ARKIVRECENSION Gram Parsons: Sacred Hearts & Fallen Angels – The Gram Parsons Anthology




9
av 10
  • Artist
  • Gram Parsons
  • Album
  • Sacred Hearts & Fallen Angels
  • Bolag
  • Rhino/Warner


Pierre Hellqvist slås till backen av en ambitiös retrospektiv över Gram Parsons alltför korta karriär. (Ur Sonic #3, juni 2001.)

Året är 1971 och datumet den 28 augusti. Det är sen eftermiddag i Keith Richards extravaganta kåk Nellcôte i syd-Frankrike och snart ska en befriande kvällssvalka lägga sig efter ännu en varm, dåsig dag. I ett av de många och stora rummen befinner sig producenten Jimmy Miller och inhyrda sessionmusiker som Bobby Keys, Nicky Hopkins och Jim Price. Samtliga på plats för att här i huset spela in det Rolling Stones-album som så småningom får titeln »Exile On Main St.«. Där hänger också en massa andra typer: ljudtekniker, polare, flickvänner, langare och annat löst folk.

En bit bort, i ett angränsande rum, sitter två killar med mörka, rufsiga kalufser och inte speciellt solbrända kroppar och sjunger countrylåtar. Keith Richards är barbröstad och orakad, Gram Parsons har solglasögon, shorts och vit t-shirt.

I en fåtölj strax intill halvligger Keiths flickvän Anita Pallenberg i en kort blus, trosor och högklackat.

Keith tar upp en gitarr och sjunger: »She’s a devil in disguise… telling dirty lies… what’s the next line, then?«

Gram: »Hell if I know, man. Like I wrote that piece of shit. Are you hungry? Let’s get some more of that killer shrimp.«

Keith: »Sure, why not? Hey, Anita, dahlin; why don’t you run down to the market for us? Here’s a fiver.«

Gram: »My oh my, you are one fine lady, Miss Anita. I sho would appreciate it if you could get some beer, too, ma’am, if you could find it in your beautiful heart to do so.«

Anita lämnar rummet och muttrar »fucking assholes« för sig själv.

Gram: »Ah, that ol’ Southern charm. It works everytime! She sho do have some pretty eyes, tho. I could write a song about those eyes.«

Keith: »Mind yeself, mate, and pass that joint over here!«

Gram: »Sure, man, be cool, be cool! Let’s see that guitar!«

Gram rycker åt sig gitarren och försöker stämma den rätt.

Gram: »Anita‚ Aneeeta… I neeed ya… to buy some beer and bring it here… Aw fuck it. Hey man, you ever hear that George Jones song ’White Lighting’? We should cover that one when we record our album, man! George Jones: the king of broken hearts…«

Ja, det blev ju aldrig någon skiva med Gram och Keith.

Och det säger en del om Gram Parsons och hans öde. Han var ofta med rätt människor, inte sällan vid rätt tidpunkt, men trots lysande resultat eller lovande intentioner kom aldrig det där karriärlyftet han så ofta förutspåddes uppnå.

Han var något så ovanligt som en stjärna utan nämnvärda kommersiella framgångar. För en stjärna var han och som en stjärna levde han.

Och nog för att Gram Parsons nästan uteslutande fantastiska musik förtjänade att nå ut på ett helt annat sätt än den gjorde men allra mest kan man klandra honom själv för att det gick som det gick. Allt låg upplagt för Gram men mer än något annat valde han sådant som bara ledde ner i förvirring och fördärv.

Men innan det eskalerade rakt åt helvete, med kulmen den där natten på The Joshua Tree Inn 17–18 september 1973 då han stoppade i sig förödande mängder knark och dog en riktigt sunkig död, hann han i olika konstellationer eller solo vara delaktig i sex studioalbum. Vars sound, attityd och låtar i dag utgör fundamentet för vad som kallas alternativcountry. Inte illa av en rikemansunge som i hela sitt vuxna liv hade en fet fond att plocka pengar från. Det var inte så att han var tvungen att sjunga ihop till brödfödan.

Men pengar innebär inte automatisk lycka.

Hans familjebakgrund i Georgia och Florida var fylld av tragedier. Pappan tog sitt liv dagen före julafton när Gram bara var tolv, och senare drack hans mor sig till döds – efter att hon blivit osams med sina syskon om pengar och kommit på sin nya karl vänstrandes med deras barnflicka.

Den välartade Elvis-fanatikern till son hade en hundvalps bedjande ögon och en sorgsen sångröst, och denna kombination garanterade viss framgång hos det motsatta könet. Vidare tog det honom allt högre upp i den popmusikaliska hierarkin.

Med sitt första riktiga band The Shilos sjöng Gram Parsons inte speciellt originella folksånger. Han ville att det skulle låta som Dylan men i slutändan lät det mest som en blek Kingston Trio-kopia. Först med nästa konstellation, The International Submarine Band, började det hända saker.

Med bas i Bronx i New York, dit Gram flyttade efter att ha pluggat på Harvard, hade de en ambition att förena Merle Haggards och Buck Owens då glödheta Bakersfield-country med modern soulmusik à la Wilson Pickett och Otis Redding.

Innan gruppens debutplatta spelades in 1967 upplöstes emellertid den ursprungliga sättningen. För att ro inspelningen i hamn fick Gram samla ihop diverse vänner och producenten Lee Hazlewood kallade in ett gäng studioproffs, däribland Glen Campbell.

»Safe at Home« är kanske inte ett fulländat mästerverk men dess väl avvägda blandning av countryklassiker (Johnny Cash, Bobby Bare och Merle Haggard) och egna låtar slog an tonen för hans framtida äventyr.

Det är här Rhinos antologi »Sacred Hearts & Fallen Angels« tar sin början.

Titeln är hämtad från det bildspråk som Gram så flitigt skulle komma att använda genom åren. Det här med att utmåla och mytologisera sig själv som en på förhand dömd, för evigt förlorad och fallen ängel. Något han mutade in redan i International Submarine Band-låten »Luxury Liner«. Till ett komp som virvlar fram likt en långtradare på vidsträckta vägar sjunger Gram: »I’ve been a long lost soul for a long long time.«

»Safe at Home« floppade, mycket för att det inte fanns något band som kunde göra promotion för den. Gram Parsons behövde emellertid inte gå och gräma sig så länge. Efter att ha träffat Chris Hillman på en bank fick han erbjudande om att gå med i självaste The Byrds. Bandet trodde att de lejde en pianist men fick, som sångaren Roger McGuinn så galant uttryckte saken, »George Jones in a Nudie suit«.

Byrds var vid den här tidpunkten mätta popstjärnor. De hade varit innovatörer inom folkrock och psykedelia, och just gjort ett nyskapande men inte så storsäljande album, »The Notorious Byrd Brothers«, med sinnesvidgande countrypsykedelia. Men längs med vägen hade de tappat viktiga medlemmar som Gene Clark och David Crosby, och var nu lite villrådiga och visste inte vad de härnäst skulle hitta på.

Innan de hunnit tänka klart hade den där oblyge killen från södern tagit över fullständigt. Samarbetet resulterade i albumet »Sweetheart of the Rodeo« 1968. Än en gång agerade Byrds dörröppnare – nu för den våg av countryrock som något år senare skulle välla ut från Kalifornien. »Sweetheart of the Rodeo« domineras kraftigt av Gram Parsons låtar och val av covers, och fick ett rätt ljummet mottagande. Först efter Grams död och med distans till hans livsgärning har skivan omvärderats.

På den slutgiltiga versionen valde man dock att plocka bort Grams leadsång på flera låtar. Av kontraktsskäl, löd den officiella förklaringen. Även om man kan ana att skivbolaget ville tona ned den redan överväldigande countryprägeln genom att addera Roger McGuinns mindre stötande folksångarstämma.

När man lyssnar på låtarna Gram spelade in med Byrds, som här återges med hans röst, framstår det rätt tydligt varför skivan ansågs så stötande när den kom. Det är mer ren country än countryrock.

Vid en tidpunkt då folk ville ta syra, springa barfota och bränna den amerikanska flaggan var det inte precis hippt i rockkretsar att sjunga jordnära låtar av den allra mest konservativa av countrysångare, Merle Haggard. Eller djupt religiösa sånger av ett par andra benhårda bakåtsträvare, bröderna Louvin.

Varför det inte sågs som en överraskning att skivan, i likhet med »Safe at Home«, sålde dåligt och blev Byrds dittills största kommersiella fiasko.

Men »Sweetheart of the Rodeo« är fenomenal, det första fulländade verk Gram var med om att göra. Mest betagande är den uppslitande längtansfulla pastoralen »Hickory Wind«, där barndomens oskuld önskas åter i en svit vidunderligt vackra formuleringar.

När Byrds senare skulle åka på turné till Sydafrika tackade han nej. I protest mot apartheid, uppgavs det, men de som kände honom trodde det mer berodde på att han ville hänga med Rolling Stones, som han lärt känna. I Roger McGuinns ögon betydde Gram bara trubbel och han var inte välkommen tillbaka.

I stället satte Gram ihop ett nytt band, The Flying Burrito Brothers, med ett gäng likasinnade själar: Chris Hillman, som nu hade hoppat av Byrds och gått över från bas till gitarr, basisten Chris Etheridge, som var med på »Safe at Home«, och gitarristen Sneaky Pete Kleinow, vars fuzzade pedal steel skulle komma att karaktärisera gruppens sound. Senare anslöt sig även Byrds gamle trummis Michael Clarke.

Med Flying Burrito Brothers kan man säga att Gram fullföljde sin ambition att göra »white spiritual music«; i det här fallet traditionell country upphottad med drivet i rock’n’roll och innerligheten i soulmusik.

För att göra det än mer spektakulärt tog han med manskapet till sin favoritskräddare, Nudie Cohn, som specialsytt färgsprakande kostymer åt diverse countrystjärnor. Den mest iögonfallande dräkten tog förstås Gram själv hand om: på jackan cannabisblad och blommor, på kavajslaget nakna flickor och på ryggen ett kors från vilket det regnade glitter och paljetter. På byxorna klättrade blommor och växter längs med benen.

Ingen skulle kunna missa The Flying Burrito Brothers.

Mycket riktigt fick de snabbt ett skapligt stort följe av fans i Los Angeles-trakten. Även om inte första fullängdaren »The Gilded Palace of Sin« sålde i jätteupplagor emottogs den överlag bra och prisades av självaste Bob Dylan. Plötsligt låg det lite mer rätt i tiden att göra den här sortens musik; Dylan släppte i samma veva »Nashville Skyline« och hans kompband The Band grävde djupt i den amerikanska musiktraditionen.

Förutom övertygande covers på soulballader som James Carrs »Dark End of the Street« och Aretha Franklins »Do Right Woman« höjer sig ett gäng egna låtar över mängden: »Christine’s Tune (Devil in Disguise)«, »Sin City«, »Juanita« och »Wheels«, vilka samtliga är med på den här samlingen. Liksom albumets kärnpunkt, de båda tramsigt betitlade »Hot Burrito #1« och »Hot Burrito #2«.

I dessa två låtar, som skrevs till hans flickvän Nancy, gör Gram sin mest passionerade sånginsats någonsin. »Hot Burrito #1« levereras med ryslig närvaro och odraperad sårbarhet: »I’m your toy, I’m your old boy/but I don’t want no one but you to love me.«

Senare samma år drog han upp storslagna planer för ett bröllop med Nancy men drog sig ur i sista sekunden. Och det var här någonstans som det sakta men säkert började gå utför med honom.

Till singeln »Train Song« anlitade han r’n’b-stjärnan Larry Williams som producent. Denne originalgangsta hade med sig sin partner-in-crime Johnny »Guitar« Watson. Om de inblandade parterna hade fokuserat på musik skulle sessionen säkert ha kunnat bli sensationell men i stället ägnades tiden mest åt att festa och röka på.

När det inte så lyckade andra albumet »Burrito Deluxe« spelades in var Gram bara med sporadiskt och spenderade hellre dagarna i sällskap med Rolling Stones, som då la Amerika under sina fötter på den beryktade »Let It Bleed«-turnén.

I synnerhet var han bundis med Keith Richards, som han hade ett slags ömsesidigt utbyte med. Gram kom med coola countryskivor och förstklassigt knark, Keith erbjöd stjärnstatus, tillgång till damer och ett aldrig sinande hålligång.

Och det är inte troligt att Stones-låtar som »Dead Flowers« och »Sweet Virginia« hade kommit om det inte vore för den här vänskapen. Gram i sin tur fick sig den countryinfluerade balladen »Wild Horses« till skänks, faktiskt innan Stones spelade in den själva på »Sticky Fingers«.

Den ansträngda situationen i Flying Burrito Brothers blev alltmer ohållbar. Gram hade lagt sig till med diverse androgyna Mick Jagger-manér, vilket de andra i bandet irriterade sig på. Än värre var att deras spelningar ofta slutade i katastrof, eftersom Gram var gravt påverkad och allmänt slarvig. För de andra i gruppen var ju det här ett sätt att försörja sig, medan Gram hade sitt arv att ta av och ägnade mer möda åt att leva livet. Eller rasera det, beroende på hur man ser på saken. Till slut tvingades de kicka honom.

Excesserna fortsatte. Ett album, producerat av en annan lika begåvad som bortskämd grabb, Doris Days son Terry Melcher, påbörjades men avslutades aldrig. Båda två krökade och knarkade dagarna i ända, och ingen har sett röken av inspelningarna sedan Gram i oktober 1970 hämtade ut mastertaperna från skivbolaget.

Därpå försvann han och nya flickvännen Gretchen till Europa, och det skulle dröja ända till 1973 innan Gram gjorde sig synlig för skivpubliken igen.

En av hans planer med att dra till Europa var att han skulle spela in antingen en soloskiva eller en duettplatta med Keith Richards på Rolling Stones nya, egna skivbolag Rolling Stones Records. Det var i alla fall vad han sa till sina vänner. Keith Richards själv minns inte att det fanns konkreta planer på något sådant.

Med denna önskan i bakhuvudet slog Gram följe med Stones till Frankrike, där det palatsliknande Nellcôte var huvudkvarter och inspelningsplats.

Vistelsen blev dock inte långvarig. Keith och Gram trivdes lite för bra ihop, resonerade delar av den församlade skaran. Inte minst Mick Jagger sägs ha stört sig på countrykillens närvaro och såg på honom som ännu en wannabe, ännu en som ville dra nytta av namnet Rolling Stones. Det gick så långt att Jagger, i sin iver att skrämma Gram därifrån, oupphörligen försökte få Gretchen i säng… Dessutom ansågs Gram, med sina destruktiva vanor, väl farlig – till och med för Keith. Så Stones-klanen bad honom att ge sig av.

Medveten om att han aldrig skulle bli del av Stones innersta krets deppade Gram ihop totalt. Väl tillbaka i USA stod han knappt att känna igen. Heroinet var ersatt med sprit och skräpmat och han hade gått upp rejält i vikt.

Men efter att ha gift sig med Gretchen kom lusten och tron till sin musik smygande tillbaka. En avgörande vitamininjektion var när gamle vännen Chris Hillman tipsade om en ung, talangfull vokalist vid namn Emmylou Harris. Då Gram vid den här tidpunkten ständigt lyssnade på det äkta paret George Jones och Tammy Wynettes gemensamma plattor såg han glasklart framför sig vad han ville åstadkomma.

Countryduetter, men med rock’n’rollattityd.

För Gram var Merle Haggard den störste inom country, så tanken var att han skulle producera. Och ingen var mer rock’n’roll än gamle idolen Elvis, varför hans formidabla Las Vegas-musiker skulle bli ett passande kompband. Gram Parsons grandiosa återkomst tog sakta men säkert form.

Trots ett smärre bakslag då Merle Haggard tackade nej till att producera såg allting lite för bra ut för att Grams entusiasm skulle avta. I stället kopplades Haggards ljudtekniker Hugh Davies in för att ratta fram det jordnära sound som eftersträvades.

Och resultatet blev alldeles enastående.

»GP« är Gram Parsons mest kompletta stund som skivartist. Aldrig lät vare sig hans sång eller musik så enkel, äkta och naturlig som här. Till stor del tack vare alla superba musiker men i än högre grad för det rakt igenom klanderfria låtmaterialet. Inspirerade nyskrivna låtar som »A Song For You« och »Still Feeling Blue« sida vid sida med en bunte väl valda countryklassiker som Bobby Bare-hiten »The Streets of Baltimore« och George Jones »That’s All It Took«.

Kort sagt, det låter som den skiva han hade velat göra i hela sitt liv. Och störst ära ska tillskrivas hans och Emmylou Harris sånginsatser. Det har sagts förut men det tål att upprepas: deras röster är som skapta för varandra. Grams labila, sårbara stämma följs av Emmylous lugnande, tröstande harmonier. I »We’ll Sweep Out the Ashes in the Morning«, om förbjuden men intensiv kärlek, personifierar de texten med en rakt igenom parant passion. Framför allt Emmylous solo är hjärtskärande i all sin djupgående känslostorm. Om det aldrig fanns en uttalad romans mellan dem måste det definitivt ha funnits en outtalad.

Men, »GP« sålde lika dåligt som allt annat Gram var inblandad i. Åtskilliga recensioner var översvallande men låtarna var för mycket »country« för rockradion och för mycket »rock« för countrystationerna. I stället var det ett annat band, med en urvattnad version av Grams koncept, som hördes överallt – Eagles. I en intervju för Crawdaddy kunde inte Gram hålla tillbaka vad han tyckte om deras musik: »It’s got too much sugar in it. Life is much tougher than they make it out to be.«

Han visste vad han pratade om. I besvikelsen över den uteblivna framgången med »GP« trillade han åter in i ansvarslöst beteende, med sprit och kokain. Till turnén som följde på plattan hade han inte råd att anlita Elvis-musikerna James Burton, Glen D Hardin och Ronnie Tutt utan fick samla ihop ett nytt, inte lika intrimmat gäng – The Fallen Angels. Emmylou Harris var emellertid kvar och det var mycket tack vare henne som turnén i alla fall bitvis höll sig på rätt sida av seriositet och anständighet.

En särskilt lyckad kväll som förevigdes av radiostationen WLIR i Hempstead, New York, utmynnade många år senare i en liveplatta. Tagningen av »That’s All It Took« är fylld av värme mellan Gram och Emmylou, fast rollerna är ombytta. Gram är här snarare samlad än sårad och Emmylou den svaga. Det är knappt att hon vågar sjunga »I guess I might as well admit/No one can take your place«.

Precis innan det var dags att gå in i studion igen separerade Gram och Gretchen, efter att deras hus brunnit ned under oklara omständigheter. Grams privatliv blev allt rörigare. Runtom honom dog flera vänner, bland annat Byrds-gitarristen Clarence White och den före detta barnskådisen Brandon de Wilde. Dessa dödsfall inspirerade texten till gospelhymnen »In My Hour of Darkness«, en av höjdpunkterna på Grams sista album.

»Grievous Angel« gavs ut 1974, efter hans död. Ingen vet väl egentligen om skivan fick det utseende som artisten själv hade önskat. Troligen inte.

Låtarna är fullt så makalösa som dem på »GP«, och då ungefär samma folk var inkopplat har framförandena samma fjäderlätta flyt. Men låtordningen känns inte så genomtänkt. Man kan också tycka att någon av de åsidosatta inspelningarna – Louvin Brothers »The Angels Rejoiced Last Night« och Everly Brothers-låtarna »Sleepless Nights« och »Brand New Heartache« – borde ha fått plats. Var och en är briljant och uppvisar Gram och Emmylou i snyggt snyftande samspel.

Fast de överträffar inte »Grievous Angel«-plattans »Love Hurts« och »Hearts on Fire«, där Gram Parsons vid den här tiden enorma Everly Brothers-fascination når episkt storslagna nivåer. Gram och Emmylous balanserat blödiga röster förvandlar dem från individer till en ointaglig enhet av eklatant och evig förening.

För den nyfikne är Rhino-retrospektiven »Sacred Hearts & Fallen Angels« en utmärkt karriärsammanfattning och introduktion.

Den här dubbel-CD:n är det första riktigt ambitiösa försöket att samla hela Gram Parsons skivutgivning i ett och samma paket. Välskrivna liner notes, förord av Emmylou Harris, låtkommentarer av musikjournalisten Bud Scoppa, rikligt med bilder och annan info gör skivan väl värd att investera i även för den som redan har allt.

Givetvis hade man gärna sett fler arkivfynd (från hans sittningar med Keith Richards respektive Terry Melcher, förslagsvis), eftersom alla inkluderade livelåtar, alternativa versioner och outtakes – så när som på International Submarine Bands »Knee Deep in the Blues« – redan funnits tillgängliga på olika postuma releaser och samlingar.

Men det är svårt att vara gnällig när samtliga fyrtiosex spår lever upp till textraderna som Gram skrev i »In My Hour of Darkness«: »But he was just a country boy, his simple songs confess/And the music he had in him, so very few possess.«




Relaterat