Willie – album för album
Hög tid för en liten genomgång.
Elvis har sjungit Willie. Sinatra har sjungit Willie. Aretha har sjungit Willie. B.B. King har sjungit Willie. The Supremes har sjungit Willie. Dylan har sjungit Willie. Varenda countrysångare värd namnet har sjungit Willie. Ändå sjunger ingen Willie som Willie Nelson själv. Ingen kan efterlikna honom, ingen kan göra samma sak. Det har så klart med hans särpräglade röst att göra, men inte bara det: det handlar även om hans konverserande frasering, hans strax bakom beatet-takt, hans distinkta, Django Reinhardt-influerade gitarrspel på hyfsat ärrade gitarren Triggar, hans samspelta men knappast konventionellt perfekta rövarpack till band och ganska mycket annat. Sedan: Willie spelar aldrig över.
Tanken var att jag till Willies åttiofemte födelsedag härom helgen – för övrigt samma vecka som han släppte sitt senaste album »Last Man Standing« – skulle ha listat hans åttiofem bästa album. Men, ska en ändå ta sig an en sådan nätt liten uppgift kändes det lika bra att fortsätta och beta av skiva för skiva. Det rör sig ju om några stycken, sisådär hundratio. OBS! Vi utelämnar samlingar och låter bli att gå igenom det myller av (ofta mindre nogräknade) arkivrensningar som gjorts på hans tidiga demoinspelningar, alltså innan han fick fason på sin skivkarriär (för den som ändå vill åt dylikt rekommenderas Sugar Hill-utgivna »Crazy: The Demo Sessions« från 2003 eller Rhino-boxen »A Classic & Unreleased Collection«, som även rymmer massa andra trevligheter). Och så har jag inte lyckats lägga beslag på den där liveplattan han gav ut i begränsad upplaga på Third Man. Men, men. Det kanske kommer. En genomgång av Willies skivutgivning är ju ändå ett sorts ständigt pågående projekt utan slut.
WILLIE NELSON
… and Then I Wrote
Liberty, 1962
Betyg: 8
Sent femtio-tidigt sextiotal skrev Willie Nelson fyra låtar som inte bara skulle prägla hans karriär, i stora stycken kom »Crazy«, »Night Life«, »Funny How Time Slips Away« och »Hello Walls« att definiera såväl countrymusiken och vad som väntade den. Men det var andra artister – Patsy Cline, Ray Price, Billy Walker, Faron Young – som tog låtarna upp på listorna, vilket bidrog till att cementera bilden av vår vän som en favoritsångarnas favoritlåtskrivare, en insiderälskling vars egna inspelningar hade svårt att få skivbolagens, än mindre publikens, gillande. Hans stil ansågs för udda. Kanske för att skivbolag och producenter med marginell framgång försökte maskera hans karaktäristik med tidstypiska, allsköns utsmyckningar. Ty på vägarna där han kunde vara sig själv byggde han undan för undan upp ett alltmer respektingivande följe. Det var ju först när Willie efter många om och men och påhejad av själsfränden Waylon Jennings i början av sjuttiotalet skaffade sig friheten att verkligen vara Willie även i skivstudion som publiken hakade på, alltså när han fullt ut fick vara den särling alla någonstans hela tiden fattat att han var.
Med det sagt är hans inspelningar från tidigt sextiotal icke alls usla. Däremot är en hel del, som så mycket annat från Nashville under det decenniets första hälft, överproducerat. Så här med facit i hand är det ibland nästan frustrerande att lyssna på alla rikligt sockrade pålägg, nu vet vi ju vad han hade kunnat åstadkomma ifall Music Row-maskineriet hade visat en gnutta större lyhördhet. På »… and Then I Wrote« är överflödet ändå hanterbart och alldeles oavsett kan ingenting dölja vilken snillrik låtskrivare och unik sångare vi har att göra med. Av de fyra milstolparna som nämns i den här textens första mening finns tre med på albumdebuten (blott »Night Life« saknas). Lägg till bland Willie-kännare högt rankade skapelser som »Darkness on the Face of the Earth«, »Three Days«, »Touch Me«, »Undo the Right« och »Mr. Record Man« och det torde inte råda någon tvekan om att »… and Then I Wrote« är en hyfsat stursk upptakt.
WILLIE NELSON
Here’s Willie Nelson
Liberty, 1963
Betyg: 5
Pråliga Nashville sound-stråkar/körer tar alldeles för stor plats. Det är nästan så att Willie försvinner i allt detta, särskilt som tillställningen domineras av huvudsakligen lättsamma tolkningar på andra låtskrivares material. Kompenseras till viss del av att vi får tidiga Willie-klassiker som »Home Motel« och smått morbida »Half a Man«. Western swing-kungen och Willie-idolen Bob Wills svarar för övrigt skivans liner notes.
WILLIE NELSON
Country Willie – His Own Songs
RCA Victor, 1965
Betyg: 8
Såväl låtskrivaren som sångaren får stå i fokus, utan särskilt många störande moment. Alltsammans förståndigt omhändertaget av nye producenten Chet Atkins. Willies bästa sextiotalsplatta, sak samma att han blott tre album in i skivkarriären redan har börjat reprisera sitt material.
WILLIE NELSON
Country Favorites – Willie Nelson Style
RCA Victor, 1966
Betyg: 6
I stället för sparsmakat och egenskrivet som på föregångaren ligger tyngdpunkten på western swing-hålligång. Därtill uteslutande insjungningar av andras material. Inget är dåligt, men inget sticker heller riktigt ut.
WILLIE NELSON
Live Country Music Concert
RCA, 1966
Betyg: 8
Unikt livedokument som fångar hur det lät när Willie och hans band intog ett typiskt Texas-ballroom, i det här fallet Panther Hall i Fort Worth, i mitten av sextiotalet. Här finns en direkthet och oemotståndlig angelägenhet som ofta lyser med sin frånvaro på studioalbumen från den här perioden. Intressant också att The Beatles då inte särskilt gamla »Yesterday« har införlivats i repertoaren. (OBS! Efter »Red Headed Stranger«- och »Wanted! The Outlaws«-succeerna gavs det här albumet ut på nytt av RCA, då i lite modifierat skick under titeln »I Gotta Get Drunk Live«.)
WILLIE NELSON
Make Way for Willie Nelson
RCA Victor, 1967
Betyg: 5
Balladcountry för bardiskar, om än i elva av tolv låtar i form av mer eller mindre nötta countrystandards. Den låt som höjer sig över i mängden, »One in a Row«, är hans egen.
WILLIE NELSON
The Party’s Over and Other Great Willie Nelson Songs
RCA Victor, 1967
Betyg: 7
Ännu ett bevis på att Willie är som bäst och mest unik när han får sjunga sitt eget material. Det betyder nu inte att han är en ointressant låttolkare, tvärtom, det är bara det vi inte nödvändigtvis behöver Willie till det jobbet. I alla fall inte med sådan regelbundenhet som producenter på sextiotalet ville ha det till.
WILLIE NELSON
Texas in My Soul
RCA Victor, 1968
Betyg: 5
Texas-sonen viker ett helt album åt countrystandards och en del mer obskyrt material på Texas-tema. Roligare i teorin än i praktiken. Främsta tanken med skivan var väl att den skulle blidka hans trogna, allt större publik i just Texas, ett av Willies vid tidpunkten få riktigt säkra fästen.
WILLIE NELSON
Good Times
RCA, 1969
Betyg: 6
Skivomslaget! Stilpoäng. Men, förstås, ännu mer ett tecken på hur ur fas med tidseran RCA:s hela presentation av Willie var. Här hade han i allt högre grad byggt upp ett rykte som kokande liveattraktion med en alltmer diversifierad publik, men som skivartist får han dåtidens George Jones att framstå som en samhällsomstörande revolutionär. Ännu återstår viss tid innan han vågar och orkar bryta sig ur Nashville-mallarna och skapa konst efter eget huvud. Det är då, och först då, han börjar synka med samtiden. Det är då, och först då, den stora publiken börjar sluta upp vid hans sida. Likafullt gott om stämningstäta ballader här med toppar i den egna uppbrottsskildringen »Little Things«, jazziga »December Day« och Mickey Newburys andaktsfulla »Sweet Memories«.
WILLIE NELSON
My Own Peculiar Way
RCA, 1969
Betyg: 6
Willie som salongscrooner. Tyvärr lite för mycket krimskrams i vägen.
WILLIE NELSON
Both Sides Now (Willie Nelson Album)
RCA, 1970
Betyg: 5
Apropå otydligt. Skivbolaget försöker lansera Willie som folksångare med material av Joni Mitchell och Fred Neil. Men gör det bara halvvägs, ty återfinns gör också gamla countryklassiker och så då Willies egna material – däribland en tidig, rätt uddlös version av »Bloody Mary Morning« som han sedan ska ta till rykande fulländning på »Phases and Stages« fyra år senare.
WILLIE NELSON
Laying My Burdens Down
RCA, 1970
Betyg: 5
Knappast skivan som gör superstjärna á la Cash eller Haggard av vår vän. Lite för förväntat, lite för slickat och otydligt. Hans egen »Following Me Around« är emellertid en av hans mest underskattade låtar.
WILLIE NELSON
Yesterday’s Wine
RCA, 1971
Betyg: 9
Hans första verkliga album, därtill ett konceptalbum (om en mans livsvandring från vaggan till graven) där konstnären/stilisten/tänkaren Willie Nelson tillåts diktera villkoren och gör det med en skiva som är lika delar filosofisk och spirituell, avskalad och nedtonad. RCA hatade, så klart, skivan. Likt föregångarna floppade den men nu kunde de inte längre kontrollera sin artist. Willie visste vart han ville ta vägen. Det skulle bli några till pliktskyldiga eftergifter till plattor på RCA men i sina tankar var Willie någon annanstans.
WILLIE NELSON
Willie Nelson & Family
RCA, 1971
Betyg: 6
Inspelad vid samma sessioner som resulterade i »Laying My Burdens Down« och ej att förväxla med det likadant betitlade livealbumet från 1978. Skivartisten Willie Nelson letar efter det där uttrycket som ska få fäste på samma sätt som hans stökiga liveshow blivit en attraktion. På skiva är det fortfarande för utslätat och opersonligt. Samma problem drogs länge buddyn Waylon Jennings med på samma skivbolag, RCA, men han hade vid den här tidpunkten alltmer frigjort sig, om än inte utan avsevärd kamp.
WILLIE NELSON
The Words Don’t Fit the Picture
RCA, 1972
Betyg: 6
Här hittar du Willies soloinspelning av »Good Hearted Woman«, som senare blev en monsterhit i livetappning med medkompositören Waylon Jennings. Annars känns »The Words Don’t Fit the Picture« mer som en av de sista dödsryckningarna för Willies sextiotal än en del av hans pånyttfödda sjuttiotal.
WILLIE NELSON
The Willie Way
RCA, 1972
Betyg: 6
Sista RCA-albumet. Ännu en parentes.
WILLIE NELSON
Shotgun Willie
Atlantic, 1973
Betyg: 9
Seså, den »moderne« Willie kliver fram. Hippiecowboyen som vi känner honom. Fonky. Frisinnad. Färdig. Med viss hjälp av legendariske r’n’b-producenten Jerry Wexler, blås från The Memphis Horns och stråkarrangemang signerade, no less, Donny Hathaway – samt framför allt, till skillnad från hur det var på RCA, huvudsakligt ackompanjemang från hans eget turnéband (där steelgitarr vid den här tiden ersattes av Mickey Raphaels omisskännliga munspel). Vidare sluter vänner som Doug Sahm, Augie Meyers, Waylon Jennings och Jessi Colter upp. Skivan blir ingen supersäljare men lyckas återintroducera Willie Nelson och ger honom på köpet en delvis ny, yngre publik. Så här dags hade han dessutom omlokaliserat liv och karriär från Nashville till Austin i hemmastaten Texas. Där, mestadels kring klubben Armadillo World Headquarters, hade en ny musikscen slagit rot. Den kännetecknades av att långhåriga kids uppvuxna på föräldrarnas countrymusik men även sin egen generations mer sinnesvidgande rockmusik förenade tradition med nytänk utan att bry sig särskilt mycket om sådant som genretillhörighet. Där fanns Michael Martin Murphey, där fanns Doug Sahm, där fanns Jerry Jeff Walker, där fanns Freda And The Firedogs, där fanns Willis Alan Ramsey, lägg till att utomsocknes gäster som Frank Zappa, Ry Cooder, Little Feat och allehanda bluesveteraner passerade revy i strid ström. När Willie, med sin katalog, rutin, mångåriga ryktbarhet, lössläppta liveband och därtill nya, alltmer ostädade look, etablerade sig i stan blev han snabbt och självklart en samlande kraft och symbol (vilket han häpnadsväckande nog är än i dag). Plötsligt befann han sig mitt i och i täten för en ny rörelse. Plötsligt var Willie, som länge betraktats som en lite udda och förlorad figur i Nashville, hipp. Han kunde inte låta bli att höra av sig till Waylon: »Något är på gång här i stan.«
WILLIE NELSON
Phases and Stages
Atlantic, 1974
Betyg: 10
Fulländat mästerverk. Ännu ett konceptalbum (där en skilsmässa på ena LP-sidan berättas från kvinnans synvinkel, på andra sidan från mannens dito). Atlantic, vars countryavdelning Jerry Wexler fick styra med lite på nåder, var knappast nöjda med försäljningen av »Shotgun Willie« men kunde inte undgå att notera att deras artist var något på spåren i sin nyfunna Austin-miljö och gav honom därför en chans till. Ursprungligen spelade Wexler in skivan i Muscle Shoals men någonstans längs vägen ansågs de tagningarna vara alltför mycket r’n’b för Willie, varför merparten av låtarna gjordes om på annat håll. Med följd att Wexler blev rasande. Till slut fick Tom Dowd mixa om rubbet. Det blev kanske inte riktigt som någon inblandad hade tänkt sig, men det blev förbannat bra ändå – en countryhistorisk milstolpe. Tyvärr bestämdes att Atlantic skulle skrota sin countryverksamhet så skivan fick aldrig den där sista avgörande uppbackningen, inte heller släpptes gospelalbumet »The Troublemaker« (först på nästa bolagshemvist, Columbia, förverkligades skivan) eller makalösa livedokumentet »Live at the Texas Opry House« (vilket däremot går att ta del av via boxen »The Atlantic Sessions«). Men försäljningssiffrorna gick åt rätt håll och de flesta verkade övertygade om att det bara var en fråga om när Willie skulle bli fulländad stjärna. »I Still Can’t Believe You’re Gone«, skriven efter att trummisen Paul English hustru tagit sitt liv, är en av de definitiva Willie-balladerna och ibland nästan… för stark.
WILLIE NELSON
Red Headed Stranger
Columbia, 1975
Betyg: 10
Knappt hade Willie hunnit skriva på för Columbia förrän han levererade sitt första album till det nya bolaget: ett till konceptverk, denna gång på westerntema, sparsmakat och inspelat för synnerligen blygsamma femtusen dollar. Då Willies manager Neil Reshen åkte till New York för att spela upp skivan för Columbia-chefen Bruce Lundvall åtföljdes han av en läderklädd, respektingivande, upp till tänderna taggad Waylon Jennings. När Lundvall lite försiktigt inflikade att skivan lät lite väl enkel och primitiv lär Waylon ha studsat upp på hans skrivbord och gastat: »You tin-eared, tone-deaf son of a bitch!«, och därefter fortsatt läxa upp Lundvall samt förklara att hela poängen med Willie är att låta honom vara… Willie. När singeln »Blue Eyes Crying in the Rain« kort efteråt blev en countryetta och albumet aldrig slutade sälja för att sedermera sålde först guld och sedan flera gånger platina kunde ingen direkt emotsäga Waylons påstående.
WAYLON JENNINGS, WILLIE NELSON, JESSI COLTER, TOMPALL GLASER
Wanted! The Outlaws
RCA Victor, 1976
Betyg: 6
Waylon, Willie och deras compadre Tompall Glaser hade var och en, stundom tillsammans, försökt och till stora delar lyckats frigöra sig från Nashville-apparaten. Men RCA var inte helt nöjda med att där Willie och även Waylons hustru Jessi Colter, som båda tidigare varit RCA-artister, numera sålde i jätteupplagor på andra bolag vägrade Waylons skivförsäljning ta det där sista lyftet från 250-350 000 sålda ex per album till sjusiffriga nivåer. Det var då Jerry Bradley på RCA kom på idén att paketera dessa självutnämnda rebeller i ett »outlaw«-koncept. Att skivan uteslutande består av arkivmaterial samt en tidigare outgiven liveversion av den gemensamma Waylon/Willie-skapelsen »A Good Hearted Woman« (finns i studiotagningar från tidigt sjuttiotal med respektive artist) hindrade den inte från att bli en braksuccé och katalysator bakom hela outlaw-fenomenet som snart skulle bli en försäljningsgimmick adopterad av otaliga artister.
WILLIE NELSON
The Sound in Your Mind
Columbia, 1976
Betyg: 8
I viss tidspress återfaller karln till gamla synder med en sorts ihopplock-skiva. Men han är inne i ett sådant stim av medgång och superform att han kommer undan med det med hedern, och mer därtill, i behåll.
WILLIE NELSON
The Troublemaker
Columbia, 1976
Betyg: 9
Gospelalbumet som spelades in samtidigt som »Shotgun Willie« och egentligen skulle ha släppts av Atlantic. Doug Sahm med band står för komp. Sammi Smith är med med och sjunger. Bra skit.
WILLIE NELSON
To Lefty from Willie
Columbia, 1977
Betyg: 8
Att karln säljer guld med ett helt album med låtar av vid tidpunkten bortglömde gamle honkytonkhjälten Lefty Frizzell vittnar onekligen om hur het Willie är här.
WAYLON JENNINGS & WILLIE NELSON
Waylon & Willie
RCA Victor, 1978
Betyg: 8
Den givna fortsättningen på »Outlaws«-succén. Duons senare gemensamma album lider av viss ojämlikhet i herrarnas stjärnstatus, med resultat i brist på engagemang från minst en av dem. Men här är båda on top of the world, den ene inte särskilt mycket större än den andre, Willie har inte seglat i väg alltför långt upp i stratosfären och Waylon har ännu inte koksat sönder sitt omdöme. Här finns en stark känsla av både samhörighet och samspel. Inget försämras av att de ror i land en ikonisk hit med »Mammas Don’t Let Your Babies Grow Up to Be Cowboys«.
WILLIE NELSON
Stardust
Columbia, 1978
Betyg: 9
Värt att komma ihåg: konceptet att damma av »the American Songbook« sågs vid tidpunkten som dömt att misslyckas. Det här var långt innan det blev en »given« framgångsformel för bland andra Rod Stewart. Skivan tar Willie till en helt ny nivå av kändisskap. Här blir han en gång för alla superstjärna och popkulturell ikon.
WILLIE NELSON
Willie and Family Live
Columbia, 1978
Betyg: 7
Episkt dubbellivealbum som är slarvigt inspelat men ändå lyckas ringa in essensen av bandets vältrimmade men ändå befriande sjaviga liveshow på arenor runtom i USA. Kan dock inte alls mäta sig med »Live at the Texas Opry House«, vilket nu inte hindrade »Willie and Family Live« från att krängas i mångmiljonupplagor.
WILLIE NELSON
Sings Kristofferson
Columbia, 1979
Betyg: 8
Willie kan inte göra fel vid tidpunkten. Den här lite underskattade skivan i hans katalog rymmer tolkningar gjorda med osviklig värme och osviklig insikt om vad låtarna de facto säger.
WILLIE NELSON
Pretty Paper
Columbia, 1979
Betyg: 8
Willie får rentav en julskiva att kännas meningsfull, alltsammans gjort med den där atmosfäriska »Stardust«-imtimiteten eftersom Booker T. Jones där som här står för produktionen.
WILLIE NELSON/DAVE GRUSIN
The Electric Horseman – Music from the Original Motion Picture Soundtrack
Columbia, 1979
Betyg: 6
Ljudspår till en Sydney Pollack-film med Robert Redford och Jane Fonda i ledande roller (även Willie medverkar i filmen). Rymmer två klassiker,, »My Heroes Have Always Been Cowboys« och soloversionen av »Mammas Don’t Let Your Babies Grow Up to Be Cowboys«. Tuff version av Allman Brothers »Midnight Rider«. Egentligen bara ett Willie-album till hälften, fem låtar (musiken på sida B svarar Dave Grusin för).
WILLIE NELSON & LEON RUSSELL
One for the Road
Columbia, 1979
Betyg: 6
Måhända hade de lite olika bakgrund och infallsvinkel men förenades i sin avslappnade syn på tillvaron och musiken. Leon hade storhetsåren bakom sig, Willie befann sig på toppen. »One for the Road« är en uppsluppen, för att inte säga ostyrig, dubbel-LP. Det låter som att en fest spelats in rakt upp och ner. Stämningen är högre än ambitionsnivån. På hög volym och med rätt humör är det kul att lyssna, men det är inte precis en skiva du spelar ifall ro eller perfektion önskas. Med det sagt är duons version av Cole Porter-örhänget »Don’t Pence Me in« alldeles bedårande – en sorts programförklaring för dem som den är.
WILLIE NELSON & FAMILY
Honeysuckle Rose – Music from the Original Soundtrack
Columbia, 1980
Betyg: 8
Oerhört ambitiöst dubbel-LP-ljudspår till en annan film där Willie får leka ut sina skådisdrömmar (han passade för övrigt samtidigt på att ha en romans med skådespelarkollegan Amy Irving). Olika gäster, där inte minst Emmylou Harris sticker ut, får generöst med plats på vad som är en närapå lika raggle taggle gypsy-vindlande liveplatta som någonsin »Willie and Family Live«. Här finns odödliga »On the Road Again«, som väl är hans egen nationalsång, samt grymma liveversioner av sådant som Lee Claytons »If You Could Touch Her At All«, Kris Kristoffersons »Loving Her Was Easier (Than Anything I’ll Ever Do Again)« och hans eget mästerverk »Angel Flying Too Close to the Ground«.
DANNY DAVIS & WILLIE NELSON WITH THE NASHVILLE BRASS
Danny Davis & Willie Nelson with The Nashville Brass
RCA, 1980
Betyg: 2
Att ett tidigare skivbolag får för sig att isolera Willies röst från gamla inspelningar och para ihop den med kitschigt orkesterblås är med lite god vilja kul i teorin, en kort stund, för att i verkställt skick övergå i ren exploatering och smaklöshet.
WILLIE NELSON & RAY PRICE
San Antonio Rose
Columbia, 1980
Betyg: 8
I en era som dominerades av popcountry kom en påminnelse om vad country en gång var. Toknostalgiskt? Absolut. Men ack så välljudande. Lyssna bara på hur de sjunger i Hank Cochrans örhänge »Don’t You Ever Get Tired (of Hurting Me)«. Faktum är att Willies samarbeten med mentorn Ray Price – och i viss utsträckning Merle Haggard – är långt mer lyckade än hans mer mytomspunna diton med Waylon Jennings. Att Willie & Waylon-alliansen glorifieras bör mer handla om hur de två påverkade och sporrade varandra, och hur de lyckades bryta sig ur Nashville-industrins tvångströjor, än skivorna de gjorde ihop.
WILLIE NELSON
Family Bible
Songbird, 1980
Betyg: 7
Titelspåret är en av hans mest tolkade skapelser, inte minst har han själv återstiftat bekantskapen med låten med jämna mellanrum. Här är låten centralspår på ett av många kärleksprojekt gjort helt vid sidan av kommersiella överväganden, en skiva han helt enkelt gör för att han vill och för att han kan. I det här fallet elva religiösa hymner inspelade ihop med musikaliskt kyrkskolade syster Bobbie på piano. Att det är spartanskt och möjligen bara för Willie-komplettisterna hindrar nu inte skivan från att då och då vara väldigt gripande.
WILLIE NELSON
Somewhere Over the Rainbow
Columbia, 1981
Betyg: 7
Fler standards á la »Stardust«, kanske lite livfullare, definitivt mer Django Reinhardt-påverkat. Willie kan göra närapå vad som helst vid tidpunkten så skivan säljer sjusiffrigt.
WILLIE NELSON & WAYLON JENNINGS
WWII
RCA Victor, 1982
Betyg: 4
För att vara en gemensam insats från två av countryns vid tidpunkten kommersiellt och konstnärligt tyngsta artister är det här anmärkningsvärt blekt. Men så är det inte mycket av en gemensam insats till att börja med. Waylon hade tydligen fullt sjå att få Willie att dyka upp över huvud taget. Willie sjunger bara på fem av albumets elva låtar men stjäl showen med sin underbart syrliga »Write Your Own Songs« – riktad till skivbolagshöjdare han råkat på genom åren.
WILLIE NELSON
Always On My Mind
Columbia, 1982
Betyg: 5
Jämte »Red Headed Stranger« och »Stardust« (samt »Wanted! The Outlaws« och »Waylon & Willie«) en av karlns blockbustersuccéer. Mycket tack vare titelspåret. Inget ont om vare sig Elvis eller Pet Shop Boys versioner, men Willie äger låten. Belönades med en countryetta, pophit och ett mångmiljonsäljande album. Men, med det sagt, här börjar karln slarva med ambitionerna. Han gör inte bort sig i vare sig »Bridge Over Troubled Water«, »Do Right Woman, Do Right Man«, »Let It Be Me« eller »A Whiter Shade of Pale«, men måste verkligen Willie sjunga dessa lätt söndertolkade alster? Och måste det låta AOR? På plussidan: inkluderandet av »Last Thing I Needed First Thing This Morning«, senare tolkad av alla från Phosphorescent till inte minst Chris Stapleton.
WILLIE NELSON & ROGER MILLER
Old Friends
Columbia, 1982
Betyg: 6
Efter att ha varit superstjärna långt utanför countrysfären i mitten av sextiotalet hade hyperhjärnan, galenpannan och ordvrängarsnillet Roget Miller haft en lång period av relativ inaktivitet och avskildhet då Willie sög upp honom för en gemensam skiva. Millers titelspår är ljuvligt, resten mer upp och ner – och kanske saknar man framför allt känslan av genuint samarbete dem emellan. Eller, så här: slutresultatet låter lite för vanligt och konventionellt för att komma från två av countryhistoriens mest framgångsrika kufar.
WILLIE NELSON & WEBB PIERCE
In the Jailhouse Now
Columbia, 1982
Betyg: 7
Pur honkytonk som befriande stilbrott till Willies alltmer muzak- och popliknande tendenser. Även om skivan nog hade blivit ännu intressantare ifall duon orkat att införliva några av Willies egna låtar, nu är det vitala och synnerligen välljudande men knappast överraskande nytagningar av Webb Pierce femtiotalshits för så gott som hela slanten. Trivia: Richard Manuel från The Band hör till myllret av musiker på skivan.
WILLIE NELSON, KRIS KRISTOFFERSON, BRENDA LEE & DOLLY PARTON
The Winning Hand
Monument, 1982
Betyg: 6
Fyra stjärnor på en dubbel-LP, Ibland i form av duetter eller i soloutförande, det mesta baserat på tillputsat arkivmaterial. Lite rörigt och alltför matigt.
JOHNNY BUSH WITH SPECIAL GUEST WILLIE NELSON
Together Again
Delta, 1982
Betyg: 8
Förnämlig old school-honkytonk från Willie Nelsons gamle bandmedlem Johnny Bush (som ju skrev »Whiskey River«, en av Willies mest ikoniska inspelningar). Merparten av materialet är signerat Willie, som även gästar här och där. Höjdpunkt? »You Sure Tell It Like It Is, George Jones«.
MERLE HAGGARD & WILLIE NELSON
Pancho & Lefty
Epic, 1983
Betyg: 7
»We’re going to make lemonade out of horseshit«, lär Willie ha yttrat inför inspelningen. Hitversionen av Townes Van Zandts titelspår gör skivan till en braksuccé. Såväl Hag som Willie är mitt inne i ett kraftfullt framgångsstim och de vid tidpunkten hårdrumlande herrarna låter trygga i varandras sällskap. Stör gör bara Chips Momans psykotiskt kliniska produktion och det faktum att man på en tidig utgåva kallade »Pancho« för »Poncho«.
WILLIE NELSON
Tougher Than Leather
Columbia, 1983
Betyg: 8
Sågs lite som ett såväl kommersiellt som konstnärligt misslyckande när det begav sig, ingenting blir bättre av att dess »Red Headed Stranger«-lika westernkoncept är lätt otydligt, men skivan är i själva verket klart skarpare än mer bästsäljande »Always On My Mind« och rätt mycket bättre än det mesta från karlns åttiotal. Intim, nedtonad skiva. Saknas bara de där avgörande klassikerna.
WILLIE NELSON WITH WAYLON JENNINGS
Take It to the Limit
Columbia, 1983
Betyg: 4
Halvhjärtat, och då är det snällt formulerat. Men Willies egen »Why Do I Have to Choose« är fin.
WILLIE NELSON
Without a Song
Columbia, 1983
Betyg: 6
Ännu en eskapad in i den amerianska sångboken i produktion av Booker T. Jones. Inte oävet men utan den gnistrande magin från »Stardust« och stundom gränsandes till… tråkigt.
WILLIE NELSON
City of New Orleans
Columbia, 1984
Betyg: 5
Ett i raden av åttiotalsalbum utan egentlig riktning: en del välkända örhängen, en del mindre kända låtar, blott en egen komposition, klinisk Chips Moman-produktion. Lättlyssnat, men också rätt lätt förgånget. Behållningen ligger främst i att Willie sjunger med magnetisk auktoritet.
WILLIE NELSON
Angel Eyes
Columbia, 1984
Betyg: 3
Det höga släpptempot, alla turnéer, samarbeten, filmer och allehanda projekt, börjar seriöst nagga på Willie-koncernens kvalitetstänk. Den här skivan borde nog inte ha givits ut, sedan spelar det ingen roll att Ray Charles gästar i titelspåret.
WILLIE NELSON & KRIS KRISTOFFERSON
Music from Songwriter
Columbia, 1984
Betyg: 6
Ljudspår till likadant betitlad film med de båda sångarna i huvudrollerna, och vars manus till viss del baserades på Willie Nelsons liv och karriär. Vad gäller de musikaliska insatserna är Willie mest pålitlig. Kristofferson hade nått botten och letar efter ett nytt uttryck utan att riktigt lyckas.
WILLIE NELSON & FARON YOUNG
Funny How Time Slips Away
Columbia, 1984
Betyg: 6
Medan Willie alltjämt bara var en kämpande låtskrivare som nattsurrade och skojade runt på syltorna längs Broadway i Nashville var Faron Young en av de countrystjärnor som hade störst framgångar med vännens skapelser och mest regelbundet dök ner i hans katalog långt innan det var självklart att göra det. Faron fick förstås en brakhit med »Hello Walls« men gjorde också »Three Days«, »Congratulations«, »A Moment Isn’t Very Long«, »The Part Where I Cry«, »Family Bible« och andra. Vilket Willie på toppen av sin framgångskurva så klart inte har glömt, och återgäldar med denna älskvärda duett-LP.
WAYLON JENNINGS, WILLIE NELSON, JOHNNY CASH & KRIS KRISTOFFERSON
Highwayman
Columbia, 1985
Betyg: 6
»Du har gjort skivor ihop med hela världen utom mig«, sa Johnny Cash till Willie Nelson. Det var startskottet på det som blev The Highwaymen, som snart även kom att inkludera deras gemensamma buddies Kris Kristofferson och Waylon Jennings. Debutalbumet gavs emellertid ut i deras vanliga namn, det var skivan som fick heta »Highwayman« efter kvartettens hitversion av Jimmy Webbs låt. Först senare anammades gruppnamnet The Highwaymen, vilket onekligen passade dessa väghärjade veteraner väl. Första skivan gav ett (kortvarigt) uppsving till karriärer som vidpunkten gått i stå (särskilt gällde detta Cash och Kristofferson, i viss mån även Waylon), men är inget mästerverk precis. Chips Momans superslicka, synthtunga produktion leder långt in i AOR-land. Storheten ligger främst i att höra och se dessa Mt Rushmore-gestalter sjunga tillsammans.
WILLIE NELSON
Me & Paul
S&P, 1985
Betyg: 7
Nyinspelningar på låtar ur den egna katalogen samt en del lånade saker av exempelvis Billy Joe Shaver. Alltsammans gjort med större lust och en annan lyskraft än de närmaste föregående Columbia-släppen. En av de där skivorna som styrker att det ofta blir som bäst när Willie slipper tänka på prestigeproducenter, stjärngäster och potentiella listplaceringar. Det här är till fansen, från hjärtat. I Willie-världen räcker det långt.
WILLIE NELSON & HANK SNOW
Brand on My Heart
Columbia, 1985
Betyg: 7
Det kan inte nog poängteras hur Willie Nelson alltid, alltid, alltid sett till att betala tillbaka till dem som hjälpt och inspirerat honom. Han har spelat in långt fler skivor än han egentligen behöver och än vad han nog borde, men han har gjort det av rent principiella skäl. Spelar ingen roll om det är Faron Young eller Ray Price, Webb Pierce eller Roger Miller, forna tungviktare som på ålderns höst fallit bort från rampljuset, klart Willie dyker upp med en hjälpande hand. Ibland på skivor som bara nått de närmast sörjande men eftersom Willie på åttiotalet var en kommersiell gigant resulterade det inte sällan i sexsiffriga försäljningssiffror likafullt. Kvalitetsmässigt kan de här plattorna vara lite hit or miss men de präglas nästan alltid av gott humör och en speciell korts kemi som nog bara kan uppstå gamla vapendragare emellan. Hank Snow-plattan utgör inget undantag.
WILLIE NELSON
Partners
Columbia, 1986
Betyg: 5
Muzak-Willie är förstås bättre än så gott som all annan muzak. Chips Moman slarvar inte. Men det är lite synd att så många skivor ägnas åt att etablera Willie som ett slags western-Sinatra. Han är ju sin egen och i många bemärkelser något mycket större än så. Versionerna av Neil Youngs »Heart of Gold« och The Beatles »Something« tillför inte mycket.
WILLIE NELSON
The Promiseland
Columbia, 1986
Betyg: 6
Hans sista albumetta på countrylistan fram till 2014 års »Band of Brothers« och en stor hit i titelspåret. Annars en tämligen bekväm skiva, om än inte utan minnesvärda stunder och med en avslappnad, småputtrig old school-känsla. Det mest storvulna från åttiotalet har här avlägsnats.
WILLIE NELSON
Island in the Sea
Columbia, 1987
Betyg: 4
Ett av de mest lättglömda Willie Nelson-albumen.
MERLE HAGGARD & WILLIE NELSON
Seashores of Old Mexico
Epic, 1987
Betyg: 7
Ett försök att återupprepa »Pancho and Lefty«-bravaden. Sämre försäljning, men bortsett från en åttiotalistisk otymplighet är allt ganska trivsamt. Här finns en duettversion av Blaze Foleys sublima »If I Could Only Fly« som Hag senare kom att göra i känsligare tappning på 2000 års uppryckning »If I Could Only Fly«.
WILLIE NELSON
What a Wonderful World
Columbia, 1988
Betyg: 4
Japp, ännu ett standardsalbum. Inget av karlns mest nödvändiga. Gamle golfbuddien Julio Iglesias kallas in för att skänka romantisk lyster över »Spanish Eyes«. Men Booker T. Jones var avsevärt bättre på att framkalla atmosfär än vad Chips »Muzak« Moman visar sig vara.
WILLIE NELSON
A Horse Called Music
Columbia, 1989
Betyg: 7
Allt är inte omistligt, somligt överproducerat, ändå ett lyft. Lite geist igen. Följaktligen får Willie sin sista singeletta med Beth Nielsen Chapmans »Nothing I Can Do About It Now«.
WAYLON JENNINGS, WILLIE NELSON, JOHNNY CASH & KRIS KRISTOFFERSON
Highwayman 2
Columbia, 1990
Betyg: 4
Lika slick som föregångaren, men svagare låtmaterial, onödigt baktungt musikaliskt och alltför mycket fokus på väderbiten westernromantik. Och nej, fortfarande har de egentligen inget gruppnamn.
WILLIE NELSON
Born for Trouble
Columbia, 1990
Betyg: 4
Nittiotalet börjar så där, ärligt talat. Desorienterat och vilset, påfallande få oförglömligheter. Willie anstränger sig inte massor.
WILLIE NELSON & WAYLON JENNINGS
Clean Shirt
Epic, 1991
Betyg: 4
Det räcker med att bevittna skivomslaget för att du ska få en bild av hur det låter. Låtarna gör inget för att dölja att det rör sig om två outlawgiganter med storhetstiden och stora delar av engagemanget bakom sig. De här var strax innan de skulle börja försöka ta sig samman var och en på egen kant. Nej, det här är inte vidare lyckat. Ingen av dem ville göra skivan. Ingen av dem visste vad de skulle göra av den. Här finns en sorts vilsen gubbcharm men ingen plan, alltför sporadisk skärpa.
WILLIE NELSON
The IRS Tapes: Who’ll Buy My Memories
Sony, 1992 [först tillgänglig 1991, då endast via telefonbeställning]
Betyg: 8
En i raden av återbesöka sin egen låtkatalog-skivor. Den här högst motiverad sådan – ur ekonomisk synvinkel. Ty det här var ett svar på att Willie hade skattemasen i hasorna efter åratal av slarv med räkenskaperna. Skivan ger oss ingenting nytt men påminner om att Willie inte behöver något annat än en gitarr, sin röst och gediget låtmaterial för att skapa drama, skönhet och magi.
WILLIE NELSON
Across the Borderline
Columbia, 1993
Betyg: 8
Stjärnspäckad historia, en kraftansträngning för att återetablera Willie som countrygigant efter några kommersiellt svajiga år då han alltmer börjat likna irrelevant relik. Det skulle kunna bli professionellt intetsägande med Don Was som producent och gäster i stil med Bonnie Raitt, Paul Simon och Bob Dylan. Men, det funkar. Mycket för att Willies egen aparta frasering och tajming bidrar till att det aldrig blir för »safe«.
WILLIE NELSON
Moonlight Becomes You
Justice, 1994
Betyg: 7
Mer av amerikanska sångboken… Emellertid med mer skönhet och klass än den senaste given i den riktningen, 1988 års »What a Wonderful World«.
WILLIE NELSON
Healing Hands of Time
Capitol, 1994
Betyg: 4
Stråkar. En jävla massa stråkar. På ena halvan av skivan sätts diverse Willie-klassiker i orkestrerad croonerkostym, på andra halvan får vi ytterligare tagningar på amerikanska sångboken (tar den aldrig slut?!?). Tanken är möjligen att påvisa sambandet mellan den gamle låtskrivaren och de ännu äldre mästarna men vi har fått så mycket av den här varan härifrån att det som lyssnare blir svårt att uppvisa annat än måttlig entusiasm, om någon.
WILLIE NELSON WITH SPECIAL GUEST CURTIS POTTER
Six Hours at Pedernales
Step One, 1994
Betyg: 6
Tämligen bekymmerslöst swingsprattel. Grym musikalitet och spelglädje, om än enkom för de mest hårdnackade Willie-dårarna.
THE HIGHWAYMEN
The Road Goes on Forever
Liberty/Capitol, 1995
Betyg: 7
Långt ifrån perfekt, ändå den bästa Highwaymen-plattan i studiomiljö. Don Was rensar ut det mesta överdådet, tar in mer akustisk instrumentering, uppdaterar låtmaterialet och får herrarna att bry sig. Det låter som att de har ganska kul emellanåt, även om försöken till att rocka är ohälsosamt fyrkantiga. Höjdpunkt? Bekännelseballaden »I Do Believe«, som Waylon rankade som sin bästa låt någonsin. Det är definitivt en av de låtar som bäst beskriver hela hans livsfilosofi.
WILLIE NELSON
Just One Love
Transatlantic, 1995
Betyg: 7
Merparten countrystandards, men bäst är två låtar av – och duetter med – Kimmie Rhodes. De borde ha gjort hela plattan på så vis.
DON CHERRY & WILLIE NELSON
Augusta
Sundown, 1995
Betyg: 4
Om det ändå hade handlat om jazzmusikern Don Cherry… Nu rör det sig i stället om den Bing Crosby-liknande easy listening-croonern med samma namn. För övrigt golfbuddy till Willie Nelson. Kanske skulle de ha nöjt sig med det. Ska Willie prompt hålla på med amerikanska sångboken ska han göra det på egen hand, här blir det lite… mycket av det goda.
WILLIE NELSON
Spirit
Island, 1996
Betyg: 10
Äntligen. En storbolagsutgåva utan Sinatra-ambitioner, stjärngäster och högprofilerade producenter. Willie producerar själv och spelar in med en liten sättning där syster Bobbies kyrkskolade piano dominerar jämte Willies egna texmextoner på gamle Trigger. Det är på en och samma gång personligt och meditativt, ett lågmält mästerverk som når djupare in än något av det vännen Johnny Cash gjorde under mer uppmärksammade former hos Rick Rubin. Ett av tidernas bästa countryalbum.
WILLIE NELSON WITH BOBBIE NELSON
Hill Country Christmas
Finer Arts, 1996
Betyg: 7
En innerlig jul utan överflöd.
WILLIE NELSON & BOBBIE NELSON
How Great Thou Art
Fine Arts, 1997
Betyg: 7
För oss som vill gärna ser vår Willie »naken«, utan störande moment av olika slag. Sedan om han sjunger ur Austins telefonkatalog eller, som här, gamla gospelsånger spelar egentligen mindre roll.
JOHNNY CASH & WILLIE NELSON
VH1 Storytellers: Johnny Cash & Willie Nelson
American, 1998
Betyg: 7
Ikonerna ensamma på scen, utrustade med sina omisskännliga röster, gitarrer, stories och klassiker, i inspelning gjord av Rick Rubin. Givetvis mäktigt, även om det känns som det borde ha gått att utvinna mer ur mästarmötet. Kanske framför allt att fler uddaspår lyfts fram.
WILLIE NELSON
Teatro
Island, 1998
Betyg: 8
En sorts utveckling på »Spirit«, på typiskt Daniel Lanois-vis är den större, mer atmosfärisk och producerad. På gott och ont. Lanois ville utveckla Django Reinhardt-ådran hos sin klient, men samtidigt lägga större vikt vid rytm. Ibland går samspelet mellan Willie och allestädes närvarande Emmylou Harris förlorat i formexperimenten. Som ofta med Willie utgörs merparten av materialet av lika delar nyskrivet och lånat från den egna låtkatalogen.
WILLIE NELSON
Night and Day
Free Falls, 1999
Betyg: 8
Lika älskvärt som jazztintat instrumentalalbum.
WILLIE NELSON
Me and the Drummer
Luck, 2000
Betyg: 8
Vitala nyversioner av handplockade örhängen ur den egna katalogen, här inspelade med hans gamla kompband från sextiotalet. Bra driv, tämligen traditionell honkytonk.
WILLIE NELSON
Milk Cow Blues
Island, 2000
Betyg: 4
Nog för att bluesen alltid varit en essentiell del av Willie-paletten, men ett helt album i ämnet? Nja. Lite för biffig produktion, hade behövts mer atmosfär.
WILLIE NELSON
Rainbow Connection
Island, 2001
Betyg: 7
Utmålades på sin tid som något av ett barnalbum men är i själva verket ett familjealbum där tanken är att såväl unga som lite äldre ska få sitt lystmäte. Avskalat, mestadels lättsamt men allra sist ligger en blytung tagning av Mickey Newburys »The Thirty-Third of August« som får dig att kämpa med känslorna.
WILLIE NELSON
The Great Divide
Lost Highway, 2002
Betyg: 4
Vad har Matchbox 20-sångaren på ett Willie Nelson-album att göra? Ingen vet. Men titelspåret är inte dumt.
DON CHERRY & WILLIE NELSON
The Eyes of Texas
Wildflower, 2002
Betyg: 4
Två Texas-framgångssagor enade i ett temaalbum kring Texas. Ganska ostigt.
WILLIE NELSON & FRIENDS
Stars & Guitars
Lost Highway, 2002
Betyg: 5
I början av tjugohundratalet gjorde Willie Nelson tre stjärnspäckade, TV-sända specialkvällar under Willie Nelson & Friends-flagg: en inspelad i Nashville, en i New York, en i Los Angeles. Det är småkul att titta på, klart mer ojämnt och stundom fasansfullt att enkom lyssna på. På »Stars & Guitars« finns alla från Norah Jones och Aaron Neville till Ryan Adams och Keith Richards bland gästerna men det är de mest konventionella – Ray Price, Patty Griffin och inte minst Emmylou Harris i en rysarversion av Rodney Crowells »Till I Gain Control Again«) – som fungerar klart bäst.
WILLIE NELSON & RAY PRICE
Run That by Me One More Time
Lost Highway, 2003
Betyg: 8
Raskt inspelat kärleksprojekt med gamle chefen och honkytonkmästaren Ray Price. Men det känns aldrig hafsigt, bara ömsint och gemytligt. Intimt litet band, inspirerad instrumentalitet, en enslig fiol i förgrunden, makalös rymd i ljudet, fantastiska sånginsatser från båda två. Lyssna inte minst »I’m Still Not Over You«, det är så rörande att du knappt vet vart du ska ta vägen. Musik för dansbanenattens sista skälvande steg. De båda skulle göra mer av samma sak några år senare på »Last of the Breed«, då med med Merle Haggard ombord, men »Run That by Me One More Time« är mer rakt igenom stämningsfull. En av de där skivorna som låter bättre för varje år som går.
WILLIE NELSON
Nacogdoches
Texas Roadhouse, 2004
Betyg: 6
Ännu en amerikanska sångboken-övning, släppt av restaurangkedja… Bara för Willie-dårarna.
WILLIE NELSON & FRIENDS
Live and Kickin’
Lost Highway, 2003
Betyg: 4
Den New York-inspelade delen av stjärnparaden Willie Nelson & Friends. Det är svårt att protestera mot Ray Charles, Ray Price och Paul Simon. Snäppet mindre givande med Eric Clapton, Wyclef Jean, ZZ Top och Steven Tyler, för att nämna några. Samma här som med »Stars & Guitars«: roligare att titta på än att lyssna på.
WILLIE NELSON
It Always Will Be
Lost Highway, 2004
Betyg: 7
Titelspåret är en »modern« Willie-klassiker. Vi får också en fin Lucinda Williams-duett. Annars främst covers som vi skulle kunna överleva utan.
WILLIE NELSON
Live at Billy Bob’s Texas
Smith, 2004
Betyg: 3
Standardföreställning i krattig inspelning.
WILLIE NELSON & FRIENDS
Outlaws and Angels
Lost Highway, 2004
Betyg: 5
Det överlag mest lyssningsbara av detta tredelade kändisprojekt. Inspelat i LA med inhopp från bland andra Lucinda Williams, Rickie Lee Jones, Al Green och mycket Merle Haggard. Det märks att det är gjort för TV då Jerry Lee Lewis för miljonte gången får hamra sig igenom »Whole Lotta Shakin’ Goin’ On« i stället för att sjunga country.
WILLIE NELSON
Countryman
Lost Highway, 2005
Betyg: 3
När denna reggae-odyssé väl släpps efter att ha varit omsurrad i tio år är det inte utan att en som lyssnare förstår varför det inte släppts tidigare.
WILLIE NELSON
Songs for Tsunami Relief: From Austin to South Asia
Lost Highway, 2005
Betyg: 5
Livegig till offren för flodvågskatastrofen i Asien. Borde egentligen sorteras under »Diverse artister« då Willie är ett av flera dragplåster jämte exempelvis Kelly Willis, Patty Griffin, Joe Ely och Spoon. Knappast superangeläget för andra än de mest inbitna.
WILLIE NELSON
You Don’t Know Me: The Songs of Cindy Walker
Lost Highway, 2006
Betyg: 8
När Willie hyllar en av countryhistoriens finaste låtskrivare gör han det med hjärta och uppenbar lust.
WILLIE NELSON
Live from Austin, TX
New West, 2006
Betyg: 7
Den koncisa, inte så föränderliga liveshow han haft de senaste… tre–fyra decennierna sammanfattad på en skiva (inspelningen är gjord 1990). Vid en ytlig betraktelse förutsägbart men Kristofferson-partiet är inget annat än magnifikt (till och med något så uttjatat som »Me and Bobby McGee« får nytt liv när Willie med sina mest delikata känslospröt krafsar på gamle Trigger) och versionen av »Bloody Mary Morning« fullkomligt krossar.
WILLIE NELSON, WAYLON JENNINGS, KRIS KRISTOFFERSON, BILLY JOE SHAVER & KIMMIE RHODES
Outlaw Country: Live from Austin TX
New West, 2006
Betyg: 7
Texanskt mästarmöte, inspelat 1996. Sittandes i halvcirkel utbyter kvintetten sånger och stories, duetterar eller faller in i varandras låtar. Ingen tokdominerar, ingen sladdar efter. Lekfullt, avspänt och extra plus för att det ges plats åt annat än sällskapets mest kända skapelser.
WILLIE NELSON
Songbird
Lost Highway, 2006
Betyg: 6
Willie Nelson producerad av Ryan Adams såg förstås lovande ut på pappret, kunde i den bästa av världarna introducerat veteranen för en yngre publik, men det blev bara bitvis intressant. Varför? Skivan är till att börja med underligt mixad. En del låtval lika underliga. Bäst är Willies egen »Back to Earth«. Ryan hade enligt egen utsago svårt att få den äldre kollegan att över huvud taget dyka upp i studion.
WILLIE NELSON, MERLE HAGGARD & RAY PRICE
Last of the Breed
Lost Highway, 2007
Betyg: 7
En sorts fortsättning på Ray Price-samrarbetet »Run That by Me One More Time« från 2003, fast nu med gemensamme vännen Merle Haggard inkopplad. Tillsammans sjunger de Floyd Tillman, Lefty Frizzell, Cindy Walker, Harlan Howard, Mickey Newbury, Kris Kristofferson och somligt eget (Haggards nyskrivna gospel »Sweet Jesus« sticker ut). Alltsammans lika återblickande som förstklassigt och därutöver utsträckt på en nästan onödigt matig dubbel-CD. I tack och farväl-saluten »Goin’ Away Party« är inte en näsduk torr.
DON CHERRY & WILLIE NELSON
It’s Magic
Diamonddisc, 2007
Betyg: 3
Renodlat easy listening-skval.
WILLIE NELSON
Moment of Forever
Lost Highway, 2008
Betyg: 3
»Det låter stort, det låter dyrt, det låter omdömeslöst.« Så skrev jag själv om den här Kenny Chesney-produktionen i en recension, och det gäller än. Titelspåret, av Kris Kristofferson, är emellertid fint.
WILLIE NELSON & WYNTON MARSALIS
Two Men with the Blues
Blue Engine, 2008
Betyg: 7
Bluesen, jazzen och countryn har idkat intimt umgänge ända sedan Jimmie Rodgers spelade in med Louis Armstrong och dennes hustru Lil Hardin Armstrong, och längre tillbaka än så. Att countryindustrin under åren gjort allt för att genren ska upplevas så kritvit som möjligt har inte hindrat exempelvis Merle Haggard, Lyle Lovett och Lucinda Williams från att titt som tätt påminna publiken om countryns mer komplexa rötter. För Willie Nelson har det aldrig varit någon tvekan. Bluesen utgör en självklar del av hela hans väsen och stilistik, och har gjort ända från första början (se tidiga mästerverk tillika omedelbara standards som »Night Life« och »Funny How Time Slips Away«). Ett faktum som befästes under två kvällar på Lincoln Center i New York i sällskap med jazztrumpetaren Wynton Marsalis. Lennart Persson kallade det »ett amerikanskt mästermöte på hög nivå« och fortsatte sedan: »När Marsalis lekfullt och till synes oplanerat smyger upp till sångmicken i Hank Williams ’My Bucket’s Got a Hole in It’, direkt efter Willies vingligt kärleksfulla Django Reinhardt-solo, så inser man att det där nog var konserter man borde ha varit på. Alla verkar ha haft väldigt kul.«
WILLIE NELSON, MERLE HAGGARD & RAY PRICE
Live from the Last of the Breed Tour
Ambassador/Image, 2009
Betyg: 6
Legendartrojkans gemensamma vända på vägarna resulterade i en väl hitbetonad turnésouvenir. I bäst skick här är faktiskt Ray Price, åldermannen i sällskapet.
WILLIE NELSON AND ASLEEP AT THE WHEEL
Willie and The Wheel
Bixmeaux, 2009
Betyg: 8
Sprittande, bensprattlande och oförskämt välljudande samarbete med western swing-förvaltarna Asleep At The Wheel.
WILLIE NELSON
American Classic
Blue Note, 2009
Betyg: 7
Nämen ett album med amerikanska sångboken-tolkningar, vem kunde ana… Är inte i närheten av »Stardust«-magin, men småskaligt, känsligt och intimt. Sådana här skivor blir lätt vräkiga, men det här är gjort med klass.
WILLIE NELSON
Country Music
Rounder, 2010
Betyg: 6
I stället för amerikanska sångboken-tolkningar viker Willie, på initiativ av producenten T-Bone Burnett, ett helt album åt countrystandards. Genomtänkt och väl utfört men egendomligt livlöst, här och där gränsandes till oengagerat.
WILLIE NELSON & WYNTON MARSALIS FEATURING NORAH JONES
Here We Go Again: Celebrating the Genius of Ray Charles
Blue Note, 2011
Betyg: 5
Funkade säkert som högkvalitativ trivselunderhållning på scen för en förmodat välbärgad mogenpublik, men marginellt angeläget att del av vid stereon. Då är Nelson/Marsalis-pakten på »Two Men with the Blues« några år tidigare mer vital.
WILLIE NELSON
Remember Me, Vol. 1
R&J, 2011
Betyg: 6
Fler countrystandards. I likhet med föregångaren lite slentrianmässigt gjort.
WILLIE NELSON
Heroes
Legacy, 2012
Betyg: 6
»Roll Me Up (And Smoke Me When I Die)«, med den lite udda gästkonstellationen Snoop Dogg, Kris Kristofferson och Jamey Johnson, blir en smärre hit och är en av få låtar från de senaste decennierna som blivit ett tämligen givet inslag i Willie Nelsons setlist på scen. Annars är skivan en mix av countryklassiker, covers på allt ifrån Tom Waits till Pearl Jam och, ehum, Coldplay samt nyskrivet material av bland andra sönerna Micah och Lukas, den sistnämnde får även en framträdande position som sångare. Som album betraktat håller det ihop så där men det saknas inte minnesvärda stunder.
WILLIE NELSON
Let’s Face the Music and Dance
Legacy, 2013
Betyg: 7
Den röda tråden här är att skivans låtar är sådana som Willie och syster Bobbie spelat så länge de kan minnas, av idel Willie-bekanta kompositörer som Django Reinhardt, Floyd Tillman, Moon Mullican och Irving Berlin. Följaktligen finns också åtskilligt i Willie-diskografin sedan tidigare men det gör inte så mycket eftersom vi får hans egna, bedårande »Is the Better Part Over« utan massa stråkar och bjäfs. Över huvud taget är ledordet denna gång »avskalat«. Inget överflöd, inte ett pålägg för mycket, inte en endaste Kid Rock eller Sheryl Crow syns till.
WILLIE NELSON
To All the Girls…
Legacy, 2013
Betyg: 5
Stjärnspäckad skiva där Willie uteslutande sjunger duetter med damer: från Mavis Staples och Miranda Lambert till Rosanne Cash och Loretta Lynn. Bitvis trivsamt, men ännu oftare lite småtråkigt och rutinartat. Eller, så här: det borde slå fler gnistor om tillställningen än vad det gör. Likafullt blev skivan karlns största listframgång på sisådär tjugofem år.
WILLIE NELSON
Band of Brothers
Legacy, 2014
Betyg: 8
Jaaa. Till slut. Ett album med originalmaterial. Nyskrivet sådant. Därtill inspirerat. Bakåtblickande, inåtblickande. Okomplicerad men ändamålsenlig produktion.
WILLIE NELSON AND SISTER BOBBIE
Willie’s Stash Vol. 1: December Day
Legacy, 2016
Betyg: 7
Spartanska sessioner baserade runt Willies skraltiga gitarr och syster Bobbies piano, i material som växlar mellan standards, nedslag i Willie-katalogen och lite nyskrivet.
WILLIE NELSON & MERLE HAGGARD
Django & Jimmie
Legacy, 2015
Betyg: 7
Sista Merle Haggard-skivan innan han året därpå gick bort. »Django & Jimmie« (titelspåret givetvis en hyllning till Reinhardt & Rodgers) är inget mästerverk och speciellt Haggard låter nästan knagglig i överkant, likafullt är det svårt att inte bli engagerad av de här båda veteranrösterna med deras respektive humor och mänsklighet. »Unfair Weather Friend« är ett litet guldkorn.
WILLIE NELSON
Summertime: Willie Nelson Sings Gershwin
Legacy, 2016
Betyg: 6
Verkligen inte dåligt men det finns ingenting här som Willie inte har gjort tidigare, några gånger med mer inspirerat resultat. Kan det här få vara slutpunkten på hans »American Songbook«-vurm?
THE HIGHWAYMEN
Live: American Outlaws,
Legacy, 2016
Betyg: 7
Matig livebox (3CD+DVD) som i stora stycken låter bättre än något av supergruppens tre studioalbum. Men så plockar herrarna också från sina egna respektive låtkataloger. Det finns ju grejer att välja på.
WILLIE NELSON
For the Good Times – A Tribute to Ray Price
Legacy, 2016
Betyg: 6
Förstås fint att gamle chefen och vännen Ray Price föräras med ett hyllningsalbum. Gjort med värme och klass. Täcker in den gamle countrycroonerns olika faser. Den som säger att det är väl förutsägbart och bekvämt har dock inte helt fel.
WILLIE NELSON
God’s Problem Child
Legacy, 2017
Betyg: 8
Inte olik »Band of Brothers«, fast ännu skarpare. Rak, tydlig, inget jidder. Samlad och seriös, om än med stråk av skojsamhet (»Still Not Dead«). Sannolikt bästa albumet sedan »Teatro« 1998.
WILLIE NELSON AND THE BOYS
Willie’s Stash Vol. 2
Legacy, 2017
Betyg: 7
Okomplicerade men smittsamt lustfyllda tolkningar på countryklassiker, främst av Hank Williams, inspelade i samarbete med sönerna Lukas och Micah. Inget måste för andra än de mest inbitna, men du får anstränga dig för att vantrivas.
WILLIE NELSON
Last Man Standing
Legacy, 2018
Betyg: 7
Närbesläktad med »Band of Brothers« och »God’s Problem Child«. Icke alls oäven, svänger bra, men träffar inte riktigt lika hårt som nämnda skivor.
[UPPDATERING! 2018-09-25]
WILLIE NELSON
My Way
Legacy, 2018
Betyg: 7
Sinatra-vinkeln på skivan ska nog främst ska ses som en omskrivning för vår Texas-vän så att han kan fortsätta utforska den kanon av populärmusik som på trettio-, fyrtio- och femtiotalet skrevs åt musikförlagen kring Tin Pan Alley i New York. Vi har med andra ord inte alls nått slutet på hans amerikanska sångboken-utforskande. Eftersom det återigen är gjort med lika delar klass och bitterljuvt vemod är det emellertid svårt att resa för betydande invändningar mot bekvämlighet och upprepning.
[UPPDATERING! 2019-07-06]
WILLIE NELSON
Ride Me Back Home
Legacy, 2019
Betyg: 7
Likt de två syskonskivorna »God’s Problem Child« och »Last Man Standing«, som tillsammans med »Ride Me Back Home« bildar en »mortality trilogy«, balanserar den här skivan mellan livsfilosofiskt allvar, småputtrig dödgrävarhumör och gammalt hederligt svärmande. Allt är inte odödigt, men några inspelningar (de båda Guy Clark-tolkningarna, men även uppdateringen av hans egen »Stay Away from Lonely Places«) är svåra att glömma.
Relaterat
En virvelvind från West Virginia
Den sista svetslågan av sanning
Hela vägen hem till Mu Mu Land
Kenny Rogers (1938-2020), en spellista
Dixie Chicks
