Vinylmissbruk är ingen lek
Illustration: Stina Johnson
Lennart Persson och hans kompis har som hobby att driva en skivaffär. Där har de träffat en och annan sjuk individ. Nu börjar Lennart misstänka att han själv inte är helt frisk. Men vet heller inte om han vill vara det. (Ur Sonic #18, september 2004.)
Funderar på hur sjuk jag egentligen är.
Läser Brett Milanos underhållande bok »Vinyl Junkies«, om obotliga skivsamlare. Det blir mitt första steg mot sjukdomsinsikt.
Psykiatern Alan Salerian på Washington Psychiatric Center upplyser om att jag lider av akut, skenande serotoninbrist. Serotonin är ett enzym som håller ordning på vår oro; har man för lite av det ena får man för mycket av det andra. Människor med brist på enzymet är mer benägna till tvångshandlingar, som till exempel att vilt samla på saker. I mitt fall skivor, helst av vinyl, gärna med snygga omslag.
Jag tröstar mig med ett annat av Salerians konstateranden – att tillståndet är vanligare bland kreativa människor, eftersom det finns en stark koppling mellan kreativitet och mankemang med nervsystemet…
Thurston Moore ser sig som en riddare, en som står upp för kulturella värden utanför mainstreamsfären, en som hjälper till att sortera bort skiten. Han sorterar och försöker föra in logik i samlandet.
Men för mig är det snarare så att jag lockas av det faktum att det inte finns någon logik i skivsamlandet, eller i musikupplevelserna. Och det vet ju alla att det finns alldeles för få inslag av icke-logik i våra liv, ögonblick då man kan släppa loss galningen i sig.
Som när jag härförleden äntligen kom över Mickey Lee Lanes »Hey Sah-Lo-Ney«, en singel som gör mig lika barnsligt lycklig, lika fullständigt och berusande viktlös varje gång jag spelar den. Den finns inte på CD, så man måste ha den på singel, helst på originaletiketten Itzy, just den jag bytte till mig. Jag är helt övertygad om att det inte skulle låta lika bra om jag spelade den senare Swan-utgåvan. Det är en kick av speciellt slag att ha just den där första utgåvan som Lane säkert själv sålde ur bakluckan på sin bil.
»Det finns gott om mysterier i de där skivspåren«, som någon säger i boken, det kan vara antingen Robert Crumb eller Peter Buck. Jag älskar att förlora mig i de där mysterierna. Och när jag lyckas knäcka något av dem så känns det som om jag kan kontrollera åtminstone en liten, liten bit av en värld som är alldeles för stor och alldeles för komplicerad.
Att med säker och frikostig hand designa sitt eget soundtrack till den är kanske ett sista sätt att anpassa den efter sig själv.
»Sig själv« är möjligen en nyckelfras. I boken slås det ju fast att »ingen kvinna skulle bry sig om att debattera vilket som är Elvis Costellos bästa album, eller besvära sig med en man som gör det«. Eller som Alan Zweig, som gjorde optimala skivnördfilmen »Ghost World«, kort konstaterar: »Har ni någonsin hört talas om en skivsamlare som lämnat sin fru?«
Men det är som med alla andra missbruk; man behöver inte nödvändigtvis avhålla sig, bara lära sig hur man ska hantera det, och leva med det.
Jag har aldrig varit killen med tejpade glasögon som inte vet hur man beställer på en restaurang. Jag har barn och (hjälpligt) fungerande relationer. Och jag mår rätt bra i min sjukdom.
Även om det allt oftare händer att jag kommer hem och har köpt en skiva jag redan har, ett osvikligt tecken på att man gått alldeles för långt i samlandet.
– Hej, jag heter Lennart och är vinylmissbrukare.
Jag är åtminstone i gott sällskap. I Milanos bok berättar »Monoman« Connolly i gruppen The Lyres hur han skickat i väg så där femtontusen svenska kronor för en snart fyrtioårig EP med Tony Jackson, som var basisten/sångaren som 1964 fick sparken från The Searchers. Varpå Tony plastikopererade näsan och startade en misslyckad solokarriär, som bland annat lämnade efter sig den här EP:n, endast utgiven i Portugal, på etiketten Estudio. Och den är säkert värd femtontusen kronor. Åtminstone för Monoman.
Men någonstans på vägen till Bryssel försvinner hans pengar spårlöst.
Vad gör då en sann »vinyl junkie«? Lägger sig ner och gråter en skvätt, reser sig upp och går vidare i livet?
Själv har jag en i vanliga fall osvikligt klok kompis som skickade i väg tolvtusen kronor för två av Elvis eftertraktade Sun-singlar. Vilket i sig säkert är ett rimligt pris för två så läckra bitar av världshistoria. Det är inte i det ledet hans omdöme sviker. Men borde han inte ha hejdat sig när internetsäljaren vill att han ska skicka pengarna till Colombia!?! Borde han inte ha undrat över hur två femtio år gamla Elvis-singlar i nyskick har hamnat i Colombia?
Hade han plötsligt glömt att i Colombia dealar man helt andra saker än gamla rocksinglar?
Självklart ser han aldrig till de där singlarna. Och personen i Colombia går naturligtvis inte längre att spåra.
Min kompis gråter en skvätt, låter livet gå vidare, och funderar numera inte längre på att handla Elvis-reliker från Sydamerika. Allt det här gör honom till en hopplös Elvis-fetischist, men knappast till en sann »vinyl junkie«.
Vad gör Monoman? Han skakar naturligtvis fram tvåtusen nya dollar och skickar i väg dem till samme dealer i Bryssel! Den här gången når pengarna hela vägen fram och nu har han de fyra Jackson-spåren i sin ägo.
Det hade han i och för sig redan innan, på en bootleg-CD. Men nu äger han ju originalet.
Och rätten att stolt kalla sig »vinyl junkie«.
Att det är ett hårt och ensamt jobb vet han säkert redan. ■