Swamp Dogg

Mötet får en kaotisk början.

Efter en stadig amerikansk frukost – bestående av två blåbärsmuffins och nygräddade våfflor, serverad i en solbelyst hotellmatsal i San Jose – lyfter jag luren för att ringa Swamp Dogg. Oroväckande många signaler går fram utan något svar. När jag äntligen hör hans röst undrar sångaren irriterat varför jag ringer. Jag lyckas få ur mig att vi faktiskt har kommit överens om att träffas och att jag korsat Atlanten för att möta honom.

Det blir tyst i telefonen.

Efter ett tag förklarar soullegendaren att han just nu befinner sig i Los Angeles, femtio mil därifrån. Han har helt enkelt glömt bort vårt möte.

Sålunda blir jag aningen lättad när han frågar om jag har bil och kan hämta honom på flygplatsen i San Jose två timmar senare.

Det skulle inte finnas ett enda orosmoln på himlen om det inte vore för att jag någonstans under resan tappat bort kassetterna till min intervjubandspelare. San Jose är beläget mitt i USA:s teknologiska högborg Silicon Valley och den välmanikyrerade tjejen i hotellreceptionen säger att det kommer att bli svårt för mig att hitta en affär som fortfarande säljer kassetter.

Hon ger mig i alla fall en vägbeskrivning till ett kontorsvaruhus som möjligen kan hjälpa mig, men jag hinner knappt svänga ut på motorvägen förrän jag är fullkomligt vilse.

Tiden går och snart ska Swamp Doggs flyg landa.

Jag tvingas avbryta letandet för att bege mig ut till flygplatsen. Väl i ankomsthallen får jag veta att planet från Los Angeles är försenat, vilket leder till beslutet att göra ännu ett försök att hitta stans enda troliga kassettbandsaffär.

Efter att närapå ha orsakat en allvarlig seriekrock styr jag av motorvägen för att tröstäta ostburgare. Döm av min förvåning när jag upptäcker att kontorsvaruhuset som receptionisten tipsade om ligger vägg i vägg med hamburgerbaren. Jag rusar in och hittar till slut en förpackning – den sista som finns i lager – med tio oinspelade kassetter.

Nu är jag redo att möta Swamp Dogg.

De skivor som denne egendomlige man gjorde i skarven mellan sextio- och sjuttiotal tillhör soulgenrens mest förträffliga. På album som »Total Destruction to Your Mind« och »Rat On!« varvas countryinfluerade soulballader med stenhård Sly Stone-funk. Avancerade otrohetshistorier blandas med politisk medvetenhet och träffsäker humor.

Jerry Williams Jr, som hans riktiga namn lyder, borde ha blivit hur stor som helst.

Men att han aldrig intresserat sig för den enklaste vägen till framgång har bidragit till att han genom alla år huvudsakligen dyrkats bara av de mest inbitna konnässörerna.

Vi har att göra med en ytterst komplex personlighet. Ena stunden framstår han som en ännu mer utflippad variant av Sly Stone och i nästa som en Curtis Mayfield utrustad med ett ännu starkare engagemang i kampen för de svartas frigörelse. Han är totalt kompromisslös, och inte så lite stolt över att ha figurerat i FBI:s förteckning över individer med suspekta åsikter och idéer.

Textrader som »Oh what a joke is the Statue of Liberty, when the Indians on the reservation and black folks still ain’t free« och »anybody can be a nigger, regardless of his religion, race, creed or color« provocerade många. Hans högljudda ställningstagande mot vietnamkriget och medlemskap i organisationen Free The Army Revue skapade oro bland högt uppsatta politiker.

Om Swamp Dogg – när situationen så krävt – hade hållit en lägre profil och tonat ned sin komiska ådra hade han säkerligen blivit en superstjärna, även han. Hans inblick i hur musikbranschen ser ut bakom kulisserna och ett skarpt affärssinne har heller inte alltid varit en tillgång – många skivbolagsmänniskor ryggar tillbaka för artister med sådana kunskaper.

Många av passagerarna som just landat med planet från LA är uppenbart irriterade över den mer än två timmar långa förseningen. Inte minst gäller detta mitt intervjuobjekt. Inget blir bättre av att hans väska kommer ut på bandet allra sist.

Vi hälsar på varandra men håller båda en avvaktande profil på väg ut till parkeringen. När vi svänger ut från flygplatsen är Swamp Dogg påtagligt tyst. Vid ett tillfälle klagar han på att bara en svensk skulle kunna komma på idén att ha kabrioletten nedfälld när det är mindre än tjugo grader varmt.

Snart visar det sig att Swamp Dogg inte vet vägen hem till sig själv.

Vi kör in till vägkanten, han ringer sin sekreterare i Los Angeles. Medan hon på internet letar efter en lämplig färdväg fastnar Swamp Doggs uppmärksamhet på låten som snurrar i bilens CD-spelare. När Charlie Woolfes Chuck Berry-liknande låt »Working on the Railroad« börjar ljuda spricker han upp i ett leende. Han drar upp volymen och frågar var jag har fått tag på den singeln.

Med en lättare stämning i bilen följer vi sekreterarens vägbeskrivning. Väl framme vid ett förortsområde av det mer exklusiva slaget låser Swamp Dogg upp grindarna framför ett hus som påminner om ett mindre Graceland. Skulpturer föreställande giraffer och zebror dominerar inredningen. Jag slår mig ner i en enorm soffa och husägaren släpper ifrån sig en jordbävningsdånande brakskit innan han sätter sig i fåtöljen mitt emot.

– Jag var det enda barnet i en katolsk medelklassfamilj. Jag har alltså ingen sådan där bluesig »arton bröder och fjorton systrar i ett skjul utan vatten«-historia som ni européer brukar gilla att höra, flinar han och fortsätter med att berätta om sina musikintresserade föräldrar i Portsmouth, Virginia, som ofta lät turnerande musiker som Louis Jordan och Sonny Til & The Orioles övernatta i familjens hus.

Mamman spelade trummor i ett lokalt band och kände personligen de flesta av artisterna som kom för att spela på Capitol Theatre. Redan i femårsåldern gick Jerry på konserter. I lyriska ordalag berättar han om spelningar med hårdsvängande r’n’b-tungviktare som Amos Milburn, Fats Domino och Roy Brown.

– Amos Milburn kom in på scenen och parkerade sin drink ovanpå pianot. Han la huvudet på sned, log och dunkade i gång en obarmhärtig »Chicken Shack Boogie«. Publiken tappade alla hämningar och jag förstod direkt vad jag ville göra med mitt liv.

Med hjälp av sina föräldrar och en enkel bandspelare gjorde Jerry som tolvåring sin första skiva. »HDT Blues« från 1954 är charmig, tidstypisk rhythm’n’blues som visar att han tidigt utvecklade sin karaktäristiska, känslostarka sångstil.

1960 flyttade han till New York och singeln »There Ain’t Enough Love« från samma år skapade rabalder på de lokala försäljningslistorna. Den Jerry Lee Lewis-klingande fyrtiofemvarvaren »Hum Baby« från 1963 är numera stor favorit på skandinaviska raggarfester och efterföljande års »I’m the Lover Man« har med tiden utvecklats till en stämningshöjare på engelska modstillställningar. När den välarrangerade »Baby You’re My Everything« 1965 blev populär över stora delar av USA fick Jerry turnera ihop artister som O.V. Wright och Solomon Burke.

Vid sidan av sin egen skivkarriär skrev han mängder av låtar till andra artister samt arbetade som talangscout och producent för skivbolag som Atlantic och Musicor. De stora bolagens arbetsmetoder och ständiga uppmaningar om att han var tvungen att producera mer tillrättalagd musik fick honom att tröttna.

Med större artistisk frihet i sikte tog planerna på en förvandling till »Swamp Dogg« sakta men säkert form.

– Hundar kan komma undan med det mesta. En hund kan skita på den finaste mattan och ändå bli förlåten och gullad med. Jerry Wexler brukade kalla musiken som jag och personer som Tony Joe White spelade i Muscle Shoals för »swamp music« – och jag tyckte att »Swamp Dogg« lät fräckt.

Han la till ett extra »g« för att få namnet att se lite mer speciellt ut, en gimmick som otaliga rapartister senare kom att återanvända.

På det iögonfallande konvolutet till debutalbumet »Total Destruction to Your Mind« från 1970 är sångaren porträtterad sittande ovanpå en sophög endast iklädd t-shirt och kalsonger. När skivnålen placeras på vinylen möts lyssnaren av ändlöst vackra soulballader som »I Was Born Blue« och »Synthetic World« sida vid sida med det tufft funkdrypande titelspåret, som tillsammans med »Redneck« är musikaliska knockoutslag av sällan skådat slag.

Swamp Dogg plockar upp mitt medhavda exemplar av 1971 års uppföljare »Rat On!« och börjar skratta. Han frågar om jag har lagt märke till något. Jag tittar noga på konvolutbilden där han rider på en stor vit råtta och upptäcker att någon faktiskt har ritat dit en leende mun på råttan.

– Du skulle ha sett ansiktsuttrycken på Elektras styrelse när jag visade upp omslagsidén, säger han. Jag tyckte det såg roligare ut om råttan log. Därför ritade jag dit leendet med en bläckpenna.

Möjligheterna att få hårt samhällskritiska låtar i stil med »God Bless America for What« spelade på radion var emellertid begränsade. Ekonomiavdelningen på skivbolaget hade förmodligen svårt att visa upp några leenden då försäljningssiffrorna för »Rat On!« redovisades.

Det ringer på entrédörren och min värd släpper in en bildskön, välklädd dam i sextioårsåldern med glada rådjursögon och dyra smycken. Hon presenterar sig som Beverly och jag får veta att hon är sångarens nya fru. (Yvonne, den tidigare hustrun som också var mamma till hans fem döttrar, gick tragiskt bort i sjukdom för några år sedan.) Beverly säger att hon ska bjuda på soul food och går till köket.

Då sextio- övergick i sjuttiotal var Swamp Dogg nästan övermänskligt produktiv. Huvudet var så fullt av idéer att han döpte om en av sina låtskrivarpartners, Charlie Whitehead, till »Raw Spitt« och en annan kompanjon, Little Tommy, till »Wolfmoon«. Han producerade lysande album med båda två.

Allra mest imponerande var samarbetet med Doris Duke, som tidigare hade arbetat som körsångerska på anrika Apollo Theater i New York. Soulhistorien rymmer få album som är mer felfria än 1969 års »I’m a Loser«. Den engelske finsmakaren Dave Godin framhöll alltid skivan som sin absoluta favorit.

– Doris var komplicerad. Hon sjöng bra men var svår att jobba med. Jag kände faktiskt inte till att hennes kärleksliv i princip såg ut som texterna jag skrev åt henne. Hon var nyskild och involverad som tredje part i ett invecklat triangeldrama. Låtar som »Divorce Decree«, »He’s Gone« och »I Don’t Care Anymore« passade henne perfekt. Hon hade ett sjujäkla humör och inledde förhållanden med varenda snubbe som råkade komma i hennes väg. Doris utsåg sina älskare till managers och till slut orkade jag inte längre med hennes fasoner.

– Jag tvingades leta efter en annan sångerska som kunde uppträda i hennes namn. Det var då jag upptäckte Sandra Phillips, som jag skrev och producerade albumet »Too Many People in One Bed« åt.

Soulsamlare har genom åren ägnat mycket tid till att leta upp alla skivproduktioner som Swamp Dogg varit involverad i. Det mesta av det han lagt sin hand på låter fantastiskt – essentiella album som Freddie Norths »Friend« (1971), Z.Z. Hills »The Brand New Z.Z. Hill« (1972) och Irma Thomas »In Between Tears« (1973) är bara några ur en gigantisk diskografi. Även Solomon Burke gav 1979 ut ett helt album, »Sidewalks, Fences and Walls«, med Swamp Dogg-låtar. Titelspåret från den skivan spelade för övrigt Bob Dylan in till sitt album »Down in the Groove« 1988, men låten kom aldrig med på plattan.

Efter många magra år fick countrysångaren Johnny Paycheck sitt definitiva genombrott 1972 med en elegant insjungning av Swamp Doggs »She’s All I Got«. Låten blev nominerad för en countrygrammy och kompositören åkte till Ryman Auditorium i Nashville för att medverka vid prisutdelningen.

– Ett smärre kaos bröt ut vid upptäckten av att jag var svart. Jag hade vit frack på mig. Serveringspersonalen, som var färgad och även de klädda i vitt, ledde in mig i köket där de frågade vad jag egentligen höll på med. Först när det gick upp för dem att jag var nominerad för priset lät de mig återgå till min bordsplats.

Han sänker rösten och fortsätter:

– Jag hade fått hemlig men välinitierad förhandsinformation [av den inflytelserike förlags- och skivbranschjätten Buddy Killen] om att priset skulle gå till mig, men underliga saker började hända när beslutsfattarna insåg att jag inte var vit. Glen Campbell, som delade ut priset, fick plötsligt ett helt annat kuvert att öppna och prisvinnare blev i stället Donna Fargo med låten »Happiest Girl in the Whole USA«.

– Nästan all musik som jag har skrivit kan egentligen kategoriseras som country. Men när jag spelar in skivor blir resultatet ändå alltid soul. Om jag själv hade fått bestämma skulle jag ha fötts som en vit, pianospelande och rödnackad countryartist. Jag älskar country men som färgad är det är svårt att göra sig hörd i den världen…

1987 spelade han faktiskt in en renodlad countryplatta på Mercury, den gavs dock aldrig ut.

– När jag som liten grabb lyssnade på radio hade jag nästan alltid frekvensen inställd på någon av countrystationerna. Jag har alltid fascinerats av hur välskrivna texterna är och alla känslor som countrymusik sätter i svallning. Country och soul har mycket gemensamt.

George Jones är en av de artister Swamp Dogg gärna skulle producera och skriva låtar åt. Och flera gånger om har han försökt att få till ett samarbete med Jerry Lee Lewis utan att lyckas.

– Jerry Lee omger sig med så knäppa typer att det är omöjligt att få till något seriöst möte med honom.

I mitten av sjuttiotalet kontrakterades Swamp Dogg av skivbolagsmogulen Chris Blackwell, mäktig boss på Island Records (Bob Marley, Roxy Music, med flera). Samarbetet resulterade inte bara i 1974 års album »Have You Heard This Story?«, utan även adepten Charlie Whiteheads »Love Being Your Fool« – en braksuccé bland discodansare 1975.

Framgången steg Swamp Dogg åt huvudet och samarbetet med Blackwell havererade.

– Jag blev för kaxig. Det är mitt livs största misstag. Jag var kroppsligt fullvuxen men min hjärna var fortfarande alldeles för barnslig för att jag skulle kunna hantera framgången. Att jag kom på kant med Chris Blackwell ångrar jag verkligen, han om någon kunde ha fått ut min musik över hela världen.

Även om Swamp Dogg knappast verkar vara den sorts person som behövt titta djupt i någon Prozac-flaska säger han att han gick igenom många svåra år och något som hans läkare påstod var en hjärtattack innan han återhämtade sig efter Island-debaklet.

Enligt Swamp Dogg vill Blackwell fortfarande inte prata med honom.

– Om du någon gång träffar honom kan du säga att jag lärde av mina misstag och blev en bättre människa på kuppen.

Beverly ropar att maten är klar, så vi förflyttar oss till matsalen. Efter bordsbön serveras enorma portioner med stuvade makaroner, grönsaker, fläskkött och stekt potatis.

Det smakar gott.

Under tiden som Beverly berättar att hon är läkare med egen klinik sätter hennes make i sig så många potatisar att han borde få avbildas i Guinness rekordbok.

Till skillnad från många andra soul- och blues-hjältar från det förflutna tycks Swamp Dogg inte lida av några större ekonomiska bekymmer. Med Los Angeles som huvudsaklig bas driver han bolaget Swamp Dogg Entertainment Group och äger såväl förlags- som inspelningsrättigheter till de flesta av sina produktioner. Rejäla slantar rasslar fortfarande in på kontot då nya generationer artister samplar hans gamla plattor. Han är alltjämt – i allra högsta grad – aktiv som talangscout och verkade ett tag som manager åt Dr. Dre innan denne gick med i N.W.A. Forne Geto Boys-stjärnan Scarface är en annan av Swamp Doggs mer sentida och framgångsrika skyddslingar.

Ibland skriver han även musik till Hollywood. Som exempel nämner han att ett ljudkollage till en film som »Gustav 2« innebär betydande summor. Som om inte detta vore nog har Swamp Dogg investerat i fastigheter runtom i USA.

– Jag är väldigt lyckligt lottad som har kunnat hålla på med musik hela mitt liv. Visst har jag som många andra i den här branschen blivit utnyttjad, men det gäller att alltid vara positiv och inte bli bitter.

Plötsligt yrkar Swamp Dogg på att spela upp inspelningar från ett nystartat projekt där tanken är att han ska sjunga duetter tillsammans med artister som Kid Rock (!), Willie Clayton och Bobby Bland. Vi går ner i källaren som är täckt med en tjock, luxuös heltäckningsmatta. Högtalare finns inbyggda i samtliga väggar och Swamp Dogg är föga försiktig när han ställer in ljudvolymen. Medan jag sjunker ner i en beige skinnsoffa ber Beverly sin man att spela upp »rörmokarlåten«. Väggarna vibrerar när ett spår kallat »Love Plumber« mullrar i gång. Man behöver inte vara utrustad med en speciellt frisinnad fantasi för att förstå vad han sjunger om.

– Den här tänker jag att Bobby Bland ska sjunga, säger han samtidigt som han svassar runt och gör obscena gester för att förtydliga textraden »the size will be a bigger, the length will be a showstopper«.

Beverly rör sig sensuellt på golvet. Swamp Dogg justerar volymen innan han sätter på »Soul to Blessed Soul«, ett av de mest magnifika spåren på hans senaste album »Resurrection« från i fjol.

– Jag skrev den egentligen till Percy Sledge, men låten blev så bra att jag behöll den själv.

Han letar reda på sin platta »Gag a Maggot« från 1973, dansar och sjunger med i några av låtarna innan han tar fram 1972 års »Cuffed, Collared and Tagged« och sätter på »If It Hadn’t Been For Sly«. I låten, som är en hejdlös hyllning till Sly Stone, panoreras ljuden från en orgasmerande kvinna kors och tvärs i mixen. Beverly får något fuktigt i sin blick och jag förstår att hon helst vill vara ensam med sin man.

När jag backar ut bilen för att under stjärnklar natthimmel köra tillbaka till San Jose går kärleksparet uppför den röda trappan till sängkammaren. ■

NÖDVÄNDIGA ALBUM

Swamp Dogg

Total Destruction to Your Mind

Canyon, 1970

På denna Muscle Shoals-inspelade debut finns inte ett enda svagt ögonblick. Jordnära sydstatssoul blir sällan bättre än så här. Inget försämras av lysande covers på Bobby Goldsboros »The World Beyond« och Joe Souths »These Are Not My People«.

Swamp Dogg

Rat On!

Elektra, 1971

Swamp Doggs andra album varvar svidande samhällskritik med rysningsframkallande soul. Den Van Morrison-lika »I Kissed Your Face« och versionen av Mickey Newburys countryballad »She Even Woke Me Up to Say Goodbye« går inte att leva utan. För övrigt finns »Total Destruction to Your Mind« och »Rat On!« utgivna tillsammans på en CD som varmt rekommenderas.

Swamp Dogg

Swamp Dogg’s Greatest Hits?

Stone Dogg, 1976

Henry Stone låg bakom många av Miamis bästa soul- och discoplattor. I mitten av sjuttiotalet startade han skivbolaget Stone Dogg för att ge ut produktioner signerade Swamp Dogg. Med sedvanligt stor humor och starkt låtmaterial levererade sångaren ett album där tuffa wah wah-gitarrer, funk, psykedelia och träskig soul blandas på ett smakfullt sätt. Sjuttiotalets Rolling Stones skulle ha varit mäkta stolta över låtar som »Paradoxical« och »Buzzard Luck«. Ingen soulälskare bör missa »Call Me Nigger« och »I’ve Never Been to Africa (And It’s Your Fault).

NÖDVÄNDIGA PRODUKTIONER

Doris Duke

I’m a Loser

Canyon, 1969

Med låtar som »Feet Start Walking«, »I Don’t Care Anymore« och »I Can’t Do Without It« får Doris Duke det mesta att blekna vid en jämförelse. Aretha Franklin, Bettye LaVette, Irma Thomas – ingen annan sångerska har nått upp till den svindlande högklassiga soul som presenteras här.

Irma Thomas

In Between Tears

Fungus, 1973

En tolv minuter lång version av »Wish Someone Would Care« och en hudknotterframkallande tagning av »What’s So Wrong With You Loving Me« gör albumet oumbärligt. Producenten fann sin favoritsångerska då hon jobbade på en däckverkstad. Tillsammans spelade de in material minst lika övertygande som de pärlor hon ett decennium tidigare gjort för Allen Toussaint i New Orleans. Plattan återges i sin helhet på 2006 års samling »A Woman’s Viewpoint«.

Diverse artister

Blame It on the Dogg – The Swamp Dogg Anthology 1968–1978

Kent, 2008

På denna retrospektiv samlas ett urval både av Swamp Doggs produktioner och hans låtar i händerna på andra artister. Arthur Conley, C & The Shells, Gene Pitney och Ruth Brown tävlar om lyssnarens gunst. Här finns även flera grymma inspelningar med honom själv.

SWAMP DOGG-SPELLISTA!

Vi gjorde en spellista som ämnar ge en viss överblick på dels Swamp Doggs egna inspelningar, dels hans produktioner och myckna låtskrivande åt andra – där inte minst samarbetena med Doris Duke, Irma Thomas, Charlie Whitehead, Z.Z. Hill, Freddie North och Sandra Phillips är värda att lyfta fram. Galet mycket bra grejer.