Phosphorescent: C’est La Vie

Få artister på tjugohundratalet har lyckats gestalta allmän mänsklig desillusion och västvärldens andliga vilsenhet med samma träffsäkerhet som Matthew Houck. Han har varit bakfylleballadernas osvurne bard. De extralånga, genuint bortslösade veckoslutens egen schaman. En karlakarl med inte så lite swagger men en som inte drar sig för att vara mjuk eller konfrontera alla sina pinsamheter och romantiska ideal.

Sedan starten har Phosphorescent gått från att vara en i raden av Will Oldham/Songs: Ohia-epigoner till något eget och alltmer anmärkningsvärt. Kulmen på den utvecklingen nåddes med 2013 års atmosfäriska, tätt sammanhållna album »Muchacho« som anfört av den lika märkliga som mäktiga hymnen »Song for Zula« nådde publiklager som aldrig tidigare brytt sig om Houcks musik.

Den låten och framgången ska nog ändå ses som ett undantag, och bör knappast vara något som varken upphovsmakaren eller publiken ska hänga upp sin gemensamma relation på.

Sedan vi hörde av Phosphorescent senast har emellertid rätt mycket hänt i bandledarens personliga liv. Han har skaffat familj, har numera två barn, lämnat New York för Nashville. Och den för lyssnaren svåraste omställningen med »C’est La Vie« handlar marginellt om sound eller låtar, därtill är Matthew Houck vid det här laget lite för säker i sitt uttryck för att kunna göra bort sig, utan om den harmoni och lycka skivan utstrålar. Det är vi inte direkt vana vid att höra från Phosphorescent-håll. Har man som undertecknad då och då känt ett uttryckligt begär efter att bearbeta såväl inre som yttre mörker med hjälp av de där vingligt framvaggande vrakresterna till melodiska mellantempovidunder som Matthew Houck varit mästerlig på att frambesvärja är det lätt hänt att du känner dig en smula sviken eller åtminstone brydd.

Men, det går över. Du inser rätt fort att det handlar mer om dig själv, egna förväntningar och bördor du bör undvika att lägga på någon annans axlar. Ty »C’set La Vie« råkar vara en förträfflig skiva, fylld av melodiska underverk och hänförande arrangemang, fylld av ett aldrig förlorat fokus. Dessutom ligger sårbarheten hela tiden som en skugga bakom skeendena, en medvetenhet om alltings förgänglighet, och det kan vara nog så drabbande. Sedan är det de facto så att få, om någon, kan framföra saker som »There from Here«, »These Rocks« eller »C’st La Vie No.2« med ett sådant oförställt lugn, en sådan självklar sensitivitet. Det handlar om kapacitet och karisma, och det kan vi nog en gång för alla slå fast att Phosphorescent förfogar över.