Yngre för varje år

I början av 2009, strax före det att deras femte album »Living Thing« ges ut i Sverige, spelar Peter Bjorn and John på rockklubben KB i Malmö.

Förväntningarna är höga. Efter att »Young Folks«, deras genombrottssingel från storsäljande »Writer’s Block«, blivit en världsomspännande framgång har de turnerat nästintill oavbrutet i nästan två års tid. Spelningen i Malmö är en av de första på svensk mark med nytt material och markerar på så vis en nystart. Det är nu Peter Bjorn and John ska visa att de har ett liv också efter »Young Folks«. Att de, om det vill sig väl, har sina bästa album framför sig.

Men just när de börjar spela »Young Folks« – låten som tagit dem hela vägen hit, till en position som både musikexport och kritikerfavoriter, till spelningar på såväl The Tonight Show i Los Angeles som Googles huvudkontor i San Francisco – drabbas Peter Morén, som sjunger och spelar gitarr, av en tillfällig blockering.

I flera minuter står han tyst framför mikrofonen innan han, till slut, slår sönder den mot scengolvet. Det tar honom nästan två minuter att återfå fattningen, sedan sjunger han låten, det som återstår av den, med en ny mikrofon sittandes vid scenkanten.

Ett och ett halvt år senare sitter Peter Morén vid ett köksbord i Tambourine Studios på Sofielundsvägen i Malmö och dricker nybryggt, rykande svart kaffe. I studion strax bredvid sitter Per Sunding, en gång sångare och ansikte utåt i det inflytelserika svenska popbandet Eggstone, och fingrar på ett överdimensionerat mixerbord.

För första gången sedan de bildades för snart tolv år sedan har Peter Bjorn and John bett en utomstående att producera deras musik. Efter att ha turnerat över hela världen i flera omgångar, efter att ha sålt häpnadsväckande sjuhundratusen exemplar av »Writer’s Block«, har de återvänt till musiken som formade dem när de först började spela tillsammans. Peter Morén sätter ner kaffekoppen på bordet framför sig och blåser luggen från pannan. Från rummet bredvid hörs bråkdelar av vad som inom en snar framtid kommer resultera i »Gimme Some«, Peter Bjorn and Johns nya album.

– Det roliga med den här skivan är att det låter som det mest ungdomliga vi spelat in hittills, säger han med huvudet böjt över det rykande heta kaffet. Kan du tänka dig? Efter mer än tio år tillsammans spelar vi in en skiva som faktiskt låter som att det skulle kunna vara vår första. Det är inte så att vi hittat tillbaka till energin som fanns där när vi började spela ihop. Det är snarare så att den energin är intakt. Men jag tror aldrig att den har varit så närvarande som den är just nu. Det känns ibland som att vi blir yngre, som att vår musik blir yngre, i takt med att vi själva blir äldre. Vi vågar mer nu än någonsin tidigare och vi låter bättre än vi någonsin har gjort tidigare. Bara det är anledning nog att fortsätta som band lika länge till.

I mitten av nollnolltalet övervägde Peter Bjorn and John att gå skilda vägar. Efter att i princip på egen hand ha spelat in och gett ut två album utan att ha fått vare sig den uppmärksamhet eller den publik de var övertygade om att de förtjänade befann sig medlemmarna vid ett vägskäl. Efter ett blixtinkallat möte bestämde de sig för att spela in ett sista album. Förväntningarna var lågt ställda. Målet var att få ut skivan så billigt som möjligt på marknaden. Med lite tur kunde de få en eller två låtar spelade på radion.

– Vi hade kämpat så otroligt mycket med de två första skivorna, berättar Peter Morén. Vi gav ut dem på små bolag och fick i princip göra allt hästjobb själva. Det var roligt, visst, men det gav ingen utdelning. Ingen köpte våra skivor och vi fick knappt några spelningar. Vi blev lite trötta. »Varför ska vi fortsätta hålla på med det här, om ingen ändå bryr sig?«, så kände vi. VI hade gett så mycket och i takt med att det inte gav någon utdelning började vi tröttna.

– Samtidigt var det en åldersgrej, fortsätter han. vi var alla runt trettio år gamla vid den här tiden. John och Björn hade jobb vid sidan av bandet. John var musiker på heltid och Björn hade börjat producera andra artister sedan en tid tillbaka. Jag hade hankat mig fram på vikariat och extrajobb i snart tio års tid och hade börjat tappa orken. Samma höst som vi spelade in »Writer’s Block« började jag plugga till bibliotekarie. Sakta men säkert började jag förbereda mig för ett liv vid sidan av musiken.

Men vändningen var nära. En kväll kort efter att de slutfört inspelningen av »Writer’s Block« spelade Peter Bjorn and John skivor på klubben Ugglan i Stockholm. När de spelade »Young Folks«, en på papperet okonventionell duett mellan Peter Morén och Victoria Bergsman från The Concretes och sedermera Taken By Trees, började människor stega fram till DJ-båset.

– Vi hängde alltid på Ugglan runt den här tiden, förklarar John Eriksson, trummis och med ojämna mellanrum också han sångare i Peter Bjorn and John. Jag tyckte att det kunde vara kul att pröva just den låten ute, omgiven av vänner och bekanta. Plötsligt kom säkert åtta personer fram och frågade vad det var vi spelade. Det var första gången jag insåg att det nog var en ganska bra låt det där, trots allt. Kort därpå släpptes »Writer’s Block« i England. Bandet hade precis skaffat mejladress och jag minns hur stressad jag blev av att det kom mer och mer förfrågningar och propåer, nästan störtfloder. Jag hade knappt tid att svara på hälften. Det är svårt att förklara så här i efterhand, men »Young Folks« spreds som ett ebolavirus. Ett väldigt positivt ebolavirus. Till slut hade den växt sig så stor att vi gav upp alla tankar på alternativa karriärer.

Hösten 2006, strax efter att »Writer’s Block« getts ut i England, åkte Peter Bjorn and John ut på europaturné. Vad de inte visste var att de inte skulle återse sina lägenheter, sina flickvänner och vänner på nästan två år.

– Vi spenderade stora delar av hösten i Europa, berättar Björn Yttling, basist och, precis som John Eriksson, ställföreträdande sångare. Det var bara att köra på. Känslan då var att varje spelning kunde vara den sista. Vi var oerhört glada bara över att få spela över huvud taget och tackade ja till allt som erbjöds. »Om vi inte gör den här spelningen kanske vi aldrig får komma till Österrike igen.« Kort efteråt gavs »Writer’s Block« ut i USA och plötsligt sålde vi ut Bowery Ballroom i New York tre kvällar i rad. Det var hysteriskt. Därefter fortsatte vi att turnera hela våren, sommaren och därefter hösten och vintern igen. Men vi förstod nog fortfarande inte riktigt vad det var som hände. Strax innan jul satt vi på flyget mellan New York och Japan när Peter vände sig mot mig och sa: »Undrar om jag ska fortsätta på bibliotekarielinjen eller inte. Kanske borde jag skjuta upp det en termin till.«

– Vi gjorde typ sju USA-turnéer det året, säger Peter Morén. Jag har försökt förtränga det, men mot slutet var det antagligen ganska dålig stämning i bandet. Vi var mer eller mindre slutkörda. Man blir sliten efter ett års, säkert mer, turnerande i alla världsdelar. Kulmen nåddes när vi spelade i Berlin, Tokyo och Los Angeles, tre spelningar, på fyra dagar. Så här i efterhand förstår jag inte varför vi utsatte oss för det. När vi var färdiga tog vi en lång paus. Väldigt lång, till och med. Vi behövde vila och samla krafterna.

Efter att ha varit borta från varandra en tid gick Peter Bjorn and John återigen in i studion för att spela in ett nytt album. Men i stället för att, som brukligt för ett band i deras situation, följa upp »Writer’s Block« och »Young Folks« med ännu ett melodiorienterat popalbum gjorde de helt om och spelade in »Seaside Rock«, ett långsamt temaalbum med monologer på dialekt om medlemmarnas ursprung i Västerbotten, Norrbotten och Dalarna. I ett försök att avskärma sig från framgången och hitta tillbaka till sig själva efter två års hektiskt turnerande valde de att vända förväntningarna ryggen.

Först tre år efter att de gav ut »Writer’s Block« valde de att följa upp framgångarna med ett konventionellt popalbum. Med »Living Thing«, som skivan hette, skulle Peter Bjorn and John visa att de hade ett liv också efter »Young Folks«. Att de, om det ville sig väl, hade sina bästa album framför sig.

Det är vid den här tidpunkten de ställer sig på scen på KB i Malmö. Mitt under introt till »Young Folks« svartnar det plötsligt för ögonen på Peter Morén.

– Jag kan inte förklara vad som hände, säger han. Men vi hade haft en väldigt lång paus och hunnit vila upp oss efter att ha turnerat i nästan två års tid. Det kändes oerhört jobbigt att plötsligt vara tillbaka i den där världen igen. När introt gick i gång, och kvällens största jubel bröt ut, kunde jag inte förmå mig själv att sjunga. Jag var tyst i flera minuter. Sedan slog jag sönder mikrofonen. Så här i efterhand skäms jag. Visserligen stod jag upp för mina känslor och var ärlig mot mig själv, men en så aggressiv tolkning har ingenting med just den låten att göra. Det var oförsvarbart att göra så, både mot de som betalat för att se oss spela och mot Björn och John.

Tambourine Studios ligger knappt två kilometer utanför Malmös stadskärna. Under nittiotalet, när i synnerhet The Cardigans var framgångsrika i Japan, Storbritannien och USA, var studion det självklara navet för svensk popmusik. I mitten av juni, samma kväll som England möter USA i fotbolls-VM, är Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson här för att spela in delar av sitt nya album tillsammans med Per Sunding.

Inför inspelningen av »Gimme Some« satte sig trion ner för att hitta någon utanför bandet att arbeta med. Att valet som producent föll på Per Sunding var logiskt. Redan som tonåring skickade Peter Morén demokassetter till Eggstone. När Peter Bjorn and John bildades visade det sig att han inte varit ensam om att lyssna på klassiska svenska popalbum som »Eggstone in San Diego« och »Somersault« under sin uppväxt.

– Om jag ska vara ärlig tror jag inte att vi hade orkat spela in ett album till om vi inte fått ta in någon utomstående, berättar John Eriksson. Inledningsvis diskuterade vi om vi skulle ta in någon riktig »hot shot« från utlandet, någon vi drömt om att arbeta med under lång tid. Vi pratade om James Murphy från LCD Soundsystem och Ric Ocasek från The Cars. Men snart kom vi fram till att vi ville jobba i Sverige. Vi var mycket i Los Angeles i samband med »Living Thing« och repade tillsammans med Thom Monahan som spelade i The Lilys på nittiotalet. Vi tyckte väldigt mycket om The Lilys när vi bildades, det var lite på grund av dem som vi började spela tillsammans, så det kändes som ett ödets nyck. Runt den tiden började vi fråga oss själva: »Vilka lyssnade vi mer på när det begav sig?« Svaret satt inte särskilt långt inne: »Eggstone!« Det kändes så självklart när vi väl kom på att Per skulle producera skivan. Han är en gammal idol. Vi har alla lyssnat mycket på Eggstone men också på Bob Hund, som han producerade tidigt i deras karriär. Det var den musiken vi lyssnade på när vi växte upp.

– Det intressanta med Eggstone, säger Peter Morén och blickar bort mot Per Sunding, var skillnaden mellan hur de lät på skiva och hur deras musik sedan utkristalliserade sig på scen. »Eggstone in San Diego« var väldigt rik på instrument – full av sitarer, stråkar och vibrafoner – men när man såg Eggstone på scen var de plötsligt ett elektriskt punkband. Jag känner igen det från hur det är med oss. Diskrepansen mellan hur vi låter på skiva och på scen är väldigt stor också hos oss. Om inte större.

Det närmar sig middagstid på Sofielundsvägen. Per Sunding, som hittills hållit sig i bakgrunden, tittar upp från mixerbordet. Sedan Eggstone gav ut sitt senaste album »Vive La Différence!« 1997 har han förutom olika producentjobb också börjat studera till psykolog vid Lunds Universitet. Han kommer tydligt ihåg Peter Morén från tiden då han fortfarande bara var ett fan, längst framme vid scenkanten på Eggstones spelningar.

– Jag minns honom som väldigt trevlig, redan då, berättar Per Sunding samtidigt som Peter, Björn och John tar på sig ytterkläderna – på väg ut genom dörren för att äta middag på en kvarterskrog runt hörnet om Tambourine Studios. Han kom på våra spelningar, stod långt fram och var inte främmande för att komma och hälsa när vi hade spelat färdigt. Sedan började han skicka demokassetter till oss, tydligt sextiotalsinspirerad musik. Det var uppenbart att han tyckte om oss, om man säger så. Några år senare var det plötsligt ombytta roller. Peter spelade bas på The Plans första skiva, som jag tyckte väldigt mycket om. Under en spelning slog det mig plötsligt att det var han, samma kille som jag sett flera år tidigare på våra spelningar. Det känns fullständigt logiskt och naturligt att vi jobbar tillsammans nu.

Per Sunding tar på sig sin ytterjacka och släcker ner ljuset i studion. I över tio år har Peter Bjorn and John gjort det oväntade, inte minst genom att med varje nytt album bryta radikalt mot det föregående. Jag frågar producenten om han känner igen den inställningen från sin egen tid som sångare i ett av Sveriges mest inflytelserika popband. Han nickar i medhåll.

– Jag tycker att de är fantastiska på så vis, säger han och stänger dörren bakom sig. I stället för att slå vakt om sin position, den de fick i och med »Young Folks«, väljer de att utmana publikens uppfattning om vilka de är och hur de låter. De är oförutsägbara, man vet inte var man har dem, och då händer någonting. Det blir spännande. Precis så var det för oss också. Utåt sett var vi en ganska oansenlig grupp människor. Våra skivomslag såg ut som vykort från soliga semesterorter och vi klädde oss i randiga t-shrits i glada färger. Men, och det är viktigt, när vi stod på scen var vi ett blixtrande punkband. Människor blev helt tokiga när de drabbades av energin som kom från de här tre söta pojkarna. Jag vet att exakt samma sak händer när Peter Bjorn and John står på scen framför en publik.

– Människor brukar bli chockade när de ser oss på scen, berättar John Eriksson några minuter senare när vi slagit oss ner framför varsin portion lasagne en kort promenad från Sofielundsvägen. Det var en tjej som svimmade en gång, när vi spelade i USA tror jag. Vi tyckte det var skithäftigt, att någon hade reagerat så starkt på att se oss. Så när hennes kompis förklarade att hon bara ätit en dålig Chicken Tikka blev vi lite besvikna.

Två månader efter mitt besök i Tambourine-studion befinner sig Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson i Stockholm för att komplettera inspelningarna av »Gimme Some« i en källarlokal på Österlånggatan på Södermalm. Ur högtalarna i studion ekar några av de rakaste, mest livsbejakande popmelodier Peter Bjorn and John hittills skrivit. »(Don’t Let Them) Cool Off«, »Dig a Little Deeper« och »Second Chance« förtjänar samtliga att på egen hand återigen ta bandet tillbaka till utsålda scener på fyra kontinenter. Musiken ekar av The Only Ones, Guided By Voices och R.E.M. Texterna angriper monarkin, media och kärleksrelationer som går på övertid. »Gimme Some« må vara Peter Bjorn and Johns sjätte album, men låter samtidigt som att det skulle kunna vara deras första.

– Pirret i benen, det är det man är ute efter, säger John Eriksson. Det är allt jag kräver av konst, oavsett om jag lyssnar på musik, ser en film eller läser en bok. Därför har det känts nödvändigt för oss att byta spår efter varje album. Att hitta tillbaka till varför vi håller på med det här. Vi drivs av en enorm kärlek till popmusik och en lika stor lust att hela tiden gå vidare. Efter »Writer’s Block« gjorde vi ett instrumentalalbum för att liksom avdramatisera förväntningarna på oss själva. På så vis kändes sedan »Living Thing« som ett debutalbum där vi återigen, för femte gången, försökte hitta oss själva. Och på precis samma sätt känns det här som vår första skiva. Vi försöker hela tiden överbevisa oss själva. Jag tror att den proceduren säger ganska mycket om oss och om hur vi arbetar. Vi blir nästan aldrig nöjda. Med den här skivan har vi medvetet styrt tillbaka till grunderna. Gitarr, bas och trummor. Vi har försökt spegla det band vi är när vi står på scen.

– Vår styrka är att vi är så otroligt olika, både musikaliskt och personligt, säger John Eriksson. Effekten blir ofta att vi bråkar mycket, att vi lägger ner tid på diskussioner som för utomstående säkert kan framstå som poänglösa. Men om jag ska vara ärlig så tror jag bara att det är positivt. Jag brukar jämföra det med hur det var när man var liten och åkte på bilsemester med sina föräldrar. Det blir lätt friktion när man lever så tätt inpå varandra som vi gör. Det gäller att passa sig, för det blir lätt missförstånd. Men jag tror att det har fört oss samman, både som människor och som band, att vi gått igenom sådana perioder tillsammans. Man växer ihop av det, förstår varandra bättre. Om man ska överleva så länge som band som vi har gjort måste man ge varandra utrymme. Man måste tvinga sig själv att bli en god lyssnare. Det blir underligt när jag säger det så här, det blir så kantigt, men vi låter som vi gör eftersom vi tar med oss tre unika erfarenheter in i gruppen. Det är summan av delarna som gör oss till Peter Bjorn and John.

För att inte nöta ut varandra, musikaliskt och personligt, ägnar alla tre medlemmar en stor del av sin tid åt att förverkliga andra musikaliska projekt vid sidan av Peter Bjorn and John. När John Eriksson gör egensinnig elektronisk musik på egen hand kallar han sig för Hortlax Cobra. Björn Yttling har gjort sig ett namn som producent för artister som Lykke Li, Anna Ternheim, Primal Scream och många, många andra, men han har också spelat in »Oh Lord, Why Can’t I Keep My Big Mouth Shut« under pseudonymen Yttling Jazz, ett förbisett jazzalbum som blinkar kärleksfullt till Charles Mingus, Duke Ellington och Ornette Coleman. Peter Morén ingår i supergruppen Tutankamon, med medlemmar från bland annat Shout Out Louds och The Concretes. Så sent som i fjol gav han dessutom ut ett rosat, om än sorgset underskattat, svenskspråkigt album på egen hand. I »Esther«, den första singeln från »I spåren på tåren«, som skivan hette, återvänder han till ögonblicket på KB i Malmö i slutet av 2009 när rösten, i »Young Folks«, plötsligt inte längre bar. »Jag slog sönder micken/Men det fanns en till/Varför måste man sjunga/Om man inte vill«.

– Det är inte det att jag tycker att »Young Folks« är dålig, förklarar Peter Morén. För det gör jag inte. Men jag tycker samtidigt att vi har andra låtar som är precis lika bra. Det har funnits kvällar när jag har känt att jag inte haft någon lust att sjunga den. Man kan känna sig lite fånig ibland, när man tvingas dra det här hit-oket. När en låt blir allmängods på det sättet är det väldigt svårt att hitta tillbaka till den ursprungliga känslan man hade när man sjöng den för första gången. Dessutom, när man spelar in en skiva som heter »Writer’s Block«, med en låt som får ett så stort genomslag som »Young Folks«, skapas det förväntningar på en som inte funnits tidigare. Det var därför vi följde upp med »Seaside Rock«, för att visa att det fortfarande var vi som bestämde.

– Jag har stor förståelse för de som känner annorlunda, säger Björn Yttling. Men för mig fungerar ett popband lite som ett fotbollslag. I ett fotbollslag har man någon som gör mål, men man har också någon som springer utan boll för att öppna luckor. Man tycker om olika spelare olika mycket beroende på vilken funktion de fyller på planen. Det är inte alltid de som syns mest som stannar kvar i minnet men man måste ha målgörarna också, annars vinner man inga matcher. Så fungerar det med poplåtar också. Jag har aldrig haft några problem med »Young Folks«. Jag tycker fortfarande att den är fantastisk. Det spelar ingen roll var någonstans jag hör den, ute på stora klubbar, när människor visslar den på gatan i New York eller när den spelats i bakgrunden när man väntar i en telefonväxel i London – den har alltid låtit otroligt bra i mina öron. Frågar du mig är det själva essensen av popmusik att ha singlar som får det genomslaget. Alla stora band har haft den sortens låtar, och ju fler man får desto större blir man.

Fem år efter att den först gavs ut spelar »Young Folks« fortfarande en avgörande roll för Peter Bjorn and John. Innan den spelades in var de ett popband bland andra. Nu är världen deras arbetsfält. Men med försäljningsframgångar och världsturnéer kommer också förväntningar som inte funnits tidigare. Plötsligt måste man leva upp till andras bild av vem man är och vad man står för.

Peter Bjorn and John har alltid befunnit sig i spänningsfältet mellan högtflygande konstnärliga ambitioner och viljan att producera slagkraftiga listettor. Men efter »Writer’s Block« och framgångarna med »Young Folks« har konflikten av förklarliga skäl intensifierats. Ändå låter »Gimme Some« obesvärad. Som att det inte har krävts någon ansträngning alls att spela in den.

– Vi var nära att sluta som band efter att vi spelat in »Young Folks«, säger Peter Morén och slår upp dörren mot ett regnigt Österlånggatan. Det var en ödesdiger inspelning på så vis, och lite så har det känts den här gången också. Vi har investerat mycket i den här skivan, både på ett musikaliskt och på ett personligt plan, och det tar på krafterna. Jag kan vara så fruktansvärt trött på det här bandet. Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att det ibland är ganska krävande att vara Peter, Björn eller John i Peter Bjorn and John. Men så händer det ibland, vid enstaka tillfällen, att vi är precis så bra som vi alla vet att vi kan vara. Då, när allt stämmer, när vi spelar på toppen av vår förmåga, är vi världens bästa popband. Det skäms jag inte över att säga. ■

ALBUM FÖR ALBUM

Peter Bjorn and John

Beat That!, 2002

Betyg: 6

Elvis Costello, Big Star, Television Personalities. Peter Bjorn and Johns första album fungerar som ett destillat av deras musikaliska utgångspunkter. Musikaliskt har de ännu inte hittat fram till sin formel. Flera av låtarna befinner sig på idéstadiet, och borde ha fått stanna kvar där. Men »Matchmaker« och »100 M of Hurdles« vittnar om en melodikänsla som få svenska popgrupper förunnad och ger en fingervisning om vad gruppen skulle komma att åstadkomma i framtiden.

Falling Out

Planekonomi, 2005

Betyg: 7

Det av deras tidigare album som ligger närmast »Gimme Some«. »Falling Out« blev orättvist nedskriven i svenska medier när den först gavs ut men om man lyssnar på skivan i dag hör man ett band med en tydlig musikalisk vision, och som inte viker en tum från den. Melodierna vittnar om det tydliga inflytandet från Eggstone, och med »It Beats Me Every Time« och tolkningen av The Concretes »Teen Love« firar Peter Morén sina första stora triumfer som rocksångare.

Writer’s Block

Wichita/V2, 2006

Betyg: 8

När »Writer’s Block« spelades in rådde uppbrottsstämning i Peter Bjorn and John. Sjuhundratusen sålda exemplar senare framstår skivan som en av svensk popmusiks största och mest oomtvistade triumfer. Till höjdpunkterna hör – utöver den världsomspännande hitsingeln »Young Folks« – »Up Against the Wall«, »Paris 2004« och »The Chills«, en rörande hyllning till popgruppen med samma namn.

Seaside Rock

Wichita, 2008

Betyg: 7

I stället för att följa upp »Writer’s Block« med ännu ett melodistarkt popalbum vände trion helt om och spelade in ett repetitivt temaalbum på dialekt om medlemmarnas ursprung i Västerbotten, Norrbotten och Dalarna. »Vi ville visa att det fortfarande var vi som bestämde«, säger Peter Morén två år senare. Låtarna heter saker som »Next Stop Bjursele«, »School of Kraut« och »Norrlands Riviera«. Resultatet låter därefter: bisarrt, infallsrikt, aldrig ointressant.

Living Thing

V2, 2009

Betyg: 9

På sitt femte album gräver Peter Bjorn and John ner sig i elektronisk popmusik, hiphop och afrikanska rytmer. Kort efter att »Nothing to Worry About«, den första singeln från »Living Thing« släpptes, skriver Kanye West på sin blogg: »Shit is dope! The drums are crazy and I like the kids in the hook.« Tre år senare framstår skivan som bandets främsta album till dags dato. Minimalistiskt, kargt och melodiskt. »It Don’t Move Me« och »I Want You‹ är nästintill perfekta.

GOOGLE-SPELNINGEN

2009 gjorde Peter Bjorn and John en spelning på Googles högkvarter i Mountain View utanför San Francisco.

– Det var som en egen liten stad, med läkare, restauranger, dagis och hundvakt, säger Peter Morén. Förmodligen för att ingen skulle behöva lämna jobbet längre än nödvändigt. I restaurangen var det indiskt tema, som kryddades med Bollywood-show i parken utanför och en livs levande kamel som man fick klappa och rida på. Nästan alla har glasögon och Google-t-shirts. Stämningen var nästan frikyrklig.

– Vi gjorde en kort akustisk konsert för inbjudna medarbetare och därefter var det frågestund. De flesta undrade om musik men en äldre man frågade, angående den pågående sjukförsäkringsdebatten i USA där Sverige angetts som ett varnande exempel, hur det kändes att bo i ett »communist hellhole«. Jag blev ställd och svarade: »Yes, we are all communists and you should try it sometimes, it’s very good for you«. Stämningen blev vansinnigt tryckt, ingen skrattade eller ens log. Det var tyst i flera minuter tills moderatorn började prata om någonting helt annat. Senare gjordes en film från eventet, men då klipptes den här incidenten bort.

KUNGAHUSET-LÅTEN

Låten »(Don’t Let Them) Cool Off« på nya albumet handlar om kungahuset och innehåller textraden: »Raise your hand and get yourself down to the ground/We gotta put the power back where the power belongs«.

– Jag tycker att man ska sluta tassa på tårna kring frågan, säger Björn Yttling. Antingen så är man för slaveri eller så är man det inte. Man kan inte vara för demokrati och för kungahuset. Det är helt omöjligt. Hycklande moderater är det värsta jag vet. Då föredrar jag riktigt genuint konservativa människor. »Ni ska ha sämre skolor, så att ni kan arbeta för mina barn när ni är färdiga.« Det köper jag, för det är åtminstone ärligt. Men »(Don’t Let Them) Cool Off« skrevs för länge sedan, så den har ingenting med bröllopet i somras att göra.

– Vi har ungefär samma slags åsikter i Peter Bjorn and John. Det är ingen som opponerar sig. Alla hatar ju moderater. Det är inga konstigheter. Men så inser man att varannan människa man träffar i lekparken när man är där med sin dotter har röstat på dem. Vid sådana tillfällen känner jag ofta att jag skulle vilja flytta tillbaka till Västerbotten.