John Coltrane: Both Directions at Once: The Lost Album

»I start in the middle of a sentence and move both directions at once.«

John Coltrane

Det här är ett nytt album med John Coltrane.

Den meningen känns så pass absurd, ofattbar och alldeles världsomvälvande att skriva att jag måste få göra det igen.

Det här är ett nytt album med John Coltrane.

Nu vet ni lika väl som jag att ett nytt album med en sedan länge död artist inom jazzvärlden kan betyda nästan vad som helst. Oftast är det gamla konsertinspelningar som grävts fram och restaurerats och kompletterats. Inget fel i det, men det skymmer epitetet »nytt album«. Andra gånger är det samlingar med alternativa tagningar som ärligt talat egentligen inte tillför bio- och diskografin särskilt mycket.

Med »Both Directions at Once« är det en annan historia, vilket undertiteln »the Lost Album« skvallrar om.

Det här albumet spelades nämligen in i sin helhet den 6 mars 1963 i Rudy van Gelders studio ute i New Jersey. I enkel-CD-versionen får vi de sju låtar man de facto spelade in denna dag och i dubbelutgåvan sammanlagt sju stycken alternate takes (också från samma dag) som tillägg.

Varför gavs det då aldrig ut av Impulse som ju Coltrane var sajnad till under den här eran? Jo, tejperna ställdes undan så länge och man trodde snart att man förlagt dem, att de helt enkelt var borta. Eller så ska man ha kastat dem, ovetandes om vad de innehöll, för att man behövde utrymmet. Men John Coltrane själv tog med sig en rulle hem som han gav till sin dåvarande fru Naima. Och i fjol meddelade hennes familj att man hittat rullen. Som nu alltså ges ut.

När Sonny Rollins – den andre dominerande tenorsaxofonisten under sextiotalet – fick beskriva hur han kände inför ett helt nytt Coltrane-album sa han: »This is like finding a new room in the Great Pyramid«.

Hela albumet, de sju låtarna, är alltså inspelade under en och samma dag. Det låter – med dagens mått mätt – som en rasande takt, men det var inte alls ovanligt under jazzens storhetsdagar. Coltrane spelade exempelvis in hela mästerverket »A Love Supreme« under en enda dag, 9 december 1964.

Och det ska också tilläggas att under just den här eran då det här albumet är inspelat – våren 1963 – var Coltrane extremt produktiv. Dagen efter – literally dagen efter – gick John och hans kvartett in i samma studio, med samma producent, och spelade in hela albumet »John Coltrane and Johnny Hartman«, som för övrigt är sublimt och svårt underskattat.

Av de sju låtarna som då utgör »Both Directions at Once: The Lost Album« har fyra dykt upp i andra former under Coltranes senare karriär. »Nature Boy« finns i två (mycket längre och friare) versioner på albumet »The John Coltrane Quartet Plays« som kom två år senare. »Vilia« dök upp på en samlingsplatta, »The Definitive Jazz Scene Volume 3«, också två år senare, i en något mer pumpande och kraftfull version. »One Up, One Down« har bara spelats live, på albumet »Live at The Half Note« där Coltrane och hans kvartett sträcker ut den i en muskulös version på nästan tjugoåtta minuter. »Impressions« slutligen finns i ett flertal liveversioner såväl innan som efter den här inspelningen, vi får till exempel höra den tre gånger på boxen »The Complete 1961 Village Vanguard Recordings«, alla betydligt längre och stökigare än den version som finns med här. Just »Impressions« var en låt som det verkar som att Coltrane aldrig riktigt fick till, trots att han ofta försökte. På den här plattan är fyra av de sju extra tagningarna just »Impressions«.

Men de tre största ögonblicken på den här plattan är givetvis de tre låtar som aldrig tidigare hörts i något sammanhang. Alla tre är Coltranes egna kompositioner och han hade inte ens hunnit namnge dem, så de kallas »Untitled Original 11383«, »Untitled Original 11386« samt »Slow Blues« (en rent deskriptiv titel satt av hans son Ravi i efterhand). De två Untitled-låtarna har Coltrane på sopransaxofon, ett instrument han återkom till då och då under karriären (kanske främst ihågkommen för den monumentala insatsen på »My Favorite Things«).

Den första, »Untitled Original 11383«, som inleder albumet, är en snabb, kortare sak, full av liv och kraft. Coltrane glider upp och ner längs de modala idéerna med sin sopransaxofon, som han, om jag minns det rätt, fått av Miles Davis några år tidigare. Den andra, »Untitled Original 11386« är helt oerhörd i sin sprängkraft, en systerlåt till Coltranes monumentala version av »My Favorite Things«. Jag kan inte skriva om den just nu utan måste be att få återkomma om ett litet tag. »Slow Blues« är just det, en långsam blues, där Coltrane och kvartetten under nästan tolv minuter undersöker bluesens natur och där Coltrane själv får gott om tid att utforska hela sitt register. Flera av de lätt spruckna solona är outsägligt ljuvliga att lyssna till. McCoy Tyner ger solitt understöd på pianot genom hela resan.

Det som slår en när man lyssnar igenom hela plattan från början till slut är att det verkligen känns som ett album. Man känner att kvartetten spelat in hela rasket under en och samma dag. Här finns en sammanhållande känsla, en enhetlighet. Man slipper känslan av att en producent långt i efterhand plockat ihop spridda skurar, och alltihop blir i stället till en ny pusselbit i det fascinerande pussel som är just John Coltrane.

»Both Directions at Once: The Lost Album« är således inspelat våren 1963. I Coltranes förhållandevis korta karriär är det här ett årtal ganska mitt i. Ska man på ett rudimentärt och enkelt pedagogiskt vis dela upp Coltranes karriär kan det se ut så här: en långsam start, där Coltrane frilansade i Philadelphia och inte förrän han fyllt trettio närmade sig sin fulla potential, två vändor i Miles Davis första stora kvintett, interfolierade av såväl ett tungt heroinberoende som ett samarbete med Thelonious Monk, därefter bandledare på egen hand, först under lite mer traditionella hard bop-kvartett-former, men sedan efterhand en jakt i vidare cirklar, som slutade i friformsjazz och storvulna excesser. När han dog i juli 1967 av levercancer på sjukhuset på Long Island var han, såväl där och då som nu, en av jazzens allra största stilbildare och konstnärer.

Coltrane befann sig under den här perioden i förvandling. Han hade lämnat den striktare bopen och gett sig ut i okänd terräng, spelade det en kritiker döpte till »sheets of sound«. Ornette Coleman hade visat vägen med »Free Jazz« 1961 och John lyssnade noga. Mycket av det Coltrane ville få ut avskyddes av såväl jazzpressen som delar av lyssnarskaran. Men samtidigt med allt detta var Coltrane också populär. Han sålde skivor och vann saxofonomröstningarna i Down Beat. Bob Thiele, producent på Impulse, försökte lösa problemet genom att låta Coltrane spela in det han ville men samtidigt varva med lite mer kommersiellt gångbara album.

Case in point: samma år som det här försvunna albumet spelades in kom också »Ballads«, »Duke Ellington & John Coltrane« samt då »John Coltrane & Johnny Hartman«. Alla tre fantastiska album, helt oundgängliga i en jazzsamling, men samtidigt också – i den naturliga rörelse Coltrane befann sig i – förvånansvärt lättillgängliga och dämpade. Inte för att Coltrane själv hade något emot det: han ville gärna ha en stor publik och sälja plattor, så länge han inte behövde tumma på sin artistiska integritet. Och bara en kort tid efter det här släppte han album som »Kulu Sé Mama«, »Ascension« och »Meditations«, skivor som pekade ut en helt annan riktning.

John Coltranes karriär hade många faser, de flesta av dem oupphörligen intressanta. Han spelade i många konstellationer, i många roller, med många stora musiker. Men frågan är om han någonsin befann sig i ett bättre sällskap än med de musiker som han spelar med på det här albumet: hans egen kvartett. Dessa fyra musiker spelade tillsammans – helt intakta – mellan april 1962 och senhösten 1965. Bortser man från basplatsen kan man utöka tiden med två år till, Coltrane lirade med de andra två från och med 1960. Under den här eran, dessa drygt fem åren, spelar John Coltrane Quartet in flera av de odödliga stycken musik som i dag har plats i jazzhimlen. Det börjar 1960 med den monumentala »My Favorite Things«, fortsätter bland annat över »Africa/Brass«, »Ballads«, »Coltrane’s Sound«, liveinspelningarna från Village Vanguard, via »Crescent« och »A Love Supreme« till »The John Coltrane Quartet«, albumet som blir svanesången för kvartetten, där Coltrane nu mer och mer börjat intressera sig för atonalitet och fri jazz.

Men det är i allt väsentligt en samling musik som få andra band i musikhistorien är i närheten av.

Coltranes kvartett består av trummisen Elvin Jones, en hårt svängande och kompromisslös trummis som var Coltranes tvillingsjäl i kvartetten. De hade samma intresse för komplexa ljudbilder, och kanske viktigare, de hade samma outtröttliga energi och vilja att verkligen ta musiken hela vägen. Basisten Steve Davis har sagt om Elvin att han var »the strongest, wildest drummer in the world« och Coltrane själv konstaterade i en intervju 1962 att Elvin »has the ability to be in three places at the same time«.

Bakom pianot satt McCoy Tyner, som var oerhört viktig för den här kvartettens sound. Tyner, som under samma era (och efteråt) spelar in egna, suveräna album som »Today and Tomorrow«, »The Real McCoy« och »Sahara«, framstår alltmer som de senaste femtio årens viktigaste och mest stilbildande pianist (tillsammans med Bill Evans och Keith Jarrett). McCoy Tyners spel framstår alltid som så lätt, som att vem som helst kan göra det. Så är självklart inte fallet. Tyner använder, kanske mer än någon annan på sextiotalet, bägge händerna och tonerna verkar forsa ur pianot. Det är ett ljuvligt harmoniskt spel, fullt av rytm och, skulle jag vilja säga, poesi.

Coltrane arbetade sig igenom tre basister (Steve Davis, Art Davis, Reggie Workman) på bara några månader innan han bestämde sig för Jimmy Garrison i slutet av 1961. Garrison var från Philadelphia och hade spelat med Coltrane där. De senaste åren innan han gick med i Coltranes kvartett hade han varit med i Ornette Colemans band, en musiker som John Coltrane älskade. Coltrane var mycket förtjust i Garrisons förvånansvärt enkla spel, han drev kvartetten framåt utan några större åthävor, det var rakt och koncist, Coltrane kallade honom för »my rhythmic power«.

Nu tillbaka till »Untitled Original 11386«, tredje låt på det här albumet, och en låt som alltså Coltrane skrev, spelade in, men sedan aldrig (vad jag förstår under mina efterforskningar) spelade live. Hade inte de här tejperna hittats hade vi aldrig fått höra den. Vad är det då? Jo, det är en nästan nio minuter lång expressiv berättelse med modala strukturer. Den känns helt färdig och genomarbetad, som att den sedan långt tillbaka är en del av Coltrane-kanon. Bandet flyter fram som att de verkligen äger den här låten. Inte minst Elvin Jones trumspel sätter sig, det är benhårt, stadigt, men samtidigt (det här var ju verkligen Jones signum) ledigt svängande. Jones har för övrigt ett kort solo i slutet av låten som är brutalt i all sin enkelhet. Coltranes återkommande refrängparti sätter sig omedelbart, man anar att man hört det förut, trots att man inte gjort det. Det är en instant classic. Och hans långa solon är estetiskt perfekta. När jag hörde den första gången satt jag bara och gapade. Så fort låten var slut spelade jag den igen. Sedan igen. Det är de facto en låt som går rakt in i John Coltrane-hagiografin. Direkt efter att jag fick plattan för genomlyssning åkte jag till Beirut på semester. Jag har gått och nynnat på Coltranes solo (bada-da-da-da-daa-da-da-daa) hela dagarna i kvarteren i Hamra.

John Coltrane var många saker. En gottegris, tydligen, alltid sugen på en sötsak. Besatt av att öva, han spenderade dagarna med sin saxofon. Men mer än något annat var John Coltrane en sökare. Han var alltid på väg, fast besluten att aldrig någonsin fastna. Jag har samlat mängder med citat genom hans karriär som alla belyser det faktum att Coltrane inte själv riktigt visste vart han var på väg, men att han var fast besluten att följa sina känslor till vägs ände. I en intervju med Carl-Erik Lindgren i Stockholm 1960 säger Coltrane: »The reason I play so many sounds is because I’m trying so many things at one time, you see. I haven’t sorted them out.« 1962 meddelar han musikskribenten Nat Hentoff: »The true powers of music are still unknown. To be able to control them must be, I believe, the goal of every musician.« Och i augusti 1965 säger han till engelska Melody Maker att: »I’ve had a strange career. I haven’t yet quite found out how I want to play music.«

Det är också värt att lägga på minnet hur den alltjämt konservativa jazzvärlden på sextiotalet hade fasansfullt svårt att ta sig an Coltranes sökande. Många kände sig personligen angripna. Efter en spelning i september 1961 i Los Angeles skrev jazztidskriften Down Beat att det var »musical nonsense currently being peddled in the name of jazz«. Under europaturnén samma år blev Coltranes kvintett (Eric Dolphy följde med som extra blåsare) utbuade i England, och i en intervju i engelsk press säger journalisten »I found your quintet’s music completely bewildering. Can you explain what it is you are trying to do?« till Coltrane. I dag framstår det som ren rappakalja, lyssnar man på liveinspelningarna är det sublim musik. Men Coltrane tog åt sig, blev sårad, och spelade aldrig live i England igen. När Coltrane sedan under fyra kvällar i november intar Village Vanguard kulminerar kritiken. Down Beat är vansinniga, publiken sitter och skakar på huvudet, och svenske radiojournalisten Claes Dahlgren, som alltså är på plats och får uppleva denna himlastormande musik, skriver att det »måste vara ett skämt«.

Men det ska kanske också klargöras att jazzen under de här åren genomgick övergripande förändringar. Från månad till månad kunde tidigare stadfästa sanningar bryskt omkullkastas. Som lyssnare måste det har varit spännande men också oerhört förbryllande. Inte minst eftersom artisterna skiftade bolag och de gamla bolagen gärna gav ut överblivet låtmaterial som då inte sällan helt skar sig med var artisten just då befann sin karriärmässigt.

Jazzkritikern Phil Freeman har skrivit en rolig passus om detta någonstans (som egentligen handlar om pianisten Cecil Taylor), som illustrerar detta ganska väl. Jag har sparat den, läser den ibland och fnissar: »At a certain point, you can play so much that the audience becomes alienated. Someone like Cecil Taylor, for example, can do things with/to a piano that will leave you breathless, but if you’re not ready for it (as I wasn’t, the first time I saw him play), an hour of his music can be overwhelming, too. He’s not gonna meet you halfway, and your brain might shut down trying to process it all. Or, imagine it’s 1965. You own John Coltrane’s My Favorite Things, five years old at that point, but still, a beautiful album. You go see him live, and he’s got a second saxophonist, Pharoah Sanders, in the band, and they play a single 45-minute piece that sounds like they’re trying to explode their instruments with pure lung-force. And when they’re all done, someone tells you that was a version of My Favorite Things.” Are you going to walk away from that experience happy or satisfied? Very possibly not.«

Nå, tillbaka till huvudfrågan.

– Vad är egentligen det här? Vad är det jag recenserar?

– Ett bortglömt album från en av de största musikerna från nittonhundratalets andra hälft.

– Kan det mäta sig med de stora mästerverken som Coltrane släppte ifrån sig under sin livstid?

– Inte riktigt, det är de femtio åren sedan Coltranes död som sätter det här under skarpare ljus.

– Men det är fortfarande en platta som klarar av att stå på egna ben, fritt från nostalgins hämmande brus?

– Absolut.

– Då så. Och det har inslag av kolossal genialitet som är omöjliga att värja sig mot, säger du?

– Precis.

Passus: den här anmälningen av ett femtiofem år gammalt album ska inte på något vis ses som en stofil idé om att det var bättre förr. Inget var bättre förr, allra minst jazzen. Jag älskar även modern jazz. Och det är onekligen en händelse som ser ut som en tanke att samma vecka som den här plattan släpps kommer det album med två av 2018 års största jazzhopp. Dels släpper den mäktige Kamasi Washington ett nytt album, »Heaven and Earth«, där bandledaren och saxofonisten fortsätter att utveckla och para sin västkustjazz med andliga teman. Och dels släpper magnifika London-duon Binker and Moses »Alive in the East?« där trummor/saxofon-hybriden får fortsatt förtroende, nu med spännande gäster. Jag uppmuntrar er att kolla in bägge. Och utöver det ta er an de senaste släppen från exempelvis Vijay Iyer, Stefano Battaglia, Sons of Kemet, Goran Kajfeš, Jaimie Branch, Shinya Fukumori, Espen Eriksen Trio, Matthew Halsall, Ill Considered, Jeremy Pelt eller någon annan av alla nu livs levande hårt svängande, vibrerande jazzmusiker.

Så. Det är den 29 juni i nådens år 2018 och i USA sitter det en fascist vid makten som sätter svarta och bruna barn i koncentrationsläger. Men samtidigt är det alltså den 6 mars 1963 och John Coltrane och hans kvartett har precis spelat in ett helt album ute i New Jersey. Där och då är det ännu två år tills afrikanamerikaner får full rösträtt i Amerika, via the Voting Rights Act of 1965. John Coltrane var kanske ingen uttalat politisk artist, men jag läser mig till i en av biografierna över honom att hans mor- och farföräldrar föddes som slavar på artonhundratalet. Slavar, ägda av vita. Kan ni förstå det? Längre bort är det inte. Och namnet Coltrane? Skotskt från början. Givet till Johns farföräldrar av deras ägare. »Ägare«, fattar ni? För att sammanfatta: ännu inte fria svarta män, barnbarn till slavar, som fortfarande bär de vita ägarnas namn, spelar en sorts progressiv, känslosam och i allt väsentligt fri musik som på vartenda upptänkligt sätt skakar om USA i grunden. Hur man än vrider och vänder på det här är detta skivsläpp, oavsett om det kommer våren 1963 eller just nu, en politisk handling.

Nu ska jag avsluta den här recensionen. Jag älskar ljudet ur John Coltranes saxofon. Det var en vän som spelade honom första gången. Jag var ung och ingen van jazzlyssnare och hade kanske svårt att ta till mig synkoperna och det fria tilltalet. Musiken var också något ur Coltranes lite svårare frijazzperiod. Jag tyckte det lät farligt och obegripligt stökigt. Men jag kunde inte värja mig från ljudet som kom ur Coltranes saxofon. Jag försökte under de kommande åren närma mig Coltrane och hans konst. Försiktigt först, trevande. Därefter mer intensivt. I dag går det sällan en dag eller vecka utan att jag lyssnar. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan leva utan ljudet ur John Coltranes saxofon. Kanske är inte »Both Directions at Once: The Lost Album« den första John Coltrane-platta man skaffar, men det är sannolikt inte den sista.