4 x 2005

Stockholm, tisdag, 18 oktober, klockan 09.15.

– Förlåt, jag försov mig.

Håkan Hellström störtar in i fotostudion, nyduschad och yrvaken. Han hälsar på fotografen Carl Dahlstedt, fotoassistenter och sminköser och stoppar in en ostmacka i munnen. Mellan tuggorna undrar Hellström om han är sist på plats. Nej, Robyn har fortfarande inte kommit. Hon har fastnat i en av många trafikköer som ålar sig fram runt Årsta i Stockholm.

Déjà vu-känslan är påtaglig. Det är samma procedur som förra året. Pierre muttrar, kliar sig i håret och skickar för säkerhets skull ett sms till Robyns presskontakt.

Tiden rinner. Allt – smink, plåtning och intervju – måste vara färdigt före klockan halv tolv. Då ska Frida Hyvönen i väg till repetitionerna av »Pudel« på Dansens hus. Det är en dansföreställning där olika deltagare av släktet homo sapiens delar scen med välfriserade kungspudlar som heter Milton. Frida Hyvönen, som sitter inne i sminket och funderar på om »Järntrean« eller »Wedding Crashers« är årets film, står för musiken.

Samtidigt diskuterar Håkan Hellström och Plura Jonsson hur de ska repa in sina duetter till Sonics femårsfest den 24 november.

– Kan vi repa per telefon? frågar Plura.

Håkan Hellström stoppar in en CD i stereon. Vi ska få lyssna på ett av spåren från hans nya album – skivan är inspelad och klar och släpps, enligt Håkan, innan årsskiftet. Det är en cover på Big Stars »Thirteen«. Och i Hellströms försvenskade tappning heter låten förstås »Tretton«. Det låter fint.

Plura håller för övrigt på att flytta. Han renoverar och borrar hål och har inte ens tid att sätta ihop en låtlista till Eldkvarns kommande konserter i Malmö.

– Var man inte gråhårig förr så blir man det nu, säger Plura.

– Var är Robyn? frågar Pierre.

– Kan ni beställa en taxi till halv tolv? undrar Frida.

– Man kanske skulle ta en banan, säger Håkan.

Där är Robyn. Hon är mitt uppe i en hektisk turné och reser till Köpenhamn senare i dag. Robyn sprider solsken och gott humör omkring sig. Hon skrattar och kramas framför Carl Dahlstedts kamera.

– Man måste vårda sin rökning noggrant, säger Plura och försvinner ut på en balkong.

Så fort Plura fimpar giftpinnen är det dags att summera år 2005.

Det finns en röd tråd här. Alla ni var med om nytändningar i år. Frida albumdebuterade – vilket måste betraktas som en nytändning – och ni andra gick på olika sätt vidare. Plura har återstartat sin karriär flest gånger. Hur gör du?

Plura: Jag vet inte. Allt går i cykler. Först gör man en massa bra låtar, sedan hamnar man i ett sorts bakvatten. Det snurrar runt och så kommer man fram till rödljuset och så snurrar det runt igen. Men det var himla kul att träffa Jari [Haapalainen, reds anm]. Han hade verkligen annorlunda idéer. Då fick jag lusten tillbaka. Fan, jag åkte ut till landet, parkerade i skärgården och skrev klart »Atlantis« på några veckor.

Du gjorde en Plura helt enkelt.

Plura: Jag gjorde en Plura igen.

Att »göra en Plura« är att åka ut på landet och skriva låtar, på ett ungefär. Det var du som uppfann det.

Plura: Ja, men det var Thåström som uppfann själva uttrycket.

Du har trots allt hållit på i tio års tid, Robyn. Du var borta ett tag, och i år släppte du något som var radikalt annorlunda. Var kom det ifrån?

Robyn: Jag var trött på att göra musik. Det var inte roligt längre. Mitt gamla och stora skivbolag och jag kunde inte kommunicera med varandra. Så jag bestämde mig för att starta ett eget bolag i stället. Jag ville omge mig med människor jag litade på. Jag ville städa bort skräpet och fortsätta framåt. Och när jag började jobba med Klas Åhlund gick allt väldigt fort.

Han blev en sorts katalysator.

Robyn: Ja, verkligen. Och när förutsättningarna är bra blir plötsligt hela den kreativa processen okomplicerad på något konstigt sätt.

Plura: Guds hand.

Robyn: Ja.

Vad var fördelen med att starta eget bolag? Kontrollen?

Robyn: När jag väl sover så sover jag mycket bättre.

Frida: Har du en massa folk som sköter administrativa grejer?

Robyn: Jag har folk som hjälper till med marknadsföring och budget och sånt. Själv är jag chef. Men jag jobbar jättemycket ändå. När man är involverad i till exempel ekonomiska frågor blir även det en kreativ process. Om jag vill jobba två månader extra i studion lägger jag pengarna på det. Jag kan styra allt som händer på ett mer grundläggande sätt. Det är häftigt.

Har Håkan och Plura haft samma tankar – att starta eget?

Plura: Vi diskuterade faktiskt den saken innan vi gjorde »Atlantis«. Vi höll på i minst ett år och dividerade fram och tillbaka. Men vi är en grupp på fem man. Det är lätt att bli osams om pengar. Är man ensam är det lättare med cashen. Sedan är det skönt att slippa det administrativa. Vi backade, trots att vi till och med hade ett namn på skivbolaget.

Vad skulle det heta?

Plura: Record. Jag blev väldigt förvånad över att det inte redan fanns ett skivbolag som hette Record.

Håkan: Det är väldigt fyndigt.

Är Håkan Hellström en entreprenör?

Håkan: Naaeeeh.

Efter din första skiva sades det att du hängde på krogen med en stor sedelbunt i fickan och skrek älskvärda saker som »Jag bjuder!«.

Håkan: Är det så? Det minns jag inte. Dimmiga dar. Men så var det säkert.

Du har inte tänkt i de banorna – att ha full kontroll?

Håkan: Naaeehh.

Robyn: Det låter inte precis som att du har full kontroll. [alla skrattar]

Håkan: Tänk er att jag skulle sköta alltihop. Jag är väldigt tankspridd. Det skulle inte funka. Jag tycker att det är bekvämt om någon annan håller i pappersbiten. Men vänta nu – jag tror att mitt kontrakt går ut efter nästa skiva. Eller, jag vet inte. Kan det vara så?

Plura: Då kan du börja på Robyns skivbolag i stället.

Håkan: Eller hur? Det är faktiskt ganska slarvigt att inte ha koll på sitt kontrakt. Jag vet inte hur du har det, Robyn. Men jag kan inte förena businessdelen med att göra musik. Jag måste koncentrera mig på en sak. Det tar sådan tid att formulera sig och skriva verser.

Robyn: Det är en ständig konflikt. Och den kampen löser sig inte bara för att man startar ett eget bolag. Men man kan fördela tiden bättre.

Håkan: Ja, det kanske är bra.

Robyn: Om jag bara skulle prata pengar med folk hade jag gått under. Men om du står på en stabil grund, om organisationen runt omkring dig inte har några fnurror, kan du släppa den biten och göra som du vill.

Frida, du ligger på ett litet bolag. Ville du det eller fick du inget kontrakt med de stora drakarna?

Frida: Jag ville ha ett mindre bolag. Jag hade fått kulturrådspengar och då måste man ha ett bolag för att kunna plocka ut dem.

Håkan: Just ja, jag känner igen det där.

Frida: Annars hade jag nog släppt skivan själv. Sedan hittade jag Licking Fingers [The Concretes bolag]. De har gett mig ganska lösa tyglar. Men jag letar långsamt och passivt efter pålitligt folk som kan hjälpa mig med olika saker. Jag vill gärna ha full kontroll. Men jag vill också slippa tänka på en massa grejer för att kunna jobba bättre. Det är inte värt att släppa kontrollen till fel människor. Det är bättre att vänta och försöka hitta smarta personer som vet vad jag behöver. Personer som kan boka en resa till Italien så att jag ska kunna skriva ifred, till exempel.

Men Robyn, du saknar ibland ett större bolags resurser. I alla fall när det gäller att marknadsföra din skiva utomlands. Eller har jag fattat det fel?

Robyn: Nej, skivbolaget som jag jobbar med utomlands är bara jävligt dåligt. [skratt] Jag har ingen pli på dem.

Plura: Det där med utlandslanseringar verkar jobbigt. Det har man ju läst om i tidningen.

Vi byter samtalsämne. Ett fenomen som inte gått att missa i år …

Håkan: Låt mig gissa: »Idol«!

Nej, det var förra årets stora samtalsämne. Jag tänker på en trasig man som heter Pete Doherty.

Håkan och Plura: Ahaaa.

Robyn: Nej, vänta nu. Vem då?

En brittisk man. Var med i The Libertines. Spelar numera i Babyshambles. Han var, eller är, ihop med fotomodellen Kate Moss.

Robyn och Frida: Just ja.

Han är en knarkande rockmyt på två ben. Varför tror ni att det alltid funkar och får så stort genomslag?

Robyn: Jag tror att väldigt många människor vill leva så. De tittar på folk som Pete och tänker: jag vill också!

Håkan: Det tror jag med. Det är hela grejen.

Plura: Jag är totalt ointresserad av hans… vad heter han nu… Doggerty?

Håkan: Doggerty!

Plura: Diggerty-Doggerty. Att han knarkar och är full på scen och gör dåliga konserter – det har tusen människor gjort före honom. Bland annat jag. Det är totalt ointressant. Första gången man såg att Keith Richards var påtänd på scen – det var på sextiotalet – tyckte man väl att det var woooow. Men sen har man provat själv. Det är bara trist. Men ungdomar tycker kanske att det är ball.

Robyn: Eller de som inte har upplevt det själva. Det är en sorts dröm.

Håkan: En rock’n’rolldröm.

Frida: Det där romantiseras alltid. Det är inget nytt.

Plura: Så där har det varit ända sedan människan uppfann hjulet. Eller i alla fall sedan människan uppfann PA-systemet.

Håkan: Om Pete gjorde grym musik skulle man kanske engagera sig mer i hans privatliv – så som man ofta gör när det gäller popidoler. Men jag har inte hört någonting han gjort. Han känns som en mediakonstruktion.

Christian Kjellvander menar att vissa människor behöver bränna ut sig själva, att det ligger i deras natur och att det därför inte behöver betyda att de kastar bort sina liv.

Håkan: Det kan nog bara Pete själv avgöra.

Frida: Måste och måste. Det behöver inte legitimera någonting. Inget är förutbestämt i stjärnorna.

Håkan: Det är nog inte värt att fördjupa sig i den där Pete över huvud taget. [Håkan börjar sortera vindruvskärnor]

Vad tyckte ni om att The Knifes »Heartbeats« blev etta på Sonics omröstning om 00-talets bästa låtar hittills?

Robyn: Ett bra val. Jag tycker att The Knife har gjort något extraordinärt och eget. Jag har inga direkta åsikter om resten av listan, men »Heartbeats« är en fantastisk låt.

Plura: Jag har inte hört den.

Håkan: Den är bra. Det är den.

The Knife har öppnat dörren för elektronisk pop. Det är nog ingen slump att band som Le Sport, Embassy, The Tough Alliance och Cat5 är heta just nu, just i dag.

Plura: Såna band som jag inte känner till, med andra ord.

Förut satt artister hemma med en gitarr och skrev musik. Sedan gick de förhoppningsvis in i en studio. Nu har tekniken gjort att de inte ens behöver lämna lägenheten. Man kan sitta hemma och göra klart det mesta framför datorn, inklusive distributionen. Hur tror ni att det har förändrat musiken?

Frida: Det är klart den tekniken har förändrat musiken. På gott och ont.

Jaså?

Frida: Det blir på ett annat sätt än när man arbetar i en studio. Det kan bli för enkelt och slarvigt att sitta hemma.

Robyn: Sånt spelar ingen roll. I slutändan kommer de som gör bra musik, oavsett var eller när eller hur, att… att… VINNA!

Frida: Jag tänker ändå att det blir en viss skillnad jämfört med …

Robyn: Man ska inte vara rädd för den skillnaden.

Frida: Nä, kanske inte. Du har rätt. Jag ändrar åsikt.

Håkan: Jag hör hela tiden talas om människor som sitter hemma och spelar in. Jag önskar att jag kunde ha det så. Vi i rockband måste alltid boka en studio och prestera under en begränsad tid. Och det är inte alls säkert att resultatet blir bra under de dyra timmarna.

Frida: Kan du inte skaffa rätt utrustning och ha hemma då? [Pluras telefon ringer. En väldigt högljudd signal. Plura trycker bort samtalet]

Robyn: Du kan faktiskt bygga ett eget sångbås. Det är ganska lätt.

Håkan: Eeehhh?

Robyn: Eller menar du att du måste ha en bra mick och allt det där?

Håkan: Jaa…

Frida: Det kan vara en löpande process. Om du har bra inspelningsgrejer i replokalen kan du ju skriva något en förmiddag och spela in det dagen därpå.

Robyn: Då kan du verkligen göra nytta när du får feeling.

Håkan: Det är ju det som är drömmen. Men då måste man ju lära sig grejerna, datorer och sånt.

Frida: Du kan ju leja någon snubbe eller brud som kan sånt. Någon som tycker att det är coolt att jobba med dig.

Robyn: Håkan! Det går! Det går!

Håkan: Ejjjjjhhhmm…

Plura, du har inte funderat på att leka med datorer?

Plura: Nej, hur visste du det? Eller, det är klart att jag har funderat på det, men jag har fullt upp med att lära mig sånt här [håller upp sin mobiltelefon] och de där poddarna, eller vad de nu heter. Jag är ju liksom femtiofyra år gammal. Jag har suttit och skrivit låtar på gitarr sedan jag var tolv–tretton år. Det går jättebra. Jag tänker inte sluta. Jag skulle däremot vilja lära mig att spela piano. Men man kan ju göra låtar med två barkbitar, om man nu känner för det.

Eurodisco fick en renässans år 2005. Hur upplevde ni eurodisco när det kom?

Robyn: Jag har alltid hatat det!

Frida: Samma här.

Plura: Eurodisco? Är det typ Boney M?

Robyn: Nej, det är typ…

Plura: E-Type?

Robyn: Typ.

Plura: Ja, det har jag inte dansat till så ofta.

Håkan: Det är lite för tidigt för att jag ska begripa någon sorts revival.

Du har trettio år på dig.

Håkan: Naaeeeehhh, men den grejen kommer jag aldrig att sakna. Det är ju så. Nu för tiden hinner man inte sakna någonting förrän det är tillbaka igen. Men eurodisco var förfärligt. Jag kommer ihåg discoteken. En massa hårdingar i mörka hörn och den där konstiga musiken. Stämningen var ganska otäck.

Teoretikerna i The Embassy menar att allt är så extremt nu …

Robyn: Jag kan hålla med om det på ett sätt. Men snabba trender inom mode och musik tvingar dig samtidigt framåt.

Frida: Hela synsättet att det ska finnas en utveckling eller en linje i musik känns förlegad. Livet är otroligt rikt. Popmusiken har kanske äntligen börjat spegla vår komplexa och okontrollerbara värld.

Robyn: Det innebär också att artisterna inte går in för samma trender. Alla får existera bredvid varandra. Jag tycker inte att man ska kategorisera så mycket. Det handlar inte om trender som kommer och går och återuppstår. Vissa grejer är helt enkelt dåliga och vissa är, ja, bra. [skratt]

Plura: Bra musik och bra artister kommer alltid att finnas, oavsett vad du eller jag eller någon annan tycker och tänker. Det är det bästa med att bli äldre. Jag skiter fullständigt i vilka band som är ute eller inne. Det handlar bara om att skriva bra låtar. När jag öppnar den där jävla Nöjesguiden känner jag inte igen ett band. Jag brukade få dåligt samvete när jag inte hängde med. Men nu är jag ganska glad för att jag inte gör det. Är någonting bra kommer det till mig ändå. Även om det kan ta trettio år. Så man behöver inte vara så jävla ängslig och orolig. Det var väl reaktionärt och bra sagt?

Håkan: Ja, verkligen. Det håller jag med om.
[Pluras telefon ringer igen. En väldigt högljudd signal. Plura trycker bort samtalet]

Frida: Jag är tveksam till hela den vedertagna analysen av musik. Musiken existerar bara i ögonblicket.

Saker omvärderas hela tiden. Tack vare Robyn och Jenny Wilson har Kate Bush plötsligt fått ett bättre rykte.

Håkan: Det där är något som ditt skrå tänker på. Själv är man så fokuserad på det man gör. Man hinner inte reflektera över vad andra håller på med.

Robyn: Man konsumerar musik och ibland kanske det märks i ens låtar. Men det är inget man tänker på.

Frida: Det är inte bara positivt att lyssna mycket på musik. Man vill ju följa sin egen regelbok och inte influeras av andra. Jag kan ibland bli mer intresserad och inspirerad av böcker.

Vilka förväntningar har ni på nästa år? Vad kommer att hända?

Frida: I januari tänker jag erövra Finland. På ett slag. Jag har en enda spelning på mig.

Plura: Dråpslaget. Du kan kalla din turné för det.

Frida: Sedan ska jag försöka att lansera min musik i andra länder. Jag ska helt enkelt erövra världen.

Du ska åka omkring med ett piano och slå världen med häpnad.

Frida: Jag ska använda en båt med en flygel på.

Robyn: Jag ska turnera. Sedan ska jag försöka spela in något nytt. Men det vill jag inte prata om nu. Utlandet har också börjat höra av sig. Så om jag hittar vettiga personer att jobba med kanske det händer någonting där. Jag letar efter någon som är snäll mot sina barn. [skratt]

Håkan: Jag har redan spelat in en ny skiva. Den borde släppas före årsskiftet. Det är en slags uppsamlingsskiva med låtar och idéer som jag inte har hunnit spela in och ge ut tidigare. Jag hoppas till exempel att jag får med tre låtar från mina julbordsspelningar på Nalen i Stockholm. Plura är med på två. Bland annat »Fairytale of New York«. Den är väldigt gullig och fin. Pluras parti är fantastiskt bra. Sedan kantrar allt så fort vi andra kommer in. Men det gör ingenting.

Nästa år då?

Håkan: Eeeeeeeh. Jag vet inte. Jag får se. Jag ska i alla fall inte backa upp min nya platta med konserter. Jag vill bara ge ut skräpet och gå vidare.

Det sägs att du ska få barn.

Håkan: Jo, ja, jag ska bli pappa. Men det vill jag inte prata om. Det är min egen match.

Robyn: Åh, du verkar ha ett härligt liv framför dig.

Håkan: Ja, jo, barn blir nog … speciellt.

Men hur tror du att föräldraskapet kommer att förändra din kreativitet?

Håkan: Jag vet inte. Jag kanske får sluta göra musik helt och hållet. [skratt]

Plura?

Plura: Meningen var att Eldkvarn skulle skriva och spela in en ny skiva jättefort. Men min lägenhetsaffär kom emellan. Jag har inte haft tid att skriva. Man känner också av prestationsångesten. Pressen blir inte mindre med åren. Ger man ut en skiva som folk gillar stiger förväntningarna på nästa platta. Men man kan inte göra skitbra skivor jämt. Och har man redan skrivit hundratals låtar finns det ibland ingen anledning att göra en till.

Robyn: Man måste tvinga sig själv att inte tänka på förväntningar och prestationsångest. Det är inte bra.

Håkan: Jag känner igen mig lite i det som Plura säger. Nu har jag gjort och sagt så mycket, känns det som. Det kanske är dags att göra några kassa låtar också. Man behöver kanske inte överträffa sig själv hela tiden. Det kanske räcker med att skriva en två minuter lång låt om fåglar som dricker ur en vattenpuss eller barn som gungar. Det kanske räcker med att skapa en liten stämning. Men, ni vet, jag ska bara fortsätta. Jag ska skriva låtar. Så krasst är det. Jag önskar att jag hade något annat att komma med. ■

HÅKAN HELLSTRÖM

Trettioettåring som släppte sin tredje skiva, »Ett kolikbarns bekännelser«, i februari. Till en början fick plattan ett blandat mottagande. Men efter sommarens enorma turné har albumet fått betydligt mer kärlek och respekt. Och konserten på årets Hultsfredsfestival var inte bara oförglömlig. Den är redan en myt. En modern saga om gårdakvarnar och skit och Hurricane Gilbert.

Håkan Hellström väljer årets…

film: Bob Dylan-dokumentären »No Direction Home«. Eller »Drömtjejen«. Men den såg jag nog inte i år.

CD: Eldkvarns »Atlantis«. Att ett band fortfarande kan överraska och förvåna efter trettio år är otroligt.

låt: Det brukar dröja trettio år innan jag kommer i kapp. Så det måste vara The Bands »The Night They Drove Old Dixie Down«.

ROBYN

Gjorde tidsenligt nog en extreme makeover i år. Med hjälp av producenten Klas Åhlund från Teddybears sthlm rev hon sin musik i bitar och startade om datorn. På fjärde albumet, »Robyn«, var soulpopsångerskan bakom »Show Me Love« raderad från hårddisken. I stället hittade hon en egen väg mellan The Knifes oljefat, Kate Bushs vindpinade hedar och elektroniska drömmar om framtiden. Robyn Carlsson har hunnit bli tjugosex år gammal.

Robyn väljer årets…
film: »Closer«. Grym, svart och bra manus.

CD: »Arular« med M.I.A. Kanske inte årets mest helgjutna platta, men hennes stil är väldigt representativ för allt som händer just nu.

låt: »Be Mine«. Det är en jättejättebra låt.

PLURA JONSSON

Sångare och låtskrivare i gruppen Eldkvarn. Vid en ålder av femtiofyra år ligger han bakom klassiska svenska rockalbum som »Himmelska dagar« och »Limbo«. Plura och Eldkvarn har vid det här laget överlevt många kreativa konkurser. De har glömts bort och återuppstått. Om och om igen. Deras senaste comeback heter »Atlantis«. Albumet släpptes i år och producerades av Jari Haapalainen från Bear Quartet.

Plura Jonsson väljer årets…

film: »Krönikan«. Det är en TV-serie, men vad fan.

CD: Vad är en CD för något? Förra året var det Cardigans. Eller var det förrförra? Jag säger Håkan Hellströms »Ett kolikbarns bekännelser«. Där finns en naivitet och trasighet som aldrig känns förutsebar.

låt: »Gårdakvarnar och skit« med Håkan Hellström.

FRIDA HYVÖNEN

Visade med albumdebuten »Until Death Comes« hur mycket ursinne och skönhet det går att hamra fram på ett piano utan att instrumentet går sönder. Och texterna och melodierna blir ännu råare live. På scen är hennes visioner om tangenter och pop ett nervöst oväder som avverkar skog. Tjugosjuåriga Frida Hyvönen kommer, precis som Sahara Hotnights, från Robertsfors. Det ligger i Västerbotten.

Frida Hyvönen väljer årets…

film: »Järntrean« gillade jag som fan. Det handlar om en man som kan röra sig utanför människors synfält. Väldigt intressant.

CD: »Pornography« med Adriano Canzian. Något slags elektronisk S&M. Han sjunger saker som »Heeey, my boyfriend is verrry sexy«.

låt: »My Boyfriend is Very Sexy«.