Vid ett vägskäl

»My heroes have always been cowboys
and they still are, it seems
Sadly in search of, but one step in back of
themselves and their slow-movin’ dreams«

Han var inte mer än fyra år gammal, begrep nog inte riktigt vad den knarriga rösten sjöng om, men tyckte likafullt att den sorgsna, lite trevande melodin var så vacker där den ljöd ut ur pappans bilstereo på dammiga landsvägar i Alabama. Lite visste han då att han själv som vuxen skulle komma att leva låtens text. Än mindre kunde han ana att han tjugofem år senare skulle lyfta på hatten till sångaren ifråga genom att spela in en egen skiva med dennes låtar, få ett telefonsamtal från samme knarrige man, bli inbjuden till hans famösa turnébuss. Sedermera även få dela scen med honom.

På Farm Aid 2009 framför Matthew Houck och Willie Nelson tillsammans en snabb, slirig version av »Reasons to Quit«, en Merle Haggard-komposition som handlar om att det kanske är dags att lägga somliga vanor åt sidan och ta tag i sitt liv innan det är för sent. Willie Nelson visste nog redan när han i början av åttiotalet spelade in den, i duett med Haggard, att det bara var en låt – även om han för all del bottnade i den skulle han i vissa bemärkelser alltid befinna sig på drift, strax utanför lagen. Det gäller i vissa aspekter även Matthew Houck, som någonstans innerst inne kanske ser att den livsföring han vikt lite för många av sina ännu unga år åt omöjligen håller i längden. Men ännu kan han inte helt förlikas med att textraden »the reasons for quittin’s gettin’ bigger each day«, som han där på scen i Missouri sjunger sida vid sida med sin mångårige hjälte, i allra högsta grad börjar bli applicerbar även på honom själv.

Det blir inte riktigt som vi hade tänkt. Planen var att Matthew Houck skulle ta med mig och fotograf-Martin på en vårpromenad till favoritställena i hans hemmakvarter i Greenpoint, en Brooklyn-del strax norr om indiegettot Williamsburg, dra lite anekdoter och sedan sitta ner för en mer regelrätt intervju.

Men: det går inte.

Kylan är oss övermäktig. Den här sena onsdageftermiddagen i slutet av mars ligger temperaturen i New York kring nollan men en obarmhärtigt isande vind gör att det känns som minst tio minus. De fåtaliga människor som för stunden ses stryka omkring på gatorna i dessa polska gamla arbetarkvarter, en småskalig stad i staden med Manhattans skyskrapor som fond, flanerar inte precis omkring planlöst – alla skyndar fram, mån om att komma in någonstans så fort som möjligt. Eftersom Matthews stamhak Palace Cafe ännu inte öppnat för dagen hamnar vi till slut på Nassau Avenue-belägna Keg & Lantern. En rustik bar som är helt okej. The Supremes »My World is Empty Without You« ljuder i högtalarna. Polsk pilsner finns i sortimentet. En TV-skärm visar basket. Stället börjar fyllas av människor som just slutat jobbet. Vi placerar oss i ena hörnet, ut mot fönstret där det visserligen drar kallt men i alla fall ger oss viss avskildhet. Matthew tar av sig sin vindjacka, under vilken han har en svart skinnjacka som han behåller på – vilket även gäller hans »I love Miami«-keps. Han gör en första beställning, en scotchdrink och öl, verkar kunna stället rätt väl.

Förresten var det kanske bra att det inte blev någon Greenpoint-vandring. Han som i princip är Phosphorescent står just nu lite tvekande till om han och familjen – han blev nyligen pappa för första gången, till en dotter – ska bo kvar.

– Att bli förälder, eller bara vetskapen om att ett barn är på väg, förändrar ens perspektiv, säger han. Jag gillar de här kvarteren och älskar New York, som ju är en fantastisk stad men alldeles för dyr. Det finns trots allt fler fantastiska städer. Så, vi får se.

– Under turnéer påminns man ideligen om allt det man har valt bort när man bosatt sig i New York. Som närheten till natur och bad och då menar jag inte överbefolkade stränder som det är här.

– För människor som är lite yngre än vad jag är kan det säkert vara perfekt att bo här. Det händer mycket. Det är lätt, väldigt lätt, att ha kul. Det vimlar av band och klubbar i Brooklyn.

– Vill du ha något mer att dricka?

Matthew Houck är trettiofyra nu, har bott på olika ställen i New York i sju år. Lika länge har han försörjt sig på sin musik. Ett drygt decennium har passerat sedan han släppte sin första skiva. Det var många vinddrivna år, ett ständigt kuskande, en lärorik men kaotisk jakt på drömmen som satt tydliga spår i hans texter och musik. Då inte bara i form av talande låtar som »Cocaine Lights«, en stor del av hela hans identitet som artist har kretsat kring priset man måste betala för att försöka leva den där drömmen.

2014 befinner sig Matthew vid ett vägskäl, alltså i fler bemärkelser än New York och boendesituationen. Turnéexcesserna han länge ägnade sig åt, det han själv har kallat »a damaging and destructive way of life«, känner han sig färdig med.

– Det handlar till viss del om att jag blivit äldre och kanske klokare, har väl till sist insett att det kan vara av godo att ta hand om kroppen. Man orkar inte heller lika mycket. Det går inte längre festa som man gjorde i tjugoårsåldern. Att min tjej [organisten Jo Schornikow] numera ingår i bandet har säkerligen bidragit till att jag kommit till ro på ett annat sätt. Och nu har vi ett barn tillsammans. Saker har börjat falla på plats.

– Samtidigt var det aldrig så att det där var enda grejen, under en turné måste du varje kväll hålla dig skärpt och vara på topp när du ska gå på scen. Det har definitivt förekommit stunder av hedonism och ohälsosamt leverne. Det finns en anledning till varför det kallas rock’n’rollklichéer för det är väldigt lätt att fastna i de klichéerna.

Framgången för »Muchacho« – hans i fjol utgivna sjätte album som tog Phosphorescent till en ny nivå, anfört av den lika mäktiga som vilsna singeln »Song for Zula« – har inneburit större resurser som bland annat tar sig uttryck i ökad bekvämlighet.

– Bara en sådan sak som att vi äntligen har en egen turnébuss. Det är enorm skillnad från att kryssa runt med en skåpbil. Eller det faktum att en rad spelningar, dessutom på större ställen än vi är vana vid, har varit slutsålda i förväg. När vi anländer till spelställena är det fullt och folk står i kö utanför. Det är något nytt för oss.

Känner du att lyftet kom vid helt rätt tidpunkt?

– Njae. Ärligt talat hade jag nog kunnat ta det lite tidigare. [leende] Jag uppskattar det verkligen, men det hade inte direkt stört mig för några år sedan.

På vilket sätt?

– På ett personligt plan. För att få… en annan livskvalitet kanske. Vad gäller musiken är det annorlunda, jag är fullt medveten om att vi inte är ett band som blir glödhett ena minuten bara för att vara uträknade i nästa. Där känner jag mig rätt trygg.

Hur ligger landet med Phosphorescent just nu?

– I sommar ska vi göra fler spelningar på »Muchacho«. Om vi inte hade fått en bebis skulle jag säkert ha befunnit mig i studion i detta nu. Men det får vänta.

Har du några planer för nästa skiva?

– Inga alls. Eller kanske lite vagt ifråga om ljud och vilken utrustning jag ska använda.

Inga låtar skrivna?

– Nej. Jag har en del lösa utkast, men inte mer. Vi har turnerat konstant ett helt år och det blir aldrig riktigt läge att skriva. Så är det för mig i alla fall. Låtar kommer till mig först när jag har sett till att skaffa mig lite arbetsro.

Sedan »Muchacho« spelades in har åtskilligt förändrats för dig: som artist, som människa. Tror du att det kommer att märkas på dina texter?

– [funderar länge, kliar sig i skägget] Jag vet faktiskt inte.

Men du förstår varför jag ställer frågan?

– Absolut. Det är bara svårt att vara analytisk kring sin egen musik, men visst har mina texter ofta uppehållit sig vid – och jag själv aktivt valt att skriva om – teman som otillfredsställelse och en längtan efter något annat. De har alltid tagit avstamp där. Om det kommer att bli annorlunda framöver vet jag inte.

Hur känns det då att befinna dig där du är nu? Är du förväntansfull?

– Som människa? Utan tvekan. Som artist? Ingen tvekan där heller. Jag har hållit på så länge med det här att jag inte oroar mig över att vi ska sumpa det. Jag förstår om den som upplever snabb, plötslig framgång kan gå i sådana tankar. Själv hoppas jag mest att om jag nu slipper grunna på somligt som förr tog en massa energi kanske jag kan fokusera mer på själva hantverket.

Har du tvivlat på ditt karriärval?

– Egentligen inte. Av någon anledning har jag med en dåres envishet hela tiden varit övertygad om vad jag ska ägna mig åt. Utan att ha minsta täckning för det! [skratt] Och både på gott och ont. Men jag tror också att jag i många lägen haft nytta av tjurskalligheten.

– Länge var musik bara något som jag gjorde vid sidan av vanliga jobb, men jag kände redan då att jag alltid skulle hålla på med det på ett eller annat sätt. Som tur var övergick det sedan till att bli vad det är nu, det är ju mitt jobb.

– Vad säger du, ett glas till?

Vid sidan av de psalmer som sjöngs vid olika kyrkliga aktiviteter i barndomen var country den dominerande musiken under Matthew Houcks uppväxt i det lilla jordbrukssamhället Toney, precis vid gränsen till Tennessee i norra Alabama. Willie Nelson var vanligt förekommande i hemmet, och då inte bara »My Heroes Have Always Been Cowboys«, men också Merle Haggard och dåtidens populära popcountry: sådant som Juice Newton, Anne Murray, Kenny Rogers.

Senare – under high school-åren i Huntsville, närmaste någorlunda stora stad – lyssnade han som alla andra på Nirvana och grunge. Strax efter att han fyllt tjugo flyttade Houck till Athens i Georgia och det var där, inom stadens folk- och indiescen, han på allvar började göra sig ett namn som artist. Inledningsvis under aliaset Fillup Shack.

Hans första skiva som Phosphorescent, »A Hundred Times or More«, gavs 2003 ut på ett lokalt skivbolag. Småskalig men viss nationell ryktbarhet uppnåddes med 2005 års »Aw Come Aw Wry« och inte minst »Pride« två år senare. De här tidiga släppens bräckliga folkcountry gav upphov till en och annan Will Oldham-liknelse, samtidigt var det svårt att blunda för det faktum att varje skiva förde honom längre och längre in i något eget, något mer andäktigt, slagkraftigt och stundom skrämmande (titelspåret på »Pride«).

Just som recensenter och publik trodde sig ha ringat in hans stil och väntade på album nummer fyra som skulle katapultera den plågade Södern-gentlemannen in i indieeliten en gång för alla tog han alla på sängen genom att utannonsera en skiva helt och hållet vikt åt tolkningar på… Willie Nelson.

En manöver som förbryllade.

Dead Oceans, hans skivbolag, slog knappast kullerbyttor i glädjeyra.

Coverplattor har ringa anseende och är ofta kommersiellt skakiga på det stora hela för vem som helst. Och när en indieartist på uppgång hänger sig åt en dylik avstickare vikt åt pur country, som många i alternativvärlden av hävd är fientligt inställda till, finns det anledning att vädra backlash.

Effekten blev snarast den motsatta. Visst, »To Willie« skrämde säkert ett och annat gammalt fan på flykten men det var där och då Matthew Houck tydligt markerade att han tänker diktera sitt eget öde, att han kommer att göra exakt som han vill, att han ingalunda är intresserad av att leva upp till någon annans bild av hur han ska låta.

– I musikbranschens vagga var en sång fortfarande bara en sång, som inte sällan hade spridits från generation till generation, från ett folk till ett annat. Jag tilltalas av det. Det är definitivt borta nu, musik är något helt annat i dag – och det är coolt det med.

– Jag gillar också att många av den gamla skolans countryprofiler tilläts sträcka ut benen i det ena udda projektet efter det andra. Ibland av ren fåfänga, ibland bara för att. Av trettio album var kanske sex klassiker medan resten var »bara några låtar«. Det är något befriande med det. Nu för tiden är en skiva… such a big goddamn deal. Men, det är fortfarande bara en skiva.

Vad fick dig att genomdriva idén?

– Kärleken till låtarna. Efter att ha turnerat stenhårt på »Pride« var jag körd i botten. Trött på mig själv, trött på att höra min röst, trött på att sjunga mina egna låtar. Jag hade länge tänkt att jag någon gång skulle vilja spela in mina Willie Nelson-favoriter. Som av en händelse fick jag i en skivaffär syn på albumet »To Lefty From Willie« [Willie Nelsons hyllningsskiva till Lefty Frizzell från 1977]. Då föll polletten ner: »Det är så jag ska göra.«

Även om det är klyschigt att säga det fick han alla låtar att låta som sina egna. Med enkla grepp förstärker han det hymnlika i originalen, gör det trasiga ännu trasigare och det berusat ostyriga ännu mer vingligt. Det är som att han hittar essensen i sitt eget uttryck genom någon annans material. När Matthew med rödgrusiga ögon tar sig an låtar som »Heartaches of a Fool«, »The Last Thing I Needed (First Thing This Morning)« och »Too Sick to Pray« pekar han inte alls bakåt, mot något svunnet, utan snarare mot vad som komma ska i hans egen gärning.

»Tell me honey have I gone too far
I know I spend most of my life in these bars«

Undan för undan fylls Keg & Lantern på av törstiga och sällskapssjuka individer. Musiken som spelas är uteslutande soul; The Temptations, Ike & Tina Turner, Esther Phillips. TV:n har övergått till att visa en hockeymatch, New York Rangers mot Philadelphia Flyers. Från baren hörs då och då spridda jubel.

Matthew Houck ger ett lugnt, tillbakalutat intryck. Säger det han ska, sällan för mycket. Verkar också vara en nyfiken själ: pepprar mig om frågor kring EU, religionens betydelse i Sverige, barn. Efter tre–fyra timmar och möjligen några glas för mycket tappar vårt samtal titt som tätt koncentrationen, i korta stötar kommer den tillbaka.

– Efter att ha gjort en mindre turné där vi främst framförde låtarna från Willie-skivan tyckte jag att det bandet lät så bra, säger Matthew. Vi hade hittat ett sätt att spela på som var väldigt intressant, det påminde om ett riktigt roadhouse-barband. Jag skrev några låtar och vi spelade in dem i den stilen. Det var det som blev »Here’s to Taking It Easy«

2010 års »Here’s to Taking It Easy« var den logiska fortsättningen på »To Willie«. Lite mer rockigt uppsluppen, men precis lika själfull och sjavig. De båda skivorna fick en ny publik att ta notis om Phosphorescent. Själv ser Matthew på deras tillkomst och sound som undantag. Han är mer van vid att sitta på sin egen kammare och skapa ljudvärldar.

– Det var väldigt kul att åka runt med fem– sex grymma musiker och riva av de där låtarna kväll efter kväll. Men det skedde på bekostnad av subtilitet och nyanser. Jag känner nog att kärnan i Phosphorescents uttryck är något lite mer dämpat.

Precis som han hade gjort efter »Pride«-turnén återvände Matthew Houck hem som ett vrak. Inget förbättrades av att ett förhållande var på upphällningen. En dag när han mådde som sämst tog han första bästa morgonflyg från New York till Mexiko där han efter en veckas strandliv hade skrivit fem–sex låtar som kom att utgöra grundbulten på det som blev hans lite större genombrott. »Muchacho«, modernare och mindre countryrotad än föregångarna (Brian Enos »Apollo: Atmospheres and Soundtracks« användes som ljudreferens), är en sorts golgatavandring men också ett uppvaknande. En mörk skiva som ändå lämnar en strimma av ljus efter sig. Där finns fem–sex låtar som tar Houck in i evigheten. Allra mest så »Song for Zula«, som han själv aldrig hade förordat som singel. På den låtordning han först lämnade fanns den gömd långt bak på skivan.

– Men det var inte för att jag ogillade den, snarare tvärtom. Den kändes nästan för personlig. Och mina egna favoritlåtar på många skivor ligger ofta mot slutet. Min tanke var att »Song for Zula« skulle vara själva finalen. Skivbolaget tyckte däremot att jag borde flytta upp den. Det är första gången de lagt sig i sådant. Jag sa: »Okej.«

Reaktionerna på låten och albumet i stort överraskade honom.

– Det är ju en sorgsen skiva, lite störd nästan. På min ursprungliga låtlista låg dessutom alla de svåraste låtarna först, och de mer inbjudande sist… Det var bra att vi kastade om. En annan räddning blev introt och outrot som liksom ramar in skivan och tillför en känsla av hoppfullhet.

Nu då? Vad krävs för att bollen ska sättas i rullning igen?

– Bra fråga. Ibland räcker det med något så simpelt som en deadline. Jag kan vara sådan att jag inte gör något förrän jag verkligen måste.

– Under arbetet med »Muchacho« blev jag som uppslukad av pratshowerna på TV som fylls med innehåll varje kväll. Vecka efter vecka. Inte som en film där regissören kan finslipa tills allt sitter där det ska. Hur mycket jag än älskar idén om en odiskutabel klassiker, att någon satsar hela sitt liv på ett betydande verk, är jag svag för det här att på löpande band få saker och ting gjorda. Jag jobbar inte så själv, men kanske kan jag närma mig det.

Går inte det tillbaka lite till det du sa om Willie och de andra ur det gardet som gav ut skivor stup i ett?

– Jo, exakt. De släppte massor av plattor som ingen kan påstå är fulländade. Men vadå, fuck it. Det är som att det pågår en osynlig dragkamp mellan »äh, var inte så knusslig, det är bara musik« och viljan att skapa bestående konst. Men kan du skapa ett mästerverk samtidigt som du säger »fuck it« blir det ju den bästa av två världar. ■

EN LITEN PHOSPHORESCENT-SPELLISTA