»Vi har alltid haft svårt för att umgås«




Foto: Ellika Henrikson



Ebbot Lundberg och Björn Olsson träffas för att minnas tillbaka på Union Carbide Productions, The Soundtrack of Our Lives och hur det var att hålla varandra i strypgrepp i rabatterna utanför Statoil. (Ur Sonic #87, sommaren 2016.)

– När jag slutat i Soundtrack hade jag en rejäl svacka. Jag kommer ihåg att jag befann mig på Järntorget då det blåste ostliga vindar så jag kunde höra, med perfekt ljud, hur ni spelade på Liseberg. Där gick jag ensam… 

En solig men småkylig onsdag i maj sitter Björn Olsson på innergården utanför Höga Nord-kaféet i centrala Göteborg. Han dricker äppeljuice. Bredvid sig har han Ebbot Lundberg, försedd med en latte. 

– Då, tidigt tjugohundratal, gjorde jag soloskivor som ingen brydde sig om, fortsätter Björn. När Soundtracks tredje platta släpptes fick den en bra recension och i samma tidning fick min »Räkan«-skiva en sur mun. Det stod att det var »ansvarslöst« av mig. Och där hade jag kämpat med stråkar och grejer, satsat alla mina pengar. 

– Inte för att det fick mig att sluta. Jag gillar ju att läsa om när det går dåligt för folk. Som när Aerosmith-gitarristen ligger på sin managers soffa och inte har några pengar. Det verkar så jävla skönt. Vara trettio och helt slut, inte ha något ansvar men ändå med en massa grymma grejer bakom sig. Ett tag där fick jag till och med söka jobb i vården och blev så chockad över att jag faktiskt fick jobbet att jag började spela in band igen. Det var 2002. Jag gillar ju musik och vill hålla på med det. Pengar har aldrig varit en drivkraft. 

– Det är bara ett medel egentligen, inflikar Ebbot. 

– Vi har ju ändå haft allting, rest över hela världen och åkt Rolls-Royce och sportbilar, säger Björn. Vad ska man med det till? Jag orkar inte ens sköta en segelbåt nu… 

 

För tjugo år sedan, sensommaren 1996, träffade jag Ebbot Lundberg och Björn Olsson för en intervju till musiktidningen Sound Affects. De höll då på att mixa klart det som skulle bli The Soundtrack of Our Lives debutalbum »Welcome to the Infant Freebase«. 

Bandet var glödhett eftersom singeln »Instant Repeater ’99« den våren och sommaren totaldominerat radiovågorna. Där vi satt den gången, på bistron Cyrano på Prinsgatan i Linné, märktes dock ingen större tåga och optimism. Faktum är att de två, som redan då hade haft en lång och komplicerad till och från-relation i frisinnade rabiesrockarna Union Carbide Productions, ägnade stora delar av intervjustunden åt att deklarera hur ogärna de ville ha med varandra att göra. Det var rentav så mycket dylikt tugg att reportern ifråga valde att utelämna det mesta i tron om att de spelade honom ett göteborgsspratt. 

Det gjorde de inte alls. Vilket båda två genom åren har verifierat. Och även om Björn Olsson skulle hoppa av bandet först i mars 1997 var han, som han nu säger, redan när vi då sågs »på väg ut«. 

Genom åren har det gått upp och ner för båda men de har alltid studsat tillbaka. 

Union Carbide, som på sin tid retade en och annan med vådliga manér och högljutt skryt om att de använde sina pappors kreditkort, var på sin tid bespottade eller ignorerade hemmavid men i dag torde få ifrågasätta deras storhet. Vid gruppens omsusade gig i New York 1988 fanns hela undergroundeliten, från Sonic Youth till Lydia Lunch, i publiken. Det råder ingen tvekan om att Carbide lämnade avtryck, även nationellt – alla från Bob Hund till Håkan Hellström och Henrik Berggren samt otaliga efterföljande garagerockare lyssnade och lärde. 

The Soundtrack of Our Lives gick knappast heller obemärkt förbi. De dundrade in likt en färdigpaketerad, allomfattande »classic rock«-koloss som i en bemärkelse passade in i hela indieeran i mitten av nittiotalet men även utgjorde ett befriande stilbrott. Det här var något lite större, mer oförutsägbart och komplext, inget försämrades av att gruppens medlemmar formade ett persongalleri fyllt av fascinerande karaktärer där tre sjättedelar hade bakgrund i mytomspunna Carbide. Soundtrack blev som allra hetast internationellt, med stora turnéer och grammynominering i USA, efter att Björn slutat – och många hade räknat ut dem. 

På sin egen kant arbetade sig Björn Olsson undan för undan tillbaka, med egna skivor i skärgårds-Morricone-stil men framför allt genom att spela in band, mixa skivor och agera producent. I höjd med »Ett kolikbarns bekännelser« 2005 inledde han ett fruktsamt samarbete med Håkan Hellström som varar än i dag. 2012 gav Soundtrack sina avskedsföreställningar. Med unga kompbandet The Indigo Children bygger Ebbot Lundberg nu något nytt. Gav i våras ut albumet »For the Ages to Come«. Spelar kors och tvärs. Alltid med en omisskännlig ebbottwist på psykrocken. 

 

Att vi nu vill återförena dem tjugo år efter Cyrano-sittningen har alltså inte bara med nostalgi eller spänningen dem emellan att göra, även om det är nog så delikat. Nej, de är också i hög grad en länk mellan det gamla och det nya som sker i musikgöteborg men även i musiksverige i stort. Visst kan de säkert betraktas som rockdinosaurier – de skojar själva om att vårt möte med dem är »som att träffa Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt 1980« – men båda är visionärer och distinkta stilister som alltjämt är med, de nämns och syns i alla möjliga sammanhang, är tvivelsutan relevanta. Ebbot slutar aldrig spela skivor eller böka omkring i underjorden, det känns bara självklart att han tar med någon som Slowgold som uppvärmare på turné. Och vid sidan av Håkan spelar Björn oförtrutet in väsentliga delar av vårt lands mest omistliga rockmusik. Till exempel, för att nämna ett par sentida klienter, Avantgardet eller Hurula som han jobbar med när vi ses. Tanken var för övrigt att han också skulle ta sig an Henrik Berggrens soloalbum men eftersom Björn inte ansåg sig ha något att tillföra hoppade han, yep, av och överlät jobbet till Charlie Storm. 

Ebbot: När fan sågs vi senast? P3 Guld kanske. Du kom i blonderat hår ihop med Håkan. 

Björn: Var du där?

Ebbot: Det har jag för mig.

Björn: Vi pratar ju i telefon ibland. Och så gjorde du en grym grej när du på en kompis frus fyrtioårskalas helt plötsligt dök upp med akustisk gitarr och sjöng. Hon skrek rakt ut. Det var som att Fantomen hade kommit in. 

Ebbot: Det var rätt roligt faktiskt.

Björn: När jag började spela musik bestod Göteborg mest av massa gamlingar i tjugo-åtta–trettioårsåldern som kämpade på. Kai Martin och sådana band. Mycket choruspedaler, mycket The Cure och sådant. 

Ebbot: Men mest var det Lädernunnan.

Björn: Ja, det var Lädernunnan som var grejen, tidiga Lädernunnan. Jag jobbade med Aron [Bengt Aronsson, Nunnan-gitarrist] på en reklambyrå och var med lite i deras skivomslagsprocess. Ett tag hade Aron någon idé om att jag skulle bli gitarrist i Nunnan. Men, jag var ju för omogen. 

Ebbot: [tillgjort överraskat] Nähä!

Björn: Så det blev inget.

Ebbot: Kärnan till varför vi startade var egentligen att vi skulle bräcka Nunnan. Det är därför jag i »Ring My Bell«-introt säger »This is a very special song for a very special girl« som refererar till något Jonas Almquist på svengelska säger på »Deadly Alive«. Det var en pik som jag själv trodde att folk skulle uppmärksamma men den ende som noterade det var en jugoslavisk journalist. Samtidigt gillade vi ju Nunnan. De var enormt bra då. Helt annorlunda mot allt annat. De hade en mer internationell stil, kopplingar till Genesis P-Orridge och allt vad det var. Det kändes lite farligt. Deras visuella image var fantastisk. Det fanns ingenting i Sverige som ens liknade det de gjorde. Och i sitt radioprogram Ny våg drog Jonas Almquist fram en massa unik musik. 

Björn: Jag såg upp till Aron. Det var bara det att han ville vara lite storebror och jag ville inte vara lillebror. [skratt] Nunnan hade varit i England och spelat, det tyckte man ju var stort. Jag minns att jag såg dem här 1983 då Freddie [Wadling] hade lagt av. I stället var det någon trubadur på bas och de hade japanska Aria-gitarrer eftersom de fått spons. De skulle snart utomlands så spelningen blev mer som ett rep för dem. Det var så nonchalant och konstigt, men trots att de bara gav typ sextio procent var det jävligt bra. 

Ebbot: Runt 1982–83 hade Aron en affär som hette Swindle som låg bakom Schillerska. Jag tror han ville vara lite som Malcolm McLaren, stället påminde om Sex-butiken där Sex Pistols brukade hänga. Där fanns massor med häftiga grejer, bland annat olika Velvet Underground-prylar även om jag som då var inne i hardcoresvängen inte visste vad det var. Aron pratade hela tiden om Nunnan och visade »Primemover«-singeln, men jag och »Kakan« [Patrik Caganis, sedermera gitarrist i Union Carbide] fattade inte att han de facto var med i bandet. Då hade jag ändå sett dem spela något år innan. Kort efteråt gick vi och kollade på Nunnan på Errols och insåg »han spelar ju gitarr«. Vi blev förbannade. Någon i publiken kastade en öl på honom. 

Björn: Det var en kollega till mig som gjorde det. Han fick sedan stryk av Gert [Claesson, Lädernunnan-trummis], vill jag minnas. När vi kom fram med Carbide brukade Gert kalla mig »balettdansösen«. Jag hade vita loafers på mig. Han tyckte att jag var en fjant. Men vi gillade varandra ändå. Gert är underbar. Jag träffade honom för något år sedan och blev riktigt rörd. Sedan var det också så att Nunnan hade arbetarklasstil och försökte slå igenom kommersiellt. Det var inte så populärt i Göteborg. Det passade sig inte riktigt.

Ebbot: På så vis var Lädernunnan det göteborgsband som vi mest kunde identifiera oss med. Vi i Carbide var övre medelklass. Vi hade svårt att ta proggen och hela det arvet på allvar. Där fanns en sådan hierarki, vem som var mest vänster. Och på åttiotalet skulle alla ha mycket pengar men ändå vara vänster. 

Björn: Jag har aldrig brytt mig. Det var inte precis att man tänkte »krossa kapitalismen« där vi bodde i våra fina villor. Du tänker inte på sådant i den åldern. 

Ebbot: Jag tror jag kände att man ville göra en slags dokumentation: här är vi och nu ser det ut så här. Man ville också vara anti. Oavsett om det var i relation till proggen som nu till stor del utgjorde etablissemanget eller till all den depprock som var populär. 

Björn: Jag tror inte jag hade kunnat spela på det sättet ens om jag hade velat, jag hade varit avsågad ute i Partille i flera år. De band jag lyckades få ihop var bara freakshow, så dåliga. Men när vi sågs – Emrik [Larsson, i Stonefunkers] hade tipsat Ebbot om oss – föll allt på plats. Alla mina riff blev det plötsligt låtar av. När jag träffade dig bar du skidkläder och var en riktigt sportig typ som jag var rätt skeptisk till. 

Ebbot: Du hade ju också skidjacka! I Carbide var det bara Henrik Rylander som var rock i sin stil. Och Lars-Erik Holmqvist, vår första basist. Vi andra hade sportkläder. Jag kände hela tiden motståndet, Henriks kritiska blick… 

Björn: Henrik var mer en intellektuell. Jag hade sådan respekt för honom och ville nog imponera på honom. Därav de mer atonala låtarna… 

Ebbot: Och Kakan, vad var han egentligen? Han var ju en stjärna. 

Björn: Kakan stod för de mest bisarra historierna. 

Ebbot: Det var en märklig samling människor. Det gick jävligt snabbt i alla fall. 

Björn: Snabbt till vad? Kan man fråga sig. Vad fick man ut av det? Vad får man ut av att inte tjäna ett öre eller stå och kyssas i barer med bandmedlemmar och få ovänner, vad är bra med det? 

Ebbot: Ja, jag vet inte. Jag menar nog mest att det gick snabbt till inspelning, bara ett halvår. Vi började spela ihop i mars, spelade in i oktober. Var klara i januari 1987. Sedan tog det ett halvår innan skivan [»In the Air Tonight«] gavs ut. Den släpptes 11 september… 

Björn: Eller vad är bra med att ha ett föräldramöte? 

Ebbot: Just ja, våra föräldrar kallade till möte för att få oss att sluta dricka och sluta umgås med varandra. 

Björn: Det var i januari 1987.

Ebbot: De ville väl att vi skulle skaffa jobb men jämt när man hade ett fick man kicken när det uppdagades hur oduglig man var.

Björn: Farsan drev en bensinstation, var en skatteplanerande småföretagare, och de signaler han sände ut var liksom att bara man jobbar och gör det man ska är man en bra person. Där fanns inga fördomar, ingen moral. Det var väl likadant hos er? Ni var ju också ganska täta.

Ebbot: Det fanns en hög acceptans. Morsan drog sig aldrig för att släppa in freaks i hemmet. Eller så kunde vi ta hem hela Avenyn på fest i huset medan mamma och pappa var på ovanvåningen utan att bry sig. 

Björn: Vi båda hade föräldrar som var borta mycket. Ingen hade koll på vad vi sysslade med. Vi hade fina bilar som vi körde omkring med. Allting var så löst. 

Ebbot: Att vi fick ut en skiva var otroligt viktig för mig, kommer jag ihåg. Då kände jag att det är det här jag vill göra. Och när jag tänker efter var det faktiskt just Aron i Lädernunnan som låg bakom att Björn och jag började spela ihop igen efter att Carbide hade lagt ner. 

Björn: Jag, Henrik Rylander, Martin Hederos och Kalle Gustafsson kompade Aron på hans soloplatta, som aldrig släpptes, och jag fick även in dig på ett hörn. 

Ebbot: Dessförinnan hade Björn återvänt till Carbide, som han slutat i 1989, när Kakan inte ville vara med det sista halvåret. Själv höll jag 1994 på med Levity Ball som rann ut i sanden. Under tiden skickade Björn mig en massa grejer. 

Björn: Jag hade massa planer. Jag repade en gång med ditt band [ser på Ebbot] men kände »det här går inte, vi tar in de andra«. Sedan när Rylander inte ville vara med kom Fredrik Sandsten ombord. Ian Person fanns hela tiden där i bakgrunden. Han var med i Ruben Östlunds snowboardfilm som vi gjorde musik till i den vevan. Hösten 1994 när vi satte i gång på allvar med Soundtrack var Ian i Holland med Stonefunkers men vid vår första spelning på en fest i januari 1995 var han med. De flesta som såg den tyckte Carbide var bättre än vårt nya band. 

Ebbot: 1994 var något av ett vakum för min del. Jag höll också på med en konstig samlingsskiva vid namn The Gothenburg Project. Aron och Björn hade dragit in mig som producent, men det slutade förstås med att båda hoppade av så då fick jag själv ro i land den där jävla plattan. Jag minns när jag hade slutat i Carbide och skulle göra en intervju på Chalmers-radion. In där kommer Broder Daniel, de har precis gjort »Luke Skywalker«, är skitfulla och kaxiga – och där sitter jag och ska prata om The Gothenburg Project. [skratt] Vad kan jag ha varit, tjugo-sju–tjugoåtta, men kände mig så gammal. Som en tönt. Men samtidigt var det »Fan vad grymma de är, vad suveränt att det kommer fler«. Silverbullit var också fantastiska. 

Björn: Även om man kunde bli lite stressad av det där gick jag och köpte Broder Daniel-skivan samma dag som den släpptes. Faktum är att jag stal en del grejer därifrån till första Soundtrack-skivan. 

Ebbot: Från »The Young and the Old« eller? Det måste väl ha varit därifrån du lånade till »Legend in His Own Mind«. 

Björn: Faktiskt inte, det var från »What’s Good«. Även om jag försökte sno från »The Young and the Old« också… 

Ebbot: 1995 var det år vi skrev som mest. Hela året. 

Björn: Jag kommer ihåg att du och jag var på Tjörn. Vi har alltid haft svårt för att umgås. Det är så konstig personkemi mellan oss. 

Ebbot: Den är helt omöjlig.

Björn: När vi är ensamma med varandra finns det ingenting att prata om. [båda skrattar våldsamt] Det är så märkligt. Jag kommer ihåg där på Tjörn, vi var ute i skogen och det var helt tyst omkring oss. Vi vistades där två–tre dagar och det var… alldeles tyst. Det var som att energin gick inåt. Vad beror det på? Det har alltid varit så med oss. 

Ebbot: Sedan har det funkat på ett annat plan, i en annan sfär. 

Björn: Det var ju lite tråkigt att en morgon ligga i rabatterna vid Statoil och hålla varandra i ett strypgrepp. Men i dag vet vi på ett annat sätt än vi gjorde då hur våra respektive uppväxter har format oss och att det ledde till en krock. Där Ebbot hade konkurrens från sina äldre bröder var jag storebror med småsystrar och småkusiner som jag totalt hade bestämt över. Inget hade gått emot mig och när det väl skedde blev det väldigt jobbigt. 

Ebbot: Viss turbulens kanske man kan säga. 

Björn: Medan du kan vara lite arrogant… 

Ebbot: Väldigt arrogant, rentav. Men det har varit ett självförsvar. I själva verket är vi båda två hyperkänsliga. Det är nästan, om en nu får formulera sig så, två gamla tanter vi har att göra med. 

Björn: Allt förvärrat av dålig kommunikation. 

Ebbot: Man får se det som en sorts skola. Jag tycker ändå att det har varit grymt. För vad är det som säger att allt jämt ska gå smärtfritt? Har det gjort det för någon någonsin? Det handlade också så mycket om all energi som man inte visste vad man skulle rikta den emot.

Björn: Det är svårt att förklara men jag måste nog tyvärr erkänna att jag inte passar att vara med i ett band. Det jag gör nu lämpar sig rätt bra. Jag får jobba med massa yngre människor. De får höra mitt gaggande om allt möjligt. Jag kan också arbeta hemifrån. Jag har familjen där, jag kan gå och lägga mig när jag vill, kan göra som jag vill. Det finns ju ändå, har jag märkt, ett visst glapp mellan mina stora planer i pojkrummet och att sedan ta dem ut i världen. Jag funkar inte i samhället över huvud taget. Eller funkar, jag tjänar ju pengar och klarar mig. 

Ebbot: Jag funkar inte heller i band. Men jag envisas. [skratt] Plågar mig själv. Fast nu har även jag med yngre musiker att göra, det blir en annan grej och de tänker helt annorlunda. Så nu är det rätt skönt, även om det ibland har varit jobbigt. När alla tror att det är bra är ofta då det är som sämst. 

Björn: Ebbot har så bra fantasi. Han är smart men också en idiot. Faktiskt. Allra bäst med honom är ju att dels har han storhetsvansinne, dels är han som en luffare. Du har ju inget vett egentligen. Spelar på folks bröllop. Du har ju ingen känsla för att vårda ditt varumärke alls. 

Ebbot: [himlar med ögonen, mumlar om »storebrorsan…«] Jag har ju inte det. 

Björn: Det tycker jag är mäktigt.

Ebbot: Jag gillar själva grejen med att dyka upp var rom helst. Stort eller litet, det är en erfarenhet. Jag tänker: hellre ha gjort det än att inte ha gjort det. Björn? Förutom att han alltid är inspirerande och intuitiv som låtskrivare är han bra på att få i gång grejer. Han är en mycket bättre arbetsledare än vad jag är. Och när det klaffat i studion har det varit väldigt kul. Vårt problem ligger nog mer i vår uppväxt, som sagt. 

Björn: Vi brukade aldrig bråka om hur låtar skulle vara. Det var inget sådant. 

Ebbot: Dessutom blir det svårare när det kommer in fler. Jag är jättedålig på att medla när alla har olika agendor. Till viss del kan jag förstå varför du hoppade av. 

Björn: Jag är ju sådan att när jag har gjort en skiva hoppar jag av den efteråt. Skulle aldrig orka att åka ut och spela den. Jag orkar ju inte ens lyssna på den. Jag vill in i något nytt. Förutom alla artister jag jobbar med har jag tre mammor till mina barn, jag måste hela tiden medla mellan olika människor. Det har jag blivit rätt duktig på. Jag bara drar in axlarna lite och hukar mig så går det bra. Men om vi två skulle samarbeta nu… åh herregud. 

Ebbot: Vi har aldrig hunnit återuppta det. Det har hänt så himla mycket. De Björn-låtskisser som Soundtrack gjorde färdiga låtar av på skivorna efter hans avhopp eller som jag med gör på min nya platta skrevs allihop 1995. Det vi hittade då slog verkligen an en ton för någonting som har hållit i sig. Vi får se vad som händer framöver. 

Björn: På något sätt ligger det i luften. Det är så svårt bara. Hade jag haft en Björn till skulle jag ha skickat i väg den till Ebbot direkt. Det hade jag. Men nu, hur fan ska man orka? 

Ebbot: Känner samma sak. Kanske skulle jag dela på mig med kniv? 

Björn: Du skulle ju faktiskt kunna göra det. Så här trevligt som vi har det nu har vi aldrig haft det. ■ 

 

Union Carbide Productions: Ring My Bell

https://www.youtube.com/watch?v=aNEzDQMsXoM

The Soundtrack of Our Lives: Firmanent Vacation

Björn Olsson: Tjörn

Ebbot Lundberg & The Indigo Children: Backdrop People




Relaterat

Way Out West dag 2-rapport
Bättre sent än aldrig