Varför behöver vi musikjournalistik?




Foto: Michael Steinberg



Niklas Elmér sitter ner med Ametist Azordegan, Lisa Ehlin, Jan Gradvall och Anna Charlotta Gunnarson för att få svar på om det är lönt att fortfarande bry sig om musikjournalistiken. (Ur Sonic #75, sommaren 2014.)

MEDVERKANDE

Jan Gradvall, 50. Journalist, kolumnist, kritiker. Debuterade som musikjournalist i fanzinet Jörvars Gosskör. Skriver om musik i bland annat Dagens Industris weekendbilaga. Aktuell med essä- och artikelsamlingen »Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar«.

Anna Charlotta Gunnarson, 45. Journalist, författare, dramatiker. Verksam inom radio och TV. Upphovsperson till serien Pop och politik på UR. Aktuell med boken »Popmusik rimmar på politik«.

Ametist Azordegan, 33. Journalist, författare. Jobbar både med radio och tryckt press. Upphovsperson till musikprogrammet En kärleksattack på svensk hiphop. Skriver just nu på ett uppslagsverk och en reportagebok om svensk hiphop med förväntad utgivning 2015/2016.

Lisa Ehlin, 31. Skribent, bloggare, forskare. Doktorand vid institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet. Bloggar om musik på Rodeo.net.

 

Jag vill inleda det här samtalet med ett erkännande. Jag läser fortfarande den brittiska musiktidningen Mojo på regelbunden basis. Alltså: Jag köper och läser fortfarande musiktidningar. Hur ser er konsumtion av musikjournalistik ut 2014?

Lisa Ehlin: Min huvudsakliga konsumtion av musikjournalistik är internet- och konsumtionsbaserad, den äger rum parallellt med att jag letar efter och lyssnar på ny musik. För mig fungerar Soundcloud, tidningar, Tumblr och bloggar som ett föränderligt öde där jag kan gå in och hitta saker som jag tror att jag kan tycka om.

Jan Gradvall: Jag går fortfarande och köper tidningar som Mojo och Uncut, om än mot bättre vetande. Det är ganska bisarrt egentligen, för de bevakar i princip samma artister hela tiden och anslaget är väldigt nationalistiskt. Man upprätthåller idén om att engelsk rock fortfarande är högaktuell och går helt miste om alla nya röster. Svart musik finns till exempel bara om den är fyrtio år gammal. De här tidningarna borde komma med en varningstext som säger att de är potentiellt skadliga för den som läser. Jag läser dem, men använder dem mest som informationsblad. Jag vill veta vad som har hänt. »Aha, den här boxen kanske kan vara intressant i alla fall!«. Lite så. Men de brittiska musiktidningarna har spelat ut sin roll på många sätt. Förr introducerade de nya artister, nu existerar de i princip enbart i det förflutna. Det är inte meningen att någon under fyrtiofem ska läsa dem.

Anna Charlotta Gunnarson: Jag jobbar mest med att gräva i arkiv och är rätt vilse när det kommer till samtida musikjournalistik. Jag får främst tips av andra och är i huvudsak en allmänkonsument. Om det fanns ett musikprogram på SVT skulle jag antagligen se på det. I den bemärkelsen är jag ganska gammaldags. Jag är dålig på att läsa bloggar till exempel. Men jag ser naturligtvis att det har hänt en hel del. Internet har ju förändrat musikjournalistiken i grunden. Nu är alla med och skriver musikjournalistiken och det påverkar även artisterna, hur de arbetar och förhåller sig till sin publik och till medierna.

Ametist Azordegan: Jag lyssnar väldigt noga på minsta lilla pip från människor runt omkring mig, i tidningar, på radio och på internet, och försöker snappa upp vad de pratar om, vad som händer och kommer att hända. Jag är ute efter nya fenomen och artister och tillbringar otroligt mycket tid på internet där de där pipen kan dyka upp på radarn. Jag har till exempel en sida på Facebook med många tusen följare där det kan dyka upp demoinspelningar eller tips på artister och jag lägger ner mycket tid på att hänga där. Jag är sjukt uppmärksam, så uppmärksam att jag nästan får ont i ögonen, men vill man kunna sätta agenda som musikjournalist måste man anstränga sig. Man måste ha örat mot gatan, för det är på gatan intressanta saker händer först.

Jan Gradvall: En tidning som i motsats till de brittiska fortfarande är angelägen och lockar yngre läsare är faktiskt Rolling Stone i USA. Den har länge varit väldigt vaken och tidigt plockat upp nya saker. Deadmau5, Skrillex och Avicii har till exempel alla fått ta upp utrymme i Rolling Stone samtidigt som de fått en allt större publik över hela världen. Även den samtida countrymusiken får plats där. Man förväntar sig att Rolling Stone bara ska skriva om Bob Dylan i nummer efter nummer, men den är faktiskt betydligt mer vaken än så. Jag har större nytta av den än jag har av de brittiska tidningarna. Engelsk rockjournalistik har tyvärr präglat otroligt mycket av svensk rockjournalistik. Många svenska rockjournalister har haft sina idoler i England. Jag ser fram emot att det kommer yngre skribenter som lägger det där bakom sig.

Lisa Ehlin: Rolling Stone har aktivt försökt bredda sig och i stället för att bara skriva om pop- och rockmusik rakt upp- och ner faktiskt försökt göra populärkultur av innehållet i tidningen. När de satte Britney Spears på omslaget i Lolita-tappning handlade det om popkultur, inte bara om popmusik. Det var gränsöverskridande och på så vis intressant. Om en tidning vågar vara en del av sin samtid på det sättet är chansen naturligtvis större att man inte bara överlever rent ekonomiskt, utan att man också förblir relevant.

Jan Gradvall: Jag läste nyligen en intervju med Miley Cyrus i Rolling Stone. Artikeln inleds med att hon tatuerar in »Rolling Stone« på fötterna, men med S:et som ett dollartecken. Hon ville göra något speciellt för tidningen.

I ljuset av er konsumtion, oavsett om den äger rum i tidningar eller på internet, hur tycker ni att musikjournalistiken mår 2014?


Jan Gradvall: Jag tror att frågan kan omformuleras till: Varför behöver vi musikjournalistik 2014? Det här samtalet är jätteviktigt och det är konstigt att man inte har pratat om det här för det har verkligen förändrats så fruktansvärt mycket de senaste femton åren. Hela tillgängligheten på musik har ju helt förändrats. Tidigare när man läste en recension undrade man: När ska jag kunna lyssna på den här skivan? Nu kan man i samma ögonblick som man läser en recension lyssna på musiken direkt. Den utvecklingen borde förändra vilken slags musikjournalistik som behövs. Behöver man musikjournalistik över huvud taget? Det är en ganska relevant fråga. Behöver jag musikjournalistik? Ja, jag behöver den på samma sätt som jag alltid har behövt den. Jag behöver den för att jag vill upptäcka ny musik som jag inte känner till och jag behöver den för att jag vill få den nya musiken i ett sammanhang. Och de där två sakerna går ju ofta ihop. Hör man soulmusik från Philadelphia undrar man genast om det finns någon annan musik därifrån som kan vara intressant. Så fungerar bra musikjournalistik. Tips och sammanhang. Men trots att utvecklingen på många sätt gått enormt mycket framåt ser musikjournalistiken väldigt mycket likadan ut nu som den gjorde 1990.

Hur då?


Jan Gradvall: Låt oss ta Dagens Nyheter som exempel. Inte för att det är en dålig tidning, utan för att den trots allt är störst, bäst och mest respekterad. Det finns ju ett begränsat utrymme för musikjournalistik i Dagens Nyheter och det har bara blivit mindre på senare år i takt med att tidningen har blivit tunnare. Ändå ser bevakningen exakt likadan ut nu som den gjorde för tjugo år sedan. Man har ett recensionsuppslag som ser ut på exakt samma sätt som det alltid har gjort och man upplåter väldigt mycket utrymme åt konsertrecensioner som publiceras med en fördröjning på ett dygn. Om en artist spelat på Kägelbanan på måndag kväll får man läsa en recension av konserten på onsdag morgon. Frågan är: Är det verkligen det bästa sättet att skriva om musik på i Dagens Nyheter?

Anna Charlotta Gunnarson: Hur tänker du att man skulle göra annars?

Jan Gradvall: Jag menar att det vore betydligt bättre att lägga upp den där konsertrecensionen på nätet några timmar efter att den tagit slut och säga: Här börjar diskussionen! Då får man ett levande samtal med läsarna och konserten är fortfarande levande hos dem som läser. Man måste ompröva detta. Över huvud taget måste man ompröva sin syn vad det gäller närvaro på nätet. Jag har i alla år fått frågor från skivbolag om att jag borde intervjua deras artister. Nu får jag i stället frågor om jag inte kan lägga upp länkar på Twitter. Naturligtvis gör jag inte det, men det säger någonting om hur klimatet förändrats på senare år när en länk på Twitter faktiskt kan vara effektivare än en tidningsartikel. Man skickar ut någonting och får omedelbar spridning och respons.

Det ställer i sin tur högre krav på journalister också.


Jan Gradvall: Verkligen. Men frågan är: Kan man säga nej till att vara med i den här världen? Ta Aftonbladet till exempel. Det är Sveriges största tidning, men deras recensioner är gömda bakom en betalvägg på nätet. Då hamnar man vid sidan av. Aftonbladet har jättebra musikskribenter, men jag får inte deras recensioner i mitt öde. I längden kommer det betyda att just Aftonbladets texter inte blir en del av samtalet.

Ametist Azordegan: En annan aspekt är i och för sig att de värdesätter musikrecensionerna och tycker att det är någonting som folk faktiskt ska betala för.

Jan Gradvall: Men på kultursidorna gör man en helt annan bedömning. Så egentligen litar jag inte på den personen som tagit det här beslutet på Aftonbladet. Jag tror att det är fel väg att gå. Om man vill låsa in längre intervjuer bakom betalväggar, visst. Eller texter om hälsa och vikt. Men inte popmusik. Jag tycker att det är väldigt märkligt att jag inte kan få läsa vad Håkan Steen tycker om senaste The War On Drugs på nätet.

Lisa Ehlin: Det blir ingen dialog heller, vilket ju är centralt för musikjournalistiken numera.

När det gäller musikbevakningen i kvällspressen har förändringen det senaste decenniet varit påtaglig. Under nittiotalet liknade bevakningen i till exempel Aftonbladet bevakningen i musiktidningarna i stort. I dag är utrymmet mindre och om man ska hårddra ligger fokus snarare på kändiskultur och livsstil än på musik. Inte ens Bruce Springsteen kommer undan i dag. Förra sommaren spelade han tre kvällar i rad på Friends Arena i Stockholm. Det var slutsålt och han framförde tre av sina bästa album från början till slut. Men det vi kommer minnas är inte musiken, utan kvällstidningarnas bilder på hans superkropp.

Lisa Ehlin: Nu är det jag som hårddrar, men på ett sätt kan jag tycka att man begår tjänstefel om man inte skriver utifrån ett livsstilsperspektiv som musikjournalist 2014. Det beror naturligtvis på vilken artist man skriver om och vilken ton man har när man skriver. Men om man skriver om till exempel Justin Bieber måste man inte bara vara medveten om vem han är, utan också om den kultur han verkar inom. Musiken är bara en del av det. En betydande del, visst. Men det kan inte ge hela bilden av vem Justin Bieber är som artist. Att bevaka Justin Bieber utan att se honom som någonting mer än bara en artist borde vara en självklarhet.

Anna Charlotta Gunnarson: Det där är intressant. För det är precis så vi förväntar oss att man ska skriva om Justin Bieber 2014. Som någonting mer, och annat, än bara en artist. Men vi förväntar oss absolut inte att man ska skriva så om Bruce Springsteen. Det är alltså inte Bruce Springsteen som flyttat in i Justin Bieber, utan Justin Bieber som har flyttat in i Bruce Springsteen. I dag blir alla rannsakade på samma sätt.

Jan Gradvall: Bruce Springsteen har ju samma typ av fans som Justin Bieber. Lika hängivna och besatta. Då kan jag tycka att det är sunt att man skriver om honom på samma sätt som man skriver om Justin Bieber. Att man skriver om hans kropp och vikt, på samma sätt som man skulle skrivit om till exempel Rihannas kropp och vikt.

Anna Charlotta Gunnarson: Vi får heller inte glömma att det faktiskt var chockartat att se hans kropp.

Lisa Ehlin: Om det inte fyller någon funktion för det man ska diskutera och prata om i texten blir det naturligtvis inte bra. Men en djupare förståelse för hur en artist konsumeras av sina fans är tveklöst en bra förutsättning för att kunna skriva initierat om artisten.

Men vore det inte önskvärt med ökat fokus på musiken, den konstnärliga aspekten av artistens arbete, oavsett om det handlar om Bruce Springsteen eller Justin Bieber och Rihanna?

Jan Gradvall: När Whitney Houston gjorde några av sina sista spelningar här i Sverige åren innan hon gick bort hamnade jag i storbråk på Twitter efter att jag reagerat på att den enda sida man lyfte fram av henne var det tragiska. »Skriv om musiken i stället«, kände jag då. »Om det kommit en trasig rockartist lovar jag att ni hade skrivit om musiken och inte om det trasiga.« Men det stod nästan ingenting om det i recensionerna av de där spelningarna. I stället skulle man reducera henne till ett vrak. Där såg man den sämsta sidan av att sensationsjournalistiken gjort sitt intåg också i musikjournalistiken. Ingenstans kunde man läsa om hur viktig artisten Whitney Houston faktiskt var. De artiklarna kom först när hon dog i vanlig ordning.

Ametist Azordegan: Här kommer nöjesjournalistiken in. Musikjournalistiken borde inte angränsa till nöjesjournalistik. Den borde angränsa till kulturjournalistik. I nuläget handlar så otroligt mycket musikjournalistik om att skapa reaktion, där den i stället borde handla om att skapa reflektion. Delvis handlar det naturligtvis om att allt går så snabbt numera. Man bombarderas med intryck i sociala medier och matas med nya intryck hela tiden. Men reflektion kräver att man stannar upp. I nuläget har vi inte tid med texter som problematiserar ett fenomen. Frågan är i stället: »Är du för eller mot?« Det otroliga med musikjournalistik som angränsar till kulturjournalistik är att den i bästa fall blir tvärvetenskaplig. Politik, mode och litteratur. Allt ryms i den typen av musikjournalistik!

Anna Charlotta Gunnarson: Diskussionen som uppstod efter att Chris Brown misshandlat Rihanna tyckte jag var intressant. Skulle man gå på hans konserter? Skulle man köpa hans skivor? Skulle man bojkotta honom och hans musik för all framtid? Det var en diskussion som ställde höga krav på musikjournalister att faktiskt problematisera. Bara det faktum att vi aldrig diskuterade hur många beigehyade människor som också betett sig på ett liknande sätt, som misshandlat sina fruar och betett sig utan att det någonsin dykt upp en fråga om huruvida man ska gå på deras konserter eller inte eller krav på att man ska bojkotta deras konserter. Det är intressant. Det blev en vi och dem- fråga i stället för en diskussion där människor lyfte perspektiv.

Ametist Azordegan: Jag var med i Aktuellt och pratade om det där när kraven på bojkott först lyftes. Jag skrev också en krönika om det i Göteborgs-Posten där jag inte tog ställning utan i stället försökte problematisera frågan.

Lisa Ehlin: Som musikkritiker måste man naturligtvis kunna separera artist från konst och höja blicken och ta in de här perspektiven.

Ametist Azordegan: Det är exakt det här som är min hjärtefråga i den här diskussionen. Folk vill inte ha perspektiv längre. Jag fick otroligt mycket skit för den där krönikan. För att jag inte tog ställning. Göteborgs- Posten ville att jag skulle skriva på temat »För eller emot bojkott«. »Men jag har ingen åsikt om det«, sa jag. »Jag vill problematisera frågan, jag vill att människor ska tänka efter i stället för att bara läsa vad jag tycker.« Nu fick jag som jag ville i slutändan. De tyckte om texten. Men jag har sällan fått så många upprörda kommentarer och mejl.

Lisa Ehlin: För att du inte tog ställning?

Ametist Azordegan: Ja. »Fegis, säg vad du tycker i stället«. Den grejen. Men jag tycker inte att det är mitt jobb att skriva debattartiklar. Mitt jobb som musikjournalist är att mana till reflektion. Tyvärr verkar det som om människor inte vill ha det längre.

Jan Gradvall: I nästan all form av kulturjournalistik just nu kommer debattjournalistiken in. Det är ofta det som tidningar vill ha. Man vill ha ett »för« och man vill ha ett »emot«.

Anna Charlotta Gunnarson: Min bild är ändå delvis en annan. Jag skriver inte någonstans, men om jag till exempel sitter i nöjespanelen i Gomorron Sverige och pratar om Chris Brown och försöker sätta situationen i perspektiv är det ingen såvitt jag vet som skickar arga mejl. Människor verkade tycka att det var bra att jag inte satte ner foten åt det ena eller det andra hållet. Det är inte så att det är skillnad på det som skrivs och det som sägs?

Jan Gradvall: Lite, tror jag. Det skrivna, framför allt i sociala medier, genererar omedelbara reaktioner på ett helt annat sätt. Om du haft direktkontakt med tittarna i en örsnäcka när du diskuterade Chris Brown i Gomorron Sverige hade du sannolikt fått de där kommentarerna också.

Ametist Azordegan: »Kan du spetsa till det lite?« Så brukar det låta. Vi vill att det du skriver ska delas. Vi vill ha likes och retweets. Jag upplever att musikjournalistik i dag är otroligt bekräftelsetörstande.

Lisa Ehlin: Jag tror att det finns utrymme för reflektion och breda perspektiv, bara inte i dagstidningar eller i tryckt press. Jag läser hela tiden texter som lyfter blicken och fördjupar analysen av en artist eller ett album, men det sker på andra ställen än i dagspress. Om vi låter dagstidningar styra över vad musikjournalistik faktiskt är, då har vi ju ett jätteproblem.

Vi tycks ändå överens om att behovet av fördjupning är stort. Jan, du nämnde tidigare att en av musikjournalistikens uppgifter är att sätta musiken i ett sammanhang. Var hittar du de sammanhangen i dagens musikjournalistik?

jan Gradvall: Faktiskt mycket i traditionell journalistisk. Om till exempel The Guardian eller The New York Times gör någonting gör de det oftast väldigt bra. Eller en tidning som The New Yorker. Om de skriver om en rappare är det ofta väldigt välskrivet och betydligt bättre gjort än i andra tidningar. Man kan hitta sammanhang på fler ställen än man tror. Men det krävs att man vet vad man letar efter.

Anna Charlotta Gunnarson: Jag läste inte The Guardian och The New Yorker och de tidningarna för tio år sedan, så jag vet inte hur bevakningen såg ut där då.

Jan Gradvall: Det vet nästan nästan ingen, men nu kan man läsa dem på nätet.

Anna Charlotta Gunnarson: Ja, och närvaron på nätet har också skapat ett större tryck på musikjournalistiken eftersom alla kan dubbelkolla allting numera. För femton år sedan ifrågasatte man inga felaktigheter i en text om det inte handlade om felaktig information man var bekant med sedan tidigare. I dag tvingas man interagera med läsarna på ett helt annat sätt.

Jan Gradvall: Man kommer inte undan med slarv eller arrogans längre. Man blir granskad på ett helt annat sätt än tidigare. Tidigare satt journalister på sina piedestaler och kunde skriva i princip vad som helst. I takt med att läsarna blir kunnigare och kunnigare fungerar inte det där längre. Information blir alltmer tillgängligt och det är i grunden någonting väldigt positivt. Skriver man fel årtal, vilket man gör ibland, får man reda på det tio minuter efteråt av en läsare. Över huvud taget tycker jag inte att musikjournalistiken har blivit sämre. Annorlunda, visst. Men inte sämre. Frågan vi ska ställa oss själva är: På vilket sätt har den blivit annorlunda?

Det är en bra fråga.


Lisa Ehlin Avsändare och mottagare blir allt viktigare. Som journalist måste man veta vem man är och vem man skriver till. Vem är jag som bevakar den här konserten? Vem är det som läser den här texten? Den komplexiteten måste avspeglas i musikjournalistiken på samma sätt som den avspeglas på andra ställen där man pratar om kultur. Man kan inte ta sin röst för givet. Jag är musikjournalist och så här ser musikjournalistik ut. Det fungerar inte längre.

Anna Charlotta Gunnarson: Nej, och bara det att man över huvud taget reflekterar över den utvecklingen är ett steg i rätt riktning. Det nns ju en helt annan mångfald inom musikjournalistiken i dag än för bara några år sedan.

Lisa Ehlin: En annan intressant utveckling är att mycket av den uppgift som tidigare hört musikkritiken till i dag återfinns i den akademiska världen. Där finns numera hiphop-studies, metal-studies och en rad andra discipliner. Det är en utveckling som speglar en mindre reflekterande bevakning i till exempel dagstidningarna i dag. Det intressanta inom den akademiska världen är att förhållningssättet är betydligt mer öppet och inkluderande än inom musikjournalistiken i stort. Det är helt accepterat att skriva om en företeelse trots att man inte sitter på någon sakkunskap. I stället frågar man någon som faktiskt sitter på den där sakkunskapen. Man accepterar att man fungerar som en slags moderator i texten och att andra står för sakkunskapen.

Anna Charlotta Gunnarson: Precis. Då blir frågan i stället vilka man väljer att släppa in i texten. Det är den stora förändringen, tycker jag. Att man börjar betrakta sig själv utifrån som musikjournalist och att det avspeglas också i arbetet. Det är väldigt viktigt och jag förstår inte att det tagit så lång tid för det att sippra in i musikjournalistiken. Jag tror inte att man har reflekterat över det riktigt. Vem man har varit i ett sammanhang och varför man köpt vissa resonemang eller intresserat sig för en viss sorts musik.

Lisa Ehlin: Jag skriver till exempel inte texter
där jag jämför band och artister med andra band och artister. Antingen finns det en tydlig kontext, att det jag skriver om har någonting med till exempel mode att göra, eller så skriver jag bara utifrån en så enkel fråga som: Vad får det här mig att känna? I kroppen. Det där traditionella, där man jämför ett band med ett annat eller minns hur man såg ett band för första gången på Hultsfredsfestivalen, det kan jag inte göra. Jag vet inte hur man gör det.

Det intressanta med den journalistik ni nämnde tidigare, i tidningar som The Guardian och The New York Times, är just att den dels tar mycket utrymme, dels att den vågar vara just kontextuell. Det utrymme The New Yorker ger sin musikjournalist Sasha Frere-Jones liknar till exempel det utrymme en tidning som Svenska Dagbladet ger akademiker och kritiker under vinjetten »Under strecket«. Är den typen av musikjournalistik möjlig i Sverige?

Jan Gradvall: Det tror jag verkligen att den är. Det finns också en uppdelning i Sverige som inte finns i USA och som jag tycker är märklig. Svenska tidningar har ett antal kritiker som inte sällan är genreexperter, men det är väldigt sällan dessa kritiker som intervjuar band eller artister i tidningen. Jag är inte säker på att det är en särskilt lyckad uppdelning. Intervjuerna ser ofta ungefär likadana ut i alla tidningar. Någon har gjort ett nytt album och så frågar journalisten om det albumet. Men den som frågar är inte, i till exempel fallet Dagens Nyheter, Nils Hansson. I ett amerikanskt perspektiv är det tvärtom. Där låter man Nils Hansson göra den där intervjun.

Anna Charlotta Gunnarson: Det där är märkligt. När det gäller till exempel film gör man ju så.

Jan Gradvall: Jag tror att det är det man vill ha. Man vill ha några röster som man litar på och de rösterna vill man ha mer av i tidningen.

Lisa Ehlin: Jag blev tillfrågad att recensera konserter för en svensk tidning. Då svarade jag att jag ogärna skriver traditionella konsertrecensioner, men föreslog i stället att jag kunde skriva om klubbkultur i ett bredare perspektiv. Då blev svaret nej, man ville göra det som man alltid gjort det.

Jan Gradvall: Det är gamla ramar om bestämmer. Men jag är inte säker på att läsarna vill ha det så. De vill bara ha tips på vad som händer och förstå varför det händer. Vill man förklara det på ett bra sätt måste man hitta nya vägar, tror jag.

De här rösterna som sätter saker i sammanhang och som känns nya och samtida, finns det några sådana röster i dag?


Anna Charlotta Gunnarson: Jag satt och tänkte på Linda Skugge härom dagen. När hon kom bröt hon mot alla regler för hur man kunde skriva och betydde otroligt mycket för otroligt många människor. Man behövde inte tycka att det hon gjorde var bra, men det var åtminstone något helt nytt. Det känns som väldigt länge sedan nu. Jag försökte komma på när jag senast drabbades av det där. Det har inte hänt sedan dess för mig.

Jan Gradvall: Linda Skugge är ett jättebra exempel just för att hon fick skriva i krönikeform. Det var ett helt fritt format där hon tilläts växa som skribent. Hade man i stället sagt åt henne att bara skriva skivrecensioner bland de andra rockmännen hade hon aldrig blivit Linda Skugge. Hon blev Linda Skugge för att hon fick sitt utrymme. När hon skrev om Broder Daniel var det inte albumrecensioner, det var två rader om deras demo. Det hade man inte sett tidigare.

Anna Charlotta Gunnarson: Det är konstigt att det inte kommit fram någon skribent som försökt bryta dagens paradigm på samma sätt som hon gjorde då, för det måste ju kunna brytas om och om och om igen.

Lisa Ehlin: Jag tycker mig se det överallt. Men jag undrar samtidigt om det någonsin kommer att gå att komma fram på det sättet igen nu när det finns så otroligt många fler plattformar. Varje specifik grupp som är intresserad av någonting söker sig ju till sin specifika grupp och bryr sig inte så mycket om vad som händer utanför den gruppen.

Anna Charlotta Gunnarson: Det är naturligtvis lätt att romantisera det där nu, tiden när alla hade tillgång till i princip samma kanaler. Det påverkar ju kunskapsintaget om man bara tar in den information man själv är intresserad av och stänger ute allt annat och det tycker jag är synd. Där tycker jag verkligen att de stora tidningarna har ett ansvar för sin musikjournalistik. Om man läser Sonic eller The Wire gör man det för att man vet vad man vill läsa. Men människor som aldrig någonsin skulle gå och se en obskyr artist på Kägelbanan behöver också bli påminda om att den världen faktiskt finns. Där fyller musikjournalistiken en viktig funktion.

Begreppet musikkritik är intressant. Finns det någon sådan i dag?


Lisa Ehlin: Absolut. Men den ser annorlunda ut. Det handlar återigen om att vi som skriver måste bli mer medvetna om vilka vi är. Vem är jag som skriver? Är jag kvinna eller man? Vilken ton har jag? Vad vill jag säga med den här texten? Kritik måste också innebära att vara självkritisk.

Anna Charlotta Gunnarson: Kritik är inte bara recensioner. Om man tänker på till exempel den diskussion vi haft i medierna på senare tid om »Svarta duvor & vissna liljor« säger det ju en del om varför vi behöver musikjournalister. Vilka ska annars bidra med historiska kunskaper om varför man väljer att göra en sådan låt? Som musikjournalist måste man bidra med en förståelse för vad sådana här uttryck står för så att de som läser, lyssnar eller tittar förstår vad som händer.

Ametist Azordegan: Jag är helt ointresserad av kritik. Jag är mer intresserad av fågelperspektivet, att man lyfter blicken och förklarar saker. En slags kritik av kritiken, om man så vill. Att man förklarar att när Timbuktu droppar den där metaforen om att dunka Jimmie gul och blå använder han sig av sina verktyg och förklarar varför han gör det. Att det här är vad hiphop handlar om. Hiphop har alltid gjort så här. Det är mitt mål när jag recenserar ett album, att sätta den i ett musikhistoriskt sammanhang. Jag är inte intresserad av betyg.

Jan Gradvall: Den gamla föreställningen att någon har gjort ett verk och så räcker man fram det till en kritiker som ska säga om det är bra eller dåligt, det tror jag är dött och det är ganska sunt tycker jag. Men musikkritik kan ju vara andra saker också. Varje sändning av ditt radioprogram kan ju fungera som musikkritik [nickar åt Ametist] eller som när Sonic gjorde sitt specialnummer om de hundra bästa svenska skivorna och det helt plötsligt blev tydligt vilken enorm roll kvinnliga artister spelat för svensk popmusik. Det är ju musikkritik i betydligt högre utsträckning än huruvida The War On Drugs senaste album får sju eller nio i betyg. Man kanske inte kallar det för musikkritik, men jag menar att det är just vad det är.

Ametist Azordegan: De enda som bryr sig om betyg är skivbolagen och artisterna. Publiken är ointresserad.

Att musik är mer tillgänglig än någonsin tidigare, hur tycker ni att det reflekteras i musikjournalistiken?


Anna Charlotta Gunnarson: En sak som är otroligt intressant är att en kanal som P4 fortfarande bara spelar musik som är utgiven på skiva. Sveriges största radiokanal spelar alltså inte musik om den är släppt på nätet.

Jan Gradvall: Tidigare har man gett listor en väldigt stor betydelse. Tracks till exempel, dit folk kunde rösta på vykort som de sedan skickade in. Då kunde man se vad som var mest populärt i Sverige för tillfället, baserat på de där vykorten. Nu har vi i stället Spotify, som ju också är en slags Sifo-mätning. Jag har använt mig väldigt mycket av Spotify det senaste året för att se vad som spelas och vad som inte spelas. Alla artister finns ju inte där, men bland de lite större artisterna ser man skillnaden. Går det bra för Veronica Maggio eller Nina Persson? Det blir väldigt tydligt.

Anna Charlotta Gunnarson: Det där har ju påverkat artisternas sätt att arbeta också. Tidigare kunde ett album låta lite halvdant, men det fanns också en dynamik i kanske framför allt album som jag tycker har försvunnit nu när man har enskilda producenter som arbetar med artister för att varje singel ska överträffa den föregående. Varje låt ska sticka ut nu. Förr skulle det vara en resa. Det är en förändring.

Jan Gradvall: Det där är intressant. Det är lätt att tänka att albumet som sådant är slut som produkt. På senare tid har jag intervjuat artister som Lorde, Lykke Li och First Aid Kit och tänkt att de väl knappast kan vara intresserade av album. Men tvärtom, de är stenhårda och vill ha gammaldags vinylalbum, det ska vara ett visst antal låtar och bara vara trettiosex minuter långt. Så det finns en parallell utveckling till fokuset på låtar också.

Ametist Azordegan: Personligen är jag jätteglad att det släpps album fortfarande. Det är svårt för mig att få en helhetsbild av en artist om jag inte får ett album, för det är där de också lägger manken till att visa olika delar av sig själva. Djupet i artistskapet. Jag behöver i alla fall sju låtar för att förstå hur en artist arbetar.

Jan Gradvall: Hur man lyssnar på musik har naturligtvis förändrats. På Spotify och Amazon har man utvecklat algoritmer för att kunna mäta hur människor konsumerar musik, vad de lyssnar på och vad de kan tänkas vara intresserade av att lyssna på. Det spelar inte så stor roll huruvida det är en positiv eller negativ utveckling, så ser verkligheten ut och som musikjournalist måste man vara lika bra som algoritmerna, lika pålitlig. Jag åt nyligen lunch tillsammans med en av Sveriges största redaktörer och hon berättade att om man fick en bra recension i DN för tjugo–trettio år sedan var det liksom klart, din bok var en succé. Så är det inte längre. Återigen: algoritmer. Det är fler som köper en bok för att ett tips om boken dykt upp i deras flöde på nätet än som köper en bok på grund av den hyllats i en recension.

Ametist Azordegan: »Musikjournalisten som algoritm«, det känns som en bra rubrik till det här samtalet.

Förutsatt att det är som vi diskuterade tidigare, att utgångspunkten för musikjournalistiken i dag är att den ska delas och retweetas, hur påverkar det vilken typ av artister som kommer fram?


Jan Gradvall: Det där handlar delvis om betydelsen av att vara närvarande på nätet. Vi pratade för en stund sedan om att musikjournalistiken är viktig i betydelsen att den tipsar oss om saker som händer och sätter dem i ett sammanhang. Tidigare har artisterna varit utestängda från det där. De har släppt ett album och sedan har en kritiker tyckt till om det. Nu är artisterna närvarande på ett helt annat sätt. De är också med och bedriver en slags musikjournalistik på ett annat sätt än tidigare. De tipsar om musik de lyssnar på och tar ställning i politiska frågor. Lisa Nilsson och Sarah Dawn Finer är två exempel. Artisternas närvaro på nätet har gjort att vi nu kan få en betydligt mer komplex bild av dem och deras arbete.

Anna Charlotta Gunnarson: Men hur får man utrymme om man inte använder sig av sociala medier?

Jan Gradvall: Man behöver kanske inte finnas på Twitter, men man måste nog placera sig någonstans på nätet. Annars är det svårt att göra sig hörd.

Ametist Azordegan: Jag har en fråga. Jag undrar om det alltid har varit så att unga människor som är intresserade av musik i grunden är ointresserade av musiken som sådan och mer vill ha journalistik om allmänmänskliga öden?

Lisa Ehlin: Jag tror att det handlar om ålder. Om man är tonåring är vissa saker intressanta och i takt med att du växer upp och mognar förändras din musikkonsumtion och ditt sätt att se på musiken.

Ametist Azordegan: Jag försöker alltid vara introducerande när jag gör mina program, men inte ens när jag lyfter fram viktiga personer inom en specifik genre väcker det ett intresse kan jag känna. Lyssnarna vill inte ha det, de vill ha berättelser.

Jan Gradvall: Det där är ett nytt fenomen. Dels tror jag att det har att göra med att man kanske inte behöver den informationen på samma sätt som tidigare. Tidigare fick man den serverad i tidningar, i radio och på TV, men nu kan man själv googla sig till informationen. Det är en delförklaring. Sedan tror jag att det har lite att göra med den genre du bevakar, som inte fått så mycket medialt utrymme historiskt. Det finns nog en känsla av att äntligen få utrymme och göra sin röst hörd och då blir musikjournalistik samhällsjournalistik också, det flyter ihop.

Ametist Azordegan: Det är en jätteutmaning om man vill berätta om musik på ett folkbildande sätt för en yngre publik. Man måste hela tiden vara medveten om vad som fungerar. Man kan diskutera rapteknik och texter men man måste baka in det i en berättelse om någonting större för att inte publiken ska tappa intresset.

Lisa Ehlin: Det får inte bli alltför föreläsande heller. Unga människor tycker nog om att leta upp saker själva och uppskattar inte att bli tillsagda vad de ska lyssna på och inte.

Anna Charlotta Gunnarson: Men det är ju ett problem i så fall. Om människor inte vill lära sig om sådant som de inte redan tycker är roligt eller är intresserade av. Det provocerar mig jättemycket. Det är fan en del av livet att försöka ta in andra perspektiv än det egna. Det är en jättestor del av lärandet att förstå det.

Lisa Ehlin: Men då gäller det att ställa frågor i stället. Att hitta andra vägar så att det blir spännande. Det handlar inte om att dagens unga inte är hungriga på kunskap eller vill hitta nya saker. Man hör det där så ofta, att den här generationen är annorlunda än den förra och så vidare. Jag är inte säker på det. Om man ser tillbaka på historien ser man ju att mycket går igen.

Anna Charlotta Gunnarson: Men det är klart att det går mycket snabbare nu. Bara om jag jämför mina föräldrars generation med min generation. Det är rena rama artonhundratalet i jämförelse! Tempot är ett annat, helt klart.

Ametist Azordegan: Tre år mellan två album är väldigt, väldigt lång tid för mina lyssnare.

Jan Gradvall: Musikjournalistiken är väldigt inriktad på album fortfarande. Albumutgivningen styr mycket av bevakningen. När en kulturredaktör ställer sig frågan »Ska vi skriva om en artist eller inte?« konkurrerar artisten med långfilmen och teaterföreställningen. Då blir en låt för lite. Kulturredaktören tänker »ja det är en skitbra låt, men det räcker inte«. Då väntar man på ett album. Men utvecklingen har ju gått åt det hållet. Under sjuttio- och åtitotalet satt artisten i en studio och pillade i ett år och turnerade sedan i ett år. Det där håller inte längre. Nu måste man vara närvarande hela tiden som artist.

Ametist Azordegan: Som Beyoncé.

Jan Gradvall: Eller Salazar Brothers som säger: »Vi skiter i album. Vi släpper låtar för det är det lyssnarna vill ha.« Det är någonting helt nytt. Seinabo Sey är ett annat aktuellt exempel. Hon har bara släppt två låtar i nuläget. Av tradition väntar man i tidningsvärlden på ett album innan man skriver någonting, men mycket pekar på att det är helt fel sätt att tänka i dag. Det kanske är just nu som en Seinabo Sey-låt är precis lika viktig som ett album var för två år sedan? Där har vi en förändring inom musiken som inte speglas i musikjournalistiken.

Ibland hörs klagomål på att musikjournalister i huvudsak bevakar det som människor redan känner till och som kanske kan generera klick i sociala medier. Upplever ni att »tyckonomin«, som den kallas, påverkar vad ni skrver om?

Jan Gradvall: Jag har en ganska ovanlig sits i det att jag själv kan välja vilka album som jag vill skriva om när jag recenserar musik. Mitt mål är att det ska vara intressant att läsa. Jag skriver om rumänsk folkmusik och jag skriver om gammal punk. Men det är klart att jag ibland kan skriva recensioner och veta att de kommer bli omdiskuterade. När jag recenserade Avicii till exempel, vilket människor fortfarande pratar om, visste jag ju vad jag gjorde när jag skrev den texten. Jag var inte omedveten om att jag gjorde någonting som folk kommer bli upprörda över.

Men ligger det inget i att det etablerade tagit alltmer plats i musikbevakningen på bekostnad av det oetablerade?


Anna Charlotta Gunnarson: Det beror naturligtvis på vad man jämför med. Möjligen i de stora tidningarna. Men samtidigt: vad ska de göra? Om oetablerade artister och band inte drar några läsare beror det kanske på att det inte nns något intresse. Det där är naturligtvis en ständig avvägning.

Lisa Ehlin: Jag tycker alltid att den här diskussionen blir så hårddragen. Det behöver ju inte stå mellan en totalt oetablerad artist eller Bruce Springsteen. Det blir så svart och vitt. Jag jobbar inte så mycket med traditionella medier, men om man har ett vidare perspektiv kan man få in andra vinklar utan att det bara angår ett mindre antal personer. Det handlar om att sätta saker i ett sammanhang som angår människor.

Ametist Azordegan: Min erfarenhet från tidningsvärlden är att det finns ett enormt sug efter att vara först ut med det nya. Att man vill vara först med att skriva om ett band eller en artist som kommer att slå igenom. Man vill vara det där fönstret.

Jan Gradvall: Jag skulle vilja säga att man skriver för mycket om det oetablerade. I alla fall om man pratar om traditionell musikjournalistik. Där skriver man i huvudsak om oetablerade band och artister och lyfter fram mer eller mindre obskyra artister. Det där lever vidare också i nya medier hos till exempel Pitchfork. Men har någon i det här rummet någonsin läst en stor artikel om Rihanna som handlar om musik? Sett ur det perspektivet skriver man faktiskt för lite om det etablerade.

Ametist Azordegan: Jag känner igen det där. Om jag intervjuar en stor artist reagerar ingen. Men om jag intervjuar en oetablerad artist får jag mycket mer respons.

Det ligger naturligtvis en del i att vad som är kontroversiellt styrs en del av läsekretsens förväntningar. Den text jag upplever att jag fått mest respons på i Sonic är till exempel när jag intervjuade Melissa Horn.

Jan Gradvall: Hon är naturligtvis kontroversiell i en Sonic-kontext. Det ligger mer i det där än man tror. Jag intervjuade ju Lars Winnerbäck för Sonic för några år sedan nu. Nu har han börjat få ett erkännande nästan på Kent-nivå, men för fem eller sex år sedan var hans status väldigt låg. Jag gjorde då en av väldigt få intervjuer med honom på senare år och Sonic satte honom på omslaget. Veckan efter berättade tidningens chefredaktör att en läsare klippt sönder hela tidningen och skickat tillbaka den med vändande post. Det uppfattades helt enkelt som väldigt kontroversiellt att släppa in en artist ur den traditionen i tidningen. Men i själva verket ska det vara fullständigt naturligt att bevaka de artisterna. Om Swedish House Mafia säljer ut Friends Arena tre kvällar i rad ska man kanske fråga sig själv som musikjournalist: Vad är det här för något? För mig är det lika viktigt att skriva om Swedish House Mafia som det var att skriva om skotska indieband på åttiotalet. Men vilka reaktioner man får… Folk blir förbannade och provocerade. Traditionella musikjournalister, det vill säga. Pratar man med unga housefans får man helt andra, och mycket mer positiva, reaktioner.

Har man som musikjournalist ett ansvar att tillgängliggöra musikhistorien och göra den begriplig?


Lisa Ehlin: Jag tror att det finns en fara i de här resonemangen om bildning och musikhistoria. Jag menar att det beror ganska mycket på hur man ser det, om man ser på historien som linjär eller inte. Ibland ser man i intervjuer med unga artister att de får frågan: »Varför samplar du så mycket?« »Because I can!«, blir svaret. För att jag kan. De har hela musikhistorien mitt framför ögonen, de kan göra precis vad de vill. Jag tror att unga människor är precis lika intresserade av att tillgodogöra sig musikhistorien som tidigare. Men det ser kanske annorlunda ut än det gjorde för trettio år sedan när människor gick tillbaka och tog sig an historien i kronologisk ordning. Hiphop till exempel handlar ju bara om att upptäcka gamla grejer och presentera det på ett sätt som känns nytt och samtida. Jag tror att man ska akta sig för att se på det i så svartvita termer.

Ametist Azordegan: Den breda massan har nog alltid varit intresserad av de allmänmänskliga berättelserna snarare än musiken. Det är därför »Malou efter tio« fungerar så bra. Jag upplever att majoriteten inte är särskilt intresserad av musikhistorien.

Lisa Ehlin: Visst, men du behöver inte längre gå till en vinylbutik för att konsumera något från sjuttiotalet. Musikhistorien existerar hela tiden i ett presens i ny musik. Förmodligen mer så nu än tidigare. Är det verkligen så viktigt att unga människor inte vet vad de lyssnar på? Är det inte viktigare att de lyssnar?

Ametist Azordegan: För mig är historien jätteviktig. Jag känner ett ansvar att bilda och sätta saker i ett sammanhang. Det kan vara oerhört frustrerande att känna att det inte finns ett intresse för de perspektiven. Känner inte ni ett ansvar?

Jan Gradvall: Absolut. En sak som är fullständigt unik för musikjournalistiken är att den ofta tar sig friheten att faktiskt gå tillbaka och skriva om historien. Musikhistorien är ju inte given, utan presenterar egentligen bara ett urval. Någon har gjort det urvalet med sina glasögon vid en specifik tidpunkt och som musikjournalist måste man då och då gå tillbaka och göra om det där urvalet. Där kan jag tycka att musikjournalistiken är mycket bättre än andra kulturformer, att man går tillbaka till sjuttiotalet och konstaterar att en viss genre eller artist faktiskt är förbisedd eller överskattad. I den bemärkelsen känner jag absolut ett ansvar. Jag vill fungera lite som en folkskolelärare.

Anna Charlotta Gunnarson: Det är grunden för mig också. Idén till min serie Pop och politik på UR föddes faktiskt ur att jag hade sett filmen »This is England« med min halvsyster. »Känner du till Margaret Thatcher?«, frågade jag henne efter filmen. »Nej«, svarade hon. »Känner du till att England och Argentina har legat i krig?« »Nej.« Då kom jag på att om man kunde koppla historien till musik skulle det bli så otroligt mycket roligare att lära sig också om historien. Det var själva anledningen till att serien uppstod.

Hur ser ni på framtiden för musikjournalistiken? Hur ser klimatet ut om tio till femton år?


Lisa Ehlin: Jag tror att vi befinner oss i en brytningstid och att det kommer utkristalliseras med tiden. Vissa saker kommer kanske landa på samma plats som de var på förut, andra kommer kanske landa någon helt annanstans, några saker kanske helt försvinner. Recensioner med glada munnar och prickar skulle i alla fall jag gärna lämna kvar i nittonhundratalet. Det här med att poängsätta musik känns helt passé.

Jan Gradvall: Femton år framåt? Om man backar femton år tillbaka i tiden till 1999 in- ser man hur mycket som faktiskt kan hända. 1999 fanns inte Napster, Ipod eller Spotify. Nästan ingenting var digitalt. 1999 trodde man att rockvideon var död och att Myspace var framtiden. Så oavsett hur vi svarar på frågan om hur det kommer se ut om femton år från och med nu riskerar vi att framstå som ganska korkade.

Anna Charlotta Gunnarson: Jag tror att vi kommer att bli bättre på att bevaka hela världen. Vi är fortfarande ganska snäva i vår bevakning. Jag hoppas också att alla som kommer till Sverige från andra länder använder sig av sina erfarenheter i sin musik och att tendensen med allt fler kvinnor inom musiken fortsätter. Det sistnämnda tror jag kommer vara ännu tydligare om femton år. Jag hoppas också att vi får se fler kvinnor inom musikjournalistiken. Jag tänker på alla de som skrev när jag växte upp i slutet av åttio- och början av nittiotalet; Susanne Ljung och Kristina Adolfsson, Unni Drougge och Helene Benno. De är inte aktiva som musikjournalister längre. Jag hoppas verkligen att de kvinnor som skriver nu också fortsätter att skriva.

Den oundvikliga följdfrågan blir hur musikjournalistiken ska finansieras?


Lisa Ehlin: Jag tror inte att människor är ovilliga att betala för journalistik i någon form. Ponera att någon på Dagens Nyheter vaknar till liv och bestämmer sig för att ordna en bilaga om musik och populärkultur. Vem av oss skulle inte vara redo att betala?

Jan Gradvall: Problemet är att det är alldeles för få som tänker så i dag. Det är svårare att ta betalt för journalistik och det är kanske hälften så många som kan överleva på att arbeta som journalist i dag som för fem år sedan. Och så kommer det att fortsätta. Sedan kommer det att finnas entusiaster som fortsätter i alla fall.

Anna Charlotta Gunnarson: Men hur ska man kunna överleva som musikjournalist? Om nu musikjournalist är ett yrke.

Jan Gradvall: Det är inte ett yrke ens nu. [alla skrattar] Det finns kanske fem personer i Sverige som bara försörjer sig på att skriva om musik. Kulturjournalistik över huvud taget håller på att bli en verksamhet man sysslar med utöver sin vanliga yrkesverksamhet. Precis som människor som drejar på sin fritid.

Ametist Azordegan: Vilken tur att ingen berättade det för mig för tio år sedan.

Jan Gradvall: Det är lätt att det blir ensidigt negativt när man pratar om den mediala utvecklingen i stort. Men om man jämför svensk musikjournalistik med film- eller litteraturjournalistik tycker jag att musikjournalistiken är mycket mer progressiv. Man ifrågasätter mer, man skriver om historien, man får in fler röster. De andra är mycket mer att man sitter och bevakar sina områden. Det är mycket stelare. Jag tycker inte att man ska glömma bort det. Man har fortfarande aldrig läst en filmkritiker som tycker att »Kingpin« är bättre än Buñuel. Men den sortens kritiker finns i popvärlden.

Lisa Ehlin: Det finns också en frihet att kunna ta in andra strömningar, till exempel politik, i det skrivna som jag saknar inom många andra områden. Om du vill diskutera samhällsproblem i en text så kan du det. Du behöver inte känna dig begränsad av ämnesområdet.

Jan Gradvall: Exakt. Om man om tio år går in och läser texter av svenska musikskribenter som var aktiva 2014 kommer man se ett begrepp som »Sverigedemokraterna« överallt. Gäller detsamma för film- eller litteraturrecensioner? Nej. Det är musikjournalistiken som reflekterar samtiden. ■




Relaterat

4 x 2005
Beställ tidigare nummer!
Konsten att få feeling