– Ja, efter den där händelsen fanns det inte en chans att Lou skulle komma med några låtar till bandet.

Är det sant att Lou fick sparken från bandet utan att han visste om det själv under en tid?

– Hm, han kanske inte visste om det under en… halv dag? Jag pratade inte med honom över huvud taget, han fick reda på allt via Murph. Och Murph nämnde väl det för honom dagen efter när vi sågs. Lou skrek i timmar.

Det var inte likt den tyste Lou, antar jag?

– Då hade han skaffat sin första flickvän. Det gick på en natt, från att han aldrig pratade till att han pratade hela tiden. Det var så uppenbart att det inte gick att fortsätta bandet med honom, samtidigt som han vägrade sluta självmant. Det var bara att varsamt putta ut honom ur fågelredet.

Hur har det varit mellan er två sedan dess fram till återföreningen? Er relation har ju utmålats som något av den mest infekterade som funnits i indievärlden.

– Det är mer Lou som varit riktigt arg och utmålat sig själv som ett offer. Det passade väl honom att vara arg. Själv var jag inte det.

Möttes ni och pratade några gånger?

– Jag brukade gå och kolla när Sebadoh spelade i stan. Han dök aldrig upp på Dino-spelningarna. På den senaste Sebadoh-turnén gick jag och Kevin Shields [My Bloody Valentine], som då hjälpte mig spela in min platta, till konserten. Lou bara skrek åt mig backstage, han var uppenbart hög på droger.

Vad skrek han?

– Något om Murph, kanske? Jag minns inte. Men sedan tystnade han tvärt, hämtade andan och sa glatt »hör av dig om en återförening är på gång!«. Sedan började han skrika åt mig igen. Då var det dags att gå, kände jag. Kevin var helt förbluffad efteråt.

Så hur ledde allt fram till återföreningen?


– Jag spelade i England på en festival och Lou var där. Han bad om ursäkt för den där kvällen, och för en hel del annat också. Han verkade mer harmonisk och tillfreds. Till slut lugnade han ner sig. Vi fick några erbjudanden om att återförenas för några TV-shower, så vi bestämde oss för att pröva.

Var du nervös innan?

– Nja, mest orolig för att Murph inte skulle orka rent fysiskt. Han verkade vara under isen när vi började repa. Helt röd i ansiktet, som att han när som helst kunde få en hjärtattack. Han var tvungen att ta små pauser hela tiden för att gå omkring i rummet och hämta andan. Men spelningarna gick bra.

Och sedan blev det riktig turné.

– Ja, men vi har hela tiden tagit det i små steg. Vi spelade i nästan ett år innan vi kände att vi var tillräckligt trötta på de gamla låtarna. Då gick vi in i studion. Oavsett resultat var det en bra idé att spela in en ny platta. För om den hade blivit usel hade det varit en perfekt timing att lägga ner för gott.

En win/win-situation.

– Ja, jag är äldre nu och mer redo att göra bort mig.

Så allt handlar om att ni alla tre har växt upp och mognat.

– Jag antar det. Först nu fattar Murph att vi hela tiden varit ett bra band. Han är nästan den som är mest på gång av oss i dag.

Jag hade inte riktigt förstått de starka band Dinosaur Jr alltid haft till skateboardvärlden. Har du skejtat själv?

– Ja, innan jag hamnade i punkrocksvängen höll jag på mycket.

Åker du nu?

– Ja, lite. Hemma på gatan utanför huset. Jag låter vår hund dra runt på mig med ett snöre.

Fantastiskt! Och jag vet att du ligger bakom designen till ett par nya Nike-skor?

– Ja, det var kul. Det är skorna jag har på mig. [höga silverfärgade med lila kanter, med en liten Dino-gubbe och »Dinosaur Jr« textat längst ner]

Tog de lång tid att formge?

– Nej, det gick fort. De blev precis som jag hade hoppats.

Jag har kollat runt på flera skejtsajter. De flesta där tycker att skorna är helt horribelt fula.

– Verkligen? Många har sagt att de gillar dem. De är kanske lite skrikiga. Jag har fått många komplimanger från folk som inte har en aning om musik eller skejt. Så jag är stolt över att mina skor klarar sig på egen hand. [skratt]

Så vad kommer härnäst för Dinosaur Jr-merch? Träningsoveraller?

– Skor är det enda erbjudande vi har fått hittills. Kanske kostymer?

Har du blivit rik på Dinosaur Jr?

– Jag skulle inte säga rik, men jag behöver inte jobba med något annat i livet.

Du har flyttat hem till Amherst igen?

– Ja. Jag bor i villa med min fru och hund.

Du har spelat in en del filmer. Är det något du vill fortsätta med?

– Det beror på om det är med någon jag känner. Jag har försökt lite med folk jag inte känner och det är en otrevlig bransch, mycket mer otrevlig än musikbranschen. För alla är inblandade i den slutgiltiga produkten.

Du är vän med Matt Dillon. Vad gör ni när ni hänger?

– [skratt] Vi kanske går ut och äter middag.

Vad ser du mest fram emot med kommande turnén?

– Att spela, det är allt.

Har du andra planer?

– Nope.

Tror du att ni kommer att fortsätta kunna vara vänner efter turnén?

–Vadå »fortsätta« vara vänner? ■

SKIVA FÖR SKIVA

Text: Pierre Hellqvist

Dinosaur

Homestead, 1985

Betyg: 6

»What the fuck is this?« är en vanlig kommentar när den lätt världsfrånvända Massachusetts-trion gör entré med
 sin lika volymstarka som grötiga
 sörja av punkrock, country,
 hardcore, pop, psykedelia,
 tunga sjuttiotalsriff och en
 sångare med Neil Young-twang på sömnmedel. Så fel att det blir rätt. Även om det blir först med nästa skiva som bitarna faller på plats och omgivningen börjar ta notis.

Nyckelspår: »The Leper«, »Repulsion«, »Severed Lips«.

You’re Living All Over Me

SST, 1987

Betyg: 9

Skivan som förvandlar det av många utnämnda loserbandet till den amerikanska indievärldens nästa stora grej. En
förklaring är att gruppen nu 
ligger på aktade etiketten SST,
 en annan att såväl J Mascis
 som Lou Barlow här verkligen
blommar ut som låtskrivare. Soundet är fortfarande grumligt och kaotiskt, förstärkt av Mascis intensiva bruk av gitarreffekter, men melodierna förföriskt söta. Ljudet av förälskade freaks.

Nyckelspår: »Little Fury Things«, »In a Jar«, »Poledo«.

Bug

SST, 1988

Betyg: 7

Mer än någon låt med Sonic Youth eller Pixies är öppningsspåret och singeln »Freak Scene« det mest genredefinierande stycke musik från den
 här epoken av amerikansk 
indierock. Dynamisk kraftpop 
galore, dessutom med en text 
som väl fångar bandets märkligt dysfunktionella inre tillstånd. Att resten av skivan aldrig når samma höjder är begripligt, det hörs också att låtmaterialet slängts ihop i en hast och inte i samma inspirerade rus som fallet var på föregångaren.

Nyckelspår: »Freak Scene«, »Yeah We Know«, »Pond Song«.

Green Mind

Blanco Y Negro/Sire, 1991

Betyg: 7

Vad som nu i praktiken är Mascis enmansband varvar elektriska krevader med undersköna, akustiska folkballader. Den gamla publiken grymtar över skivans mjuka 
inslag och renare ljudbild men 
en ny, större publik väntar runt
 hörnet. Nirvana har precis slagit igenom och tar med sig sina hjältar i Dinosaur Jr som förband. »Green Mind« är en god början på gruppens andra fas som ska nå sin kulmen med nästa skiva.

Nyckelspår: »The Wagon«, »Puke + Cry«, »Flying Cloud«.

Where You Been

Blanco Y Negro/Sire, 1993

Betyg: 10

Åter ett band – originaltrummisen Murph tas till nåder och Mike Johnson plockas in som basist. Vilket gör musiken
 långt mer dynamisk, varierad
 och storslagen än någonsin 
tidigare. Vacker, omtumlande
 och magnifikt välljudande rock.
 Neil Youngs »Rust Never Sleeps« och Nirvanas »Nevermind« i all ära men ingen av dem slår »Where You Been«, Mascis verkliga mästerverk.

Nyckelspår: »Out There«, »Not the Same«, »Get Me«.

Without a Sound

Blanco Y Negro/Sire, 1994

Betyg: 4

Blir mest omtalad för den berömda golfvideon till »Feel the Pain«. Inte så konstigt, eftersom skivan är en trött upprepning av den vinnande »Where
You Been«-formeln. Speciellt 
rocklåtarna ekar tomt.

Nyckelspår: »Feel the Pain«,
»Outta Hand«, »Seemed Like the Thing to Do«.

Hand It Over

Blanco Y Negro/Sire, 1997

Betyg: 4

Anses av somliga som en uppryckning. Men allt det som var håglöst på »Without a Sound« är precis lika tafatt och förutsägbart här. Varenda god ansats har vi hört i långt mer inspirerade varianter på tidigare utgåvor.

Nyckelspår: »I Don’t Think«, »Nothin’s Goin On«, »Gettin Rough«.

Beyond

Fat Possum/PIAS, 2007

Betyg: 8

Det krävs fjorton år och en återförening av originalsättningen för att få till den rättmätiga uppföljaren till »Where You Been«. Därutöver så kompakt och ruffig att den klick som normalt bara gillar bandets tidiga år ser sig nödgad att krypa tillbaka.

Nyckelspår: »Almost Ready«, »Back to Your Heart«, »We’re Not Alone«.

Komplettisterna bör också spana in samlingarna »Fossils« (SST, 1991), »Whatever’s Cool With Me« (Blanco Y Negro/Sire, 1991) och »Ear-Bleeding Country: The Best of…« (Rhino, 2001), om inte annat för att via först- eller sistnämnda komma åt Dinosaur Jr:s klassiska singelcover på The Cures »Just Like Heaven«. Av intresse är även »J Mascis Live at CBGB’s, The First Acoustic Show« (inspelad 1993, utgiven av Rhino 2006) där låtkatalogen klarar sig ganska bra utan elektriskt muller, den gnälliga sångrösten lite sämre.