David Bowie






Han kallas fortfarande rockens kamelont och han är dödligt trött på det. David Bowie tycker nämligen att han, likt Neil Young, gjort ungefär samma sak under hela sin karriär. Håkan Steen träffade en gammal hjälte i New York och pratade ångest, melodier och The Legendary Stardust Cowboy. (Ur Sonic #7, juni 2002.)

Sony Studios ligger i Midtown på Manhattan, ett stenkast in åt väster från tionde avenyn. Det är här som David Bowie tar emot medierna för att prata om sitt nya album »Heathen«. Det första på egna etiketten ISO, som Sony distribuerar.

När man kommer in får man vänta i »pressrummet«, en stor lokal med äkta mattor på golven, en storbilds-TV, ett PA-system, en ljusrigg med dämpad röd belysning, en rejäl stereo, ett bord med bröd, massor av pålägg, ännu fler kakor, äpplen, apelsiner, jordgubbar, fyra-fem sorters läsk, kaffe och te. »Heathen« snurrar konstant i PA:t. I de mjuka svarta sofforna sitter fyra mer eller mindre nervösa europeiska journalister utspridda.

Sonics utsände hör förmodligen till de mer nervösa. Det är nämligen så där löjligt stort, detta. Det är faktiskt nästan så stort som det kan bli.

Nästan hela åttiotalet handlade om Bowie för mig. Inte Bowies åttiotal kanske, det vet ni ju att det var en rätt medioker epok (även om jag vidhåller att »Let’s Dance« är ett på tok för underskattat album), men under en ganska lång period i mitten av åttiotalet ägnade jag mig betydligt mer åt Bowies sjuttiotal än åt samtidens musik. Och det var Bowie som fick in mig på rätt spår. Det var den tomathårige Bowie med blixten i ansiktet, från »Aladdin Sane«-omslaget, som hängde kvar när Kiss- och Deep Purple-affischerna åkte ned.

»The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars« är fortfarande det bästa album jag någonsin hört. Så sent som i fjol fick en tämligen oförstående flickvän följa med när jag prompt skulle in på den oansenliga London-bakgatan Heddon Street för att ta bilder vid dörren där Ziggy-omslaget plåtades. Har man fyllt trettio ska man förmodligen ha slutat med sånt för länge sen, men, tja, jag antar att alla måste ha sina kultplatser att vallfärda till.

Så jag funderade både en och två gånger innan jag bestämde mig för att åka och prata med Bowie. Vill man träffa sina hjältar? Vill man riskera att bli besviken?

Å andra sidan skulle jag förmodligen ångra mig om jag struntade i det, så några dagar senare sitter jag och äter jordgubbar lite för snabbt i ett halvdunkelt rum på femtiofjärde gatan i New York.

 

Egentligen borde det inte vara så märkvärdigt. Den nya skivan har ju en medproducent som tidigare bland annat jobbat med det svenska dansbandet Arvingarna. Bowie gjorde sin sista riktigt bra platta 1983. Och min bevakning av nittiotals-Bowie har de facto varit högst pliktskyldig.

Jag tror jag bara har lyssnat på andra Tin Machine-plattan en enda gång. Efter den tämligen döda biten vinyl var förstås soulkänslan och Morrissey-covern »I Know It’s Gonna Happen Someday« på »Black Tie White Noise« upplyftande, men det fanns ändå liten anledning att spela den i stället för »Young Americans« eller »Station to Station«. Jag begrep aldrig konstdeckartemaskivan »Outside« (gjorde någon det?) men gillade verkligen de elektroniska experimenten på »Earthling«. I ungefär en månad. Sedan har jag inte orkat med den plattan heller.

Men med förra albumet, 1999 års »’hours…’«, hände något som i Bowies värld får betraktas som uppseendeväckande. Den evige framåtblickaren, samtidstermometern och inbitne antinostalgikern tittade tillbaka. Inte till sina pop- och r’n’b-rötter, som på gamla coveralbumet »Pin-Ups«. Han gick i stället tillbaka till sitt eget tidiga och sena sjuttiotal, de två perioderna i karriären som mer än något annat givit honom den levande legend-status han har i dag (samt en förmodligen rätt försvarlig del av de sisådär två miljarder kronor han lär vara god för).

Där fanns stämningar, harmonier och melodier som knöt an till såväl stråkdramatiken och folkkänslan på »Hunky Dory« som till nervrocken på »Lodger« och »Scary Monsters«. Tyvärr fanns lite för mycket av Reeves Gabrels högt mixade gitarr också, så att man även fick Tin Machine-vibbar. Men det gick att ta. Bowie visade ju att han kunde skriva låtar igen, och »Thursday’s Child« var det närmaste han kommit en popklassiker sen »Absolute Beginners« från 1985. Det fanns faktiskt anledning att börja tro på mannen igen.

 

»Heathen« rör sig på liknande mark, och är rentav ett än starkare album. Mycket tack vare frånvaron av Gabrels-gitarrer. Den här gången är det emellertid inte lika oväntat att tankarna hos lyssnaren lätt letar sig iväg bakåt i Bowie-historien. För det är ju här Arvingarna-producenten kommer in i bilden.

Tony Visconti.

Bowie-fans känner honom inte främst som mannen bakom dansbandets floppade utlandssatsning »Airplane« utan som teknikern och producenten från klassiska album som »Diamond Dogs«, »Low«, »’Heroes’« och »Scary Monsters«.

Visconti och Bowie bröt sitt framgångsrika samarbete 1980, men hittade tillbaka till varandra någon gång i mitten av nittiotalet och bestämde sig för att åter göra något ihop. I fjol blev det läge.

– När vi började med »Heathen« hade jag mer en idé om hur skivan skulle göras än om hur resultatet skulle bli. Jag visste att Tony och jag måste försöka göra något som inte lutade sig för mycket mot historien. Jag ville inte  fläcka ned det vi gjort tidigare, för vi har verkligen gjort en del fantastiskt bra grejer tillsammans, förklarar Bowie där han halvligger i en svart tygsoffa, sippande på en pappmugg kaffe. Uppenbarligen inte den första för dagen, för orden bubblar ur honom, rentav i en än stridare ström än man är van vid från alla tv-intervjuer.

Han är svår att avbryta och styra, gillar väldigt mycket att prata om nya albumet och ungefär en femtedel av mina frågor blir ställda.

– Å andra sidan ville jag inte att plattan skulle låta som att den försökte vara experimentell, för det skulle också kännas förutsägbart.

I likhet med »’hours…’« handlar det på »Heathen« mer om melodier och rakare låtar än det gjort på länge. Har du tröttnat på att experimentera?

– Nej, jag kom bara till en punkt där jag kände att jag ville göra något tidlöst. Jag ville verkligen inte att det här skulle bli en skiva man kan se tillbaka på om tio år och säga att »det där låter såå mycket 2002«. För att uppnå det försökte jag skriva på ett väldigt traditionellt sätt. Jag ville ge låtarna en egen sorts tyngd, så de kunde flyta runt i sina egna så tidskapslar.

– Men vad skivan verkligen skulle handla om insåg jag inte förrän jag kom till studion. Vi spelade in i en nybyggd studio en bit utanför New York. Studion var belägen högt uppe på ett berg, ganska isolerad, men den hade ett panoramafönster med en alldeles överväldigande utsikt. Det var rent överinspirerande, och jag kände att det här betyder stora frågor, jag kommer att skriva om stora jävla frågor den här gången. [skratt]

Bowie ler med hela ansiktet. För att vara en femtiofemårig kedjerökare utstrålar han en närmast irriterande harmoni där han sitter, klädd i turkos långärmad t-shirt med märkliga hål för tummarna, kort brun manchesterjacka, bruna bomullsbyxor, bruna strumpor och egendomligt svenniga mörkblå tygskor. Han känns faktiskt rätt tidlös själv. Dessutom är han emellertid precis så professionellt trevlig att det inte alls känns speciellt märkvärdigt att möta blicken från de där där så ofta fotograferade blå och gröna ögonen.

– Men sen insåg jag att jag var tvungen att plocka ned de stora frågorna, göra dem mindre. Om man börjar skriva om meningen med livet är man i regel ute på väldigt hal is. Jag var tvungen att få ner frågorna på en väldigt mänsklig nivå. En Moby-nivå, och det är väldigt litet. [skratt]  Ingen fara, Moby är min granne…

Precis som mycket av det du och Tony gjorde på sjuttiotalet är »Heathen« en ganska mörk skiva, men på samma gång öppen och lekfull.

– Utmärkt, jag är verkligen glad om jag lyckats med det. Jag menar, jag tror inte att jag har några glada skivor hemma, med någon artist. Alla mina plattor är jävligt olyckliga! [skratt] Men jag är ingen olycklig kille. Well, jag kan fortfarande bli deprimerad, fast aldrig lika djupt som förr. Ändå har jag precis samma behov som låtskrivare som jag hade när jag började. Allt det här om »rockens kameleont«, om »David Bowie, mannen med tusen ansikten«, det är skitsnack. Det finns en väldigt tydlig linje genom allt jag har gjort. Det handlar alltid om isolering, alltid om själsligt sökande, rädsla och ångest. Det är det jag alltid har skrivit om, det är det jag behärskar och förmodligen det jag alltid kommer att skriva om. Jag kan inte skriva om världsläget, jag är ingen protestsångare. De få gånger jag försökt har resultatet blivit fruktansvärt pinsamt.

– Man skulle kunna tro att om man skriver för mycket om samma sak får man slut på saker att säga, men så är det inte alls. Många romanförfattare skriver om samma sak hela livet, det är hur de angriper ämnet från olika håll och skeden av livet som gör det intressant. Det går att göra sitt fält ganska litet men i stället utforska det väldigt noggrant.

Neil Young är bra på det. Är det därför du har en Neil Young-cover (»I’ve Been Waiting For You«) på just den här skivan? Många ser nog annars er som ganska rejäla motpoler.

– Neil Young är mästare på det, och jag älskar honom! Han var en av mina största inspirationskällor när jag var ung, och det var därför jag valde att göra en av hans låtar. Det är den första låten på hans första album. En så underbart sorglig, frustrerad historia. »Jag vill hitta en kvinna som precis som jag vet hur det är att bli slagen och sviken, för hon och jag kan ha en chans tillsammans eftersom ingen av oss har speciellt höga förväntningar.« [skratt] Jag menar, my god! Det är en sorglig låt. [skratt]

 

Bowie brukar säga att han inte är särskilt intresserad av att spela in covers längre, men på »Heathen« finns det faktiskt tre. Förutom Young-låten även en märkligt originaltrogen version av Pixies »Cactus« (alla som såg Pixes-dokumentären på »Musikbyrån« i våras vet att Bowie är stort fan). Mer överraskande är att han även spelat in »I Took a Trip On a Gemini Spacecraft«, en gammal singel med kultfiguren The Legendary Stardust Cowboy. Denne själsfrände till Hasil Adkins, Tiny Tim och liknande särlingar debuterade redan på sextiotalet med sin högst egna blandning av rockabilly och science fiction, tämligen ointresserad av tonarter och traditionell sång utan mer inne på att utstöta gutturala läten. Bowies version låter dock betydligt mer Bowie än »The Ledge«.

Jag visste inte att du gillade The Legendary Stardust Cowboy.

– Inte? Vi låg på samma skivbolag 1969, Mercury, och jag blev så överväldigad av det han gjorde att jag uppkallade Ziggy efter honom. Killen på skivbolaget som signade mig gav mig hans singlar. Han sa »du gillar galna grejer, eller hur? Om du gillar den där Syd Barrett kommer du att älska den här killen«. Jag fick »Paralyzed«, »Down in the Wrecking Yard« och »Gemini«, de enda tre singlar han gjorde för bolaget, och jag tyckte de var helt fantastiska. För ett tag sedan gick jag in på hans hemsida. Där skriver han att [mörk cowboyröst]: »engelsmannen David Bowie snodde mitt namn till sin Ziggy Stardust-figur, jag tycker att han åtminstone borde spela in en av mina låtar«. Jag tänkte »du har rätt, det borde jag«. Så jag gjorde det av skuld lika mycket som någonting annat. Att jag inte har gjort det tidigare beror på att det är svårt att hitta en av hans låtar som faktiskt går att spela in en cover på, de har ju inga melodier. [skratt]

Jag passar på att fråga om Ziggy. Det är i år trettio år sedan figuren föddes och albumet släpps på nytt i sommar, med extraspår, men Bowie tycker helt klart att det är roligare att prata om annat och hänvisar bara till den bok om Ziggy som kommer ut i samband med albumsläppet (»I’ll send you a copy«).

Han vill hellre berätta att han har lyckats boka både The Legendary Stardust Cowboy och Daniel Johnston till årets Meltdown-festival i London i slutet av juni, som Bowie är programansvarig för (»två verkliga outsidermusiker på samma biljett, det är så coolt!«).

Till skillnad från många andra rocklegendarer i hans generation tror inte Bowie att ny musik måste handla om Dave Matthews, Limp Bizkit eller Lenny Kravitz. Nyfikenheten är intakt, vilket man ser om man tittar igenom resten av programmet till Meltdown-festivalen. Asian Dub Foundation, Fischerspooner och Badly Drawn Boy samsas med gamla Bowie-favoriter som Television, Suede och The The.

Är du fortfarande lika intresserad av ny musik, köper mycket plattor och så?

– Hela tiden. Ett annat band jag verkligen kämpade för att få till festivalen var förresten Mouse On Mars, de är fantastiska! Men de hälsade att »vi planerar inte att göra något live förrän 2025« eller nånting. Jag fick dock The Lonesome Organist, en annan spännande artist på Thrill Jockey. Det är kanske det bästa skivbolaget i Amerika just nu. Man blir aldrig besviken på en Thrill Jockey-artist.

En stor del av Bowies tid på senare år har gått åt till att introducera sig själv på börsen, starta ett konstförlag, göra filmroller (»Everybody Loves Sunshine«, »Exhuming Mr. Rice« med flera) och engagera sig i sin websajt. Och efter en snart fyrtioårig karriär som musiker skulle man kanske kunna ana en viss mättnadskänsla. Det borde vara svårt att hålla liv i glöden, kreativiteten borde vilja dra åt andra håll. Men icke.

– Jag ser på mig själv och inser att jag inte målar hela tiden, jag skriver inte essäer hela tiden, jag försöker inte skriva den där stora romanen som det tydligen är tänkt att vi alla ska sträva emot. Men musik gör jag konstant. Det känns rentav som att jag mycket väl kan komma att skriva några av mina bästa grejer någonsin de närmaste åren. Nu börjar jag äntligen förstå hur man skriver låtar. Jag blir nyfiken på vad jag kommer att skriva nästa år. Det är sån jag är nu, och det är en underbar känsla. Jag är fortfarande väldigt mycket ett rock’n’rollfan. ■

 




Relaterat

Mick Jagger
Det du inte kan beskriva
The Hives
Tom Verlaine