Lika relevanta nu som då

I januari 1982 flyger The Clash till Japan för en månads turné i stillahavsområdet. Bandet från västra London är på väg mot den absoluta kommersiella toppen av sin karriär med albumet »Combat Rock« som ska släppas i mitten av maj samma år.

Men allt är inte som det ska. Bandet är tydligt märkt av det hysteriska tempo de hållit sedan starten 1976. Trummisen Topper Headon har sjunkit allt längre in i en dimma av kokain, heroin, alkohol och missade repetitioner. Samtidigt är relationen mellan de två frontfigurerna Joe Strummer och Mick Jones minst sagt kylig. På väg därifrån till en stundande USA-turné mellanlandar bandet i Holland för en festivalspelning. Där och då fattas beslutet. Topper sparkas och ersätts bara några dagar senare av den tidigare trummisen Terry Chimes.

Luften går ur. Bandets återstående år är i mångt och mycket resultatet av konstgjord andning.

Trettio år senare kan The Clash-medlemmarna, minus Joe Strummer som gick bort 2002, se tillbaka på en karriär där mycket kunde ha gjorts annorlunda men där allt ändå på något vis var nödvändigt just då för att hålla stenen i rullning.

Nyutkomna gettoblaster-utformade jätteboxen »Sound System«, den mest omfattande Clash-samlingen hittills, sammanfattar hela deras historia. Från starten och balkongkvällarna hemma hos Mick Jones mormor, arton våningar ovanför motorvägen The Westway och precis innan Topper Headon kom in i bilden, till det bittra slutet 1983 (Strummer och basisten Paul Simonon körde på ett tag till, men det vill ingen riktigt kännas vid i dag). Att lyssna igenom boxens elva skivor ger en tydlig bild av bandet som alltid fortsatte att sträva framåt och därför aldrig saktade ner på farten, något som också bidrog till den alltför tidiga upplösningen.

– För mig kom det som en kalldusch när Joe meddelade att jag inte skulle få följa med till USA, säger Topper Headon. Jag var kickad ur bandet och det kändes som en spark i ansiktet, jag grät som ett barn. I dag kan jag förstå det på ett helt annat sätt. Jag hade tappat kontrollen. Men det är som med en bil som gång på gång når världsrekordfart, går den sönder byter du bara ut den trasiga delen. Man ställer inte in hela bilen på verkstad, då tappar du allt. Tempot går förlorat.

I dag är Topper Headon lycklig. I drygt nio år har han varit nykter och drogfri. Sedan lång tid tillbaka bor han i barndomsstaden Dover i sydöstra England. Han tittar ut över kanalen där färjorna avlöser varandra mot Frankrike och berättar att så länge vädret är okej och han fortfarande håller sig ren njuter han av varje dag. Tiden i The Clash fick ett abrupt slut men åren efteråt kom att bli ett långdraget helvete. Fängelsestraff, hemlöshet och avbrutna rehabiliteringar gjorde att han, som av många kallats den bästa punktrummisen genom tiderna, plötsligt befann sig långt ner i skiten. Under perioder kunde morgonpendlarna på väg till jobbet se en trasig Topper spela bongotrummor i Londons tunnelbana för att skrapa ihop till en sil på gatan. Han sov i pundarkvartar eller utomhus.

Samtidigt pågick de sista försöken att lappa ihop de frostiga relationerna mellan Mick och Joe borta i USA. Men det var för sent, med Topper försvann på många sätt också den musikaliska motorn i bandet, den alltid hade förespråkat förändring inför varje ny skiva.

– Det blev bara en spillra kvar av oss när Topper försvann, säger Paul Simonon från sin lägenhet i London. Vi var vilsna. Mick och Joe snackade knappt med varandra och jag antar att det som hände tyvärr var oundvikligt. Vi hade levt så intensivt och så nära inpå varandra att det till slut inte gick längre. Alla drog åt olika håll.

Arbetet med boxen har emellertid gett perspektiv på åren de tillbringade tillsammans. Efter långa uppehåll umgås de nu igen och Mick Jones förklarar att det känns som att tiden stått still när de ses.

– Plötsligt slår det mig att vi promenerar nerför samma gator som vi gjorde 1977 och det är som om inget hade hänt. Eller egentligen, saker har ju blivit ännu värre än när Joe skrev om dem i slutet av sjuttiotalet! Det är väl därför vår musik fortfarande känns väldigt relevant.

Politiken var alltid en viktig del av deras musik. Den image som skapades av bandet och deras excentriske manager Bernie Rhodes var något helt annat än Sex Pistols nihilistiska anarkokaos. The Clash tog ständigt ställning, släppte sina skivor billigare och avstod från stora pengar för att fler fans skulle ha råd att köpa musiken. Texterna formades av jamaicanskt gräs, latinamerikansk gerillaretorik och av upploppen hemma i Notting Hill.

Topper Headon: Många uppfattade oss nästan som yrkesrevolutionärer. Att vi bara snackade politik och var ideologiskt övertygade, men så var det inte – det är en missuppfattning. Visst höll vi oss rätt långt ute på vänsterkanten men mest av allt ville vi bara spela fotboll, dricka öl och ha det jävligt roligt tillsammans. [skratt]

Paul Simonon: Politik var så klart viktigt för oss alla, men det där var mest på ett personligt plan. Vi, framför allt Joe, skrev om hur saker låg till och hur vi uppfattade verkligheten men vi tillhörde inget parti eller någon organisation. Vi protesterade bara mot allt som var galet.

Var och en av medlemmarna sög hela tiden in nya musikaliska intryck och skruvade ljuden till något alldeles eget. Vare sig det rörde sig om reggae, rockabilly, jazz eller New Yorks tidiga hiphopscen blev The Clash aldrig ett i raden av band från samma tid som spelade in halvtaskiga versioner av andras låtar. De satte distade gitarrer till Junior Murvins reggaehit »Police and Thieves« och experimenterade sig fram till sitt eget soundtrack för hur de ville att världen skulle låta.

Trots att den musikaliska bakgrunden hos medlemmarna var brokig klaffade personkemin dem emellan perfekt.

Topper Headon: Det var väl just mixen som gjorde oss så unika. Vi var inte vilket punkband som helst utan lyckades blanda allt det vi gillade, ingen satte stopp och alla fick möjlighet att utvecklas själva. Jag kom från en jazz- och funkbakgrund, medan Paul var uppvuxen i Brixton där det bara spelades reggae. Allt det där flöt samman och gjorde att vi vågade testa nya grejer.

Paul Simonon, den ende i bandet som inte kunde spela när de startade, ägnade hela det första året åt att nöta in basslingor från dub- och tidiga reggaeplattor som han hade hört klasskompisarna spela under uppväxten i Londons västindiska kvarter. I replokalen spelade han in blandband med producenter som Lee Perry, Prince Far I och Joe Gibbs som sedan rullade oavbrutet i turnébussen.

Mick Jones hade ända sedan de tidiga tonåren närstuderat varenda popgrupp – Beatles, Stones, Small Faces, Who – som visades på BBC:s kvällssändningar. Senare följde han varje steg som idolen Ian Hunter och hans Mott The Hoople tog under det tidiga sjuttiotalet.

Joe Strummer kom från pubrockhåll med gruppen The 101ers, han var inne på amerikansk femtiotalsmusik och avgudade gamla hjältar som Eddie Cochran, Elvis och Bo Diddley.

Mixen av allt det där, och drivkraften att hela tiden ligga ett steg före, gjorde att The Clash snabbt blev stilbildare och förnyare, samtidigt som de också var traditionalister. Redan medan de fortfarande var verksamma kallades de ett av tidernas viktigaste rockband.

Topper Headon förklarar att The Clash var det bästa som kunde hända honom när han just hade flyttat till London för att hitta ett band att spela i, men också att det var åren i gruppen som fick honom att till slut tappa kontrollen.

– Ända sedan barnsben har jag haft en tydlig beroendepersonlighet. Och det gjorde att jag kunde spela trummor tio timmar om dagen utan uppehåll. Men tyvärr också att jag fastnade i allt det andra som kommer med den här branschen. Mot slutet var jag tvungen att dra en lina kola mellan varenda låt för att palla med tempot på scenen. Väldigt tragiskt så klart, men jag blev jävligt grym på trummor. Herregud, vår musik lever ju än i dag. Det märker jag bara jag går utanför dörren. Folk kommer fram och vill prata. Jag tror att det är kombinationen av allt – hur vi såg ut, hur vi lät, vad vi skrev om – som gör att vi fortfarande är relevanta. Vi tillät oss aldrig att fastna i något fack.

Från de tidiga spelningarna som förband åt Sex Pistols 1976 till det självbetitlade debutalbumet året därpå hände mycket som kom att påverka bandet. Joe Strummer och Paul Simonon deltog själva i upploppen vid Notting Hill-karnevalen sommaren 1976 och såg hur polisen gång på gång trakasserade ungdomar i de västindiska kvarteren. Låtar som »White Riot« och tolkningen av »Police and Thieves« kom att utgöra soundtracket till deras egna erfarenheter och väckte tusentals andra unga London-bor som ledsnat på tristessen och vardagsrasismen i det brittiska samhället. »The Clash« fick bra kritik och visade också att till skillnad från Sex Pistols hade Clash högre ambitioner än att endast skrämma skiten ur en förlamad och trött föräldrageneration. Uppföljaren »Give ’Em Enough Rope« gjorde inget för att dämpa känslan av att musiken var på liv och död för det här bandet.

Samtidigt som allt fler hade fått upp ögonen för The Clash kände bandet att de hade nått till ett vägskäl. Den första punkvågen hade börjat ebba ut och bandet hamnade i en infekterad konflikt med managern Bernie Rhodes, vilket innebar att de kickades från Rehearsal Rehearsals – deras replokal och fasta punkt i tillvaron. Det var också här som de första tecknen på skrivkramp kom för Mick och Joe. Det gav i sin tur möjlighet för Paul och Topper att ta för sig mer. Något som faktiskt skapade en större sammanhållning i gruppen. Tillsammans lyckades de experimentera fram dubbel-LP:n »London Calling«, gång på gång framröstat som ett av tidernas viktigaste album. The Clash hade släppt alla tankar på hur punk borde låta och tillät sig i stället att mixa allt de själva tyckte om.

Mick beskriver personkemin i bandet under de första fyra åren som fantastisk. Han harklar sig, har inte långt kvar till gråten när han berättar.

– Vi var comprades. Helt jävla oskiljaktiga. När jag tänker tillbaka på tiden i bandet är det faktiskt inte främst vår musik som kommer upp. Det är vänskapen och energin som skapades mellan oss, den var speciell och något jag aldrig upplevt varken förr eller senare.

Under några varma försommarveckor i maj 1981 äger The Clash Manhattan. Efter den lika  gränsöverskridande som inrökta trippel-LP:n »Sandinista!« utforskar de allt av New Yorks nattliv, upptäcker graffitikonstnärer som målar jättebanderollen med The Clash sprejat i röd färg och som hängs ner från ett höghus på centrala Manhattan, hänger med Grandmaster Flash och Sugarhill Gang och bjuder in dem som förband. De spelar in film med Martin Scorsese som är på plats för att färdigställa »The King of Comedy«. Dagarna är dimmiga och nätterna långa medan de samtidigt ser hur staden förändras genom baksätet på en nervevad Cadillac. Det utbryter kaos på gatorna runt Times Square då uppretade fans stoppas från att komma in på en av spelningarna av New Yorks högsta brandchef. Trycket är enormt.

Femton utsålda kvällar i rad – totalt sjutton spelningar, varav två matinéföreställningar – på den legendariska nattklubben Bond’s Casino tär uppenbarligen mer på krafterna än vad någon riktigt hade räknat med.

Vännen och filmaren Don Letts flygs in från London och dokumenterar allt med sin kamera. De spelar in videon till singeln »This is Radio Clash« som ska släppas i Storbritannien några månader senare och som kommer att beskrivas som den första brittiska hiphoplåten någonsin.

På TV-nyheterna ser de sig själva och tumultet utanför spelningarna. Joe förklarar i boken »The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon« en slags overklighetskänsla över insikten att de håller på att ta över New York, världens nöjeshuvudstad.

Ridande poliser försöker skingra fans utan biljetter och på radiostationerna spelas »The Magnificent Seven« dygnet runt. Alla ville få en del av The Clash och de själva ville ta del av allt. Hemma i England hade många av den första vågens punkband redan splittrats eller fastnat i rollen som trötta coverband på sig själva.

Mick Jones: Vi sög i oss alla nya intryck som svampar i jorden. Hela tiden. Och det var väl strax efter den där New York-resan som allt började gå utför. Det blev för jobbigt att hela tiden sträva efter förändring på det sätt som vi gjorde. Och när Topper fick gå var det nog början på slutet för oss. Vi klarade det inte mer.

Topper Headon: Det är klart att saker hade kunnat lösas på ett annat sätt. Men hade vi tagit en paus och skickat i väg mig på någon avvänjningsklinik vore vi inte The Clash. Vi ville ju inte pausa. Då, när jag fick gå, kändes allt visserligen väldigt orättvist men i dag förstår jag hur de andra resonerade. Jag levde i en bubbla. Drack öl med Joe på måndagen, var hög som ett hus med Mick på tisdagen och på fest med Paul på onsdagen. När de andra konfronterade mig fattade jag ingenting: »Hey, ni är ju också ute och festar.« Jag insåg aldrig att det bara var jag som var med varenda gång. Jag tog mig aldrig tid att vila och då passerar man till slut en gräns när man slutar dyka upp i replokalen, när man missar viktiga möten, när man sätter drogerna högre än bandet. Så, vad skulle de andra göra egentligen? Jag är bara väldigt glad att det inte slutade värre än det gjorde. I dag är vi kompisar igen och det känns helt fantastiskt.

Paul Simonon: Även alla kontraster bidrog till att vi till slut knäcktes. Från att bokstavligt talat ha varit hungriga, fattiga och periodvis inte ens haft någon ordentlig plats att sova på befann vi oss plötsligt på lyxhotell. Det i sig var en utmaning som var ganska svår att hantera.

1983 är bandet tillbaka i USA. De spelar inför hundrafemtiotusen personer på US Festival i Kalifornien och kort tid efteråt får även Mick Jones sparken. The Clash är slut som band, även om de fortfarande turnerar och släpper en sista skiva utan vare sig Topper eller Mick.

I dag känner dock inte Mick någon som helst bitterhet.

– Vi kunde knappt prata med varandra på slutet. Det var helt dött, vi stod ju till och med långt bort ifrån varandra på scenen. Men faktum är att det där är sådant som händer i band, det vet alla som håller på. Kort därpå blev vi faktiskt vänner igen, och det är jag väldigt glad för i dag.

Mick funderar länge på frågan om hur det varit att gå igenom allt gammalt material till boxen. Under drygt ett år har han jobbat med att mastra om alla gamla låtar och leta efter överblivna spår. Arbetet, förklarar han, har varit tufft på många sätt men också väckt en hel del minnen till liv.

– Jag skulle ljuga för dig om jag sa att det inte kommit några tårar under det här arbetet. Fan, jag tänker på Joe varenda dag och saknar honom fruktansvärt mycket. Men det känns som att han finns med oss hela tiden på något konstigt sätt. Han skulle ha gillat det här, att sitta och lyssna igenom allt vi gjort.

Paul Simonon: Även om jag hellre tittar framåt än bakåt, jag är inte särskilt nostalgisk av mig, märker jag ju på Joes texter hur otroligt bra han faktiskt beskrev allt det vi kände. Och de texterna tror jag är minst lika viktiga för folk i dag, som inte ens var födda 1977, som när vi höll på.

Topper Headon: När jag tittar tillbaka på de här åren inser jag hur lyckligt lottad jag är som har fått vara med om allt det här. Joe var en fantastisk person och väldigt viktig för mig. Tyvärr tror att det är först nu som vi verkligen har insett hur bra vi faktiskt var. När vi var mitt uppe i cirkusen var det så mycket att ta in. Som tjugoåring klarar man inte det. ■

ALBUM FÖR ALBUM

The Clash

CBS, 1977

9

Den självbetitlade debuten visade direkt att The Clash inte var ett i mängden av alla punkband som började dyka upp vid samma tid. Upploppen i Notting Hill sommaren 1976 påverkade medlemmarna starkt och på baksidan av albumfodralet syns en bild på poliser som springer på gatorna under motorvägen Westway. Skivan spelades in under tre förlängda helger i februari 1977 och innehåller några av gruppens absolut bästa låtar, som »Janie Jones«, »London’s Burning« och »Career Opportunities«.

Give ’Em Enough Rope

CBS, 1978

8

Debutens något underskattade uppföljare har hamnat lite i skuggan av bandets övriga produktion. Men här finns flera fantastiska spår. »Stay Free« och »Safe European Home«, skriven av Joe Strummer och Mick Jones efter deras första besök på Jamaica, gör The Clash till Storbritanniens mest relevanta punkband vid tidpunkten. Här medverkar Topper Headon för första gången på ett Clash-album.

London Calling

CBS, 1979

10

En milstolpe i deras karriär – och rockhistorien. Även om musikpressen inte var lika unisont överförtjust då som man kan få intryck av i dag. The Clash tar på detta dubbelalbum flera steg framåt i utvecklingen när de låter geniet och galningen Guy Stevens ombesörja produktionen. Plötsligt tar alla medlemmar mer plats, vilket resulterar i en lysande mix av punkrock, reggae, jazz och rockabilly men också politisk medvetenhet och olycklig kärlek.

Sandinista!

CBS, 1980

7

Precis som med »London Calling« hade The Clash samlat på sig så pass mycket material att allt omöjligen kunde rymmas på en enkel-LP. »Sandinista!« blev en trippel, för att hålla priset i butik nere lär bandet ha avsagt sig royaltyintäkter. Skivan är dubskruvat experimentell och banbrytande. Bandmedlemmarna producerade själva, om än med viss (okrediterad) hjälp av den jamaicanske reggae-DJ:n Mikey Dread. En del låtar kunde man ha skalat bort, en dubbel hade nog räckt.

Combat Rock

CBS, 1982

7

Det stora genombrottet i USA kom när allt var på väg utför. Kort efter inspelningarna fick Topper Headon sparken och sex års intensivt umgänge började seriöst tära på relationerna. Men låtar som »Rock the Casbah«, där de protesterade mot Irans högste religiösa ledare Ayatollah Khomeini, och »Should I Stay or Should I Go« blev odödliga klassiker, om än i dag sönderspelade.

Cut the Crap

CBS, 1985

3

Spelades in efter det att både Topper Headon och Mick Jones sparkats ur bandet. Ströks så småningom ur den officiella diskografin. Räknas som en riktig flopp och innehåller egentligen bara en hyfsad låt, »This is England«, som på ett vackert men vemodigt sätt beskriver tillståndet i hemlandet ur Joe Strummers alltmer bittra perspektiv, med Margaret Thatcher, falklandskrig och arbetslöshet i en enda röra.

SPELLISTA: THE CLASH-RÖTTER & THE CLASH-FAVORITER