Hästpojken: Hästpojken är död

Hästpojken-truppen har sedan tiden i Bad Cash Quartet närmast utgjort arketypen för den gamla skolans band dit boys (åtminstone förr i tiden, på senare år lika många girls) av ett visst slag söker sig för att samhället i stort inte riktigt har plats för dem. Det har kallats eskapism, även om en anar att det lika ofta har varit en ventil som för somliga haft en livsavgörande eller direkt livsräddande betydelse – och varför skulle inte det räknas?

Ändå har det på senare år blivit alltmer vanligt att ironisera över just den sortens konstellationer eller människor; »Väx upp, för fan.« Ack så tröttsamt. I slutändan handlar det om politik och människosyn. Alla ska tydligen vara till – en viss sorts – nytta. Alla ska vara på ett visst sätt. Alla ska rätta in sig i ledet. Alla ska konsumera och låta sig konsumeras.

En bör undvika att tala för någon annan, allra minst någon man inte känner, men jag får känslan att stora delar av Hästpojkens vandring och gärning har varit ett sätt för de inblandade att handskas med sina egna tillkortakommanden, sin egen motvilja mot vedertagna normer och förväntningar, och ändå bidra med någonting. Och, once again, varför skulle inte det räknas? Eller måste, ve och fasa, alla artister numera vara instagramperfekta entreprenörer?

Hästpojken brukar sorteras in i den månghövdade, stundom tröttsamt exploaterade, kategorin »slyngelrock från Göteborg«. Det är möjligen begripligt i den bemärkelsen att det vid en ytlig titt kan te sig så. Men det kan vara värt att poängtera att när du lyssnar på dem tänker du inte precis på vare sig Carbide, BD eller Hellström utan snarare en nationell och på senare år marginellt exploaterad gitarrpoptradition som firade triumfer inte minst på åttiotalet med exempelvis Docenterna och Reeperbahn, någonstans på gränsen mellan sixtiespop och postpunk, någonstans på gränsen mellan det medvetet gatusmarta och det mentalt instabila, någonstans på gränsen mellan underjorden och sweet folklighet.

På duons fjärde album betitlat »Hästpojken är död« är melodierna bitvis så pass stringenta och ljudbilden så pass städad att Per Gessle icke alls är en särskilt långsökt referens. Ja, då en Per Gessle med ett visst mått av personlig insats. Det rör sig egentligen inte om något markant stilbrott mot föregående släpp men ljudbilden är mindre sjavig och bråkig, och mycket av lyriken uppehåller sig vid kärlekens villkorslösa kraft och dess förmåga att ge människovärde till den som sällan ansett sig ha ett sådant. Det är inget album som ger svensk rockmusik en ny färdriktning eller nämnvärt förändrar någons bild av Hästpojken, men det är ett album som säger någonting om att leva och att inte vilja dö. Säg, varför skulle inte det räknas?