Marissa Nadler: For My Crimes

Sparsamt instrumenterade hymner med ett kompakt allvar. Texterna är ofta korta, koncentrerade scener. Marissa Nadler sviker dig aldrig ifråga om att kombinera skönhet, mystik, gotisk svärta. Hon har en drömsk mezzosopran och är en osviklig stilist men har kanske aldrig erhållit det där sista avgörande lyftet som vänner (båda är för övrigt med här) á la Angel Olsen och Sharon Van Etten har fått, detta trots att Nadlers gripande demotagning av »Leave the Light On« spelats inte mindre än drygt tjugoen miljoner gånger på en till svenskar närstående streamingtjänst.

Men så är Nadlers uttryck mer hemlighetsfullt, gränsandes till korpsvart. Slingorna och melodierna hemsöker lyssnaren snarare än kastar sig över densamme. Det är småskaligt effektfullt, du kommer ofta på dig själv med att vilja återvända in i den nu trettiosjuåriga Boston-artistens undersköna väv av sånglager. Det är svårt att tröttna. De allt annat än omedelbara låtarna ger dig lite mer för varje lyssning. Det är inte alltid du är på humör för dem, men när du väl är det finns de där och förser dig med det du behöver.

Råkade någonstans i flödet notera att en recensent ansåg att nu får det vara nog, att Marissa Nadler har gjort den här avskalade folkgrejen för länge, att det är dags för henne att byta spår. Men, det är ju tvärtom. Hon bör bli ännu mer Marissa Nadler, gå ännu djupare in i det hon har vikt snart tjugo år åt, fortsätta att finslipa och fascinera. Varför ska hon bli något annat? Vem skulle annars göra Marissa Nadler-skivor? Vem skulle annars skriva en fantastisk låt som »I Can’t Listen to Gene Clark Anymore« eller deklarera »You’re Only Harmless When You Sleep«? Eller ta titelspåret, som också inleder skivan. En skuldtyngd saga, en vandring långt ner i självbildens mörkaste katakomber, helt utan överspel eller excesser men där Angel Olsens skuggsång och Janel Leppin-signerat cellospel understryker dramat med lika delar subtilitet och värdighet.

Det finns mer. Första halvan av skivan är magnifik, i sin lågmälda men täta intensitet, i alla sina bilder av farväl, saknad, förändring, fortsättning. Skivan förlorar en del fokus och laddning i mitten, men återfår skärpan och hör till det mest tillfredsställande Marissa Nadler lämnat efter sig. Kanske för att den i så hög grad utgör essensen av henne.