Allt för folkmusiken

Izzy Young är förbannad. Han muttrar i telefon och svär.

– You cocksucker, allt du vill är väl att fråga om Bob Dylan och jag ska säga dig, grabben, att efter alla dessa jävla år är jag trött på svenskar som inte verkar vara intresserade av någonting annat än det där. Men visst, kom hit om du vill prata – du vet var jag håller till.

Fyra dagar senare knackar jag försiktigt på dörren och Izzy reser sig från bordet, tittar på mina tomma händer och undrar varför jag inte tagit med något till kaffet han just satt i gång att koka.

– Är du som alla andra, som bara kommer hit för att göra ytterligare en kort intervju och sedan aldrig dyker upp igen, då får du fan ta och köpa något av mig, ta tre skivor för en hundring.

Få personer har en sådan betydelsefull plats i den amerikanska musikhistorien som Izzy Young. Ändå tycker han inte att han fått det erkännande han faktiskt är värd. Kanske har han rätt, kanske inte.

Izzy fyller hur som helst åttiosex nu i mars. Bor sedan drygt fyrtio år i Sverige. Ändå är det få som vet vem han är, åtminstone till utseendet. I Bob Dylans kritikerrosade självbiografi »Memoarer« från 2004 ägnas däremot nästan ett halvt kapitel åt honom och den där mytomspunna, smällkalla New York-vintern 1961 då folkmusikscenen i Greenwich Village tog det stora klivet upp från källarlokalerna och sakta letade sig in i folks medvetanden.

Izzy Young blev med sin butik Folklore Center på MacDougal Street, i korsningen mellan legendariska Bleecker Street och Tredje gatan, spindeln i det nät av amerikansk folkmusiktradition och det tidiga sextiotalets politiska radikalisering. Lokalen han haft sedan 1957 fungerade som nav, bibliotek och provisorisk replokal för unga folksångare, bohemer och beatniks som tagit sin tillflyktsort till södra Manhattan från andra delar av landet.

Han kände och lärde framför allt snart känna allt och alla; Dave Van Ronk, Odetta, Phil Ochs, The Fugs, Joni Mitchell, Tim Buckley, Emmylou Harris, Tom Paxton, Allen Ginsberg, Patti Smith, människor i jazzsvängen och naturligtvis det äldre gardet av luffarmusiker som Tom Paley, Leadbelly, Pete och Peggy Seeger, Ramblin’ Jack Elliott och så klart Woody Guthrie. Människor med starka personligheter och livet nedpackat i sina slitna gitarrfodral. Det var också hit medelklasstudenten från Minnesota, Bob Dylan, kom med sin påhittade äventyrshistoria om ett kringflackande liv på luffen med cirkusar och godståg från Söderns sömniga småstäder.

»Hans röst var som en bulldozer och han verkade alltid för högljudd för den lilla lokalen. Izzy var ständigt en smula irriterad över det ena eller det andra. Han var sentimentalt godhjärtad, i själva verket en romantiker. I hans ögon glittrade folkmusiken som guld. Det gjorde den för mig också. Folklore Center var en skiljeväg och en mötesplats för all tänkbar aktivitet, och man kunde när som helst stöta på den verkliga kärntruppen bland folksångarna. En del av dem hade sin postadress där«, skriver Dylan i sin bok.

Rösten höjs fortfarande då och då, och när Izzy blir irriterad svär han på ett sätt som får Joe Pescis rollfigur Nicky Santoro i filmen »Casino« att framstå som en pingstpastor. Vi är alla ena jävla cocksuckers, kommunister, fascister eller syniska kapitalister.

Izzy själv då?

– Jag är jag och gör vad jag gör, jag är Izzy Young för fan, fråga mig inte hur jag får det att gå ihop, säger han och skrattar.

Men samtidigt finns hela tiden ett stort allvar och en stark tilltro till musiken, till poesin och till människors förmåga att gå sin egen väg. Izzy vet, han har gjort det själv med knappa medel och utan att följa någons fotspår.

Izzy Young kom till Sverige i mitten av sjuttiotalet efter att ha fångats av svensk folkmusik. Skaffade barn, blev kvar och arrangerar fortfarande konserter i sin lokal på Wollmar Yxkullsgatan vid Mariatorget i Stockholm varje torsdagskväll. Precis som när han ordnade Dylans första spelning i New York kör han samma deal här som där. Fifty-fifty rakt av oavsett antal besökare eller pengar i kassan. Däremot går det svårare med försäljningen. Hans bibliotek är världskänt i folkmusikkretsar men det är inte mycket han vill sälja. Och skivorna ligger i utspridda högar längs fönstren, lätt oorganiserat och utan prissättning. Därför kommer de flesta mest in för att titta, bläddra i någon av böckerna oavsett om det handlar om kinesisk folkmusik, Chicagos elektrifierade bluesscen eller relationen mellan Tim och Jeff Buckley.

– I dag ska allt vara så jävla gratis. Kopior av böcker, filmer och allt sånt där. Det är inte klokt, ryter han på en blandning av svenska och en Bronx-dialekt man bara hör i gamla amerikanska gangsterfilmer.

– Herregud, jag har aldrig tjänat några pengar på det här. När jag träffade Bob Dylan senast, för några år sedan, sa han att han gärna skulle komma och hälsa på mig på mitt gods här i Sverige. »Bob«, sa jag, »lyssna, jag bor i en lika enkel lägenhet här som jag gjorde i New York, jag har fan inget jävla gods«.

Bob blev förvånad.

– När jag fixade den första spelningen för Bob Dylan på Carnegie Chapter Hall i New York gick jag back rejält. Det kom bara femtiotvå personer. Men hade jag spelat in den konserten, eller någon annan av artisterna som gjorde sina första framträdanden hos mig, hade mitt liv förmodligen sett annorlunda ut i dag, jag hade varit rik.

En annan artist som satte djupa avtryck bland sextiotalets folksångare var en ung Joni Mitchell. Izzy minns en festivalspelning i Kanada dit han åkt med Bob Dylans hårdföre och mytomspunne manager Albert Grossman, som på den tiden även drev Chicagos största klubb för den växande folkmusikscenen, Gate of Horn.

– Jag blev helt tagen, Joni Mitchell var otroligt bra och jag var naturligtvis tvungen att fråga om hon ville komma till New York och spela. Jag hade visserligen knappt något att erbjuda. Men för henne var det stort att bara komma till Greenwich Villige och när hon fick trettiotvå dollar efter att vi delat på inträdet höll hon på att svimma. Jag kommer ihåg att hon inte ville ta emot så mycket pengar, men jag stod på mig. Jag har alltid kört så, man delar på pengarna. Många artister spelar för vad de får i hatten, och jag tror fan det är ännu sämre villkor i dag än då.

Izzy föddes i en amerikansk judisk arbetarfamilj som son till första generationens polska invandrare. Hans mamma var hemmafru och pappan fackligt aktiv bagare i Bronx. Uppväxten beskriver han som kärleksfull. I mitten av tonåren kom han i kontakt med squaredans. Han fastnade direkt och via hundratals böcker växte intresset för amerikansk folkmusiktradition snabbt. När han 1957 öppnade sitt Folklore Center dröjde det bara några år innan stället blev en central punkt i den rörelse som började samlas i Greenwich Village. Redan då hade han blivit kompis med Woody Guthrie, efter Joe Hill den kanske mest kände protestsångaren i den amerikanska arbetarhistorien.

– Jag var bara runt sexton år när jag hamnade i bråk med honom och Pete Seeger. De sjöng på något fackmöte i New York och jag tror det var »Union Made« de spelade från scenen. »Oh, you can’t scare me, I’m sticking to the union, I’m sticking to the union ’til the day I die.«

– Jag skrek något till Pete som stod uppe på scenen om att mig kunde de fan inte övertala att gå med i facket. Vad visste jag egentligen, jag var ju bara tonåring, och Woody klev fram och klappade mig på huvudet och väste irriterat.

Det är svårt att inte se den bilden framför sig. Izzy tycks alltid stå i opposition, till allt och alla. Alltid politisk och rakt på sak. Han var en av de ledande i protesterna mot förbudet att spela musik på gatorna kring Washington Square i slutet av femtiotalet och i Stockholm kom han så småningom att bli initiativtagare till den svenska organisationen Judar för israelisk-palestinsk fred. Han deltog på spelmansstämmor i Dalarna och Hälsingland under några gröna vågen-år i mitten av sjuttiotalet när svensk folkmusik plockades upp av den allt mer vänsterpolitiserade proggrörelsen.

– Du skulle ha sett reaktionerna i de judiska tidningarna i USA när jag träffade Yassir Arafat en gång, säger han i förbifarten och skrattar igen samtidigt som han fyller på mer kaffe ute i köket.

För den som har sett Bob Dylans trotsiga TV-intervjuer när han för första gången kom över till England är det lätt att tänka sig varifrån vresigheten och attityden kan ha kommit. Izzy satte djupa spår hos den unge Robert Zimmerman.

Två äldre män kommer in i butiken på Söder i Stockholm. Izzy blänger bort mot de väldiga bokhyllorna där de står.

– Vad vill ni?

– Alltså, harklar sig den ena och släpper ifrån sig en bok om amerikansk jazzhistoria, du är ju en legend. Och vi ville bara kika in, vi var ju liksom med när det hände.

– Vad var det som hände? svarar Izzy iskallt och tittar ut över lokalen.– Ja men, Bob Dylan, folksångarna, sextiotalet. Jag var också med, försöker mannen.

– Med på vad? frågar Izzy och flinar.

Tre minuter senare lämnar männen Folklore Center och Izzy släcker stället innan han låser för kvällen. I källaren står en säng där han då och då sover kvar om det blir för sent efter någon spelning. På borden ligger anteckningsblock med dikter, tidningsutklipp och tomma kaffemuggar. I det lilla köket staplas vinylskivor från hela världen med disk och mer dikter och på väggen sitter en kopia av Dylans handskrivna text »Talkin’ Folklore Center« och en tavla som Izzy fick i present från Allen Ginsberg som då och då lånade hans lägenhet i New York.

– Originalet med Dylan-texten har jag inlåst i ett bankfack. Det är min enda pensionsförsäkring. Och den vill jag att min dotter ska ha så småningom.

Att intervjua Izzy Young är speciellt. Han drar länge på historierna och avbryts ofta av telefonsamtal eller nyfikna besökare. Många vågar knappt komma in efter tidigare utskällningar men han har också folk i området som dagligen svänger förbi på en fika och lämnar gårdagens morgontidningar.

Historierna om när Bob Dylan kom till New York är väldigt många. Alla verkar ha sin egen berättelse av hur det var. Hur uppfattade du honom?

– Åh, jag visste det. Nu kommer de där jävla frågorna.

Men vi har ju setts vid flera tillfällen, pratat flera timmar, utan att ens nämna honom. Du måste ju förstå att människor faktiskt är nyfikna och att jag vill veta.

– Dylan var som alla andra, det tycker jag att du ska skriva. Han bodde visserligen mer eller mindre i min butik och läste de flesta av böckerna jag hade, lyssnade på alla skivor och sög verkligen i sig allt om folksånger. Men som person var han som de flesta andra som alltid kom och gick. En dag visade han mig några texter han skrivit, och då förstod jag. De var helt fantastiska, han hade verkligen något speciellt när det kom till att skriva, och det märkte jag.

Bob Dylan använde delar av texten till dikten »Talkin’ Folklore Center« i sången »Talkin’ New York« på det självbetitlade debutalbumet från 1962. Fortfarande skickar han Izzy två biljetter varje gång han spelar i Stockholm.

»We’ll go down to the Folklore Center

You get a daft and I’ll get dizzy

We’ll go down to see old Izzy

What did the fly say to the flea

Folklore Center is the place for me« 

Samtidigt som Bob Dylans karriär tog ordentlig fart fortsatte Izzy Young att sprida folkmusiktraditionen via sin butik i Greenwich Village. Människor kom och gick och i rummet bakom disken hängde gitarrer och andra instrument som Izzy alltid plockade ner om någon ville spela.

I den kommuniststyrda folkmusikbibeln Sing Out skrev han dessutom varje vecka om vad som hände inom den växande scenen. Men många musiker gick snart vidare, eller glömdes bort, och Dylan orsakade kaos i den strikt konservativa folkmusikvärlden genom att koppla in sladdar till gitarren och höja volymen med medlemmar ur Paul Butterfield Blues Band vid spelningen på Newport Folk Festival 1965. En dödssynd i vissa kretsar, uppskattat inom andra.

Historien om hur Pete Seeger ska ha reagerat när förstärkarna kopplades in går visserligen isär. Vissa hävdar att han i ursinne skrek efter en yxa för att kapa sladdarna medan andra berättar att det enda som störde med elektriciteten var att Pete inte lyckades uppfatta Dylans texter.

Samma dag, den 27 januari, som nyheten om den nittiofyraårige Pete Seegers död kablas ut över världen ringer jag Izzy. Han låter tagen men repar sig snabbt. De var under många och långa år goda vänner och Izzy hade naturligtvis ett finger med i spelet även där. Han ordnade bland annat Petes syster Peggy Seegers första New York-spelning och i skyltfönstren till Folklore Center på Söder ställer han bara någon timme efter dödsbudet fram ett svartvitt fotografi på en ung Pete med gitarr och knuten näve. Några dagar senare fylls det på med några skivor och en sliten, begagnad sångbok med texter framförda och författade av Pete.

– Har du läst vad de skriver? frågar han.

Om att Pete har dött?

– Ja. Små korta jävla hyllningskolumner, säkert färdigtryckta flera år i förväg, om hans betydelse och allt det där. Men det är ingen känsla i orden. De där journalisterna fattar inte vad han har betytt. Det var någon från Sveriges Radio som ringde i morse och ville göra en intervju om hans död. Ett kulturprogram. Tio minuter fick jag prata. Tio jävla minuter. Hur ska man hinna med att berätta något om Pete Seeger på tio minuter?

I »Inside Llewyn Davis« skildras de första åren av sextiotalets Greenwich Village. Café Wah, Gaslight Café och The Bitter End var scener där unga musiker uppträdde för småpengar och där beatnikpoeter läste sina dikter i dimman av cigarettrök och doften av billigt kaffe.

Redan vid förarbetet med Ethan och Joel Coens film kontaktade ett produktionsbolag Izzy hemma i Stockholm.

– Those cocksuckers. Jag hade kunnat visa dem allt, i stället ringer det någon trevlig dam från ett jävla bolag och frågar om jag har lust att skicka över mitt bibliotek med folkmusiklitteratur till USA. »Du har betytt så mycket och skulle kunna tillföra massor till den här filmen, blaha blaha.« Jag förstår inte, det är väl knappast så att Coen-bröderna saknar pengar. Varför flög de inte över mig så hade jag kunnat visa dem allt. Men nu blev det inget med det, de ville bara betala för transporten av böckerna, jag själv skulle inte få ett öre.

På anslagstavlan vid skrivbordet sitter den senaste tidens tidningsutklipp med recensioner av filmen. Izzy har gjort små anteckningar i marginalen och är på strålande humör när vi korsar oss fram genom tvärgatorna mot Medborgarplatsen och Filmstaden. Förväntningarna på filmen är visserligen låga, minst sagt. Men han hoppas åtminstone få se kvarteren där han levde och hade sin butik flimra förbi.

En halvtimme senare är vi nära på att bli utkastade. Izzy tittar på sin klocka i biomörkret och gäspar demonstrativt när Oscar Isaac, som spelar Dave Van Ronk, plockar upp gitarren.

– Can you fucking believe this? Vilken skitfilm, det måste vara ett skämt, repeterar han högt och viftar med ena armen.

Några dagar senare träffas vi igen. Izzy har du hunnit fundera över biobesöket, men ser fortfarande ingenting i filmen som påminner honom om Dave Van Ronk. En dramakomedi med inslag av slapstick och en bortsprungen katt överskuggar det mesta av myllret och mötena kring MacDougal Street.

– Dave var faktiskt en av de första som kom till mig när jag öppnade 1957. Han spelade mest på barer då och där var det knappast någon som ville lyssna. Folk ville dricka öl och väsnas. Jag ordnade så han fick spela på riktigt och det var han alltid väldigt tacksam för. Han var otroligt social och ville verkligen hjälpa alla att komma i gång. Sedan det där med att han skulle ha varit bitter över att Dylan snodde några av hans sånger, kom igen – det är så det går till. Men jag har faktiskt inget minne över att han någonsin klagade och då ska du veta att vi umgicks väldigt mycket.

Tillbaka på bion igen.

Folk på raden bakom slår mig i huvudet med en tom petflaska för att få Izzy att hålla käften och från våra bänkgrannar hyschas det upprört så många gånger att jag slutar räkna.

– De där jävlarna vet inte vem det är de sitter bredvid, säger han och stirrar irriterat ut i biomörkret utan en tanke på att dämpa sig.

När Benjamin Pike i slutet av filmen kommer in som en ung Bob Dylan tar tålamodet slut fullständigt, men vi dröjer oss kvar den sista kvarten och Izzy skäller på en av biljettförsäljarna på väg ut från salongen.

– Hur kan ni ens visa den här? Jag ska skriva till Dagens Nyheter och jag måste nog skriva till Jeff Rosen [Bob Dylans manager] också, helvete. Han står ju med i de här eftertexterna och har alltså varit med i produktionen på något sätt.

Vi tar trapporna upp och mitt på Medborgarplatsen slår han uppgivet ut med bägge armarna i vintermörkret.

– Jag fattar det inte. Det finns ingenting i den där filmen som påminner om hur det var. Det är ett jävla skämt, folk måste vara dumma i huvudet som går och ser det här.

Det är sen onsdagkväll i slutet av februari. Dagen efter ska han upp tidigt, det är konsertdags igen på Folklore Centrum. Varje vecka hör nya musiker av sig och ber att få spela. Izzy skurar golven, ställer fram stolar och kokar kaffe. Genom åren har åtskilliga artister inom den luddigt svajiga benämningen världsmusik spelat i hans butik. Och han försöker också få till konserter med nutida amerikanska folksångare som Anne Feeney och den brittiske singer-songwritern Pete Molinari.

– Men han var en jävla strulputte. En dryg diva som inte var intresserad av mitt ställe, han ville bara spela hos mig för att jag höll på med Dylan och de där för femtio år sedan, säger Izzy. Otacksam var han också, och passade inte tiden.

1969 hörde Izzy Young av en slump de svenska spelmännen Björn Ståbi och Ole Hjorth som uppträdde på Newport Folk Festival. Han blev såld direkt och flyttade bara några år senare till Stockholm för att fortsätta arbetet, men nu med svensk folkmusik i fokus. Han startade nyhetsbrev, ordnade poesikvällar och läste egna och andras dikter. Fick kulturpriser och engagerade sig i diverse musikpolitiska projekt.

Fortfarande kommer det in unga musikhögskolestudenter som vill spela upp något för honom men han skakar på huvudet och förklarar att skillnaden mellan hur det ser ut nu och hur det var i Greenwich Village 1961 är stor.

– Då satte sig folk på en stol och spelade. Inte bara sina egna låtar: folkmusik handlar ju om det, att föra berättelser vidare. I dag finns det folk som kallar sig artister men som säger att de inte kan mer än åtta sånger. »Hur ska jag då kunna ordna en konsertkväll med dig?«, brukar jag säga. Jag vet inte vad de lär ut på de där jävla musikskolorna, men en riktig artist måste ju ha flera tusen låtar i huvudet för att kunna uppträda. Många säger att Dylan snodde allt sitt tidiga material från andra, och fine, det gjorde han till stor del, men då måste ju dagens unga artister våga ta textrader från honom också. Men, säger Izzy och viftar med ytterligare en demoskiva som någon har lämnat till honom, han är en snål jävel och skulle säkert sätta sina skivbolagsmänniskor på att författa stämningsansökningar. ■

IZZY-FAKTA

Föddes som Israel Goodman Young i New York den 26 mars 1928 som första barnet till första generationens polska invandrare. Växte upp i Bronx och startade 1957 det legendariska Folklore Center i Greenwich Village. Izzy Young upptäckte och arrangerade de första spelningarna för bland annat Bob Dylan, Emmylou Harris, New Lost City Ramblers, Joni Mitchell och Tim Buckley.

1973 flyttade han till Sverige och öppnade butiken Folklore Centrum som sedan mitten av åttiotalet ligger på Wollmar Yxkullsgatan i Stockholm.

RÖSTER OM IZZY

Philomène Grandin

skådespelare, TV-programledare och dotter till Izzy Young

– Som pappa har han gett otroligt mycket tid, närvaro och oändligt med kärlek. Samtidigt har han alltid varit en hård kritiker när det kommer till det konstnärliga. Om han har sett en film jag är med i och som han inte gillar säger han det direkt. »This is the worst kind of shit I’ve ever seen«, kan han säga. Men kritiken har enbart handlat om det yrkesmässiga, det har aldrig varit personligt.
– Jag tycker verkligen han har fått sitt erkännande, men tyvärr kanske mest för det som hände med Dylan och i New York, och inte så mycket för att han faktiskt fortfarande fixar konserter en gång i veckan. Han är åttiosex år gammal, men otroligt levnadsglad och enormt nyfiken. Går vi på teater eller på bio lever han sig in i handlingen och hans kärlek till musik är genuint ändlös. Att han fortfarande lägger den energin på det han gör beror nog på att han inte vet något annat sätt att leva.

Björn Ståbi

spelman bosatt i Korskrogen i Hälsingland, som tillsammans med Ole Hjorth spelade på Newport Folk Festival 1969

– Izzy satt längst fram och tyckte att vi var så jävla bra. Han hade aldrig hört något liknande och det ledde till att vi fick bo hemma hos honom i Greenwich Village under någon vecka. Sedan flyttade han till Stockholm. Hans Folklore Centrum har betytt oerhört mycket för både svensk och amerikansk folkmusik. Tyvärr tycker jag väl inte att han fått det erkännande han är värd men det är kanske så i vår lilla bransch, den är ju ganska nördig. Men Izzy Young är en fantastisk person och jag tänker fortfarande väldigt mycket på honom.

Lars Demian

musiker och gift med Izzys dotter Philomène Grandin

– Izzy är verkligen the jewish guy from the Bronx. Han skjuter så alla får ducka och är komplicerad på väldigt många sätt. Men eftersom jag har kommit in i hans familj och är far till hans två barnbarn har jag ju alltid legat jävligt bra till. Han har alltid varit en fantastisk svärfar, positiv som fan och även respekterat mig som yrkesman, vill att jag ska spela och så. Sedan vet jag ju att han har många andra sidor också, men jag har aldrig behövt ducka för honom. Det är väldigt fascinerande att han bara flyttade till Sverige för folkmusiken här, trots det han kom ifrån. Han befann sig verkligen på rätt plats vid rätt tillfälle och fick saker att hända, men han blev aldrig någon sådan där stor promotor utan fortsatte bara att älska musik.