Bröderna pop

Klas Åhlund sitter ensam vid sitt mixerbord och pular med något som han kallar för »fritt skapande«. Det är något ganska konstigt technoaktigt som hörs ur högtalarna. Resultatet lägger han över i mobilen och då och då – senare under intervjun när det är hans bror som håller låda – lyssnar han förtjust på det.

Jocke Åhlund gör entré in i studion med en präktig blåtira som nästan skulle kunna kallas estetisk. Placeringen är perfekt och färgskalan imponerande.

– Det har varit lite pinsamt att knalla omkring så här på stan. Det var inget slagsmål. Jag tappade en grej här, säger han och pekar på ett jack på kinden strax under ögat.

Någon sekund senare har han hittat en Fender-gitarr som han aldrig slutar spela på under de närmaste två timmarna, men så är han också mannen som mer än någon annan svensk gett den kreativa överenergin ett ansikte.

Platsen är Apmamman, studion som bröderna delar och som ligger ett stenkast ifrån Drottninggatan i Stockholm. I soffrummet där man stiger in ligger travar med böcker, filmer och skivor. Här finns allt från Link Wray-singlar till Kerstin Ekman-romaner, Douglas Keeseys essäer om Erotic Cinema och Dalai Lamas »Lycka! En handbok i konsten att leva«.

Bröderna köpte studion för ett antal år sedan av Ulf Stureson och trummisen i Bo Kaspers Orkester. Bland det första de gjorde var att sätta upp spånskivor med hål i på väggarna, för att få rätt Phil Spector-känsla. Och ganska snart efteråt verkade det som att spånskivorna verkligen gav effekt. Klas Åhlunds CV för de senaste åren är imponerande: Robyns comebacksingel »Be Mine« och ett antal låtar på hennes självbetitlade album. Dessutom skrev han texten till Britney Spears »Piece of Me« samt har varit med och skrivit låtar för Kylie Minogue och Pussycat Dolls, bland många andra. Efter att Teddybears och Robyn började funka även utomlands började plötsligt telefonen att ringa och den har aldrig slutat.

– Bigtime-gubbarna tycker att de är extremt kreativa när de hittar en sådan bohemisk underground-excentriker som du, säger Jocke.

– Ibland blir det nästan absurt, säger Klas. Någon sa att jag gjort en lite Bob Dylan-aktig grej och visst, i jämförelse med Pussycat Dolls vanliga grejer så kanske det var lite mer åt det hållet, men man får nog leta väldigt hårt för att hitta de influenserna i den låten.

Jocke Åhlund i sin tur är aktuell som producent för Håkan Hellströms »För sent för Edelweiss« och med egna bandet Caesars »Strawberry Weed«. Dessutom har han det aningen Byrds-influerade bandet Big Bird [senare Les Big Byrd] tillsammans med Frans Johansson från Fireside.

– Jag har länge velat göra något ihop med Frans, något med lite annan stajl än Caesars och där jag sjunger lead själv, säger Jocke. Och det är väl inte så konstigt att jag har tid. Jag ägnar inte en massa tid åt att hänga runt och fika och snacka. Och jag super inte så mycket längre, eller hänger på krogen. Då hinner man plötsligt göra en sjuk massa musik i stället.

I en hög vid soffan ligger ett antal Hans Arnold-bilder som ska användas till Big Birds kommande singel- och albumomslag. Jocke vill använda en enda konstnär till allihop, precis som när han en gång lät Jockum Nordström göra alla omslag åt Ceasars. Det gör Nordström fortfarande. Visserligen går det rätt bra för såväl Ceasars som Teddybears i USA, men gruppernas karriärer går inte att jämföra med Nordströms. Hade Jocke ägt originalen till omslagen hade han förmodligen inte behövt arbeta mer på några år.

– Han säger alltid att jag ska få omslaget till »Cherry Kicks«. Problemet där är bara att jag verkligen skulle behöva pengarna till en ny lägenhet. Men jag kan inte ge bort en bild som jag fått av en kompis, så jag hoppas nästan att han behåller den ett tag till.

Kanske är det Einar Heckscher vi har att tacka för bristen på alltför deprimerande och grubblande element i bröderna Åhlunds musik. Enligt dem var det nämligen han som stal alla deras pappas Beatles-skivor. Den legendariske översättaren lånade dem en dag och lämnade sedan aldrig tillbaka albumen.

Jocke: I stället växte vi upp med Rolling Stones, Kinks och Rod Stewart och slapp all den där negativiteten som Beatles står för.

Klas: Tidiga Beatles låter så tjackiga. Och sena Beatles låter syradeprimerade och krångliga. De färgar sång stämmorna fult med sjuor och sexor.

Jocke: Precis, det är för jazzigt och smart. Och ofta extremt ångestladdat… det är ju väldigt mycket ältande av John Lennons gamla psykiska problem, det inser man ju i dag. Och redan som liten kände man de vibbarna. Det är Staffan Westerberg-stämning i deras låtar.

Bägge bröderna enas en stund om hur farliga Beatles är.

– Jag träffade faktiskt Heckscher på tunnelbanan nyligen, påminner sig Klas. Jag sa inget om Beatles-skivorna, men jag tackade honom för översättningen av Miles Davis självbiografi. Han har ju faktiskt översatt en massa coola böcker jag läst. Det hade varit småaktigt att inte tacka. Men det visade sig att han inte översatt just den. Då tappade jag farten lite, kan man säga. Vi brukar garva åt Miles Davis-boken för det finns en massa fantastiska meningar som »Gosse, haket var knökat« och »Herrejösses vilken raffig donna«.

Bröderna Åhlund växte upp i Bagarmossen utanför Stockholm. Där delade de rum från att lillebror Klas var stor nog att sova i egen säng tills att Jocke flyttade hemifrån.

Jocke: Klas började spela i ett punkband innan mig. Jag spelade trombon på den tiden. Men jag minns fortfarande den första låt Klas skrev. Det var Black Sabbaths »Paranoid« fast spelad baklänges. Och det var ju helt genialt, så jobbar vi än i dag.

Klas: Vårt första band var ett hårdrocksband som vi hade med Glenn Sundell, trummisen i Monster. Det var vi tre och Patrik Lundström som sedan blev medlem i Blond och även spelade med i musikalen »Buddy Holly«. Så kan det gå…

Var hittade ni era influenser?
Jocke: Jag lyssnade på Lars Aldmans radioprogram »Bommen« som spelade punk och new wave och så tittade jag på »Bagen« på SVT med Cia Berg, som alla andra. Cesar i Caesars fick MTV tidigt. Så jag var alltid där, det var lite som en sorts kursverksamhet nästan. Allt som verkade intressant spelades in på VHS-band. Sedan lärde vi oss dem och alla poser utantill. Vid en spelning i gympasalen i Bagis minns jag att vår sångare skrek »San Antonio!«, för det hade Bruce Dickinson i Iron Maiden ropat på ett konsertklipp vi sett. Vi visste inte ens att det var en stad i Texas, det bara lät som en cool grej att skrika. Vi trodde typ att det betydde »Slakta de kristna« eller något sådant farligt och mäktigt.

Under gymnasiet gick Klas Södra Latins musiklinje och var ute på en avantgarderockutflykt ett tag. Någon gång i skarven mellan åttio- och nittiotal gick Jocke med i Patrik Arves och Glenn Sundells grindcoreband Skull. Gruppen bytte snart namn till Teddybears. 1991 kom singeln »Women in Pain« som första utgåva på Dolores Recordings. 1993 sparkade de sin första gitarrist och värvade Klas till gruppen. »Vi räddade honom från jazzrocken och Genesis-träsket«, som Patrik Arve säger. Samma år släpptes debutalbumet »You Are Teddybears« på MVG. Tre år senare följdes det upp av »I Can’t Believe It’s Teddybears«.

Då var det mer eller mindre fråga om ren hardcore. Punk som bröt mot alla hastighetsbestämmelser. När Jocke Åhlund startade Caesars Palace i mitten av nittiotalet började däremot musikskapandet ändra inriktning. Parallellt med att Jocke började skriva garagerockhits experimenterade Teddybears med en ny elektronisk form.

År 2000 släppte Ceasars Palace sitt andra album »Cherry Kicks« och Teddybears gjorde supersuccé med det milt sagt eklektiska albumet »Rock’n’roll High School«. Strax efteråt köpte bröderna Apmamman och någonstans i den vevan börjar de två brödernas musikaliska samarbete att bli väldigt svårt att hålla reda på. Med låten »Cobrastyle« från albumet »Fresh« (2004) fick Teddybears ett litet USA-genombrott (och låten användes dels i spelet FIFA 2007, dels i TV-serier som Josh »Gossip Girl« Schwartz »Chuck«).

– Det har framför allt inneburit att vi får roliga uppdrag, säger Klas. Vi har gjort remixer åt Stones och Bee Gees. Vi producerade en låt för Devo och de ska kanske jobba mer med oss. Eventuellt ska det bli ett nytt album. Och de låter faktiskt fortfarande sjukt bra.

– Det fascinerande med det samarbetet var att vi kunde gå in och styra upp så som man önskar att man fått göra på senaste Stooges-skivan, säger Jocke. Caesars blev inbjudna till Little Stevens International Underground Garagerock Festival 2004 och då var Stooges helt fantastiska – och det lät dessutom fantastiskt. De är ju inga singer-songwriters eller studiotrollkarlar, det har alltid handlat om att leverera med övertygelse och energi. Jag vet att jag hade kunnat göra ett hundra gånger bättre jobb med dem än vad Steve Albini gjorde. För det går ju uppenbarligen att få liv i gubbarna. Som det nu blev lät det bara trött Metallica om skivan i stället.

Hur gick Devo-samarbetet till?

Jocke: Det började med att vi träffade deras gitarrist Jerry Casale i Los Angeles. Han kom på en av våra spelningar, anspråkslöst men elegant klädd i smoking och turban. Det visade sig att Devo tydligen tyckte att Teddybears var coola och vi har alltid varit sjukt influerade av Devo. Jag menar vi försöker ju spela som robotar även när vi spelar live. Det blir någon sorts stelbent sväng som jag antar att han kunde koppla till. Väl tillbaka i Sverige skickade vi ljudfiler fram och tillbaka och kommunicerade via mejl och telefon, mer glamoröst än så är det sällan i dag, men slutresultatet blev extremt lyckat. Låten heter »Watch Us Work It« och är bara släppt i USA än såvitt jag vet. Du kan säkert ladda ner den någonstans.

Nu jobbar ni i samma lokal och är inne och pillar i varandras projekt hela tiden. Blir det aldrig svårt att hålla gränserna?

Jocke: Jo en låt, »Robot Boy«, var ju faktiskt tänkt att bli en Caesars-låt egentligen. Men den var också tänkt som en Teddybears-låt ett tag.

Klas: Ja, fast jag underkände din vers.

Jocke: Du skrev bara om låten fast den var min från början. Så hade man inte direkt gjort med någon annan än sin brorsas låt. Där var vi ändå framme och nosade på var gränsen går. Det var en Caesars-låt som du tyckte var bra och började laborera med.

Blir det någonsin konkurrens på allvar?

Jocke: Nej, vi drar snarare nytta av varandras framgångar. I media eller på krogen kan folk ändå inte skilja oss åt riktigt. Jag kan bli gratulerad och bjuden på bärs för grejer som Klas har gjort. Och det tackar man ju inte nej till i och för sig…

Klas: Så är det – vi får kredit för varandras arbete hela tiden. Vi framstår säkert som mycket mer framgångsrika än vad vi i själva verket är på det sättet.

Varför kommer just ni så bra överens, tror ni?

Klas: Det gör vi inte. Vi bråkar jämt.

Jocke: Jo, fast vi ses ju jämt, jobbar bra ihop och vi delade till och med lägenhet ett tag, så på vissa sätt har vi verkligen haft parallella liv. Annars verkar ju de flesta familjer bara umgås på födelsedagar och jul.

Klas: Det finns ju fördelar. Kreativa jobb kräver att man blir intim med de man jobbar med. Den där gå på tå-stilen man kanske kör med någon man inte känner är oftast inte särskilt bra för resultatet. Det är nog därför vi funkar så bra ihop, för alla de där känsliga gränserna är redan rivna sedan länge.

Jocke: Artighet i kreativa sammanhang är livsfarligt.

Klas: Fast artighet och hänsyn är knappast nåt man överdoserar på i den här branschen annars. Sysslar man till exempel med grafisk formgivning är folk sällan packade på arbetstid och står och skriker till varandra genom tusen decibel. Musik är en extrem samarbetsform. Astronauter på rymdtur har det nog lättare än ett band på turné, på de flesta sätt.

Jocke: Men de måste ju äta torrfoder och skita i en sugtoalett för att inte drabbas av svävande exkrementer.

Klas: Jo, men de är å andra sidan inte dyngraka när de skiter i sin vakuumtoa.

I dag har ni tagit ganska olika vägar. Hur ser ni på det?

Jocke: Jag skulle verkligen inte ha något emot att få så bra betalt att jag skulle kunna köpa en lägenhet till mig och ungarna. Men jag skulle inte fixa den sortens jobb, det är inte riktigt där min styrka ligger. Jag kan skriva låtar, men att döma av det Klas berättat om sina studiebesök i Britney-världen så verkar det handla om så mycket annat där.

Klas: Så är det inte riktigt. Jag hade tur och fick frågan om att vara med och skriva en låt till Britney…

Jocke: Ja, men okej, jag kan inte skriva den sortens låtar helt enkelt. Jag önskar att jag kunde, men jag är helt oinspirerad. Det går inte att krysta fram även om jag skulle försöka.

Klas: Du är lustmördare, jag är yrkesmördare. Är det vad du menar?

Jocke: Exakt. Eller egentligen inte. Du är grym på att få en kicktrumma att låta fett. Och det är kanske inte topp-prioritet för mig. Mina demos låter alldeles för skruttigt. I de där sammanhangen vill de ju mer eller mindre ha en färdigproducerad låt och så plockar de bara bort slasksången och lägger dit Britneys i stället.

Klas, hur rik blir man egentligen på att skriva en låt för Britney? Kan man köpa en lägenhet direkt?

Klas: Jag fick inte en spänn först. Däremot finns det möjligheter att tjäna stora pengar på förlaget om den blir en singel och spelas mycket, men det går inte att ta ut något i förskott. Det är i varje fall inte särskilt smart.

På nittiotalet var ni lite musikvideo- och reklamfilmstjärnor och jobbade för Pettersson & Åkerlund. Lever ni enbart på musiken i dag?

Jocke: Jag har inte gjort någon film sedan jag gjorde videon till The (International) Noise Conspiracys »Black Mask« för tre år sedan. Jag överlever på musiken, men det är inte fett. Vi har studion, men jag har inte råd att köpa en bostadsrätt. I sådana lägen svider det lite att chefen för vårt förra skivbolag fortfarande tjänar sexhundratusen kronor i månaden. Med tanke på det extrema kvasijobb han har och i jämförelse med hur mycket till exempel en sjuksköterska tjänar i månaden så är det en smula märkligt, eller hur?

Klas: Jag blir så deprimerad när jag tänker på pengasidan av att göra musik. Härom dagen ringde jag min manager och frågade vilka artister som behövde låtar för det började sina i blöjhögen och katrinplommonpurén. Att vara pank kan vara en inspiration så god som någon.

Teddybears är som allra bäst är när de påminner om ett vuxet Mora Träsk. Caesars gör i sin tur fantastiskt garagerock som aldrig riktigt verkar ha tvingats uppleva en regnig dag – med låtar som ofta är lika direkta som reklamjinglar. Klas Åhlund ligger visserligen bakom en del svårmodigheter – som Robyns »Be Mine« och ex-frun Paolas hittills enda album, »Stockcity Girl« – men tillsammans verkar bröderna i stort sett bara åstadkomma skenbart puckade, hopplöst tuggummisega hits på löpande band.

Det går kanske inte direkt att klaga på den mängd uppmärksamhet de fått, men någonstans går det ändå att konstatera att bröderna Åhlund aldrig riktigt fått någon större kredd hos landets musikkritiker och allmänna tyckare. En artig välvilja, visst, men sällan den där hovsamheten som brukar visas andra artister som får mindre hits i USA eller lyckas höras i ett avsnitt i en amerikansk TV-serie.

– Jag hade kanske varit sur över det, om det inte gått bra på andra sätt, säger Klas. Men visst stör jag mig på musikkritiker, fast mest för att de är dokumenterat dumma i huvudet.

– Vi lever i en extrem »Kejsarens nya kläder«-värld, säger Jocke. Det finns så mycket bullshit som folk bygger sin världsuppfattning på. Förr var jag mer intresserad av att försöka manipulera och förvirra bilden av mig själv i media, bara för att det var kul, nu orkar jag inte riktigt. Men det betyder inte att jag inte uppskattar roliga stories. Lykke Li verkar exempelvis vara bra på sådana. Uppfostrad av hippie-eskimåer i en grotta i Portugal eller vad det nu är hon säger att hon är?

Samtidigt som han håller på att göra PR för »Strawberry Weed« och turnera lite med Ceasars samt producera klart Håkan Hellströms skiva och välja omslag till Big Birds kommande platta har Jocke Åhlund på något sätt lyckas klämma in tillräckligt med tid för att faktiskt ha påbörjat inspelningarna även av Teddybears kommande fullängdare. Arbetet har gått så långt att man dels haft de inledande gallringsmötena där »alla gjort en massa grejer som vi spelar upp för varandra. Och går alla i gång på något de hör så går det till Teddybears, om inte hamnar det i ett annat projekt«, enligt Klas. Dels har man hunnit med några inledande inspelningssessioner.

– För två veckor sedan spelade vi in i Atlantis Studio. Vi jammade och flummade i fyra dagar. När vi kom dit hade vi i princip ingenting färdigt, bara en massa halvformulerade idéer, säger Jocke. Sedan vet man aldrig vad som händer i processen, ibland kan ett tusenårigt riff plötsligt utvecklas till en skitbra låt. Och sedan tas riffet till sist ändå bort ur låten.

– Och det riffet var det enda Jocke bidragit med till just det spåret, säger Klas.

– Men en annan grej har tillkommit den här gången. Tidigare har Arve vägrat lära sig ett instrument. Han hävdade att det skulle korrumpera hans förhållningssätt till musiken. I tidiga Teddybears skrev han ju texter och sådant men nu har han börjat göra instrumentala grejer på datorn.

– Och det är rätt avancerade grejer, säger Klas. Han hade en snygg dur- och moll-växling och massa fina ackord i en låt som vi jobbar med nu. ■

TRE RÖSTER OM JOCKE OCH KLAS

ISMAIL »ISSE« SAMIE

A&R och skivbolagsboss för Dolores – gav ut Teddybears första singel.

– Jag tror inte ens att jag minns första gången jag träffade dem, de var bara några yngre killar som var med i Arves band. Och det var nog först när de började samarbeta lite kring Caesars som jag fattade vad de verkligen gick för rent musikaliskt. Det roliga med Jocke är att trots att han är så hetsig och störig så är han sjukt konflikträdd, både privat och jobbmässigt. Jag har fått gå in och styra upp några situationer som jag inte ens vill gå in på, men där han helt enkelt bara stoppat huvudet i sanden.

– Klabbe har inga som helst problem med att ta konflikter, han är snarare lugn och rak. Men till Jockes försvar måste jag säga att han har ett enormt stort hjärta, ofantligt mycket större än vad folk tror. Att bägge blivit så bra på att skriva låtar är nog något av en arbetsseger. Jag tror att det beror på att de har umgåtts i de kretsar de gjort – och på de krav de ställt på varandra.

PATRIK ARVE

Sångare i Teddybears.

– De bråkar sjukt mycket hela tiden men så fort jag går emellan vänder sig bägge mot mig i stället, så jag har lärt mig att hålla käften. Det är, på fullt allvar, inte så roligt att vara med när Teddybears är i studion. Bröderna skriker så som bara just bröder och kanske gifta par kan göra. Det finns ingen orsak som är för liten för att starta ett bråk om, det kan gälla saker som om vi ska dricka kaffe eller inte, eller om vi ska testa ett trumljud. Anledningen till att de ändå fortsätter att samarbeta är att det blir så sjukt bra låtar till slut, men det är en väldigt tuff process på vägen dit.

– Jag fattar ärligt talat inte hur jag står ut, men vi hoppas väl någonstans på det stora genombrottet så att vi kan betala hyrorna – och vi är ju alltid så himla nära. Och vad gäller Jocke och Klas så får de ju vare sig de vill eller inte stå ut med varandra på julafton, där kan jag smita undan.

ROBYN

Samarbetade med Klas Åhlund på sin bejublade karriäromstart »Robyn« 2005.

– Vi hade gemensamma vänner som tyckte att vi skulle prova att jobba tillsammans, så vi började ses ibland för att känna på det. Första gången jag och Klas träffades ordentligt hamnade vi i slagsmål med några brattiga paparazzisnorungar på Götgatsbacken.

– Klas gör som han vill, och det är både bra och dåligt. Men har man skrivit en melodi som den till »Be Mine« och en text som den till »Dream on« så måste man vara apbra! Jag tycker att Klas har ett enkelt och intelligent melodispråk och en snillehjärna för texter. Han är modig och gör gärna om tills det är bra. Så är han rolig och har ett känsligt hjärta och det finns också i hans låtar.