159 klassiska LA-album

Jaha, hur har då Sonic valt att definiera LA-album?

Huvudsakligen rymmer listan skivor inspelade på plats i LA av vid för tidpunkten för skivinspelningen LA-stationerade artister och band.

Men, skivor har nu inte bara antagits till listan för att de råkar vara inspelade i staden. Ohyggligt många plattor i rockhistorien är trots allt det. Ta Dr. Johns »Gumbo«, till exempel. Den är och låter New Orleans i varje ansats och passar sålunda inte in på en LA-lista, hur mästerlig den än är.

I synnerhet om det handlar om utsocknes artister har vi försökt plocka sådana som på ett eller annat vis klarat av att symbolisera eller beskriva staden, dess sound och väsen och människor och scen under en specifik tidsera.

Sedan är det en rad artister – hej Charles Mingus! – som vuxit upp i LA men som hittat sitt uttryck och nått ett genombrott först på annan ort och efter att rätt mycket vatten runnit mellan broarna. Den här kategorin har vi i de flesta fall valt bort, ifall det nu inte har gått att konkret påvisa att det som producerats i LA-exil väldigt tydligt refererar till personens rötter där.

Och så har vi alla vår tids kosmopolitiska superstjärnor, Taylor Swift och andra, som alltid spelar in på ett myller av ställen i olika städer. En del av dessa har förstås kåkar och liv i LA (precis som de har boenden på andra håll). Vissa av dem, men knappast alla, går definitivt knyta till LA som en del av musikbranschens på senare år tilltagande LA-centrering och flera har tvivelsutan spelat in klassiska skivor – men inte nödvändigtvis arketypiska LA-album.

Well, det finns inga givna gränser. Det här urvalet hade kunnat se väldigt annorlunda ut, det är vi högst medvetna om. I synnerhet som vi, med något undantag, låtit varje representerad artist ha med max en titel – detta för att ge listan mer spännvidd och utrymme för annat än det mest självklara.

Så här blev det i alla fall. Det är förstås inget facit, se det mer som en förhoppningsvis intressant kombination av grundkurs och överkurs.

Listan framröstad av: Johan Apel Röstlund, Sara Berg, Jenny Bergquist, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Niklas Elmér, Tony Ernst, Joacim Forsén, Klara Grape, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, PM Jönsson, Jens Karlsson, Özgür Kurtoğlu, Rebecka Ljung, Henrik Lyngåker, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Henrik Svensson, Fredrik Thorén, Gittan Öhman.

159. CHARLES WRIGHT & THE WATTS 103RD STREET RHYTHM BAND: EXPRESS YOURSELF

Warner, 1970

Jag har aldrig varit i Los Angeles men förr eller senare lär jag fara jag dit och då har jag bilden klar. Jag vill rulla in, helst sittande i baksätet, med den där röda solen som sakta sänker sig över torra omkringliggande kullar och med »Road Without an End« på bilstereon. Det där inledande pianot, följt av stråkarna och de nästan hypnotiskt gospeldoftande första raderna där sångaren frågar om resan är slut och sedan blåset. Ren magi.

När Charles Wright & The Watts 103rd Street Rhythm Band släppte albumet »Express Yourself« sensommaren 1970 hade det inte gått mer än fem år sedan delar av södra LA, främst i stadsdelen Watts, ödelagts efter några dagars blodiga upplopp. Fler än trettio människor dödades ute på gatorna och över tusen skadades i bråken med polisen. En sorglig historia om frustration, fattigdom och rasism. Charles Wright såg vad som hände och befann sig själv i brytpunkten mellan klassisk doowop och funkig rhythm’n’blues.

Titelspåret är en oförglömlig klassiker, inte minst efter N.W.A:s lysande sampling på singeln med samma namn. Apropå N.W.A var förresten självaste Eazy-E brorson till Charles Wright och påverkades naturligtvis av farbroderns sätt att komponera gatusmarta texter och oefterhärmliga rytmer.

»Express Yourself«-albumet är nu mycket mer än en briljant singel. För mig hela plattan själva definitionen av livet längs ändlöst och dåligt asfalterade trottoarer i Los Angeles utkanter. Frihetslängtan med svänget från en blåssektion få andra orkestrar ens har varit i närheten av. Men också mjukt, lidande och experimentellt kärleksfullt där vartenda spår flyter fram som en ensam och nedskruvad Impala sextiofyra på en öde motorväg där omvärlden står i lågor.

Johan Apel Röstlund

158. THE MONKEES: PISCES, AQUARIUS, CAPRICORN & JONES LTD.

Colgems, 1967

Säg att en rymdvarelse från TRAPPIST-1e landar på jorden. Säg att du får i uppdrag att sammanfatta popåren 1964–1967 för hen. Vad gör du?

Personligen skulle jag först låta hen ta del av The Monkees fjärde LP »Pisces, Aquarius, Capricorn & Jones Ltd.«.

Skivan är nämligen ett veritabelt skatbo fyllt av glimmande stölder från Beatles (»Salesman« påminner en del om »Taxman«), Stones (»Pleasant Valley Sunday« bär ekon av »The Last Time«), The Byrds (»What Am I Doing Hangin’ ’Round?« vill gärna vara »The Girl with No Name«)…

Att det amerikansk-brittiska pojkbandet The Monkees – som ju började sin karriär i en TV-studio i Los Angeles – och deras hyperkvalificerade låtskrivare försökte tillgodose alla musiksmaker med en skiva var inget nytt. Vad som är remarkabelt med »Pisces, Aquarius, Capricorn & Jones Ltd.« är hur väl den funkar.

Något säger mig att även vår rymdvarelsevän skulle digga den skarpt.

Johan Jacobsson

157. VICTORIA WILLIAMS: LOOSE

Atlantic, 1994

Kärleken till musik, kärleken till livet, kärleken till naturen. Udda existenser och väsen i den kaliforniska öknen, minnen från uppväxten i Louisiana och drömlika scenarier i en egensinnig men just här fullt naturlig hybrid av jazz, soul, country, excentrisk folk och ljudspår från det gamla galna Hollywood. En av de varmaste och finaste skivor som finns. Mest tack vare Victoria Williams storögda humanism men viktiga insatser från folk som Van Dyke Parks, The Jayhawks, delar av R.E.M. och Sly Stones syster Rose Stone ska inte heller förbises.

Pierre Hellqvist 

156. LOCAL NATIVES: GORILLA MANOR

Infectious, 2009

Klassiska kalifornienharmonier omfamnade av den digitala hipstergenerationen.

Pierre Hellqvist 

155. THE CHICO HAMILTON QUINTET: GONGS EAST!

Warner, 1959

Eric Dolphy förs fram i rampljuset av Gerry Mulligans ex-trummis Chico Hamilton, som viker av från dåtidens bluesdominerade postbop genom att inkorporera betydande influenser från asiatisk och klassisk musik. Med fascinerande resultat. Dolphys insatser på skivan, på sax, klarinett och flöjt, är det du allra mest tar med dig. Charles Mingus, som Dolphy kom att spela med senare på östkusten, kallade honom »en komplett musiker«.

Pierre Hellqvist 

154. QUEENS OF THE STONE AGE: SONGS FOR THE DEAF

Interscope, 2002

Skivan inleds med ljudet av någon som sätter sig i en bil, startar motorn, och rattar in en radiostation i Los Angeles.

Josh Homme, frontman i Queens of the Stone Age, brukade lyssna på allt från udda religiösa till mexikanska etersändningar under längre bilresor och föreställa sig hur det skulle låta om de där stationerna spelade hans musik. Hela »Songs for the Deaf« är iscensatt som en fiktiv radiosändning, eller ett soundtrack till en imaginär film.

QOTSA – vid tidpunkten bestående av Josh Homme, Nick Oliveri, Dave Grohl, Mark Lanegan – pumpar på tredje albumet huvudsakligen ur sig effektiv och driven rock, med hooks och riff som är svåra att värja sig mot. Ibland med en lätt psykedelisk anstrykning, oftast ganska rakt på sak.

»You’re listening to WA.N.T. – the high desert wonder valley favorite radio station. It’s been a good night, not sayin’ goodnight, just sayin’…«

Gittan Öhman

153. YG: STILL BRAZY

Def Jam, 2016

De senaste två–tre åren har det skrivits ytterligare ett par djupt essentiella kapitel i hiphopens västkustsaga. Artister som Kendrick Lamar, Vince Staples, Schoolboy Q och Nipsey Hussle är bara några uppenbara exempel på den revitalisering som Los Angeles hiphopscen genomgått.

Ingen annan rappare har dock lyckats uppdatera dess sound av gammal P-funk, spöklika pianotoner och sävliga basslingor på ett lika övertygande sätt som YG. Ingen annan artist är för den delen så Los Angeles ända in i benmärgen som YG.

Ändå är det inte hans förmåga att smärtfritt uppdatera västkustrappens musikaliska arkitektur till år 2016 som gör »Still Brazy« så omistligt. Åtminstone inte fullt ut. För i sina allra bästa stunder är albumet ett stycke lysande protestmusik, och inte bara för att YG på dess centrala spår ber Donald Trump att fara åt helvete.

Det är i YG:s brutalt socialrealistiska berättelser från ett Compton som aldrig lyckats kravla sig ur sitt crackhelvete vi finner anledningen till varför »Still Brazy« kommit att bli ett så nödvändigt politiskt slagträ. När så många kvinnor och män ur det afroamerikanska samhället förvägras att ta kontrollen över sina egna narrativ skriker YG ut sitt med ostoppbar frenesi.

Henrik Svensson

152. SHERYL CROW: TUESDAY NIGHT MUSIC CLUB

A&M, 1993

På sextiotalet föddes bilden av LA som låtskrivarstad där singer-songwriters tillsammans värkte fram text och musik uppe i bergen i Laurel Canyon. Sheryl Crows debut blev på nittiotalet en modern uppdatering av denna sinnebild: ett låtskrivarkollektiv som varje tisdagkväll träffades i producenten Bill Bottrells studio i Pasadena, skrev och spelade in.

Framför allt var det hiten »All I Wanna Do«, albumets tredje singel och låten som gjorde Crow till världsstjärna, som direkt satte ner kartnålen för var någonstans »Tuesday Night Music Club« befinner sig.

En plats långt borta från New York eller Södern: »This ain’t no disco/And it ain’t no country club either/This is LA.«

Det är svårt att sjunga med i låtens refräng och inte drömma sig bort till en lång och varm natt längs Santa Monica Boulevard.

Anders Dahlbom

151. THE LAST: L.A. EXPLOSION

Bomp!, 1979

Farfisadriven psykrock med punkenergi och fantastiska popmelodier. Gav Flamin’ Groovies en match. Basisten David Nolte blev på nittiotalet musikaliskt bollplank till Maria McKee.

Pierre Hellqvist 

150. HAIM: DAYS ARE GONE

Polydor, 2013

Det finns massor potential i San Fernando Valley-systrarnas kombination av Pat Benatar-attityd, Queen-riff, Fleetwood Mac-melodier och tricks hämtade från modern r’n’b. Vissa sommarkvällar med »Days are Gone« i bilstereon infrias den potentialen.

Pierre Hellqvist