Willie Nelson: My Way

Lite beroende på hur en räknar har han vikt dussinet album åt amerikanska sångboken (först ut var 1978 års megasuccé »Stardust«, senast i raden nu två år gamla »Summertime: Willie Nelson Sings Gershwin«). Då inkluderar vi där inte de skivor som ägnats åt countrystandards, som ju också utgör en sorts förlängd och mer södernrotad del av den amerikanska sångboken. Hur som helst hyfsat generöst av någon som själv anses vara en av det gångna seklets största kompositörer.

»My Way« presenteras som ett hyllningsalbum till Willie Nelsons gamle vän och idol Frank Sinatra. Vilket det på sätt och vis förstås är, eftersom Ol’ Blue Eyes tagit ton till skapelserna ifråga. Även om Sinatra-vinkeln nog främst ska ses som en omskrivning för vår Texas-vän så att han kan fortsätta utforska just den kanon av populärmusik som på trettio-, fyrtio- och femtiotalet skrevs åt musikförlagen kring Tin Pan Alley, inte sällan för Broadway-föreställningar och Hollywood-filmer, av låtskrivaress som Cole Porter, Harold Arlen, bröderna George och Ira Gershwin, Irving Berlin, Jerome Kern, Johnny Mercer, Richard Rodgers, Lorenz Hart, Hoagy Carmichael och andra.

Flera av namnen i uppräkningen ovan finns sålunda med bland upphovsmakarna bakom materialet på »My Way«.

Aningen bekymmersamt eller åtminstone talande är att minst sju av de elva sångerna redan spelats in av Willie i en eller annan form. Vilket visserligen aldrig har utgjort ett hinder för honom, men när det som här handlar om mestadels mångfalt tolkade klassiker kan en förstås fråga sig om det verkligen är ett måste att göra det igen. Eller, annorlunda uttryckt; måste Willie Nelson, av alla, särskilt i detta läge, använda sin begränsade tid och ikoniska röst till evergreens som »Fly Me to the Moon«, »My Way« och »One for My Baby (And One More for the Road)?

Fan vet, men uppenbarligen tycker han själv det så det torde bara vara att gilla läget. Sedan urminnes tider vet vi ändå att Willie gör det Willie vill, inte mer med det. Och det rör sig, tvivelsutan, huvudsakligen om låtar vars bitterljuva vemod klär eller tydligt berör åldrande och en åldrad människas tankar väldigt väl (»It Was a Very Good Year«, inte minst).

Så, när du accepterat faktum sjunker du tämligen omgående in i den tillbakalutade och höstmurrigt mysiga atmosfär som omger hela albumet. Det är jazzigt, luftigt arrangerat och förstklassigt utfört från början till slut, undviker det där allra mest vräkiga som amerikanska sångboken-exkursioner ofta leder in i. Det är ömsom en obekymrad klackspark, ömsom en varm omfamning när den behövs som mest. Det är ett leende med antydan till en tår i ögonvrån; »I’ve lived a life that’s full/I’ve traveled each and every highway«.

Willie, vi tror dig.