First Aid Kit: Tvärsemot tiden

– Vi heter First Aid Kit, och vi kommer från Sverige.

Klara Söderberg blickar ut mot publiken på 02 ABC i Glasgow. Till höger om henne på scen står Johanna Söderberg, hennes tre år äldre syster.

– Den här låten heter »New Year’s Eve«.

Längst bak i lokalen viskar törstiga besökare fram sina beställningar till en upptagen bartender.

Så börjar Johanna spela, knappt märkbart, på en autoharpa. Ljudet studsar mellan väggarna och ekar ända ut i foajén. När hon når slutet på första versen av »New Year’s Eve« vänder sig besökarna längst bak i lokalen frågande om med ansiktet riktat mot scen.

»I know I am naive«, sjunger Klara. Oförskräckt, med blicken fastlåst i publiken. »But if anything/That’s what’s going to save me«. 

Johanna står tyst vid sidan om sin syster i närapå två minuter, pendlar i korta ögonkast mellan Klara bredvid och publiken mittemot, innan hon plötsligt bryter in. När deras röster smälter in i varandra är det så tyst i lokalen att man kan höra en knappnål falla.

»I am still afraid/But if anything/That’s what’s going to save me«.

Två veckor innan de står på scen tillsammans i Glasgow sitter Klara och Johanna Söderberg på Gamla Enskede Bageri utanför Stockholm och bryter in i varandras meningar med samma självklarhet som de två veckor senare kommer bryta in i varandras sång.

– Jag minns tydligt första gången jag förstod att jag kunde sjunga, berättar Klara. Jag tyckte väldigt mycket om »Trollkarlen från Oz« när jag var liten och övade mycket och länge på att imitera Judy Garlands sätt att sjunga i den filmen. När människor kom på besök hemma hos oss brukade jag sjunga de sångerna. Det var kanske inte någon stor succé, men jag minns att det var en av de första gångerna jag förstod att jag kunde använda min röst till någonting annat än att bara prata.

– Och Billie Holiday, inflikar Johanna. Du försökte imitera Billie Holiday också.

– Just det. Jag lyssnade på »Gloomy Sunday« och försökte sjunga precis som hon sjöng i den låten. Det är ju ganska roligt när man tänker på det. Det är ju typ världens sorgligaste låt. Jag var kanske tio år och förstod inte ett ord av texten.

»Gloomy Sunday« skrevs av den ungerske pianisten Rezső Seress kort efter det att hans fästmö lämnat honom för en annan man. Låten populariserades när Billie Holiday spelade in en version 1941, men den har också tolkats av artister som Elvis Costello, Björk och svenska Anna von Hausswolff. I upphovsmannens hemland Ungern fick »Gloomy Sunday« tidigt ett skamfilat rykte, efter att flera självmordsfall uppmärksammats i inhemsk media där offren på ett eller annat sätt refererat till låten i samband med sina dödsfall. Kort efter att den spelades in skrev Rezső Seress till sin fästmö i hopp om försoning. Senare fick han veta att hon tagit livet av sig. Bredvid henne låg en kopia av »Gloomy Sunday«. 1968, trettiofem år efter att låten spelades in, tog också Seress sitt liv.

Tematiken från »Gloomy Sunday« – att med åldern förlora möjligheterna till självförverkligande och sakta men säkert inse att det är för sent – är återkommande i First Aid Kits musik.

Johanna: Det finns något tragiskt i att bli äldre och se tillbaka på sitt liv och känna att man aldrig fick chansen att göra allt det man ville göra som ung. I dagens samhälle ligger så otroligt mycket fokus på ungdomen. Vi har nästan alltid fokuserat på motsatsen i vår musik. På att vi alla åldras, och att allt en dag kommer ta slut.

Klara: Många unga i dag har konstiga relationer till äldre människor. Man distanserar sig från dem och det finns inte så mycket respekt. Men för oss har det alltid varit tvärtom. Vi umgicks väldigt mycket med både våra föräldrar och deras föräldrar när vi växte upp. Det har format oss.

Klara och Johanna växte upp i Enskede och Svedmyra utanför Stockholm. Deras pappa Benkt Söderberg var musiker och spelade under åttiotalet gitarr i det på sin tid inflytelserika bandet Lolita Pop. När First Aid Kit turnerar följer han med som ljudtekniker.

– Musiken var väldigt närvarande när Klara och Johanna växte upp, säger Benkt. Vi lyssnade väldigt mycket på musik i hemmet när de var små. Velvet Underground, Patti Smith, Billie Holiday, Elliott Smith och Aimee Mann. Musiken fanns alltid där.

Johanna: Jag tror vi fick i oss musik omedvetet. Man hörde alltid musik i bakgrunden hemma. I dag märker man, när man hör till exempel en skiva med Patti Smith, att låtarna sitter i ryggmärgen. Vi kan sjunga med i varje textrad.

Klara: Vi har fått en attityd till musik hemifrån, snarare än specifika artister och influenser. Musikaliskt skiljer ju sig vår musik väldigt mycket från den pappa gjorde när han var aktiv. Det vi har fått hemifrån är snarare tron på att det faktiskt är möjligt att göra musik och försörja sig på det, att musiken faktiskt kan vara ett alternativ.

I slutet av augusti delades Polar Music Prize ut till Patti Smith under ceremoniella former i Stockholms Konserthus. I samband med utdelningen framförde Klara och Johanna prisvinnarens »Dancing Barefoot« på scen i Konserthusets stora sal. För Benkt, som dagen till ära fick se sina döttrar på scen utan att själv behöva arbeta, var det en omtumlande upplevelse. Patti Smith – och den spirande punkscenen runt rockklubben CBGB’s i New York under sjuttiotalet – var en avgörande anledning till att han själv började göra musik som tonåring.

– Om jag ska vara helt ärlig var jag mest fascinerad av att se Patti Smith, säger Benkt när ämnet kommer på tal. Hon var min stora ungdomsidol. Att Klara och Johanna sjöng var mer grädden på moset. Det var först när jag såg deras framträdande efteråt på Youtube som jag förstod hur stort det var.

Klara: Men du grät väl? Mamma sa att du grät när vi spelade.

Benkt ler.

– Nej, jag grät när Patti Smith fick priset.

Tittar man på Klara och Johannas tolkning av »Dancing Barefoot« på Youtube förstår man varför Benkt Söderberg kan kosta på sig att trilskas med sina döttrar två månader efter framträdandet. I ett av klippets sista sekvenser, när låten klingat ut från scen, ser man hur Patti Smith sträcker armarna ovanför huvudet för en applåd samtidigt som tårar rinner nerför hennes kinder.

Benkt: Jag tyckte det var otroligt roligt när Klara och Johanna började göra musik. Inte minst eftersom jag tyckte så mycket om musiken de gjorde. Det är ju en helt annan slags musik än den jag själv sysslat med, de har andra referensramar än jag, så genom deras arbete har jag också lärt mig otroligt mycket om musik. Jag var till exempel aldrig särskilt intresserad av Bob Dylan förrän de började spela honom hemma.

– På min tid var tiden i ordning. Det fanns en idé om att saker och ting gick framåt. Men popmusiken har blivit äldre. I dag refererar den mer till sig själv och har inte samma behov av att blicka framåt som den hade på min tid. Eller, rättare sagt, i dag kan det snarare vara framåtblickande att blicka bakåt.

Klara: Pappa är ett stort stöd för oss när vi är på turné. Efter varje spelning går vi fram till honom och frågar »hur gick det pappa?«, och han är alltid helt ärlig.

Johanna: Jag brukade fråga pappa om råd för hur min sång skulle bli bättre. Då sa han att jag skulle försöka sjunga så att en person som befann sig på andra sidan väggen skulle kunna höra min röst. Jag och Klara brukade öva på det. Vi stod hemma i vårt vardagsrum och försökte tränga igenom andra sidan väggen med sång. Vi har alltid tagit pappas råd på största allvar.

När Klara var tolv år gammal fick hon ett tips från en skolkamrat om att hon borde lyssna på Bright Eyes, ett band från Omaha, Nebraska.

– Den första låten jag hörde var »First Day of My Life« från »I’m Wide Awake, It’s Morning«. Det var som ett slag i magen. »Aha«, kände jag. »Det är det här jag ska göra«. Jag lyssnade på skivan i flera veckor. Sedan letade jag fram Bright Eyes andra skivor, läste om vad som inspirerat dem och på den vägen hittade jag fram till Bob Dylan och Leonard Cohen. Någonstans runt den tiden fick jag en gitarr av mamma och pappa. Men jag var inte särskilt envis, så det gick väldigt långsamt att lära sig. Då sa pappa »om du vill lära dig spela måste du spela så att fingrarna blöder«. Han var inte särskilt allvarlig, men jag tog det på ett extremt stort allvar. Jag satt i timmar, varje dag, och spelade.

Johanna: Klara hade skrivit en låt som hon skulle lägga upp på Myspace. Vi hade sjungit väldigt mycket tillsammans tidigare, så jag sjöng in stämmor på låten. Sedan spelade vi in en egen version av »Tiger Mountain Peasant Song« av Fleet Foxes, som fick otroligt mycket uppmärksamhet. Utan den har jag svårt att se att vi skulle vara där vi är i dag.

En av de första som kom i kontakt med First Aid Kit var Karin Dreijer Andersson, känd från The Knife och Fever Ray.

– Deras mamma Anna berättade för mig att hennes döttrar höll på att skriva och spela in låtar. Vi bor ganska nära varandra. Jag fick lyssna och tyckte det vore kul att kunna hjälpa till att ge ut det.

I maj 2008, inte mindre än några få korta månader efter att Klara och Johanna spelat in och lagt upp sina första låtar på Myspace, gav Karin ut duons första minialbum »Drunken Trees« på sitt skivbolag Rabid Records.

– Klara och Johanna har ett väldigt fint förhållningssätt till det de håller på med. För dem är musik en självklarhet och det gör mig fortfarande väldigt glad. De ser ut att trivas och ha roligt när de spelar och det är otroligt inspirerande.

Ett år efter att Rabid Records gett ut »Drunken Trees« i Sverige fick skivan distribution i Storbritannien av Wichita Recordings, ett bolag som gett ut bland andra Peter Bjorn And John, My Morning Jacket och Bright Eyes. Plötsligt tvingades Klara och Johanna bestämma sig för om musiken skulle förbli en fritidssyssla eller om de skulle ta sin musik ut i världen.

Klara: Det kritiska skedet kom när jag precis gått ut högstadiet och Johanna tagit studenten. Jag hade ett val. Antingen skulle jag gå tre år på en musiklinje, sitta där och önska att jag kunde göra musik och åka ut i Europa och USA på turné. Eller så skulle jag faktiskt göra musik och åka ut i Europa och USA på turné. Vi hade precis spelat in vårt första album. Det låg bara och väntade på att få ges ut. Det var aldrig ett särskilt svårt val.

Benkt minns tydligt första gången han förstod att First Aid Kit höll på att lämna flickrummet bakom sig och bli en angelägenhet också för en större publik.

– Jag satt med dem på planet på väg ner mot Crossing Borders, en festival i Haag i Holland. Det var deras första spelning utomlands. Då slog det mig: jag är på väg mot Holland med mina döttrar för att de ska spela på en festival i Haag. Där och då förstod jag att det inte gick att stoppa. Bollen var i rullning.

I maj 2010 gav First Aid Kit ut sitt debutalbum »The Big Black and the Blue«. När skivan spelades in var Klara sjutton år gammal. Johanna hade precis fyllt nitton. Albumet mottogs med öppna armar av europeiska och amerikanska kritiker och nominerades till Grammis, P3 Guld och Nordic Music Prize i Sverige.

Johanna: När vi började spela in musik tillsammans var det väldigt tydligt vilka artister vi inspirerades av. Vi imiterade våra favoriter, försökte låta som dem. På »Drunken Trees« hade vi till exempel lyssnat väldigt mycket på Devendra Banhart och CocoRosie. Det hörs när man lyssnar på musiken i dag.

Klara: På »The Big Black and the Blue« började vi hitta fram till kärnan i det vi gör nu. Vi började använda oss av våra röster och sjunga ut. I dag skulle vi aldrig försöka härma på det sätt vi gjorde på de första inspelningarna. Vi är säkrare i vårt uttryck nu och vet vad vi vill åstadkomma. Men vi skäms inte över de tidiga låtarna. Vi gjorde det bästa vi kunde efter hur våra förutsättningar såg ut just då.

Nyckeln till First Aid Kits musik är Klara och Johannas sätt att sjunga. Stämsången är deras huvudsakliga instrument, limmet som sammanfogar delarna. Lika viktig för dem som saxofonen för John Coltrane eller gitarren för Nile Rodgers.

– Det hörs tydligt att de lyssnat en hel del på The Roches, säger Anders Stenberg, till vardags medlem i Deportees från Umeå och turnerande gitarrist för Lykke Li som First Aid Kit spelar tillsammans i Glasgow.

– Jag såg dem på scen i somras och det var mäktigt. Både jag och Peder [sångare i Deportees och Anders äldre bror] har ju lyssnat väldigt mycket på The Roches, så det var roligt att se. Deras sätt att sjunga så att rösterna smälter samman till en, hur det sker nästan organiskt, det är oerhört imponerande. Kanske måste man vara systrar för att det ska fungera.

The Roches var en amerikansk trio bestående av systrarna Maggie, Terre och Suzzy Roche, älskade för sin förtrollande stämsång. De slog igenom som bakgrundssångerskor på Paul Simons tredje album »There Goes Rhymin’ Simon«. I slutet av sjuttiotalet gjorde de avtryck i musikhistorien för evigheten när de spelade in ett självbetitlat debutalbum som skar rakt igenom samtiden. Den som inte hört systrarna Roche sjunga »Hammond Song« eller »Quitting Time« har inte hört sång över huvud taget.

Johanna: Vi kände faktiskt inte till The Roches när vi blev jämförda med dem för första gången. Men de är naturligtvis helt fantastiska. Sättet de utnyttjar sina röster på är oerhört imponerande.

Klara: Jag och Johanna blir bara mer och mer synkroniserade i våra röster för varje dag. Man måste våga vara helt öppen när man sjunger. Det går inte att låtsas. Personligen föredrar jag röster som levt, när man hör att personen som sjunger har gått igenom saker och tar in de erfarenheterna i sången. När Karen Dalton sjunger »It Hurts Me Too« till exempel, då hör man att hon kan relatera till texten.

Klara och Johanna har en alldeles egen relation till »It Hurts Me Too«, en bluesstandard från 1940 som ursprungligen spelades in av bluesgitarristen Tampa Red men som tolkats av otaliga artister sedan dess. Under en USA-turné i fjol hörde Jack White, en gång medlem i White Stripes, av sig. Han ville att de skulle spela in en sjutumssingel i hans studio i Nashville. Klara och Johanna valde själva låtarna. »It Hurts Me Too« och »Universal Soldier« av Buffy Sainte-Marie.

Johanna: Vår manager ringde när vi satt i turnébussen. »Jack White vill att ni kommer till hans studio i morgon och spelar in«. »Jaha«, sa vi. »Det kan vi väl«. Dagen efter kom vi till hans studio. Allt var rött och svart och alla anställda gick runt i gula skjortor. Det var en surrealistisk känsla. Vi spelade in två låtar. Det gick väldigt snabbt. Allt var över inom ett dygn.

– Jag minns inte när jag hörde dem första gången, berättar Jack White när First Aid Kit kommer på tal. Men jag älskade deras röster och att det fanns en slags oskuldsfullhet över dem. Det märks att musiken är väldigt viktig för dem, och att de lägger ner hela sin själ i det de gör. De imponerade enormt på mig med sin talang och arbetskapacitet.

– Musiken de inspireras av når inte alltid fram genom bruset i dag, eftersom den är så skör. Men när man väl drabbas av den blir man lätt uppfylld av den där skörheten, och att höra Klara och Johanna sjunga är väldigt starkt och mäktigt.

Klara: Just nu jobbar vi väldigt mycket med stämsången. Det ska inte spela så stor roll vem av oss som sjunger, vi ska kunna byta när som helst när vi står på scen. Målet är att vara fullständigt fri i sången.

Johanna: För oss spelar det ingen roll om det blir strömavbrott. Vi ska kunna sjunga när som helst och var som helst.

Klara: Även om vi ändrar oss på scen, mitt i sången, följer vi instinktivt med båda två. Jag vet inte om det är för att vi är syskon. Ta Fleet Foxes till exempel, de måste ha övat enormt på att få stämmorna att sitta som de gör. Det låter ju som att de är släkt när de sjunger. Vi har aldrig behövt öva särskilt mycket. Det är en oerhörd lyx.

Under en konsert i Austin i fjol, i samband med en turné för att marknadsföra »The Big Black and the Blue« i USA, bestämde sig Klara och Johanna för att visa publiken i Texas prov på sin instinktiva sångstil. I publiken stod Conor Oberst från Bright Eyes, mannen som en gång fick Klara att börja skriva låtar.

– Jag blev väldigt imponerad av kraften i deras röster. Det var lätt att se att de hade sjungit tillsammans hela livet och att de hade det där sällsynta och naturliga sättet att sjunga tillsammans som egentligen bara är möjligt om man sjunger tillsammans med ett syskon.

– Vid ett tillfälle gick de bort från sina mikrofoner och framförde en låt helt utan hjälp av sitt PA-system. Det är ett riskabelt drag i alla miljöer, men särskilt inför en högljudd folkmassa i Texas under en hektisk helg. Men till min förvåning fungerade det. Publiken blev fullständigt tyst och deras röster fyllde rummet på ett underbart sätt. Till slut glömde jag helt att de använde PA över huvud taget. Jag antar att det också är något jag verkligen uppskattar med dem. De är unga nog att fortfarande vara totalt orädda, och det leder ofta till fantastiska saker.

Det är slutet av oktober när First Aid Kit spelar i Glasgow. Konserten är den första av ett tiotal totalt som förband till Lykke Li i Storbritannien och USA. Eftermiddagen före konserten promenerar Klara och Johanna runt i centrala Glasgow, besöker Scotland Street School Museum – en skola från förra sekelskiftet som bevarats och gjorts om till museum – äter mint- och jordgubbsglass samt planerar kvällens spelning.

Med i sällskapet är Benkt Söderberg, Mattias Bergqvist, till vardags medlem i Ingenting från Stockholm, som spelar trummor med First Aid Kit när de är på turné, och hans flickvän Sibille Attar, en gång medlem i norrköpingsbördiga Speedmarket Avenue men sedan en tid tillbaka också hon medlem i Ingenting.

– Jag hade en sommarklubb på Riche [restaurang och bar i centrala Stockholm] ett tag för några år sedan, berättar Mattias. Ungefär samtidigt såg jag First Aid Kit spela på Mondo, en klubb i Stockholm, och bokade dem till Riche. »Om ni behöver en trummis är det bara att säga till«, sa jag till dem när de hade spelat den kvällen. Det gick ett tag, men så till slut hörde de av sig och frågade om jag fortfarande ville vara med.

– Jag är ju den ende som följer med på turné som inte är en del av familjen. Så ibland har jag fått gå in och styra upp saker. Jag har också lärt mig en del knep. Om vi till exempel ska gå och äta innan en spelning, och det är ont om tid, då föreslår jag alltid ett ställe som jag vet att varken Klara eller Johanna tycker om. Då enas de snabbt mot mitt förslag och väljer någonting annat. Det är ett psykologiskt spel, hela tiden.

I maj i år reste Klara och Johanna till Omaha, Nebraska, för att spela in sitt andra album »The Lion’s Roar« tillsammans med den amerikanske producenten Mike Mogis, känd för sina insatser åt bland andra Bright Eyes, M. Ward och The Concretes. Första gången Mogis hörde talas om First Aid Kit var samma kväll i Austin som Conor Oberst såg dem framföra sångerna från »The Big Black and the Blue« och bli överrumplad av deras sång.

– Senare den kvällen berättade jag för Mike om vad jag sett tidigare den dagen, berättar Oberst. Jag visste att de skulle spela i Austin igen dagen därpå och föreslog att han skulle försöka gå och se dem då. Jag visste att de letade efter en producent och tänkte att Mike skulle vara perfekt.

– Jag blev ganska förvirrad när jag såg dem på scen den gången, minns Mike Mogis. Jag trodde att de kom från Stockholm, men när de pratade lät de oerhört amerikanska, de pratade utan någon som helst accent. Det visade sig att de verkligen kom från Stockholm, men att de kunde göra fantastiska saker med sina röster. Jag visste genast att de hade en sällsynt gåva och att jag ville arbeta med dem.

Mötet mellan First Aid Kit och Mike Mogis skulle visa sig resultatrikt. Där »The Big Black and the Blue« var onödigt insmickrande på sina ställen, där Klara och Johanna ännu inte funnit sin musikaliska formel, låter »The Lion’s Roar« som en arbetsseger för ett band som för första gången sjunger – verkligen sjunger – tillsammans på riktigt. I »Emmylou«, den självklara ingångspunkten till skivan, sjunger Klara och Johanna om rösterna som bär när livet i övrigt är tungt, som lyfter när man faller och syresätter när luften tar slut. Texten fungerar som invit till lyssnaren. »I’ll be your Emmylou/And I’ll be your June/And you’ll be my Gram/And my Johnny too«. För den som vågar släppa in den – oavsett om artisten heter Gram Parsons eller Emmylou Harris – erbjuder musiken alltid en tröst.

Johanna: Den handlar om relationen man får när man sjunger med någon som står en väldigt nära. Kopplingen och kontakten man får. Man lär känna personen på ett annat sätt. Man blir samspelt. Man pratar inte, men kommunicerar ändå.

Klara: Jag är otroligt kritisk när jag lyssnar på musik. Om texten inte är bra kan jag knappt lyssna. Det är så viktigt att musiken förmedlar starka känslor. Det värsta som finns är när någon mumlar och man inte hör vad de sjunger. Jag tål det inte. Det är viktigt att det är ärligt och att texterna säger någonting om personen som sjunger dem.

Conor Oberst: Jag tycker skivan är fantastisk. Det är ett stort steg framåt för Klara och Johanna ifråga om låtskrivande, och Mike har gjort ett bra jobb med att utveckla deras musik samtidigt som han fångat den naturliga skönheten i deras röster.

Mike Mogis: Inspelningen var väldigt enkel. Jag ville göra en skiva där fokus låg på framträdandet och uppriktigheten i sången. De har utvecklats enormt som låtskrivare sedan den förra skivan och jag ville att det skulle märkas i musiken.

Två timmar innan de går på scen i Glasgow äter Klara och Johanna, Bengt och Mattias, middag på en indisk restaurang strax över gatan från 02 ABC.

– Turnélivet är lite som ett kloster, säger Benkt. Fast klostret rör på sig.

– Jag tycker mest man dricker öl, invänder Mattias med ett leende.

Stämningen är uppsluppen och munter. Mattias och Benkt underhåller med anekdoter från turnéer i Europa och USA. Kort senare ska First Aid Kit stå på scen framför en publik som kanske aldrig hört talas om Klara och Johannas musik, och i huvudsak kommit för att se en annan artist. Av detta märks ingenting. Rummet är dränerat på nervositet.

Benkt: Jag tror inte man kan ha det så mycket roligare än vi har det när vi är på turné. Jag har lite mer livserfarenhet än ni andra, så jag vet.

Klara: Pappa och Mattias trivs väldigt bra tillsammans. Jag och Johanna håller oss mycket på vår kant när vi är på turné. När vi inte står på scen försöker vi koppla bort allt annat. De har ett annat slags ansvar och har nog kommit varandra ganska nära genom det.

Mattias: Vi spenderar ju väldigt mycket tid tillsammans. Om man är på turné i till exempel USA sitter man ju vaken och kör bil tillsammans i tjugotimmarspass. Då är det ofrånkomligt att man kommer varandra nära.

– Vi sticker nog ut ganska mycket i Sverige, säger Johanna när sällskapet lämnar restaurangen och promenerar tillbaka mot 02 ABC. Det är absolut inget fel på artisterna som kommer fram i dag, och som vi är jämnåriga med, men jag känner inte att vi har speciellt mycket gemensamt med dem.

Klara: Det viktiga är att man försöker vara sann och ärlig mot sig själv. Vi försöker bara vara oss själva. Lyssnar man på oss får man bara musiken. Det finns inga rökmaskiner. Vi har bara våra låtar. Vi har ett annat förhållningssätt till musik än många andra i vår generation. Vi går tvärsemot tiden.

Klockan är strax efter sju på kvällen när First Aid Kit går på scen i Glasgow. Publikens gensvar är till en början trevande. Men för varje låt Klara och Johanna spelar, för varje gång de låter sin stämsång fylla den fullsatta lokalen, desto mer kompakt blir tystnaden.

Strax bakom scen står Lykke Li och delar av hennes band och iakttar på avstånd.

– Jag förstår att det är tröttsamt för dem att människor pratar så mycket om deras ålder, säger Anders Stenberg. Men det är samtidigt svårt att inte tänka på det. Det är otroligt få förunnat att ha ett så färdigt uttryck i så ung ålder.

– Det här är en helt ny låt, säger Klara från scenen.

– Den heter »The Lion’s Roar«.

Johanna Söderberg står tyst vid sidan om sin syster innan hon till slut bryter in. Lyssnar man noga på texten till »The Lion’s Roar« när deras röster smälter in i varandra strax efter andra versen hör man hur den i själva verket speglar Klara och Johannas ambition med First Aid Kit – att skriva melodier så himlastormande att de reser sig som fyrtorn mot himlen. »Every once in a while I’d sing a song for you/That would rise above the mountains/And the stars and the sea«.

När konserten är över ställer Klara ifrån sig gitarren och skyndar med Johanna mot den skrymmande logen strax bakom scen. Det dröjer inte länge innan Benkt dyker upp.

Just innan dörren till logen smälls igen bakom honom frågar någon, man hör inte vem som säger vad till vem: »Hur gick det?« ●

FIRST AID KIT OM…

… att arbeta med Conor Oberst:

Klara: Han vet nog inte riktigt hur mycket han betydde för oss, bara att vi lyssnat på honom och inspirerats en del. Men vi berättade för Mike [Mogis] att vi kan i princip varenda textrad Conor skrivit. Han bara skrattade. Nu har vår relation till Conor naturligtvis förändrats. Nu är han bara en vanlig människa som skrivit ganska många låtar som vi råkar tycka väldigt mycket om. Han har dessutom blivit en god vän.

Johanna: Han är väldigt lik sin musik. Vissa artister separerar sig själva som personer från sin musik. Ta Karin [Dreijer Andersson] till exempel. Som person är hon är inte ett dugg lik sin musik. I Conors fall är det tvärtom. Han är ganska precis exakt som man föreställer sig att han ska vara när man lyssnar på hans låtar.

… publiken i USA:

Klara: Där har de en helt annan relation till vår musik, eftersom den bygger på amerikanska traditioner och amerikansk musik. Människor säger ofta att vår musik påminner om musiken de lyssnade på när de var unga. Vi har tagit de traditionerna och den musiken och gjort den till vår egen. I USA tycker de att det är intressant att vi kommer från Sverige. Många säger att det finns något nordiskt i vår musik som saknas i annan musik ur samma tradition.

Johanna: Det har hänt att människor kommit fram till oss efter spelningar och sagt att de sett Buffy Sainte-Marie på sextiotalet och att vi låter precis som henne. Det är otroligt smickrande.

… sin plats i samtiden:

Johanna: Det finns en del artister i dag som utgår från samma saker som vi. Laura Marling och Johnny Flynn, till exempel. Men också Alela Diane och Fleet Foxes. I Sverige finns dessutom Anna Ternheim och The Tallest Man On Earth. Men vi försöker inte återskapa någonting som hände på sextiotalet när vi gör musik. Vi försöker inte göra om det som gjordes då. Vi försöker göra det på vårt eget sätt. Vi sjunger ju inte om Vietnam-kriget, direkt.

Klara: Vi sjunger om Irak-kriget i stället. [skratt].

VIKTIGA TEXTFÖRFATTARE

Conor Oberst (Bright Eyes)

Klara: Han öppnade dörren för oss. Utan honom skulle vi aldrig ha kommit kontakt med den tradition av musik som nu är en självklar del av det vi gör. Sedan kom Joni Mitchell, Leonard Cohen. Men först kom Conor.

Leonard Cohen

Johanna: Han väljer så vackra ord och bilder i sina texter. Det är poesi. Det är inte alltid man förstår honom, vad han försöker säga, men han lyckas alltid skapa känslor och bilder i sina texter. Han sjunger dessutom perfekt. Han använder sig av udda fraseringar och ord på ett sätt man aldrig tidigare hört.

Joni Mitchell

Johanna: Hennes texter är både väldigt berättande och väldigt poetiska. Men hon är framför allt fullständigt ärlig. När man lyssnar på till exempel »Blue« känns det som att man känner henne. Det är helt unikt. Vi strävar efter samma sak när vi gör musik.

FIRST AID KIT-LÅTAR I URVAL

Tangerine

[från »Drunken Trees«, 2008]

En sorgesång om en frånvarande make, framförd ur den försmådda kvinnans perspektiv. »Another business trip/Another reason to stay away/You’re coming home on Monday/Smelling Tangerine«. När »Drunken Trees« spelades in var Klara och Johanna Söderberg fjorton respektive sexton år gamla. I dag är det lätt att avfärda anslaget som brådmoget. Musikaliskt hade First Aid Kit ännu inte hittat fram till ett eget uttryck. Men trots det, eller just därför, är »Tangerine« ett av deras starkaste ögonblick till dags dato. Ungdomen är kort, och går över. Här är den fångad, mitt i flykten.

In the Morning

[från »The Big Black and the Blue«, 2010]

First Aid Kit så som vi känner dem i dag ser för första gången dagens ljus. Likt ett purungt The Roches från Enskede framför Klara och Johanna en och en halv minut av öppningsspåret på sitt debutalbum i princip helt utan ackompanjemang.

Emmylou

[från »The Lion’s Roar«, 2012]

En kärleksförklaring till musiken, men kanske framför allt till sången. Mot bakgrund av ett mjukt gitarrplockande och ett försiktigt trumdriv sjunger First Aid Kit om rösterna de älskar, som format dem och burit dem ända hit. Namnen som nämns i texten till »Emmylou« tillhör Emmylou Harris och Gram Parsons, June Carter och Johnny Cash. Men lyssnar man noga förstår man att låten också fungerar som tvåvägskommunikation mellan Klara och Johanna, och handlar om den unika kraften i mötet mellan två röster.