Aretha Franklin (1942–2018)




Aretha Franklin och Jerry Wexler.



Några ord om The Queen of Soul och vikten av tålamod.

– Jag undrar hur mycket fantastisk musik vi aldrig får höra.

Orden tillhör indie-singersongwritern Phoebe Bridgers och hon yttrade dem när jag pratade med henne för några veckor sedan. Detta apropå att även om det släpps hysteriska mängder skivor och låtar är det tuffare än någonsin att göra sig hörd och att överleva som artist.

När beskedet om Aretha Franklins kritiska tillstånd började kablas ut gjorde sig det där Phoebe Bridgers-citatet sig påmint om och om igen.

Det, och vikten av genomtänkt A&R-arbete.

För det är ju så: sajnas en artist till ett skivbolag, i synnerhet ett stort skivbolag, i dag är tålamodet därifrån i princip obefintligt ifall du inte slår på en gång. Musikbranschen har alltid varit tuff och osentimental, och ska nog i viss mån vara, men ifall du tidigare kunde få åtminstone ett par–tre album på dig, eller ibland mer än så, att växa in och hitta rätt i din artistroll, stundom kopplat till visst erfaret coachande från rätt person i skivbolagsstaben, kan det i dag räcka med ett par singlar. Flyger inte dessa på närmaste streamingtjänst är det tack och hej.

Det kan då vara på sin plats att nämna Willie Nelson, en amerikansk ikon så god som någon, som blev Willie Nelson som vi känner honom först när han efter femton års mestadels frustrerade försök att framstå väluppfostrad kämpade sig till friheten att till slut och fullt ut få vara den frisinnade livsfräsare han är. Det var också då den stora publiken tog honom till sig.

Sedan har vi då Aretha.

Det kan vara värt att påminna om att hennes genombrottsalbum, 1967 års »I Never Loved a Man the Way I Love You«, där hon verkligen blev Aretha, var hennes elfte. Elfte. Lägg till att hon vid släppet ännu inte var tjugofem fyllda.

Jerry Wexler, på hennes nya skivbolagshemvist Atlantic, var skivbolagshöjdare, producent och A&R i ett. Han hade en utvecklad känsla för talanger, men visste också hur artisterna han sajnade skulle ramas in – för att sälja, förstås, men också för att få ut det mesta möjliga av deras kapacitet och personlighet. I många år hade han följt Aretha Franklin, på håll. Märkt hur denna gospeldotter på Columbia närmast värkte av en sorts oförlöst begåvning som det bara stötvis slog blixtar om då hon fick lägga lite för mycket kraft och tid på att vara en i raden av aningen opersonliga, stråkbegravda underhållare, ni vet sorten som ska behaga snarare än väcka lustar eller få lyssnaren att drabbas i själen. Han tyckte, mer eller mindre uttalat, att Columbias sätt att använda Aretha var resursslöseri.

Så när Wexler slutligen kunde sajna Franklin visste han direkt hur hon skulle presenteras. Hon skulle spelas in i Södern, återförenas med sina rötter och i ett nafs komma i fas med samtidens soulscen. Ursprungligen var tanken Stax-studion i hennes födelsestad Memphis, men Stax ville ogärna stå för kalaset varför det i stället blev närliggande och precis lika glödheta Fame-faciliteten i Muscle Shoals i Alabama. Aretha var på, åtminstone till att börja med. Sedan utbröt ett bråk där hennes make tillika manager Ted White var inblandad och Atlantic fick bara med sig två färdiga skapelser därifrån men inte vilka som helst: den elektrifierade pulshöjaren »I Never Loved a Man (The Way I Love You)« samt den ack så delikata balladen »Do Right Woman–Do Right Man« av Fame-teamet Dan Penn/Spooner Oldham. Inspelningarna fortsatte, under mindre spända former men med samma Södern-musiker, i New York där Arethas effektiva bearbetning av Otis Reddings »Respect« gjorde henne till feministikon och symbolfigur för medborgarrättsrörelsen i ett. Wexler kunde konstatera att Aretha Franklin inte bara kommit i fas med den samtida soulscenen utan plötsligt gick i bräschen för den; The Queen of Soul.

Jerry Wexler var absolut katalysatorn men det mesta pekar på att Aretha själv, smart och målmedveten som hon var, hade insett att det var dags att bli relevant på riktigt – likt gospel till soul-överbryggande idoler i stil med Sam Cooke och Ray Charles. Lyssnar du på henne, särskilt på skivorna från de första sex-sju åren på Atlantic, låter hon till viss del som en (avancerad) hybrid av Cooke och Charles. Hon har förstnämndes sötma, sexighet och naturliga flow. Hon har sistnämndes emotionella sprängkraft, nästan brännande intensitet och gränslösa musikalitet. Ändå ger den beskrivningen långt ifrån hela sanningen om hennes särdrag och färdigheter. Hon var ju mycket mer. En av de där kompletta artisterna. Den enorma rösten, låtskrivandet, jävulsk på arrangemang och piano, hon hade dramatiken, närvaron, djupet, historien, kulturen, självförtroendet, flärden, fonken, övertygelsen, truligheten samt, inte minst, mystiken. Hon släppte få inpå livet. Yppade ytterst lite om sitt innersta och sina närmaste i intervjuer. Det kan givetvis ha att göra med att hon var privat till naturen, det kan ha att göra med hennes omtumlande uppväxt som dotter till mytomspunne predikanten C.L. Franklin, det kan ha att göra med hur hon behandlades av Ted White under genombrottsåren, det kan ha att göra med andra personliga problem, den ganska komplicerade relationen till syskonen, det kan vara annat eller en kombination av alltsammans.

Men det känns framför allt inte så vidare långsökt att tro att denna slutna sida bottnar i att att hon ju säger allt om sig själv, och alla oss andra, i sina inspelningar. Där, och det oavsett om hon håller tillbaka eller wailar, finns ett mörker, en sorg, smärta och ointaglig enslighet av magnituden som kan skaka om en hel nation eller värld. Vilket hon periodvis också gjorde. Och som hon gjorde det. Det är som att allt vi alla någonsin har känt eller upplevt samlas i en enda kropp, i ett enda uttryck. 

Vi kommer givetvis aldrig få se hennes like igen.

Men all hennes fantastiska musik kommer vi de facto alltid att kunna höra. ■

 

ARETHA, EN LITEN TIDSRESA

 

Skylark, 1964

https://www.youtube.com/watch?v=Fgzmxef0Vlc

Won’t Be Long, 1964

https://www.youtube.com/watch?v=G1p92gQTQCg

(No, No) I’m Losing You, 1965

https://www.youtube.com/watch?v=23zucJBZT3E

in studio and rehearsals, 1967

https://www.youtube.com/watch?v=3diMP_MT124

Night Life, 1968

https://www.youtube.com/watch?v=2bZMIQRek8I

Respect, 1968

https://www.youtube.com/watch?v=0L4Bonnw484

I Say a Little Prayer, 1970

Don’t Play That Song, 1971

Spirit in the Dark [med Ray Charles], 1971

Precious Lord, Take My Hand [Mahalia Jacksons begravning], 1972

Amazing Grace [med James Cleveland], 1972

https://www.youtube.com/watch?v=SlTQJzZwBSY

Ain’t But the One [med Ray Charles], 1973

https://www.youtube.com/watch?v=em4EXTa4lKg

Daydreaming, 1973

Sisters are Doin’ It for Themselves [med Eurythmics], 1985

https://www.youtube.com/watch?v=VtUWs6muGzg

I Knew You Were Waiting (For Me) [med George Michael], 1986

A Rose is Still a Rose, 1998

You Make Me Feel Like) A Natural Woman, 2015




Relaterat

Bättre sent än aldrig
Fri till slut