Mavis Staples






Lennart Persson pratar med Mavis Staples om en mörk tid i amerikansk historia. Och påminns om att orättvisorna finns kvar än i dag. (Ur Sonic #34, våren 2007.)

Förra gången jag samtalade med Mavis Staples sjöng hon en söt liten sång för mig:

 

»A turkey is a funny bird

wobble, wobble, wobble

and all he knows is just one word

gobble, gobble, gobble«

 

Det är den första låt hon kommer ihåg att hon har sjungit; hon var så där tre–fyra år gammal när hon lärde sig den. Det var strax före Thanksgiving-helgen, sist på alla kalkoners listor över favorithelger, berättade hon med ett rungande skratt.

Det lät som om kalkonlåten hade varit soundtrack åt en lycklig barndom. Och det hade den varit, intygade hon då. Men den här gången berättar hon också att hon tidigt lärde sig att hon var omgiven av människor som inte ville henne väl, som tog hennes hudfärg som förevändning för att begränsa hennes värld.

– Jag växte upp i Chicago, där förtrycket var mer »osynligt«, men jag var ju ofta på besök hos mina farföräldrar i Mississippi. Där var förtrycket väldigt tydligt.

– Första gången jag blev medveten om det var jag väl sju–åtta år gammal. Jag var ute och promenerade med min farmor när jag blev törstig och gick fram till en dricksvattenfontän för att dricka. Då stoppade hon mig och sa att jag inte kunde dricka från den fontänen, jag måste gå till en med skylten »For Colored Only«.

– När jag inte förstod varför berättade hon för mig hur det låg till i Södern. Inte så att hon gav mig alla detaljer om hur segregationen såg ut och fungerade, men hon berättade tillräckligt mycket för att jag skulle förstå att där gällde olika regler för svarta och vita människor. Att det var två helt olika världar.

– Jag minns också från mina första besök i Mississippi att jag var förvånad över att barnen som jag lekte med inte fick gå i samma skola som de vita barnen.

 

Inte förrän 1954, för bara lite mer än femtio år sedan, beslöt USA:s högsta domstol att Söderns myndigheter måste upphäva de lagar som tillät dem att driva segregerade skolor. Motståndet skulle bli hårt och hätskt.

 

– Den där gången med min farmor var jag för liten för att förstå vidden av det jag varit med om, men i takt med att jag blev äldre tänkte jag mycket på det. Och inom mig växte en stark känsla av att ett sådant system var fruktansvärt fel.

Den insikten har sedan dess präglat mycket av den musik hon gjort själv och med sin familj, i den legendariska gospelgruppen The Staple Singers, verksam sedan tidigt femtiotal. l slutet av 1952 eller tidigt året därpå gjorde familjen sina första inspelningar – Pops Staples pressade själv upp femhundra exemplar av en 78-varvare med »These Are They« och »Faith and Grace«, som familjen sedan sålde på sina konserter. På skivetiketten satte han Royal Records, det lät fint nog. Några månader senare, när han sålt alla sina stenkakor, fick han kontakt med ett riktigt skivbolag. United Records i hemstaden Chicago spelade in nio spår med gruppen, två av dem gavs ut på skiva.

– Det var en av systrarna i gospeltrion The Gaye Sisters som rekommenderade oss. Jag kommer bara ihåg att vi gick ner i en källare och sjöng. Jag var tolv år gammal.

När hon var åtta hade hon gjort sitt första offentliga framträdande. Det var fastern Katie som hade bjudit in Pops och systrarna Mavis och Cleotha till sin kyrka. De hade fått nya klänningar och tog spårvagnen dit.

Flickorna sjöng »If I Could Hear My Mother Pray« så bra att de fick göra det tre gånger. »Det var den enda gospelsång vi kunde.« Mavis var så liten att hon fick stå på en stol. Kollekten de fick ta med sig hem var på sju dollar.

Några år senare fick gruppen kontrakt med Vee-Jay Records i Chicago. Och Mavis, som funnit sig till rätta som en djupt intensiv och innehållsrik altstämma, gjorde omedelbart inspelningar som »Uncloudy Day« och »Pray On« till bästsäljande gospelklassiker.

– Anledningen till att jag blev gruppens solosångare var att min bror Pervis kom i målbrottet, hans röst blev jättegrov över en natt. Min röst var också grov, men jag kunde av någon anledning även nå de höga tonerna, så jag fick ta över som solist. Först blev jag olycklig och grät, för jag tyckte att min barytonstämma var den vackraste av alla.

Pops kunde sluta sitt jobb på järnverket och gruppens karriär var i full sving. »Uncloudy Day«, gruppens andra singel för Vee-Jay, blev så mycket hit en gospelinspelning kunde bli.

– Den sålde som en r’n’b-hit, som rock’n’roll. Och den gav oss möjlighet att börja turnera. När radiopratarna berättade att det var en femtonårig tjej som sjöng på plattan så trodde inte folk att det var sant. De trodde att det var antingen en man eller en stor fet kvinna som sjöng så grovt…

Den distinkta rösten har sedan, även om den djupnat ytterligare med åren, gjort Mavis Staples till en gospel- och soulsångerska som bara Aretha Franklin kan mäta sig med. Få av de hundratals inspelningar hon medverkat på genom åren är annat än magnifika i sitt välavvägda, aldrig övertydliga känslobudskap. Det är alltid stor soul-dramatik, men budskapen förs fram med små och subtila medel. Hon låter ofta så laddad med känslor att hennes flämtande andning och hennes sätt att ivrigt och passionerat bita av vissa fraser blir lika viktiga som rösten i sig. Det är en röst på miljonen.

 

Nu har hon tillsammans med Ry Cooder gjort sin kanske bästa platta någonsin, »We’ll Never Turn Back«.

– Om det är den bästa får andra avgöra, men för mig känns den åtminstone som den viktigaste jag har gjort. Och jag är lika stolt över den som jag är över »The Voice«, som jag gjorde med Prince.

Vi går så klart genast bort oss i en diskussion om den plattan, som gavs ut 1993 och lätt kvalar in på min topp 3-lista över hennes bästa musik. Hon rundar av med att ge mig en nyckel till albumet:

– Prince var suverän att jobba med. Men han var så blyg! Vi jobbade tillsammans med fyra låtar, resten av låtarna gjorde han färdiga innan jag kom till studion för att sjunga. Han vågade knappt prata med mig, så jag började skicka brev till honom, om mig själv och hela mitt liv. Och texterna till de åtta låtar han skrev för albumet är baserade på mina brev. I var och en av dem känner jag igen saker från mina brev. Han var verkligen en riktig prins!

Att göra en platta med Cooder var något hon inte heller kunde motstå. Och det visar sig att han var lika angelägen om att få göra en med syster Staples.

– Andy Kaulkin, skivbolagets boss, hade varit på Ry hur länge som helst om att han skulle producera bolagets olika artister, men Ry hade envist tackat nej till alla förfrågningar. När Andy tog upp mitt namn svarade han ja utan att tänka en sekund. Det gör mig lite stolt.

Cooder hade träffat familjen Staples redan på åttiotalet, då han producerade en handfull inspelningar med den nu avlidne Pops. Det första han gjorde när han och Mavis strålade samman förra sommaren var att be henne plocka fram en av Pops gamla förstärkare.

– Min bror, som bor i Pops gamla hus, kom över med en och Ry var som ett litet barn på julafton. Och när han spelade kändes det som om Pops hade kommit tillbaka.

Och stora saker händer i mötet mellan Cooders gitarr och Mavis röst, inte minst i den avslutande hymnen »Jesus is on the Main Line«. Den som inte träffas av kraften i den bör omedelbart söka psykiatrisk hjälp.

– Ja, där förlorade jag mig själv i djup, djup känsla. Och förflyttades fyrtio år tillbaka i tiden. Den låten var en av doktor Kings favoriter.

 

Martin Luther King tillbringade femtiotalets sista nyårsafton i en demonstrationsmarsch i Richmond, Virginia. Myndigheterna i Virginia hade beslutat sig för att stänga alla skolor i ett av sina distrikt. Beslutet var en protest mot att en nationell domstol beordrat staten Virginia att integrera sina skolor. Kings aktion nonchalerades av såväl Vita huset som amerikanska massmedier.

 

Albumtemat för »We’ll Never Turn Back« är medborgarrättskampen på sextiotalet, med låtarna man sjöng under »sit-ins« och andra demonstrationer, kopplat med nyskrivna låtar som relaterar till samma kamp.

– Andy hade läst senator John Lewis bok »Walking With the Wind«, som beskriver Lewis kamp för integration och jämlikhet under sextiotalet. Han insåg att det fanns ett stort värde i en skiva med samma tema. Och ville att jag skulle göra den. Jag tvekade inte ett ögonblick.

– Man ska nämligen inte göra misstaget att tro att kampen är nerlagd eller onödig, den är tvärtom ständigt pågående. Och det är viktigt att berätta om den; speciellt som den här typen av »svart« historia inte finns med i de historieböcker som man använder i amerikanska skolor.

 

Kampen för integrerade skolor i Södern väckte liv i den slumrande rasistiska organisationen Ku Klux Klan. Under slutet av femtio- och början av sextiotalet utförde klanmedlemmar hundratals våldsdåd mot och mord på svarta människor. Dåden nonchalerades av Söderns rättsväsende.

 

När Mavis kommit upp i tonåren passerade hon under en turné farföräldrarnas del av Mississippi. Hon behövde tvätta kläder och gick till närmsta tvättomat. Den var full av kvinnor som tvättade och hon gick vidare till nästa, där det bara var två kvinnor som tvättade. Två vita kvinnor.

– Men jag hade glömt vad min farmor berättat för mig, så jag steg naivt in och började tvätta. Ryktet spred sig som en löpeld genom stan och snart var stället fyllt med svarta kvinnor som tvättade! Polisen ryckte ut, men kunde inte hantera detta gäng av glada svarta kvinnor med famnarna fulla av tvätt. Batongerna stannade i hölstren, den gången.

– Min farfar brukade stolt berätta för alla som ville höra på om hur jag, fjorton år gammal, integrerade en tvättomat i Mississippi…

 

King, som noga studerat Gandhis teorier om ickevåldsprotester, var övertygad om att den sortens protester kunde skapa förändringar inte bara av de rasistiska lagarna utan även i rasisternas hjärtan. Man bröt demonstrativt mot lagarna, men protesten började med ett vänligt »I’d like a cup of coffee, please«.

 

– Doktor King var fantastisk. Han inspirerade oss enormt. Han fick oss att se det absurda i de där skyltarna vid fontänerna och på busstationerna, det galna i att vi inte fick bo på samma hotell som de vita när vi var ute på turné.

 

Den 1 februari 1960 satte sig de svarta studenterna Ezell Blair Jr, Franklin McCain, Joseph McNeil och David Richmond på platser avsedda »enbart för vita« i en lunch-restaurang i Greensboro, North Carolina. På en fråga om hur länge de hade planerat sin protest svarade de unisont: »Hela våra liv!«

 

Sången »Keep Your Eyes on the Prize«, med på albumet, sjöngs flitigt under de demonstrationer som skulle svepa över Södern.

– Den var en av de viktigaste sångerna, den uppmuntrade oss »to keep on keepin’ on«; om vi inte ger oss kommer vi att nå målet. »We Shall Not Be Moved« sjöngs naturligtvis när poliserna försökte bära bort oss under våra »sit-ins«. Jag älskar textraden som säger »vi är som ett träd nära vatten, vi går inte att rubba«. Så kändes det.

 

Några veckor efter Greensboro-demonstrationen hade tusentals svarta studenter genomfört hundratals liknande »sit-ins« och bojkotter av segregerade affärer över hela Södern. I norr hade svarta och vita studenter tillsammans genomfört »sit-ins« på olika Woolworths-varuhus för att protestera mot affärskedjans motstånd mot att integrera sina lunchrestauranger i Södern. Mot slutet av sextiotalet hade mer än sjuttiotusen människor i hundrafemtio amerikanska städer deltagit i olika »sit-ins«, nästan fyratusen av dem hade arresterats. I maj 1961 inledde aktivisten James Farmer så kallade freedom rides, som innebar att grupper av svarta och vita reste med lokalbussar genom Södern, för att driva på utvecklingen. Bara genom att orsaka kaos kunde man väcka massmedierna, och Vita Huset. Vita rasister välte och satte eld på bussarna. Aktivisterna slängdes i fängelse.

 

– Men det var en rörelse som inte gick att stoppa. Inte med våld, inte med sjuka lagar. Och den svarta befolkningen var trött på att förändringen gick så långsamt, att myndigheterna bara serverade halvmesyrer till lösningar. Det är det »99 and 1⁄2« på plattan handlar om; att vi inte ska nöja oss med något som nästan är bra. Vi måste hela tiden sträva efter de hundra procenten.

 

Hundratals aktivister spärrades vid ett tillfälle in i Parchman-fängelset efter att den militant segregationsivrande Mississippi-guvernören Ross Barrett träffat en hemlig överenskommelse med justitieministern Robert Kennedy. Så mycket för det helhjärtade federala stödet i kampen mot segregeringen. Samme guvernör ställde sig sedan själv i vägen för den tjugoåttaårige, före detta arméflygaren James Meredith när han med stöd av lagen försökte skriva in sig vid staten Mississippis helvita universitetet.

 

En av The Staple Singers klassiker från sextiotalet är »Why (Am I Treated So Bad)«, en lika värdig som svidande vidräkning med hur svarta människor behandlades vi den tiden.

– Jag minns att Pops skrev färdigt den efter att på TV ha sett hur vita polismän hindrade svarta småflickor från att stiga på de skolbussar de hade laglig rätt att åka med. Han hade skrivit på den under flera år. Han blev arg och bedrövad när han såg hur vita människor spottade på och kastade stenar på svarta barn som var på väg in i en skola som med arméns hjälp skulle integreras.

 

Våldet mot svarta var som värst i Birmingham, Alabama. Polisen där gav vid ett tillfälle Ku Klux Klan fri lejd att under femton minuter misshandla freedom riders«. FBI kände till överenskommelsen, men gjorde inget för att stoppa våldet. Senare sanktionerade även polisen i staden Montgomery ett liknande våldsdåd. Vita rasister som var vittnen till överfallet lyfte upp sina barn för att de bättre skulle kunna se.

 

– Pops låt uttryckte all den förtvivlan vi kände över alla de vidrigheter man såg på TV eller själv mötte. Jag funderade på att ha med låten på min platta, men beslöt mig till sist för att välja bort alla Staples-låtar. Jag ville sjunga sånger som jag inte hade spelat in tidigare.

 

FBI-chefen J Edgar Hoover hade tidigt bestämt sig för att doktor King och hela medborgarrättsrörelsen var ett redskap för den internationella kommunistiska komplotten. En stor del av de tusen heltidsagenter som han hade avdelat för »politiska säkerhetsfrågor« ägnade sig i början av sextiotalet åt att hålla koll på King och hans kamp. Vid samma tid var ynka tolv agenter sysselsatta med att bevaka vad den amerikanska maffian sysslade med. President John F Kennedy lät honom hållas.

 

– Jag ville inte göra någon nostalgisk skiva, jag ville göra en skiva som bränns. Jag ville göra en skiva som också bär fram den all förnedring jag upplevde för fyrtio år sedan. Vi turnerade ju ständigt genom Södern, i Pops gamla Cadillac. Och han hade förberett oss noga på vad vi skulle möta, men det var ännu värre i verkligheten, tro mig.

– Jag minns med knivskarp tydlighet den där natten 1964 då vi själva slogs i handbojor och förnedrades av vita poliser. Vi körde in på en bensinstation i Memphis och när vi hade tankat bad jag mannen som hade den att tvätta av vindrutan, som man ju gör. Det störde honom så mycket att han började svära åt mig och kalla mig olika obscena saker. Det var fruktansvärt obehagligt.

– Pops hörde det och gick efter honom in på kontoret. Vi såg genom fönstret hur mannen gapade och skrek och hytte med näven åt Pops. I nästa stund rann Pops tålamod över och vi såg hur han golvade den där förfärlige mannen med en rak höger. Han blev rasande och min bror fick gå in där för att hjälpa Pops. Sen kastade de sig in i bilen och så åt mig att köra därifrån så fort jag bara kunde. Mannen hade försökt få fram sin pistol.

– Snart hade vi tre polisbilar med tjutande sirener och blinkande ljus efter oss. Pops sa åt mig att försöka komma över statsgränsen till Arkansas, men de stoppade oss och plötsligt var vi omringade av poliser med dragna pistoler och ilskna hundar. De satte handbojor på oss och tryckte in oss i sina bilar. När jag såg en av poliserna ta vår bil och åka tillbaka mot Memphis var jag övertygad om att de skulle ta ut oss i skogen och avrätta oss.

– Men de tog oss till en polisstation och låste in oss. Jag minns fortfarande minen på den äldre svarte man som sopade golvet i häktet, när han såg oss. Han visste ju vilka vi var. Sedan tog det Pops en hel timme för att övertyga polischefen om vad som verkligen hade hänt. Och vi fick gå. På skakiga ben.

 

I början av maj 1963 samlades sextusen skolungdomar i en Birmingham-demonstration mot skolsegregeringen. Närmare tusen av dem, en del så unga som sex år, spärrades in i överfulla fängelseceller. Nästa dag slöt nya ungdomar upp för en demonstration och eftersom polischefen visste att han redan fyllt sina fängelser till bristningsgränsen möttes demonstranterna av rå poliskraft, starka vattenkanoner och uppretade attackhundar. Under de följande två månaderna ägde sjuhundrafemtioåtta medborgarrättsdemonstrationer rum runt om i landet och president Kennedy kände sig tvingad att tydligt ta ställning. Han presenterade ett lagförslag som skulle garantera alla amerikanska medborgare rätten att bli serverade på offentliga inrättningar och gav justitiedepartementet möjlighet att stämma skolor som vägrade avskaffa segregeringen.

 

Mavis är noga med att påpeka att hon och familjen sällan eller aldrig upplevde någon rasism i musikerkretsar. Hon relaterar som ett exempel till ett tidigt möte med Elvis Presley:

– Det har sagts att Elvis skulle ha varit rasist, men det har jag väldigt svårt att tro. Vi spelade i Memphis på femtiotalet, tillsammans med andra gospelartister. I en paus pekade David Ruffin, som då sjöng i The Dixie Nightingales, ut tre killar i svarta läderjackor och svarta jeans, som stod lite blygt längs ena väggen. Det var Elvis Presley, och hans kompisar. De hade kommit dit på motorcyklar, men var snälla som lamm.

– Efteråt kom de fram till Pops och Elvis berättade att han älskade vår »Uncloudy Day«. Och så sa han, på tal om det här med Pops distinkta gitarrvibrato, att »you sure play some nervous guitar, man«…

 

Den 28 augusti 1963 samlades en kvarts miljon svarta och vita demonstranter vid Lincolnmonumentet i Washington. Samtliga tre nationella TV-kanaler sände direkt när doktor King höll sitt legendariska »I have a dream«-tal. Opinionen hade så sakteliga börjat svänga. Men några veckor efter doktor Kings tal i Washington dödas fyra flickor i Birmingham när en bomb exploderade i just det ögonblick de gick in i sin kyrka för att medverka i en söndagsskoleklass. Ytterligare tjugosex personer skadades av bomben.

Misstankar riktades omedelbart mot statens guvernör, George Wallace, som en vecka tidigare sagt till New York Times att vad som krävdes för att stoppa integrationen i Alabama var »några förstklassiga begravningar«. Ett vittne till händelsen pekade ut Ku Klux Klan-medlemmen Robert Chambliss som den som hade planterat bomben, men han dömdes enbart för innehav av den använda dynamiten. Först 1977 lyckades den unge åklagaren Bill Baxley få Chambliss dömd for attentatet. När Ku Klux Klan i samma veva kallade Baxley för »hedersnigger« och utfärdade en dödsdom svarade han med ett kort »Kiss my ass!«

 

– I vår värld, musikens värld, har vi aldrig stött på någon rasism. Musiker brukar vara fredliga, kärleksfulla människor. Jag har aldrig mött någon vit musiker som på något sätt visat upp rasistiska tendenser. Tvärtom har vi gjort våra bästa inspelningar någonsin med vita musiker.

Hon tänker så klart på den rad av klassiker som gruppen spelade in Muscle Shoals-studion i Alabama och som gavs ut av skivbolaget Stax i början av sjuttiotalet. Så här berättade hon om det under vårt första samtal:

– Vad som gjorde våra inspelningar där så speciella, så »in the pocket«, var att allt gjordes på studiogolvet, tillsammans. Jag sjöng med musikerna, de följde mig. Nu för tiden sjunger man till en färdig bakgrund och det finns ingenstans för rösten att ta vägen, allt går som på räls. Vi gjorde musik tillsammans, i stunden, i känslans mitt. Om du lyssnar på till exempel »I’ll Take You There« så hör du att det bara finns en enda riktig vers, allt annat jag gör är improviserat i studion, medan vi spelade in. Jag sporrade musikerna, de sporrade mig. Det är klart att sådant blir mer levande, att det svänger mer.

I dag är hon fortfarande väldigt glad för upplevelserna i Muscle Shoals.

– Det fanns inte ett ont ben i kroppen på de där killarna. De var helt vanliga familjefäder som inte ville jobba på kvällar och nätter. De vägrade jobba en enda minut över de bestämda tiderna. De bröt mitt i tagningarna, bara för att gå hem till sina familjer. Jag bönade och bad, men de sa bara »vi tar det i morgon, Mavis«. Och det fanns absolut ingenting att göra i den där hålan. Så vi åt middag, oftast »catfish« och spagetti, sedan tillbringade vi kvällarna på ett trist motell med att sjunga. Men så var vi också alltid väldigt förberedda nästa morgon när vi kom till studion…

Sommaren 1964 undersökte två vita och en svart aktivist en påstådd mordbrand i en svart landsortskyrka. Den lokale polischefen grep de tre och lämnade sedan över dem till ortens Ku Klux Klan-avdelning. De två vita männen sköts snabbt ihjäl. Den svarte aktivisten James Chaney sköts med tre kulor utan att dödas och slogs sedan med kedjor tills alla ben i hans kropp var krossade.

 

Ett av de allra starkaste spåren på albumet är »In the Mississippi River«, som med förkrossande saklighet berättar om hur man plockar upp liken efter unga svarta män ur flodens grumliga vatten.

– Den skrevs av Marshall Jones i The Freedom Singers, som är med på min platta, redan i anslutning till morden på de tre aktivisterna. Man draggade floden efter deras kroppar och hittade en massa andra kroppar i stället. Sargade, misshandlade kroppar efter unga svarta män ingen ens brytt sig om att leta efter…

 

I mitten av sextiotalet levde nästan nittio procent av Mississippis svarta befolkning fortfarande i djupaste fattigdom. I de stora städernas getton var situationen nästan ännu värre. Och bara fem dagar efter att president Lyndon Johnsons uttalat sitt stöd för King i ett nationellt TV-tal brann Watts-gettot i Los Angeles. Sex dagar senare hade trettiofyra personer dödats, nästan niohundra hade skadats och mer än fyratusen arresterats. Under de följande tre åren skulle hundratals liknande upplopp äga rum i getton runt om i landet. De flesta utlöstes av polisbrutalitet.

 

– Min största förhoppning med det här albumet är att det ska sätta fart på folk, sätta fart på deras tankar och känslor, så att de för budskapet vidare. Vi måste enas. Vi måste förenas, inte splittras av ett våld som är meningslöst, som river ner det vi hittills har uppnått. Våldet kräver inga tankar, det är bara sprunget ur vanmakt.

 

Martin Luther King promenerade genom ett nedbränt Watts precis efter upploppet. Ett gäng tonåringar sprang fram till honom och skrek »Vi vann!«, vilket fick honom att fråga dem hur dödsfall, meningslös skadegörelse och det faktum att man hade lyckats rasera stödet från vita människor kunde kallas seger. En av ungdomarna svarade honom: »Vi vann därför att vi fick dem att se oss.« Scenen för Malcolm X, Eldridge Cleaver och Stokely Carmichael var lagd. Så också grunden for Black Power-rörelsen.

 

– Och ilskan bland svarta har bara växt, ofta med all rätt. Fattigdomen är vidrig i dag, förtrycket ständigt närvarande. För vissa grupper är det värre i dag än under sextiotalet.

Mavis reagerade starkt på hur Bush-administrationen hanterade de svartas situation efter orkanen Katrinas härjningar i New Orleans-området. På plattan knyter hon fler gånger an till den ilska hon kände och fortfarande känner.

– Tusentals förtvivlade, hungriga, törstiga, svarta människor i en fotbollsarena. Svarta kroppar flöt omkring i vattnet. Ingen hjälpte dem. Och jag fick en flashback till den där gången vi marscherade över bron mellan Selma och Montgomery och det flöt så mycket blod att händelsen kallades »The Bloody Sunday«. Det jag såg av vad som hände i New Orleans fick mig att förstå att kampen långt ifrån är över. Det är verkligen ingen slump att det är de svarta delarna av staden som fortfarande ligger i spillror.                

Den 4 april 1968 sköts Martin Luther King ihjäl i Memphis av en vit man. King var i staden för att stödja strejkande renhållningsarbetare. Den bittra reaktionen lät inte vänta på sig: i Washingtons getton startades sjuhundra mordbränder, på Chicagos västsida drog hundratals svarta skolbarn i gång ett våldsamt, förtvivlat upplopp efter en minnesgudstjänst for King. Ickevåldets principer tycktes plötsligt avlägsna; veckan efter Kings död svepte en orgie av våld genom hundratrettio amerikanska städer.

– Våldet var förfärligt, ett bakslag, det kan jag aldrig försvara. Men det sprang ur en förtvivlan vi fortfarande lever med. Jag kan förstå det. Ändå är jag djupt övertygad om detta: Målet är rättvisa. Medlet är alltid kärleken, inte våldet.

– Och du får inte glömma att det trots allt har hänt en massa sedan sextiotalet. Plötsligt har vi en svart man som möjlig presidentkandidat! Och hans motståndare är en kvinna! Kampen går vidare.

– Vi kommer aldrig att ta ett endaste steg tillbaka. ■

 

ATT LYSSNA PÅ

 

The Staple Singers

The Ultimate Staple Singers: A Family Affair 19551984

Kent, 2004

Att sammanfatta The Staple Singers tre decennier långa, väldigt innehållsrika skivkarriär med fyrtiofyra spår är ingen lätt match, men den här dubbel-CD:n gör jobbet bättre än något annat försök. Här finns de allra mest omistliga inspelningarna. Att en av mina favoriter från Vee-Jay-tiden, »Don’t Drive Me Away«, har utelämnats kompenseras av att man tagit med den fantastiska Curtom-singeln »New Orleans« från 1976.

 

Mavis Staples

Mavis Staples/Only for the Lonely

Stax, 1969/1970

De två soloalbum Mavis gjorde för Volt/Stax i skarven mellan sextio- och sjuttiotal, som gav henne en chans att sjunga material som inte var religiöst, på en CD. Så kattlikt kelig, så oblygt pilsk som hon är i versionen av Brook Bentons »Endlessly« har ni aldrig hört henne. Bristen på riktigt vasst originalmaterial är uppenbar – de här plattorna var snabba affärer, gjorda-vid-sidan-om – men kompenseras just av att Mavis tillåts vara så öppet sensuell i sitt utspel.

 

Mavis Staples

The Voice

Paisley Park, 1993

Ett stycke fantastisk nu-soul från 1993. Bra låtar, fantastisk glöd i sången, en inramning som undviker tidens värsta produktionsmässiga fallgropar. Albumet är tyvärr utgånget, men lätt att hitta billigt på nätet.

 

Diverse artister

Change is Gonna Come

Kent, 2007

Med undertiteln »The Voice of Black America 1963–1973« är den här nyutkomna samlingen i princip ett soundtrack till Mavis berättelse om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. The Staple Singers svidande »When Will We Be Paid« från 1969 är en av många höjdpunkter tillsammans med The Drifters »Only in America«, Patrice Holloways »Stay With Your Kind«, Homer Banks outgivna demo av »The Ghetto«, George Perkins Doktor King-hyllning »Cryin’ in the Street«, JP Robinsons »George Jackson«, Swamp Doggs »I Was Born Blue« och Parliaments »Oh Lord, Why Lord«.




Relaterat

Bättre sent än aldrig
Klassiska slyngelvrål
Fri till slut