Hiphop från avgrunden




Big Sean, Black Milk, Danny Brown (foto: Annika Berglund, utom Black Milk, foto: Jonath Mathew).



Att Detroit fullkomligt kollapsat råder det ingen större tvekan om. Men stadens musikscen vägrar att kapitulera, inte minst händer det grejer inom hiphop. Özgür Kurtoğlu träffar Big Sean, Danny Brown och Black Milk, allihop tecken på att det finns liv efter döden.
 (Ur Sonic #72, februari 2014.)

Den 3 december förra året beslutade en federal domare att Detroit, med skulder på drygt arton miljarder dollar, får sanera sin ekonomi genom en konkurs.

Det är den största staden i USA:s historia som tvingats till att i princip börja om från noll. Den länge blomstrande Michigan-metropolen, hem åt den en gång blomstrande amerikanska bilindustrin, drabbades hårdast av alla de orter som ingick i det som fick namnet The Rust Belt, en region i nordöstra USA där postindustrialismen slog hårdast.

2000–2011 tappade Detroit drygt tjugofem procent av sin befolkning. General Motors rasade ihop 2009 och drivs nu i klart mindre skala. Chrysler drabbades samma år och ägs nu av italienska Fiat. När jobben försvann övergavs hus i tusental, något som liknade massflykt och i vissa områden total ödeläggelse tog vid.

Det är i denna stad skivbolaget Motown (bokstavligen en portmanteau av »motor« och »town«) föddes och således även världskända »The Motown Sound«. Det är i denna stad punkföregångare som MC5 och Iggy & Thee Stooges, för att inte nämna Death, gav rocken ett vildsint ljud och en helt annan image. Det är här många hävdar att techno skapades. Stevie Wonder, Diana Ross, Smokey Robinson, Bob Seger, Madonna och The White Stripes, för att bara nämna ett litet urval, härstammar alla från Detroit med omgivningar. Alla har de, deras familjemedlemmar och vänner varit en del av Motor City, alla har de mer eller mindre tydligt haft någon i sin närhet som direkt påverkats av stadens förfall.

Det är de senaste två decennierna som ordningen i Detroit har skiftat avsevärt åt det negativa inom så gott som samtliga områden, och det är under denna tidsperiod som den moderna musikvärldens mest frispråkiga och samhällskritiska genre vuxit fram i staden. Framför allt förstås förkroppsligad av Marshall Mathers, bäst känd som Eminem och en av vår tids mest kommersiellt framgångsrika artister som lyckats göra skiljelinjen 8 Mile Road till en universell angelägenhet. Men också hans gode vän Ryan Daniel Montgomery, med artistaliaset Royce da 5’9”. För att inte tala om omåttligt betydelsefulle (och 2006 avlidne) James Yancey, som under namnet J Dilla länge var den viktigaste producenten och sammanhållande länken för stadens undergroundrotade hiphopscen, bland annat som grundare av gruppen Slum Village.

Dessa förgrundsfigurer banade på olika sätt väg för tre av dagens mest uppskattade hiphopartister från Detroit, som alla har varit aktiva under den tid som visat sig vara den svåraste i stadens historia. Var och en representerar närliggande om än annorlunda aspekter av Detroit-musikens historia och uppkomst.

Big Sean, yngst i gänget med sina tjugofem år och från västra delen av staden, är den av dem med mest kommersiell inriktning – så har han också kontrakt med Kanye Wests G.O.O.D. Music och legendariska Def Jam. Danny Brown från centralt belägna Linwood är en rappens råbegåvning som gjort honom till en av genrens just nu mest hyllade MC:s. Producenten Black Milk, uppvuxen i västra Detroit (som han saluterar i låten »Perfected on Puritan Ave.«), är en seriös elev i J Dilla-skolan, med en förkärlek till att jobba mer självständigt med ett eget litet skivbolag och med vinylexperterna i Fat Beats som hjälp.

Alla tre är väldigt tydligt söner av Detroit och dess häxkittel av musikaliska blandningar, alla tre är succéer på sina egna sätt och alla tre är en del av den mer positiva framtid som Detroit hoppas kunna bygga efter alla motgångar. ■

 

BIG SEAN

Berättelsen har berättats och återberättats i tidningar och TV, på radio och för podcasts, och tillhör numera det fundament som G.O.O.D. Music byggts på och fortfarande bygger på, där Kanye West i kölvattnet på den enorma succén »The College Dropout« började plocka på sig talanger att jobba med. Från bakgrundssångare med låtskrivartalang (John Legend, Tony Williams) till likasinnade gatupoeter från hemstaden Chicago (Common, GLC, Malik Yusef, Really Doe) och rappare han tror på (Consequence, Big Sean).

Trots att det gått åtta år sedan dess och trots att han pratat om det hundratals gånger har Sean Michael Anderson inga som helst problem med att engagerat återge mötet som förändrade hans liv. Alltså hur Big Sean rusade ner till radiostationen WPZR 102.7 FM i Mount Clemens – hem åt hiphopstationen WHTD som redan när Sean gick i highschool gav honom tid varje vecka att freestyle-rappa i ett öppet battle-segment där lyssnare kunde delta – eftersom en av världens största rappare var på plats för att intervjuas. Big Sean gjorde det enda han kände att han kunde göra: han tog sig dit inte för att bara träffa Kanye West utan också för att rappa för honom. Mötet slutade med en imponerad världsstjärna, nu med en Big Sean-demo i sin ägo.

Där brukar berättelsen hoppa två år, fram till släppet av »Finally Famous: The Mixtape« och den dag då Big Sean blev en del av skivbolaget som Kanye West driver.

Det Big Sean sällan får tala om, det han sällan frågas om, är vad som faktiskt hände där emellan.

– Det är kanske bara så det är, att ingen frågar om vad jag gjorde innan jag äntligen blev känd, ironiskt nog med tanke på skivtiteln och allt, skrattar han. Men det tog tid, jag jobbade väldigt hårt och väldigt mycket efter att ha träffat Kanye. Jag var tvungen att göra det, först och främst för mig själv men också för staden, alla som hjälpt mig på vägen. Jag har aldrig varit ensam om det här så det jag gör berör fler än mig: mina vänner, min mamma och min mormor, Detroit.

I logen under Nalen i Stockholm sitter Big Sean med en svart mössa över huvudet, komplett med ett broderat, rytande lejon på framsidan. Under ett segment i sin liveshow har han en lejonmaskot med sig; en maskot som är både längre och bredare än Sean själv, i princip identisk med hur maskotar brukar se ut på amerikanska sportarenor.

Bägge symboler, som återfinns på merchandise och lite överallt kring Big Sean, är sprungna ur just denna källa: lejonet Rico, som rapparen menar kommer från Detroits östra sida, representerar utöver alla dess egna symboliska värden kring styrka och ledarskap i synnerhet »Finally Famous«-åren. Djuret ifråga är inte heller helt främmande för Detroit-bor tack vare stadens hopplöst misslyckade Detroit Lions, som knappt haft någon nämnvärd framgång sedan NFL-vinsten 1957.

– Jag föddes i Santa Monica i Kalifornien men flyttade så tidigt därifrån att jag faktiskt inte minns något annat än just Detroit, säger Big Sean. Mitt hem är där, mina människor är där, allt jag representerar går på ett eller annat sätt att härleda dit. Det är ingen lätt stad att växa upp i men jag har aldrig känt mig utanför, alltid känt mig som ett av stadens egna barn. Allt tack vare mamma och mormor, från dem har jag fått mitt driv och min vilja att lyckas. Det var de som gav mig modet att jobba för att få radiotid, att göra alla mixtapes och mina album.

– Jag vill att det märks varifrån jag kommer och vem jag är, varför jag är som jag är. Rico är bara en rolig grej men ändå en påminnelse om detta, något som känns både kul och viktigt för mig att ha med mig till andra sidan jordklotet. Lejonen där hemma går det inte så bra för, men det går bättre för Rico. Och för mig. ■

 

DANNY BROWN

På Roskilde-festivalens soliga lördagkväll viker Skylar Tait, även känd som SKYWLKR, upp sin vita, klistermärkenprydda MacBook och tar över skivspelandet från DJ Large. En kort stund senare får den krullige tjugofyraåringen sällskap av ett långt och gängligt yrväder som snurrar omkring och headbangar vingligt på scenen innan han presenterar sig för de drygt sjutusen människor som samlats vid Cosmopol-scenen med ett gällt: »Hiii, my name is Daniel!«.

Någon timme tidigare sitter Danny Brown och hans producent SKYWLKR i en liten loge bakom scenen, där utrymmets begränsade luft bråkar med bolmande rök från de båda Detroit-sönernas diverse cigaretter. Fingrandes på en liten svart tändare, med hans egna version av Quentin Tarantinos »Jackie Brown«-logotyp och »XXX«-grafik tryckt på varsin sida, fnittrar Danny Brown innan han börjar prata om vägen från 2011 års genombrottsalbum »XXX« till fjolårets hyllade »Old«.

– Jag dras med riktiga ångestproblem. Det handlar om att jag bryr mig så mycket om vad mina fans tycker. När de lyssnar på »Old« vill jag att de tänker: »Jag visste att jag valde rätt jävel!« Man kan säga att jag är livrädd. Jag bara… tar droger, dricker lean om kvällarna för att kunna somna men nu har jag inte sovit på två nätter och det kan kanske kan ha något med lean att göra. [skratt]

Danny Brown brinner nästan ohälsosamt mycket för musik. Han hetsar upp sig, blir med ens livlig och animerad, röstläget går omedelbart upp i det lite mer tjutlika som han ofta rappar i. Hans respekt för konsten syns i hans kroppsspråk, i orden han väljer att använda, i artisterna han väljer att prata om, i hur han själv arbetar med den egna musiken:

– »XXX« var ett rent ögonblicksalbum som blev lyckat. Men jag känner från djupet av mitt hjärta att »Old« är bättre. »Old« berättar om hur jag har nått hit där jag befinner mig i dag. Jag jobbade med plattan i två år, lyssnade bara på beats i ett år, varenda natt, och fann jag något jag gillade matchade jag det med en text jag hade i huvudet, bara satt mig ned och skrev. Med det i åtanke kan man kanske säga att »Old« är mitt första riktiga album.

– Vet du vad jag älskar? Frasen »han lever i sin egna lilla värld«. Ta någon som Kid Cudi. Han rappar inte bra men har riktigt vassa beats och hooks, framför allt är han en »niggah that can’t sing but can sing«. Han har skapat sin egna lilla värld och det är vad som gör att jag dras till vissa artister. Och det är exakt detta som jag vill ge mina fans, på samma sätt som The Roots påverkade mig när jag var yngre. »Illadelph Halflife« och »Things Fall Apart« är mina favoriter. Sedan dess har jag inte lyssnat så noga på The Roots, hela rockbandgrejen men med en rappare klickar inte för mig. Just nu lyssnar jag hellre på Migos, från Atlanta, det är på riktigt. Vad som var så coolt med The Roots back in the day var att man inte kunde tro att det var ett band som skapade allt för det lät som samplingar. Questloves trummor lät inte som trummor, utan som en MPC. Missförstå mig rätt, jag förstår vad de vill göra, men för mig slutade de vara intressanta med »Things Fall Apart«. När jag tjuvåkte på bussen för att sälja crack nere i stan hemma i Detroit var det inte någon gangstarapskit jag lyssnade på utan bara den skivan dag in och dag ut i en jävla Walkman.

Danny Brown är lättpratad. Som trettiotvååring har han slutligen medvind, befinner sig på toppen av sin förmåga. Det märks inte minst i hans hängivenhet. Han påpekar glatt att han uppskattar undertecknads Trash Talk-keps och jämrar sig över att hans egen blev snodd någonstans i världen under den evighetslånga turné han och SKYWLKR är ute på. Han rusar ut ur logen med en flaska Hennessy i handen och vrålar efter logegrannen Joey Badass som förvirrat möter honom bakom scenen och får en stor kram.

Mest tydligt blir det när Danny Brown pratar om artister han gillar, eller ogillar. Eller när han lägger ut texten om hemstadens musikaliska arv.

– All techno finns ständigt någonstans i bakhuvudet eftersom den ligger inbäddad i stadens kulturella DNA. Detsamma gäller Motown och band som Death eller MC5, som också finns med i det jag gör. J Dilla, självklart. För att inte tala om hur Tuff Tone brukade krossa mig med sina historier i olika battles eller sådant jag lärt mig från plattor som »Tronic« av Black Milk. Jag växte upp med allt det där, blev den artist jag är tack vare allt det där. ■

 

BLACK MILK

Curtis Cross sitter på scenkanten, gäspar förstrött och kliar sig lite lätt på huvudet på den nyligen från topp till botten-renoverade jazzklubben Fasching i centrala Stockholm. Han är omgiven sina musiker, till vardags i bandet Nat Turner, som lika hängigt sitter runt scenen, leker med sina mobiltelefoner om de inte leker med sina respektive instrument, och väntar.

Cross, eller Black Milk som han brukar kalla sig, är i Stockholm med det enastående albumet »No Poison No Paradise« i ryggen. Skivan tar vid där »Album of the Year« från 2010 slutade och utvecklar en ljudvärld som är hans egen men denna gång fått nytt blod från en stad i kris, en bankrutt stad som är fast i limbo mellan marginell överlevnad och fullständig kollaps.

– Självfallet påverkas man av allt man ser och hör, säger han. Det ger musiken en viss attityd, ger dig som artist en viss skärpa, ger dig som person en viss mentalitet. Faktum är att jag inte spelade in skivan i Detroit, men var jag än befinner mig i världen kommer jag alltid ha en speciell ton och attityd i min musik som är därifrån. Det här är första gången som jag har velat blicka bakåt och berätta om det i låtform.

– Vissa menar att min musik främst lutar åt soulhållet, vilket är sant. Andra menar att den mer har med elektronisk musik att göra, vilket också är sant. Själv vill jag i den brytpunkten hitta något som är mitt eget. Mina beats måste vara tillräckligt bra innan jag ens överväger att skriva text till dem. För det mesta går jag igenom en mängd beats, lyssnar på en massa samplingar, försöker helt enkelt plocka sådant som kan stå på egna ben innan jag bygger en låt runt det.

– Detroits musik är allt för mig. Och i min egen musik kan man höra lite av varje: en del av Motown, en del techno och elektroniskt, en del av J Dilla, Slum Village-eran och den typen av hiphop. Jag experimenterar med allt detta tills jag hittar mitt eget sound. Dilla är förmodligen min största inspirationskälla.

Det är knappast en hemlighet att hiphopgenren överlag, tack vare sin fria hållning gentemot traditionella musikaliska textstrukturer, ger utrymme för sina utövare att utförligt fokusera på aktuella ämnen inom samhället i stort men också mer närliggande frågor. Hiphopens samplingar ger nästan identiska förutsättningar även för produktionsdelen av musiken, där friheter både tas och premieras, med följd att de allra mest passionerade artisternas influenser lyser igenom. För någon som Black Milk innebär detta att han inte bara bottnar i hiphop, utan också har ett djupt intresse av bandaspekten i liveframträdanden. Hans referensvärld är allt annat än endimensionell, den är mer att likna vid en mosaik skapad ur den kreativa kittel som Detroit alltid har varit för musik.

– Detroit är unikt på så sätt att man från tidig ålder exponeras för en massa olika ljud och alla sorters musik. På andra håll i USA är det vanligare att man brinner för ett fåtal genrer. Men i Detroit lär man sig ta in allt, det är det normala.

– När jag växte upp fanns ett lokalt TV-program som hette The New Dance Show, i grund och botten en »hood version« av mer kända Soul Train. En massa ungar samlades på en liten klubb, inte mer än hål i väggen-stor, och dansade till all möjlig elektronisk musik – där väldigt mycket var Kraftwerk. På den tiden, i början av nittiotalet, hade jag ingen aning om vilka Kraftwerk var men deras ljud har definitivt präglat både mig och mycket annan musik från Detroit. ■




Relaterat