ARKIVRECENSION Cat Power: Sun

Först och främst vill jag applådera hjärnan, hjärtat och modet.

Att Chan »Cat Power« Marshall fortfarande – efter tjugo år i musikbranschen – följer sin egen stjärna och brinner för konsten förärar henne den mest lysande av hjälteglorior.

Sedan vill jag applådera »Sun«, Cat Powers nionde fullängdare, det konkreta resultatet av ovanstående karaktärsdrag.

»Sun« presenterar nämligen en Cat Power på sonisk upptäcktsfärd, en Cat Power som utforskar och utvecklar sina uttryck. I inledande »Cherokee« svävar melankoliska The Cure-stämningar/gitarrer ovanpå hårt hållna trummor och smattrande handklapp. Förstasingeln »Ruin« är en ren uppvisning i »catchy« – dess sångmelodi, återkommande pianoslinga och funkiga basgång är samtliga otroligt catchy. »3, 6, 9« påminner en del om Serge Gainsbourg & Brigitte Bardots »Bonnie and Clyde« medan »Manhattan« hänrycker med sin tillbakalutade Brian Eno anno »St Elmo’s Fire«-känsla och sitt minimala piano- och trumkomp. Den av Iggy Pop gästade »Nothin’ But Time« är – som redan nämnts i denna tidning – besläktad med David Bowies »Heroes«. Avslutande »Peace and Love« bjuder på en osannolik men finfin korsning av Wire och The Band.

Nej, »Sun« låter inte som rotrockiga (och magnifika) »The Greatest«. Ja, »Sun« är – på det stora hela – fantastisk.

Slutligen vill jag applådera framtiden.

Personligen tror jag att den här skivan är upptakten till ett kommande, fullkomligt sanslöst Cat Power-alster. Åh, vad jag längtar efter att få höra det.