Annika Norlin: »Svenska språket får inte vara så svindlande«

Vill man ta del av något personligt är alla plattor som Annika Norlin skapat ett bra ställe att börja på. Vare sig hon släpper dem som Säkert eller Hello Saferide är de både till text och ton djupa speglingar av hennes hjärta och hjärna.

Men även den mest egensinniga konst står ofta på ett fundament av föregångare. Så vi bad Annika att berätta om de skivor som inspirerat »Facit«, hennes andra skiva som Säkert.

ALLAN EDWALL

Allans allra bästa

National, 2005

– Allan Edwall har ju – liksom jag – rötterna i Jämtland. Det finns mycket folkmusik i Jämtland överlag, fiolen är ständigt närvarande. Så det har alltid känts väldigt naturligt för mig att ha med fioler i pop. Så kom jag att tänka på att… om man inte kommer från Jämtland kanske man tycker att det är så sjukt mycket fioler med på Säkert-plattorna. Jag vet inte, men för mig är det väldigt naturligt. Jag tycker supermycket om Allan Edwall över huvud taget. Det är väldigt enkla melodier i hans låtar, mycket berättande som pågår.

ULLA SJÖBLOM

Jag står här på ett torg

Decca, 1956

– Jag gillar mycket gammal schlager. Inte schlagerfestivalschlager, utan gammal svensk schlager. Gärna från krigsåren.

– Ulla Sjöblom sjöng in flera översättningar av chansoner, Lars Forssell gjorde några av dessa översättningar. Och de är så himla vackra. Framför allt tycker jag att det är så spännande – när man översätter en låt blir det ju som att man tar med sig en del av originalspråket in i översättningen, på något vis. Som till exempel min favoritlåt med Ulla som heter »Jag står här på ett torg«, som handlar om kriget, efterkrigstiden. Den är så dramatisk och innehåller så mycket känslor och det finns inget sådant på svenska om det inte är översatt. Det är som att det är lite fult att skriva så på svenska, det svenska språket får inte vara så svindlande, det ska vara konkret. Jag har ju verkligen varit den som gått i bräschen för det konkreta och därför tyckte jag att det skulle varit roligt att göra något totalt motsatt till det. Så jag har försökt att skriva några av låtarna på »Facit« som att de varit översatta från något annat språk.

ANE BRUN

Changing of the Seasons

DerErMine, 2008

– En väldigt fin skiva. Men mest är det en låt på den som inspirerat mig; »Gillian«. Den handlar om att Ane – jag gissar att det är Anes jag-person – kommer hem och har väldigt mycket att göra. Och så sätter hon på en skiva med Gillian Welch och beskriver hur det är som att Gillian finns i rummet och håller om henne när ingen annan gör det. Jag blir väldigt inspirerad av några av de väldigt fina textraderna som »Gillian« innehåller. För det är ju verkligen drömmen, att ens egen musik ska vara som Gillian Welchs musik är i den där låten.

– Jag känner Ane lite grann, men jag har aldrig sagt det här till henne. Det är lite lustigt, ofta kommer man inte på sådana här saker förrän man sätter sig ner och tänker på dem.

THE RADIO DEPT.

Pet Grief

Labrador, 2006

– Inför förra Säkert-skivan [»Säkert!«, 2007] slog producenten Henrik Oja och jag fast »vi tycker att den här skivan ska låta som Radio Det, men på svenska«. Och den låter ju ingenting som Radio Dept. Så inför inspelningen av »Facit« sa vi »eftersom vi förra gången misslyckades med att göra Radio Dept på svenska ska det bli så den här gången«. Men så finns det inte en likhet den här gången heller!

– Det som jag tycker finns på alla Radio Depts skivor – men särskilt på »Pet Grief« – är känslan av att de innehåller en liten, knappt kännbar revolution. En revolution som känns väldigt vänlig när man lyssnar på den för första gången, men när man har hört den tjugo gånger så fattar man att den är mycket hårdare och argare än vad man trott. En sådan mjuk-arg känsla hoppas jag att vi lyckats få med oss in i Säkert.

GLEN CAMPBELL

By the Time I Get to Phoenix

Capitol, 1968

– Det här är mer en skiva som jag blivit omedvetet låtskrivarinspirerad av, bara för att jag lyssnat på den mycket. Att jag lyssnat på den mycket beror dels på att den är jävligt bra, men sedan beror det också på att det är den enda skiva jag kan lyssna på när jag ska sova. Jag har en vinylspelare som jag brukar ha på när jag ska sova och Glen Campbell är den enda lugna skiva som jag har på vinyl. Alla mina andra vinylplattor är disco- och soulplattor.

– Jag älskar gammal country och det känns som att det bara är klassiker på den här; »By the Time I Get to Phoenix«, »Homeward Bound«… På många av de här gamla countryskivorna finns det ju så många bra berättelser… och sedan så superbra melodier.

– Bara titeln »By the Time I Get to Phoenix« tycker jag är så bra. Det är ju en titel som gör att man vill höra låten. Det är inte så många titlar som är sådana, som får en att känna att man bara »ja, nu vill jag höra vad som händer där i Phoenix«. Det är inspirerande.

THE GO-BETWEENS

16 Lovers Lane

Beggars Banquet, 1988

– Den här har jag typ inte lyssnat på alls. Henrik Oja har däremot lyssnat väldigt mycket på Go-Betweens. Så jag tror att det är väldigt mycket Go-Betweens på »Facit« utan att jag vet om det.

– Men, i alla fall, när vi en gång var ute på turné med Säkert skulle vi skriva en ny låt. Då sa Henrik till mig att »du får gärna skriva en låt som är som ’Streets of Your Town’ med Go-Betweens«. Så jag lyssnade på den låten – jag hade aldrig hört Go-Betweens innan – och sedan skrev jag »Isarna«, som är med på nya skivan. Och den låter ju ingenting som »Streets of Your Town«.

– Jag tycker att det fina i »Streets of Your Town« är att på ytan låter den luftig och lätt och mysig, men så fort man börjar skrapa lite på dess yta så är det inte så mysigt alltid. ■