ARKIVRECENSION Levande och lite obekvämt




Foto: Mattias Pettersson



Cat Power är kanske inte världens mest stabila liveartist, men hennes inlevelse kan omöjligen ifrågasättas. Jens Karlsson övertygas på Way Out West. (Ur Sonic #70, september 2013.)

CAT POWER

Way Out West, Slottsskogen, 10 augusti 2013

 

Första tanken är att kontrasten knappast kunde ha varit större. Efter Public Enemys extra allt-föreställning (inklusive ett bisarrt bas och trum-solo av Chuck D och Flavor Flav) på scenen mitt emot inleds Cat Powers konsert med Frank Oceans »Bad Religion« i högtalarna innan Chan Marshall äntrar scenen till tonerna av en försiktigt plockande gitarr. Hon går lite nonchalant fram till mikrofonen och säger något i stil med »Public enemy Number one, right?« och alla farhågor om indieikonens vacklande fysiska och psykiska hälsa ställs på sin spets. Men så börjar hon sjunga en långsam, ödesmättad »The Greatest«. Och som hon sjunger. Närvaron i Marshalls röst är så påtaglig att det känns som att hon står och viskar i mitt öra hemma i soffan, trots att jag befinner mig i en festivalpublik en gråmulen lördag i Göteborg.Tillsammans med ett ytterst smakfullt och coolt band bjuder Cat Power på en dryg timmes elektronisk soul på vad som känns som en av Way Out Wests mest exklusiva spelningar. Ja, Cat Power må främst vara förknippad med lågmäld amerikansk indierock, men den fyrtioettåriga artisten som står på scenen i Slottsskogen sjunger sina sånger med en inlevelse och passion som bara kan härledas till den mix av blues och r’n’b som hon själv älskar så mycket. Det har sagts att Otis Redding är den ultimate soulsångaren eftersom han aldrig sjöng samma låt på samma sätt två gånger. Och precis som den framlidne sångaren fraserar Marshall lite annorlunda än på skiva, hon förstärker och trycker till orden på ett sätt som gör konsertupplevelsen mer levande. Det handlar alltså inte om att göra om låtarna till oigenkännlighet (hej Bob Dylan!) i liveformat utan om inlevelse i stunden och betona det som just här och nu måste betonas.

Åtta av tolv låtar kommer från senaste skivan, fjolårets »Sun«, men det lider inte konserten av på något vis. Snarare tvärtom. Inte bara för att »Sun« kanske är Marshalls starkaste album till dags dato utan framför allt för att det är hennes klart mest utåtriktade giv och därigenom mest lämpad för en rastlös, krävande festivalpublik med siktet hela tiden riktat mot nästkommande musikupplevelse. Bland spelningens höjdpunkter märks pianoballaden »Bully« (som otroligt nog endast finns att tillgå som nedladdningsbart extraspår på »Sun«), det minimalistiska groovet och attacken i »3, 6, 9«, den rysningsframkallande sånginsatsen i gamla »I Don’t Blame You« samt avslutande »Ruin«.

Under konsertens gång får man ibland känslan att Chan Marshall kanske hellre skulle vilja befinna sig på en annan plats än på en scen där hon förväntas underhålla en stor festivalpublik. Men när sista ackordet av »Ruin« har klingat ut är det en lycklig och kanske lättad sångerska som till tonerna av »New Good Flow« av Kanye West, Pusha T & Ghostface Killah inte vill lämna scenen utan en lång stund delar ut blommar till både publik och medmusikanter. Samtidigt som Cat Power lämnar över Azalea-scenens stafettpinne till Kendrick Lamar kan jag konstatera att de kontrasttankar som jag hade i konsertens början var en smula överdrivna.




Relaterat

Way Out West dag 3-rapport
Way Out West dag 3-rapport
Way Out West dag 2-rapport
Way Out West dag 2-rapport
Way Out West dag 1-rapport