Grouper: Grid of Points

Det verkar så enkelt. Piano och sång. Sju låtar på tjugotvå minuter. Jag vet inte hur Liz Harris gör för att hitta den där självklara enkelheten. Hon har gjort det på en rad skivor och »Grid of Points« fortsätter på det avskalade spår som utforskades på »Ruins« från 2014. Flera av de tidigare skivorna har byggts upp med dronemoln, effekter, elektronik, även gitarrer. I dag är det borta. 

Inledande »The Races« — under minuten lång — är enbart sång; hon sjunger i kör med sig själv och ekon av såväl tidig, klassisk musik som östeuropeisk vokalmusik finns där någonstans i skuggorna. Sista spåret »Breathing« avslutas med ljudet av tåg i två–tre minuter. Däremellan låtar lika tydliga som drömska. Ibland tänker jag att musiken påminner om detaljskarpa drömmar, men det finns även något vardagligt i känslan och stämningen. Jag ser ett litet kök. Bilar på en grusplan. En katt. 

Låtarna spelades in under en kort period för några år sedan i ett hus i Wyoming. Andra skivor har haft liknande födelsevåndor. Hon åker till en plats och spelar in. Sedan kan det dröja några år innan vi får höra resultatet. I en nyligen publicerad intervju hos Pitchfork berättar Liz Harris att hon har tvåhundra låtar färdiga, som inte spelats in. Så det blir nog en bunt skivor till. 

»Grid of Points« är en skiva att återkomma till. Många gånger.