42 från 92

OBS! Det här är ingen lista över de fyrtiotvå bästa låtarna från 1992 eller ens mina mest spelade låtar från det året (då borde rimligen något från The Jawhawks »Hollywood Town Hall« ha inkluderats), även om flera av skapelserna utan problem är kvalificerade. Nej, det rör sig snarare om fyrtiotvå låtar jag tycker om och som dök upp i mitt huvud när jag började tänka på musikåret 1992. Några betydde jättemycket för mig då, några har jag upptäckt först senare. Några hade jag i princip glömt bort men de gjorde sig av olika anledningar påminda. Ens relation till musik ska ändå inte ha med logik att göra.

Los Lobos: Angels with Dirty Faces

[från »Kiko«, Slash/Warner]

»Broken window smile

Weeds for hair

Strolling ’round the corner

Like a millionaire«

Soundet är stjärnan här, vilket gäller i stort sett hela »Kiko«-albumet. Det tidigare så vidsträckt rootsiga bandet rör sig med producent & tekniker-teamet Mitchell Froom och Tchad Blakes hjälp in i en drömsk, för att inte säga abstrakt, ljudvärld. Vi som hade följt Los Lobos några år förvånades och fascinerades. Låttiteln må vara lånad från en hårdkokt gammal James Cagney-film, men texten blev till av att studion där vargflocken från östra LA spelade in demos till skivan var belägen i The Nickel i hjärtat av stadens skid row-kvarter bland alla hemlösa och utslagna. Bandmedlemmarna som kom till studion turnétrötta och allmänt karriärtvivlande insåg hur lyckligt lottade de ändå var. Radarparet Louie Perez och David Hidalgo skrev då den här texten som en sorts salut till de spöklika gestalter de råkade på där i området, och sistnämnde sjunger den med hela sitt hjärta, all sin sorg.

Babes in Toyland: Bruise Violet

[från »Fontanelle«, Reprise]

Exorcism i en liten ask. Om låten sedan är riktad till tidigare bandkamraten Courtney Love eller inte, sak samma. Att bevittna hur Lori Barbero bankar fram det blytunga introt och Kat Bjelland kicksparkar i gång öppningsraden »You got this thing that really makes me hot!« hör för övrigt till det mest skoningslösa den här skribenten har upplevt (Roskilde 1994, för den som undrar).

G.W. McLennan: The Dark Side of Town

[från »Fireboy«, Beggars Banquet]

En sång om förtroende? Om att våga släppa taget? Om att lägga sitt öde i någon annans händer? Musiken är mjuk, glittrande, allt annat än hotfull, med bitterljuvt gitarrplock, men det är något som suger där borta, i de dunkla kvarteren på andra sidan… Det kan vara vad som helst. Lätt en av Grant McLennans finaste stunder utanför The Go-Betweens. Kvinnorösten som då och då fyller i tillhör för övrigt Pink Champagne-bekanta Karin Jansson, mamma till Say Lou Lou-tvillingsystrarna Miranda och Elektra.

Pavement: Here

[från »Slanted and Enchanted«, Matador]

»I was dressed for success

But success, it never comes

And I’m the only one who laughs

at your jokes when they are so bad

And your jokes are always bad

but they’re not as bad as this«

Vi som är svaga för såväl Stephen Malkmus indiestatementådra som hans lite alltför sällsynta sorgsna sida fick en tidig favorit i »Here«, där han växlar mellan att vara arketypiskt loj och emotionellt bräcklig. För en låtskrivare som ofta försöker dölja sin sårbarhet med lager på lager av smartness känns det som att han här släpper oss ganska nära. Det kan förstås bara vara en villfarelse, men det spelar mindre roll när den är så här vacker. Så pass vacker att Tindersticks inte kunde låta bli att spela in en cover.

Lucinda Williams: Sweet Old World

[från »Sweet Old World«, Chameleon 1992]

Den berör ett självmord (enligt uppgift poeten/pojkvännen Frank Stanford) och även om smärtan är alldeles uppenbar märks inte särskilt mycket vrede eller bitterhet. Mer än någonting annat är »Sweet Old World« en hyllning till…vår tid på jorden. The little things in life, det som håller oss kvar, det som får oss att hålla ihop. Lucinda Williams kan ibland bli lite övertydlig i sina texter men här är hon enkel och poetisk, helt i synk med musiken som vaggar framåt med samma otvungna lätthet som vinden genom trädtopparna.

Tom Waits: A Little Rain

[från »Bone Machine«, Island]

Karaktärtät fresk som rent musikaliskt påminner om karlns pianoballadsjuttiotal och innehållsmässigt är närapå omöjlig att förklara. Men det finns någon sorts livsvisdom här någonstans, i stil med »följer du ditt kall kommer du åka på en del smällar men det kommer vara värt det eftersom du trots allt har följt ditt kall«. Även om det lika gärna går att se historien som att en tragedi har utspelat sig och vi får bland mycket annat ta del av efterarbetet som följer för de anhöriga. Det ena behöver förresten inte utesluta det andra. 

R.E.M.: Find the River

[från »Automatic for the People«, Warner]

Arrangemanget, Berry och Mills harmonier, hur det förflutna och framtiden flyter ihop i det där vi brukar kalla »nu«. Annorlunda uttryckt; »Pet Sounds«-perfekt.

Luna: Slash Your Tires

[från »Lunapark«, Elektra]

För lite drygt tjugo år sedan hade jag förmånen att i Gamla Stan i Stockholm sitta ner en stund med Dean Wareham för ett längre snack om hans rocklyrik. Bland annat kom vi då in på »Slash Your Tires« från första Luna-plattan »Lunapark«. Jag minns att jag påpekade för honom att han kunde vara rätt brysk i sitt skrivande, och exemplifierade med raderna:

»And in my dreams I slash your tires

And in my dreams I set these fires

And all your fears, it’s nothing new

And all your tears, they won’t help you«

Dean medgav att texten ifråga är rätt elak. Och medgav lite motvilligt att han nog ändå hade Galaxie 500 och den inte helt friktionsfria splittringen i åtanke när den skrevs, om än inte medvetet.

– Texten är bara en dröm, sa han. Allt var bara som en ond dröm innan jag slutade i det bandet. Det var därför jag hoppade av, dessa drömmar upphörde aldrig.

Paul Westerberg: Waiting for Somebody

[från »Singles: Original Motion Picture Soundtrack«, Epic]

Åttiotalets främste låtskrivare jämte Minneapolis-kollegan Prince inledde sin solobana med att förena sin känsla för såväl oemotståndliga riff som smittsamma popmelodier. Många tänkte, eller åtminstone önsketänkte, att nu blir Replacements-hjälten stjärna på riktigt, kanske i högre grad med ännu mer smittsamma »Singles«-syskonet »Dyslexic Heart« i åtanke. I stället kom: grungen. Hur som helst är »Waiting for Somebody« ljudet av någon som efter avsevärd tid av självömkan och depressioner tagit sig samman. Om någon lär ansluta? Sak samma. Det finns inget alternativ. Allt är bättre än det som varit, och det är ingen vild gissning att det som varit åsyftar dysterkvistdagarna som omgärdade hans gamla bands avsked »All Shook Down« som dessutom var ett farväl till såväl ett äktenskap som en mestadels påstruken livsföring. Los Lobos-saxofonisten Steve Berlin, som ingick i floran av studiomusikerproffs som backade upp Westerberg på nämnda skiva, berättade i en intervju att han aldrig träffat en så ensam artist som Paul Westerberg. Vilket gör det ännu mer begripligt att Jeff Tweedy lär ha skrivit Wilco-låten »The Lonely 1« med Westerberg i bakhuvudet.

Prince: Blue Light

[från »The Love Symbol«, Paisley Park/Warner]

Måste medge att Prince gick förlorad för mig någonstans i skarven mellan åttio- och nittiotal. Hittade egentligen inte tillbaka till honom förrän några år innan han gick bort, krönt av det triumfartade Way Out West-giget 2011. Kunde dock inte undgå notera att karln med ojämna mellanrum fortsatte att presentera åtminstone minimirakel. Det totalt tyngdlösa, i Prince-sammanhang ovanliga reggaenumret »Blue Light«, som möjligen går att se som en trivialitet i hans katalog, gränsar till ett sådant.

The Muffs: Rock and Roll Girl

[från Diverse artister »Freedom of Choice«, Caroline]

Två minuter och tjugotvå sekunder livsglädje. Originalet med Paul Collins’ Beat är en powerpopklassiker, går knappast att överträffa. Men The Muffs från LA lägger till precis lagom mycket gitarrkraft och så då naturfenomenet Kim Shattuck (som ju en kort tid tog Kim Deals plats i Pixies) längst fram vid mikrofonen – och vips har vi en »borde åtminstone ha blivit alternativrockhit«. På välgörenhetssamlingen »Freedom of Choice«, som låten är hämtad ifrån, hörs även andra sympatiska eller stundom sensationella covers som Yo La Tengo i Blondies »Dreaming«, Superchunk i Devos »Girl U Want«, Redd Kross i The Go-Go’s »How Much More« och Sonic Youth i en öronbedövande mangling av Plastic Bertrands »Ça plane pour moi«.

Sade: No Ordinary Love

[från »Love Deluxe«, Epic]

När kärleken slukar dig hel. Det är inte så hälsosamt. Men det händer. Det är nog rentav så att du någon gång måste låta det hända.

Jonathan Richman: Velvet Underground

[från »I, Jonathan«, Rounder]

Han som tippades bli näste Lou Reed utvecklades i stället till… en engelskspråkig Robban Broberg. Och hur många gånger har vi inte varit uteslutande fånigt glada över det? Så med handklapp och samma oskuldsfulla lekfullhet han besjungit insekter och marsmänniskor får vi nu höra »how on earth were they making that sound? Velvet Underground!«.

Lemonheads: My Drug Buddy

[från »It’s a Shame About Ray«, Atlantic]

Med Evan Dando är det alltid lätt att fastna vid drogerna, vare sig de är omsjungna eller bara allestädes närvarande. Men medan den blonde strandhunken fortfarande brydde sig, och det gjorde han i hög grad med »It’s a Shame About Ray«, skrev han bättre än de flesta om vänskap, åtminstone som rätt många av oss uppfattade vänskap under tidigt nittiotal. Han gjorde det både snärtigt, trovärdigt och rätt ofta med någon sorts sorg eller känsla av otillräcklighet.

Webstrarna & Olle Ljungström: Vänner för livet

[från »Mellan måndag och tisdag«, Sonet]

Apropå vänskapslåtar.

Guy Clark: I Don’t Love You Much Do I

[från »Boats to Build«, Asylum]

Ett smärre underverk i den ädla och inte minst i dag sällsynta konsten understatement. I formulering, i framförande.

Charlie Rich: Feel Like Going Home

[från »Pictures and Paintings«, Sire]

Charlie Rich skrev låten efter att ha läst Peter Guralnicks 1971 utgivna bok med samma namn. Däri skriver musikjournalisten ett inte uteslutande smickrande porträtt på den dryckesglade, av demoner plåtade sångaren vars bana började på Sun Records och ännu inte hade blivit den superstjärna han snart skulle bli med hits som »Behind Closed Doors« och »The Most Beautiful Girl«. I stället för att ta illa vid sig beställde Rich trettiofem ex av boken och gav till hela släkten eftersom det Guralnick hade skrivit om honom ju var sant. Det var det viktiga, att det var sant, inte att han själv framställdes mer perfekt än vad han var. Demoversionen, som finns på dubbelsamlingen »Feel Like Going Home«, är förstås oslagbar. Faktum är att jag även håller studioversionen från sjuttiotalet högre än den här lite överlastade tagningen från det som blev The Silver Fox avskedsplatta. Men versionen ifråga har ändå sina poänger, inte minst att den åldrade Charlie Rich till sist, på tröskeln till himmelriket som han var, tas hela vägen in i kyrkan – ty mycket av den skuld han bar omkring på handlade om att han övergivit den religiösa uppfostran han fick av sina föräldrar;

»Lord I feel like going home

I tried and failed and I`m tired and weary

Everything I ever done was wrong

And I feel like going home«

Ice Cube: It Was a Good Day

[från »The Predator«, Priority]

En schysst dag i South Central. Ingen oro, inget våld, ingen död, inget polisiärt trubbel, ingen smog, men desto mer av sol, spela basket, röka på, ha sex, bli full, glo på Yo! MTV Raps, kasta tärning, leva. Eller som Ice Cube mot slutet konstaterar över låtens tillbakalutade beat: »Today I didn’t even have to use my AK/I gotta say, it was a good day«. (Bloggaren Murk Avenue kom för övrigt fram till att den bra dagen ifråga måste ha varit 20 januari 1992. En annan bloggare reviderade sedan denna slutsats och angav datumet 30 november 1988. Ice Cube själv? »Det är en påhittad låt.«)

Kendra Smith: Stars are in Your Eyes

[från »The Guild of Temporal Adventurers«, Fiasco]

Folkskygg kalifornisk skogspsyk.

Neil Young: Dreamin’ Man

[från »Harvest Moon«, Reprise]

Betraktar vi bara texten – »I see your curves and I feel your vibrations« – är det kanske inget mästerverk direkt men ändå är den ju så mycket Neil, och därmed en förklaring till varför vi gillar Neil så mycket. Som rocklyriker kan han ofta liknas vid ett barn: naiv, genomärlig, lite klumpig, drömsk då. Han är inte någon metaformästare, ingen poet, ingen storyteller eller nytänkare. Likafullt är han en jävel på att med ord, melodier och musik få fram exakt den känsla han vill förmedla, en känsla vi andra snart finner oss beroende av. Visst är han en dreamin’ man men inte i den vegeterande Kronblom-betydelsen, han är envis, handlingskraftig, resolut. Allra mest är han Neil.

K.D. Lang: Constant Craving

[från »Ingénue«, Sire/Warner]

Majestätisk widescreenpop som den knappt görs längre. Själv ogillade Lang låten, men världen älskade den och gjorde kanadensiskan till stjärna även utanför countrysfären där hon tidigare hört hemma.  

Willy DeVille: Even While I Sleep

[från »Backstreets of Desire«, Fnac]

Tänk de knivskarpa skorna och Lower East Side-attityden, fast i Södern. David Hidalgos nästan retligt dansande dragspel gör sitt till för att dra med lyssnaren i fördärvet.

Union Carbide Productions: High Speed Energy

[från »Swing«, Radium 226.05]

Gonzorock. Vid det här laget rätt dekig, men det kan vid vissa specifika tillfällen och humör bara förhöja upplevelsen.

The Devil Dogs: Rock City USA

[från »We Three Kings«, Crypt]

Ramones som gunkpunkare.

Sugar: If I Can’t Change Your Mind

[från »Copper Blue«, Creation]

Och detta när det hela tiden var Grant Hart som stod för popmiraklen i Hüsker Dü.

Iris Dement: Our Town

[från »Infamous Angel«, Philo]

»Up the street beside that red neon light

That’s where I met my baby on one hot summer night

He was the tender and I ordered a beer

It’s been forty years and I’m still sitting here«

Den finaste småstadsnovell som har skrivits heter »Our Town«. Den skrevs, och sjöngs, av Iris DeMent. Och den handlar så klart om någonting större än en liten håla. Den handlar om oss alla. Alls som har varit, alla som är, alla som väntar på att få bli.

»It’s here I had my babies and I had my first kiss

I’ve walked down Main Street in the cold morning mist

Over there is where I bought my first car

It turned over once but then it never went far«

»Our Town« är femte spåret på Iris DeMents debutalbum »Infamous Angel«, en remarkabel samling sånger för en debutant. De är närmast att likna vid uråldriga mena aldrig inaktuella hymner, sannolikt inte så lite påverkade av alla spirituals hennes djupt religiösa mamma Flora Mae sjöng och spelade för henne.

DeMent var vid skivsläppet ingen blåögd nykomling, hon var trettioett och hade börjat skriva låtar först vid tjugofem fyllda. Hon hade hunnit leva, begrunda verkligheten och vardagsmysterierna och finslipa det hon ville säga när det en dag skulle bli dags att få saker sagda. Och sången? Så rå och otämjd, fjärran ifrån alla som kategoriseras som duktiga, söta, tuffa eller sensuella även om de allesammans givetvis är så mycket mer. Iris DeMent är hur som helst inget av det där, hon är något annat, kanske något som civilisationen eller teknologin har slipat bort på alla andra.

»Now I sit on the porch and watch the lightning-bugs fly

But I can’t see too good, I got tears in my eyes

I’m leaving tomorrow but I don’t want to go

I love you my town, you’ll always live in my soul«

Green On Red: I Owe You One

[från »Too Much Fun«, China]

»So far gone even the postman didn’t know where to send the mail…«. Dan Stuart tappade det. Han gick vilse i pills’n’booze och mer än så. Han hängde lite för tätt ihop med alla de moraliskt förtappade, emotionellt störda karaktärer som befolkade hans Jim Thompson-skolade rocklyrik. Någonstans är det ändå lite fint när han på de sista Green On Red-skivorna faller ner på sina bara knän i en sorts ömklig countrysoul. 

Popsicle: Sandy

[från »Lacquer«, A West Side Fabrication/Telegram]

Var det här dansbandsindien föddes? Ni vet, den som Henrik Berggren tog till perfektion på »Run, Andy, Run« i fjol. Popsicle hade mer än dödsönskningar med Arvingarna att göra. 

Dion: If I Should Fall Behind

[från »Dreams on Fire«, Vision]

Enligt låtskrivaren, en hygglig hunk från New Jersey, är det så här låten borde ha gjorts från början. Jag säger inte emot.

Jimmy Scott: Someone to Watch Over Me

[från »All the Way«, Sire]

Varken hans utseende eller höga röstregister liknade någon annans. Jimmy Scott, som 2014 gick bort vid åttioåtta års ålder, led av Kallmanns syndrom vilket hindrade honom från att nå puberteten. Han sjöng som en ängel från dödsriket. Det är en röst du inte glömmer. Producenten Quincy Jones jämförde den med ett blåsinstrument. Alla från Billie Holiday, David Lynch och Lou Reed till Ray Charles, Antony Hegarty och Madonna (som sa att Jimmy Scott är den ende sångare som kan få henne att gråta) var beundrare. Uppväxten var ingen lek. Under sin karriär råkade han ut för den ena skumraskfiguren efter den andra, det blev aldrig någon riktig ordning på skivutgivningar och lanseringar. Och när han väl hade framgångar fick andra kredd för dem. I flera decennier var han i det närmaste bortglömd, de få som visste vem han var tog för givet att han var död. Ett undantag var låtskrivarmaestron (»Save the Last Dance for Me«, »Little Sister«, »Viva Las Vegas«, etc) Doc Pomus, som mot slutet av sin levnad uttryckte önskemål om att Jimmy Scott skulle sjunga på hans begravning. Scott framförde George och Ira Gershwin-örhänget »Someone to Watch Over Me« så att inte ett öga var torrt. Bland de som rördes där i bankraderna fanns Sire Records-mogulen Seymour Stein, som bestämde sig för att sajna sångaren som på sitt första Sire-album, alldeles utsökta »All the Way«, repriserar »Someone to Watch Over Me« med all den sorg, känsla och nästan kusliga längtan som var något av hans signum. 

Sonic Youth: Swimsuit Issue

[från »Dirty«, DGC]

»Don’t touch my breast – I’m just working at my desk

Don’t put me to the test – I’m just doing my best«

Tjugofem år innan #metoo skrev Kim Gordon om sexuella trakasserier och övergrepp (apropå en Geffen-anställd som betedde sig svinaktigt mot sin sekreterare, men somligt annat ligger också bakom texten) och hon gör det i en av Sonic Youths mest dynamiska skapelser – gitarrerna flyger ut ur högtalarna, som trummorna slagit sönder och samman redan i introt, och hennes sång tuggar fradga av vrede. Fantastisk låt, en av gruppens bästa.

L7: Pretend We’re Dead

[från »Bricks are Heavy«, Slash]

Kallades »bubblegrunge« någonstans. Tämligen överensstämmande.

Buffalo Tom: Taillights Fade

[från »Let Me Come Over«, Situation Two]

Något så ovanligt som kritvit alternativrock med soul. Ta bort det alternativrockiga och det är inte vidare svårt att se, säg, Van Morrison framför sig.

Dr. John: Litanie des Saints

[från »Goin’ Back to New Orleans«, Warner]

Dramatisk, smäktande, smärtsam, stråk av någonting skrämmande – samt medryckande på ett närmast förhäxande vis. Klassisk musik (med inspiration från judiskkreolske tonsättaren Louis Moreau Gottschalk, som på sin tid själv influerades av slavarnas sånger och rytmer) möter afrikansk och karibisk dito på ett sätt som sällan känns självklart på andra ställen men blir helt naturligt i New Orleans, inte minst i händerna på den gode Doktorn. Otroligt ambitiös öppning – och nej Spotify, titeln lyder inte »Lilanie des Saints« – på ett otroligt ambitiöst album. I sin självbiografi »Under a Hoodoo Moon« skriver han som egentligen heter Mac Rebennack så här om skivan: »Of all the songs on the album, though, the one that probably gave me the greatest kick was ’Litanie des Saints’, my compafonlikation o two pieces of music, Louis Gottschalk’s classical ’Bamboula, Danse des Nègres’ and the chants I have heard at various gris-gris churches over the years. After I had cut the song, I brought the tape around to play for some of the gris-gris people. One of them, a santería devotee, broke into tears when he heard this piece.« 

The Pharcyde: Passin’ Me By

[från »Bizarre Ride II The Pharcyde«, Delicious Vinyl]

Det skönaste sommargroove Sly Stone aldrig var inblandad i, därtill med filmlika scener om obesvarade kärlekar upprullade på parad. Apropå filmer: Fatlips »She keeps on passin’ me by«-skrik var influerat av Jim Morrison eftersom South Central-kvartetten just hade sett »The Doors« av Oliver Stone.

Suede: The Drowners

[från »Suede«, Nude] 

I dag är det svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå hur liksom förbjuden den här lät och kändes när den kom. Grym poplåt förstås, men utan momentet av sleaze,  synd och androgynitet i en tid av machorockdominans hade den möjligen stannat vid just det.

Dinosaur Jr: Get Me

[från »Where You Been«, Blanco Y Negro]

Äntligen lite botten i musiken och crunch i Dino-produktionen. Det är här J. Mascis börjar ge Neil Young en match under sex vankelmodiga, vackert ringande minuter. Det är här gitarrsolon ånyo blir någonting coolt. Och, jodå, för den som undrar, albumet »Where You Been« må höra 1993 till men singeln kom i november 1992 (med en förnämlig B-sida i form en cover på The Flying Burrito Brothers »Hot Burrito #2«).

Uncle Tupelo: Black Eye

[från »March 16–20, 1992«, Rockville]

Där Jeff Tweedy hittar sin röst, en helt egen tyngd, ett helt eget allvar. Det är sparsmakat men rösten drar in dig, gör tydligt att du måste lyssna. Du fattar direkt att här har du någon som de facto har något att komma med.

Wreckx-n-Effect: Rump Shaker

[från »Hard or Smooth«, MCA]

»All I want to do is zoom-a-zoom-zoom-zoom/and a poom-poom…«. Att producentgiganten tillika new jack swing-pionjären Teddy Riley – bror till ena Wreckx-n-Effect-halvan Markell Riley – rappar refrängen är allmänt känt, mindre vida spritt är att hans tonårige adept Pharrell Williams skrev hans partier (det har talats om att Pharrell även var med och producerade, men det tycks vara svårt att få styrkt). Videon är allt annat än anständig men låten får fäste redan i och med introts Lafayette Afro Rock Band-lånande saxofonslinga och släpper sedan aldrig taget.

Urge Overkill: Stull

[från »Stull«, Touch & Go]

Ifall Stones hade åkt till Chicago för ännu en bluesodyssé men i stället förirrat sig in i Guyville.

The Beautiful South: Old Red Eyes is Back

[från »0898 Beautiful South«, Go! Discs]

Alkispop är också pop.

George Jones: Wrong’s What I Do Best

[från »Walls Can Fall«, MCA]

»Maybe it’s not the right way/but wrong’s what I do best«. Jo tack.