André 3000: »Alla har the love below«

»Från och med början av år 2000 fanns det vissa saker man inte kunde säga om hiphop och popmusik utan att åtminstone göra en paus för att slänga in ett ’med undantag för Outkast’. Vilket ger en antydan om hur mycket skit som förekom. Vore det inte för André 3000 och Big Bois makalösa, Grammy-vinnande ’Stankonia’, så skulle kanske Stanley Crouch-wannabesen som gnäller om popens britneyfiering ha en poäng. Liksom de där trettioåriga alternativnollorna som buntade ihop all hiphop i enda bling-bling-hög medan de talade sig varma för Radiohead som de enda sanna förnyarna av intelligent popmusik.«

– Tony Green i en essä om Outkast ur boken »Classic Material: The Hip-hop Album Guide«

»Outkast have become The Flaming Lips for the ’I have black friends’ set.«


– signaturen »Trife« på internetforumet I Love Music

»Happy Valentine’s Day!
Every day the 14th!
I don’t think y’all heard me!
I just wanna say Happy Valentine’s Day! Every day the 14th!
Can ya’ll dig that?«


– André 3000, »Happy Valentine’s Day«

Outkasts värde som popkulturella kejsare kan inte överskattas, verkar det som, även om vi är många som jobbar på det.

Försök att hitta en text om Outkast där det inte på något sätt nämns att de flyttar fram positionerna för hiphop (världens största musikgenre, yes yes). Bara en ny Missy Elliott-skiva kan tävla med dissekerandet av Outkast ifråga om mängd superlativ och svettiga journalisthänder.

Och å ena sidan kan man ju tycka att det är väldigt få som sprattlar om så mycket inom genren »hiphop« som Outkast, men å andra sidan är det frågan hur länge sen det var man kunde kalla Outkast för »hiphop«, egentligen. Eller mer rätt: när var André 3000 hiphop senast?

»Speakerboxxx/The Love Below« visar som bekant upp vem som stod för vad i Outkast. Big Boi = killen från gatan, rappar, hela den grejen. André 3000 = Jimi Hendrix, nya kläder, allt som gjorde Outkast till de som »flyttar fram positionerna för hiphop«, men för vars del »The Love Below« egentligen mer handlar om att han hoppar av.

För André 3000:s del av den här dubbelskivan flyttar inte fram någon gräns för hiphop, snarare gränsen (om den finns) för hur mycket man får navelskåda sin kärlek högst uppe på Billboard-listan. Den är självklart fantastisk.

»The Love Below« är ett försök att skildra saker som händer när man är kär. Ett försök man kan skratta åt, dansa till och tänka efter lite, sen skratta åt att man försökte tänka och dansa igen. »Hey Ya!« är årets bästa poplåt. Skriven av en av det här årtusendets bästa låtskrivare. En låtskrivare som på andra ställen på skivan gör upp med alla sina kärleksdemoner. Upp och ner, fram och tillbaka. Och verkar väldigt inne på ett viktorianskt England och silkesnäsdukar. Och funk. Någon sa »afrofuturism«, och det låter bra, men det är en framtid som tagit genvägen genom artonhundratalet för att fixa en bra image. Det, och mer, är »The Love Below«. Stjärnstopp, spegel och alla adjektiv du kan hitta på gånger tusen.

Om det är bra? Det är massor av yta, lite fluff, konstig jazz, men så fort man har sett André 3000 en enda gång förstår man precis vad det är som egentligen händer här. »The Love Below« är väldigt, ehum, han.

Jag träffar honom på ett hotell och säger just »ehum« många gånger innan jag vågar fråga något om »förstår du hur mycket du har påverkat klimatet för popmusik«. André sitter i en enkel svart jacka (hans bagage är i Paris) med håret rakt åt alla håll, förstår inte riktigt frågan och svarar »nej«. Jag frågar om han fortfarande gillar hiphop.

»Nej.« Men han kan fortfarande gilla »… energin«, ungefär som ens mamma skulle svara.

Men helst vill jag prata känslor med André, om the love below och allt. När jag berättar det kryper han upp i ett fönster, stirrar lite drömmande ut över Birger Jarlsgatan och säger »whenever you’re ready«.

Big Boi kör den vanliga stilen på sin skiva, han pratar om många ämnen, från amerikansk politik till kärlek, fest och allt det där. Varför ville du bara prata om kärlek?

– Det var de låtarna jag hade att erbjuda. Det var de som fanns. Plötsligt började jag se ett tema som upprepade sig: kärlek, förhållanden, sex eller mötet mellan man och kvinna på andra sätt. När jag började göra skivan hade jag fyra–fem låtar som var menade som soundtrack till en film vi höll på med då, en film som hette »Love Below«. Den handlar om en kille, som spelas av mig. Han åker till Paris och träffar massor av olika kvinnor. Han är den typen som inte tror på förhållanden, eller nej, han tror på dem, men han har inte riktigt någon tro på kärlek och monogami och allt det. Han blir kär i en tjej. Men det är för starkt! Det är för mycket. Så han flyr. Sen kommer han tillbaka. Såna grejer.

Och den killen är du?

– Delar av mig. Lite av det är påhittat och lite är sant. Precis som resten av manuset.

Kommer filmen ut någon gång då?

– Ja, men det blir senare. Vi skrev precis ett avtal med TV-bolaget HBO. De ska göra något av det, använda låtar från båda våra skivor och filmen ska till slut bli en Outkast-musikal. Yes.

Jag läste någonstans att du har problem med hela tanken på förhållanden, precis som han i filmen. Vad är det som är så svårt?

– Hmmm… Jag har väldigt svårt att tro att något är för evigt. Min filosofi är att ta det dag för dag. Varför säga »ååh, vi ska vara ihop för evigt«. Egentligen? Det kanske inte är därför ni ska vara ihop, alls. Vissa förhållanden ska vara säsongsbaserade, vissa är till för det. Man ska träffas och sen gå vidare. Men i det samhälle vi har försöker vi vara tillsammans hela livet mest för att vi har blivit uppfostrade på det sättet. Därför finns det massor av olyckliga människor där ute, olyckliga trots att de är ihop med någon. På grund av att de är ihop med någon.

Har du alltid tänkt på det så?

– Nej, jag lär mig.

Så du har själv stannat i förhållanden bara för att det är meningen att man ska göra det?

–Ja visst, många gånger mot slutet har jag inte känt någonting men ändå bara försökt och försökt tills allt är dött.

På skivan sätter du kvinnor på piedestal ganska mycket, men samtidigt har du låtar som »Roses« med texter om tjejer som är »the reason for the word bitch«. Hur känner du just nu?

– Jag känner allt det där, på en gång. Det finns ju tjejer som Caroline i »Roses« och det finns kvinnor som man uppskattar och älskar som är så sköna. Så in i helvete sweet. Du har de som är fantastiskt snygga och du har de som är så fantastiskt vackra inuti. Och de som är båda. Och de som är helt uppfuckade på alla sätt. I filmen representerar varje låt en tjej. »Pink & Blue« är när han är tillsammans med en äldre kvinna, »Roses« är om när han träffar en vacker tjej med en så kass attityd att det drar ner honom. Och så vidare.

På tal om »bitch«. Du är rätt försiktig med såna uttryck. Många som inte känner till er och väntar sig en hiphopskiva när de köper ert album blir nog rätt förvånade över, bland annat, att det inte är så mycket sånt. Skulle du kalla dig själv feminist?

– Nja, jag är bara en låtskrivare. Och som låtskrivare säger jag emot mig själv hela tiden, om och om igen. Jag är inte så bra på att ta ställning, jag är alldeles för förvirrad för att göra det. Jag mår så olika dag för dag och ändrar åsikt hela tiden. Jag skriver det jag känner i dag, sen är det över för mig. Sen skriver jag nya låtar och känner mig annorlunda.

Men om vi tänker att folk ser dig som stereotypen av en rappare, då lär de ju se den här skivan som rätt mycket av ett ställningstagande, både mot och för saker. Eller de kanske blir förvånade i alla fall…

– Det är cool. Sen på nästa skiva kommer de att tänka något annat, jag har ingen kontroll över det.

Du har ett »skit« på skivan där du ber till Gud och upptäcker att Gud är kvinna. Vad menade du med det?

– Från början var det meningen att det skulle vara annorlunda. När jag skrev det var det meningen att Gud skulle svara, men det funkade inte så bra med tjejen jag hade i studion som skulle spela Gud. Det var meningen att jag skulle säga »damn, you’re a girl« och hon skulle säga »yes, I’m a girl now but I change up from time to time, and just today the world needed a girl« och mitt svar skulle vara »shit, don’t we all!«. Men sen fick ni inte höra allt det, så då blev Gud en tjej. Jag tyckte inte det hade någon större betydelse, det blev fint som det är.

Om du måste beskriva din musik, vad skulle den heta då?

– Det här albumet skulle jag beskriva som sofistifunk. Sofistikerad funk. För det är inte som stanky funk, funk i magen liksom. Det är funk i attityden, men sofistifunk.

Man hör lite Prince…

– Japp, jag är definitivt ett Prince-fan. Växte upp med Prince.

Jag hörde en rolig historia om att du sprang ut från ditt hus och slog sönder en Prince-singel på gatan när du var tio år gammal. Varför det?

– Haha, ja, det var »When Doves Cry«. På baksidan fanns det en låt som hette »God«. [i själva verket baksida på »Purple Rain«-singeln, reds anm]

Men varför?

– För att den var läskig! Den låten, »God«, hade så många ljud. Jag tror inte ens det var någon musik, utan bara lager av hans röst som sjöng olika melodier på olika sätt. Det var helt sjukt! Jag var tvungen att smasha den! Måste hitta den där skivan nu, jag har inte hört den sen dess.

Varför har du gjort en drum’n’bass-version av »My Favorite Things«? Varför vill någon göra en drum’n’bass-version av »My Favorite Things«?

– Äsch, det var inte meningen att det skulle bli drum’n’bass. Jag satt bara och programmerade ett beat och älskade John Coltrane samtidigt. Jag lyssnade mycket på hans version.

Du har sagt att the love below är den där känslan som alla män bär inom sig, som alltid kommer att bubbla upp under allt prat om att man är en pimp och en player och så. Kan du förklara det lite mer?

– The love below är det som speciellt många män, men kvinnor också, försöker gömma. I alla fall i USA. Här i Europa tror jag det är lite bättre. Men i USA sätter vi alltid upp den här fasaden av att vi är tuffa och har koll på allt. »Fuck that love bullshit« och så, du vet. Men sen kommer man hem från klubben. Och så sitter man bara där: »Man, jag vill ha en tjej.« Det är något man kanske inte berättar för så många om. Men det är också något man egentligen inte kan gömma eller skyla över, för vad man än säger eller tänker så kommer det att komma fram, om man ska vara i ett förhållande eller bara vara med någon. The love below kommer att komma fram! Som ogräs genom sprickorna, rakt igenom cement. Vad du än försöker göra för att hålla den nere. Så är det.

Gör den det för dig då, har du det här skalet?

– Alla har the love below.

Ja, men har du svårt att få fram den ibland?

– Jag har det där skalet också, men mitt kanske är lite mer synligt. Jag skulle äääälska att vara ihop med någon men mitt skal innebär att jag har svårt att lita på någon, det är mitt problem. Det är inte för att flexa eller vara hård eller så, det bara är så.

Är det viktigt för dig att folk tar dina texter på allvar? Jag skrattar mycket när jag lyssnar på din skiva men sen känner jag mig nästan skyldig. Ibland är det svårt att veta om du verkligen slet ut ditt hjärta när du sjöng just det som jag bara tyckte var kul…

– Men du, så är livet ibland. Man skämtar om saker för att bryta isen. Jag skulle vilja att du inte tar mina texter helt på allvar, ingen mår bra av det, men att du lägger märke till dem. Vissa av dem är ju ledsna av en anledning, men det behöver ju inte betyda att det är lagen, att det är enda sättet att lyssna på dem. Vissa är som en konversation, som att jag bara sitter och pratar med dig. Det är inte så allvarsamt, men jag vill ju lägga märke till dig för att se vad du säger. Så att jag kan svara. Äh, bara lyssna på den, OK? ■