Cat Power: Wanderer

I en tid då varje skivsläpp måste vara behäftat med en story för att ha minsta chans på mediautrymme torde Chan Marshall vara en PR-representants dröm, åtminstone om vi förbiser att hon på ett rent praktiskt plan säkert kan vara en smula svårhanterlig.

Varje nytt album från den Atlanta-sprungna, på senare tid framför allt Miami-rotade artisten som kallar sig Cat Power är nämligen omgärdat av drama. Må det vara positivt laddat eller negativt laddat, dramat – och storyn – finns alltid där.

Det positiva i mediavinkeln den här gången har varit den lille sonen, mammarollen och ett, vad det verkar, mer harmoniskt livsmönster än vad fallet var senast (2012 års »Sun« som hade ett kaotiskt förspel och ett om möjligt ännu mer kaotiskt efterspel). Det negativa har uppehållit sig vid återkommande hälsoproblem och den svidande separationen från hennes mångåriga skivbolagshemvist. Matador refuserade »Wanderer« eftersom de, enligt Chan Marshall, ville att det skulle låta som Adele… Utan att ha insyn känns det som att historien kan ha fler lager än så.

Hur som helst är det svårt att se hur »Wanderer« kan göra någon som har följt Cat Power besviken.

Mest av allt rör sig det här om en återgång till den där nästan kusliga intimiteten från hennes tidiga skivor. Av den förhållandevis utåtriktade skelettelectrorocken på »Sun« märks föga och även om soulen från »Jukebox« och »The Greatest« numera utgör en självklar del av hennes repertoar är den här nedtonad och integrerad i någonting annat.

På »Wanderer« får vi en koncentrerad dos Cat Power, Cat Power allena, med en högst sparsmakad instrumentering. Det är nu inte så lite. Det är ibland mer än vad vi kan greppa. Som alla stora konstnärer är hon mångbottnad och komplex, vilket så klart även gäller hennes artistskap och dess separata skapelser.

Cat Power blir sålunda inte nödvändigtvis förminskad av att backa in i rollen som nattbluesig folkchanteuse, det kan ju de facto bara innebära att det skapas mer utrymme för hela hennes jag. Ni vet hon som klarar av att vara både vidöppen och mystisk. Och även om vi lyssnare känner hennes enslighet är vi inte alltid helt säkra på exakt vad det är vi själva känner när vi hör eller ser Cat Power – inte sällan ligger det precis i en nervig brytpunkt mellan obehag och njutning.

Efter att ha spelat detta Cat Powers tionde album om och om igen och försökt luska ut vad essensen består av hittar jag svaret i en nästan tio år gammal intervju med Phosphorescent, gjord av Tony Ernst till Sonic #45, där Matthew Houck försöker förklara Willie Nelsons storhet: »Hans frasering är unik. Och rösten! Rösten! Så sann.«

Chan Marshall är en exceptionell låtskrivare, säregen artist, aldrig ointressant människa. Ingenting av det kan någon ta ifrån henne. Allt det bidrar till att hon är hon och låter som hon gör. Ändå är det rösten som mer än någonting annat höjer henne över mängden, som får allting att stanna upp. Det är den som verkligen får oss att lyssna och beröras. Rösten innehåller massor – olika nyanser av skönhet, visdom, kamp, sorg, svek, utsatthet, saker vi aldrig kommer förstå – men där finns inget förfalskat, ingen ironi, ingen tillgjord tuffhet eller smartness på bekostnad av någon annan, inte minsta antydan till självgodhet.

Hur rörig hennes verklighet stundom än må te sig är Cat Power bland det mest oförstörda vi har. Den som är så konsekvent sann mot själv får betala ett pris, men belönas med en plats i evigheten.