Richard Swift

Kärleken till musiken uppstod när han som ung gick utanför knuten till farmen i Minnesota för att plocka gräs till sina kaniner. Varje gång sjöng han för sig själv, högt över fälten. Han förlorade sig så i sin egen röst att styvpappan alltid blev orolig för honom.

På söndagarna uppstod samma känsla i den lilla bykyrkan när han tog ton i kören som ackompanjerades av ett skrangligt piano. Men det var på de där gräsutflykterna som allting börjande för Richard Swift.

Det var musik han skulle syssla med.

– Vi flyttade runt mycket när jag var liten. Som krullhårig och blek fick jag ofta stryk i alla nya skolor som jag kom till. När vi några år senare hade flyttat varvet runt och kom tillbaka till samma ställen som vi bott på tidigare märkte jag vilken respekt jag fick bara för att jag då hade lärt mig att spela piano, säger tjugoåttaåringen på telefon från hemmet i Fullerton utanför Los Angeles.

– Tidigt blev det viktigt för mig att hitta mittpunkter, konstanter i livet. Musiken var en sådan.

Efter några år som studiomusiker och livemusiker i andra band debuterar Richard Swift nu på allvar med dubbel-EP:n-på-en-CD »The Novelist«/»Walking Without Effort«. Materialet på »Walking…« spelade han in och gav ut på egen hand redan för fyra år sedan, »Novelist«-låtarna är några år yngre.

Under hela sommaren har jag förgäves försökt att få ner i ord exakt hur vansinnigt bra Richard Swift är. Det går att babbla om släktskap med Brian Wilson, Carole King och Van Dyke Parks, om känslan av att lyssna på nyupptäckta demoinspelningar med Cole Porter på en svajig vevgrammofon eller om en klassisk amerikansk berättartradition.

Men allt det där spelar ingen roll så fort man börjar lyssna på mannens sånger.

Vid vissa tillfällen, med Swifts elegant fjäderlätta men samtidigt sylvassa singer-songwriterkompositioner i hörlurarna, har jag varit tvungen att stänga av och hämta andan.

Richard Swift är så bra att det skrämmer mig.

– Alltså, jag vill inte skryta, men nästan all musik som görs i dag är så… enkel. Den är så lätt för mig att göra. En modern rockskiva kan jag skriva och producera på två dagar. Jag gjorde det till en artist som nu har stort skivkontrakt, tog hennes skitdikter och skrev färdiga låtar för att få pengar. Tidigare i år var jag nära ett nervöst sammanbrott på grund av all skitmusik som jag höll på med för att överleva. Jag var nära att förlora förståndet.

Framöver lär Swift slippa musikhoreriet, han har långt gångna planer på fler konceptalbum; »The Novelist« är ju en temaplatta om en författares skrivkramp i trettiotalets New York.

– Först nyligen insåg jag att flera av texterna på plattan stämmer överens med min avlägsna släkting Jonathan Swifts liv. »Robinson Kruse«, du vet. Det var nästan spöklikt.

Ett återkommande ord i dina låttexter är »hjärta«.

– Där har vi mittpunkten igen, en konstant som allt utgår från. Jag är väldigt nöjd med plattan, men jag ser den som ett bra avgångsklassfoto. Nu börjar det på allvar.