Robyn
Foto: Michael Steinberg
Jenny Damberg träffar en artist som tagit kontroll över allt (ur Sonic #22, april 2005).
De bästa rösterna är inte de största.
På nya albumet »Robyn« sjunger Robyn bättre än hon någonsin gjort tidigare. Helt enkelt för att hon insett sina begränsningar; wailar inte, försöker inte längre fylla ut eller täcka upp. Hon gör bara precis så lite som krävs för att man ska förstå precis vad hon menar, eller känner.
»Robyn« bygger, som hon själv säger, egentligen inte på mer än »röst, beats och väl valda ljud« och är verkligen en skiva där det stora finns i de små detaljerna.
Som i singeln »Be Mine«. Ögonblicket när de sågtandade stråkarna stannar upp för den pratade scen där låtjaget ser honom med sin nya tjej, som är klädd i en sjal han en gång fått av henne. »You looked happy, and that’s great. I just miss you, that’s all«, konstaterar Robyn dämpat, och bilden fryser. När stråkarna kommer tillbaka är det för att strimla ens inre. Det är en av de snyggaste poplåtarna i år.
Över huvud taget är »Robyn« mycket mer pop än något Robyn tidigare gjort. En logisk utveckling, säger hon.
– Jag kommer ihåg när jag var liten, vilken kraft och energi det fanns i hiphop och r’n’b då. Man satt på tunnelbanan och hade gjort ett blandband och man knöt näven i fickan för man visste att ingen, ingen hade hört talas om det man lyssnade på. Den här känslan av att det var något nytt, den var så stark. Men det var länge sen. Jag har svårt att ta till mig en scen nu, det är mer känslan av kompromisslöshet jag är ute efter, och den kan jag hitta var som helst. I grime, eller konstmusiken min mamma lyssnar på, hos Prince eller när jag går på Dansens hus.
Vi träffas i ett litet konferensrum hos företaget Robyn anlitar för sin promotion, eftersom hon startat eget skivbolag får hon numera fixa sånt själv. Förra gången vi sågs var i ett annat konferensrum – betydligt större och mer exklusivt inrett – hos skivbolaget BMG som släppte »Don’t Stop the Music« hösten 2002. Då körde hon en sponsrad Toyota, pratade om den kommande USA-lanseringen och var väl så mycket en svensk superstjärna man kan, utan att vara Abba. Det räckte inte så långt.
– Jag har suttit i så många möten där jag fått höra att »du måste bli mer modig Robyn, du måste bli mer dig själv«.
Vad betyder det?
– Jag vet inte. Men det var alltid så att om jag sen gjorde något, om jag hade förslag på producenter till exempel, så var det »mm, men det kan ju inte du göra. Kanske Madonna, men hon är ett namn«. Och så slutade det med att det blev ett mischmasch av grejer.
När sedan den där planerade USA-lanseringen föll igenom, av ungefär samma storbolagsstruliga skäl som sänkt »My Truth« ett par år tidigare, lackade Robyn totalt. I samma veva fick hon The Knifes nyinspelade album »Deep Cuts« med posten.
– Jag tror att de såg till att en massa personer fick det, men det var helt perfekt. Just då letade jag efter producenter som gjorde något annorlunda, som tog det ett steg till. The Knife har ju verkligen förmågan att fånga ett tillstånd, en känsla i sin musik. Låten vi gjorde [»Who’s That Girl«] blev som starten för den här skivan.
– När jag såg hur Karin och Olof jobbade, att det var de två i en studio och att de hade kontroll över allt, när singlarna släpptes och hur omslagen skulle se ut, så kände jag att det här kan jag också. Jag bestämde mig för att starta ett eget bolag.
Konichiwa Records ska, åtminstone till en början, bara ge ut Robyns egna grejer.
Förutom »Who’s That Girl« är bolagets första albumsläpp nästan rakt igenom Robyns och Klas Åhlunds gemensamma projekt. Sju av de tio låtarna är helt eller delvis skrivna och producerade av honom.
– Jag ville inte jobba med femton olika producenter, jag ville att det skulle bli sammanhållet. Och så kom jag att tänka på Klas, hans grejer brukar alltid vara lekfulla och nonchalanta på ett skönt sätt. Vi träffades, jag gav honom en CD med låtar jag gillar, The Police, Kate Bush, Neneh Cherry och Laurie Anderson och förklarade vad jag ville göra. Och tja, vi klickade direkt. Sen flöt det bara på.
Resultatet är rolig, proffsig och hittig popmusik. Inte rakt igenom lika briljant som i »Be Mine«, men ändå. Det finns hela tiden något där som gör att man fastnar; hm:andet som bildar beatet i »Robot Boy«, droppstensfonden i supersofta »Anytime You Like«, den krispiga fraseringen i »Bum Like You«.
Små detaljer som gör allt så mycket större. ■