2000 års bästa album
Som årsbästalistan såg ut i Sonic #1.
1. DEAD PREZ
Lets Get Free
Loud/Sony
På sin ena arm har Stic.man, medlem i Dead Prez, tatuerat in »Huey«. Den Huey han på detta sätt hyllar hette Newton i efternamn och var en av grundarna till Black Panther-rörelsen. Efter ett liv kantat av mord, tillfällig landsflykt och knark sköts han ihjäl av en cracklangare på en trottoar i Oakland 1989. Hans – och åtskilliga andra av sextiotalets ledande svarta pantrar som gick liknande öden till mötes – heder och, i än högre grad, idéer återupprättades av den Brooklyn-baserade hiphopduon Dead Prez. Den vite mannen, som slet upp afrikaner från sina rötter och under tvång förde dem till ett främmande land, är huvudfienden. Samme vite man som tvåhundra år senare fortfarande inte släppt sitt förtryck utan ser till att fängslade personer, varav en skrämmande majoritet är svarta, tas ifrån sina medborgerliga rättigheter och inte får rösta. »Let’s Get Free« är ett upprop, accentuerat av omslaget där unga svarta sydafrikaner reser sina vapen, om att ånyo ta upp kampen. Kontroversiellt, förstås, och inte lämnat utan åtgärder från det vita etablissemang som tycker att afroamerikaner (ett ord Dead Prez skyr som pesten) ska vara lika medgörliga och mysiga som Bill Cosby och Will Smith. Och den som tror att detta är ännu en i raden av uppseendeväckande försäljningsgimmicks lär kvickt tvingas ändra åsikt efter att ha hört rabiesrasande, villkorslösa attacker som »’They’ Schools« och »We Want Freedom«. Dead Prez gör inte världens svängigaste hiphop, det här är inte musik som ska få oss att dansa; nej, med kulsprutesmatter som beat får detta debutalbum det blekskinnade Amerika att känna stressen från blodhundars flås och förnedringen i fastkedjade fötter. Stic.man och M1 är beredda att offra sina egna liv och – om så krävs – till och med ta andras för att den revolution de ropar efter ska bli realitet. »Lets Get Free« är den logiska fortsättningen på Public Enemys »It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back«.
2. HÅKAN HELLSTRÖM
Känn ingen sorg för mig Göteborg
Dolores/Virgin
Förmodligen tömde Håkan Hellström allt han hade – ord, tankar, idéer – i dessa tio omtumlande låtar. Åtminstone låter det så, i varenda bokstav, betoning, ackord. Det är längtan, det är tomhet, det är glädje, det är rus, det är kärlek, men mer än något annat är det nu, nu, nu. Morgondagen är ändå mil och månader härifrån. Likt en frälsare från ovan kom han vid helt rätt tidpunkt och gav svensk pop på svenska en injektion när den som bäst behövde det. Då Martin och Hillson på sin höjd kan bli tronföljare till tarvligheter som Uggla och Ledin, då Kent är för luddiga, då Lundell är nöjd med att vara Lundell, då också Tomas Andersson Wij är nöjd med att vara Lundell och då Winnerbäck och Sundström är för proggiga. Hellström är ingetdera, och kanske därför älskas han av alla.
3. D’ANGELO
Voodoo
Virgin America/EMI
Inför sin andra platta stängde D’Angelo in sig i Electric Lady Studios i New York. Han kallade in jazzmusiker som Roy Hargrove och Charlie Hunter samt The Roots trumslagare Brother ?uestlove och påbörjade ett ändlöst jam i närvaron av Jimi Hendrix och Marvin Gayes vålnader. Det tog två år att nagla fast de toner han hörde i sitt huvud. Men det färdiga resultatet verkade komma från en annan värld. »Voodoo« är i sina mest suggestiva stunder en övernaturlig andlig ceremoni. Rytmerna faller i trans och verkar sammanfatta hela den svarta musikhistorien. Samtidigt står balladerna »Send It On«, »Africa« och »Untitled (How Does It Feel)« i en ljuv sensuell kontrast. Precis som Sly Stones »There’s a Riot Goin’ On« framstår »Voodoo« som en kompromisslös triumf som aldrig kommer sluta att fascinera.
4. GRANDADDY
The Sophtware Slump
Will/V2/MNW
Redan på 1997 års albumdebut »Under the Western Freeway« hörde man att Jason Lytle och hans kufiska kamrater från Modesto i Kalifornien var något på spåren. Den hemmagjorda psykedelian, de ljuva popmelodierna och det distade gitarrskränet har sedan dess förfinats ytterligare och når ren fulländning med majestätiska »The Sophtware Slump«. Somliga skeptiker skriker »skägg« och skådar proggspöken, men i detta fall ser vi ordet »pretentiöst« uteslutande som positivt – väl medvetna om att Grandaddy balanserar på gränsen mellan vad som är genialiskt och bara vrickat. Men det gäller att våga för att vinna. Vilket den åtta minuter långa öppningslåten »He’s Simple, He’s Dumb, He’s the Pilot« tar fasta på, och samtidigt sätter nageln i ögat på den vilsna moderna människan.
5. KELLY PRICE
Mirror Mirror
Def Jam/Universal
Förhoppningsvis behöver inte Kelly Price återgå till att agera körsångerska bakom världens största soulvokalissor. Inte efter »Mirror Mirror«. Här infrias alla löften som debuten »Soul of a Woman« utlovade. Här förvandlas Price till en av våra främsta uttolkare av modern r’n’b. Hon framför sina sidenballader som om hon känner till alla hemliga sorger som fått Aretha Franklins hjärta att brista. Och det spelar ingen roll att R. Kelly, K-Ci Hailey, Method Man, Gerald LeVert och Sisqo uppvaktar henne. Kelly Prices tårar slutar ändå inte att rinna, det dröjer ända till sista låten innan hon kan försonas med ensamheten efter han som svek. I den förlösande finalen »Love Sets You Free« segrar tron på kärlekens kraft, just där orkar hon ta sig vidare.
6. RYAN ADAMS
Heartbreaker
Bloodshot/MNW
Som sångare i nu nedlagda Whiskeytown var han känd som den hårddrickande strulpellen med altcountryscenens största käft. Med »Heartbreaker« visar Ryan Adams en gång för alla vilken fantastisk låtskrivare han är; Bob Dylan, Tim Hardin och Gram Parsons i en och samma själ. Och vi som såg de akustiska Sverige-spelningarna i november närmast chockades över vilken röstkapacitet han samlat på sig.
7. BADLY DRAWN BOY
The Hour of Bewilderbeast
Twisted Nerve/Playground
Manchestersonen Damon Gough lyckas på sitt debutalbum »The Hour of Bewilderbeast« med konststycket att i ena stunden låta som Paul Simon, nästa som Jim O’Rourke, därpå som Belle & Sebastian, och ändå hålla en helt egen linje. Denna lätt excentriska men charmiga indiepop belönades alldeles rättvist med årets Mercury-pris för bästa brittiska album.
8. RONI SIZE/REPRAZENT
In the Mode
Talkin’ Loud/Universal
Vissa påstår att drum’n’bass är död. I så fall steg Roni Size fram som en Dr. Frankenstein med rastahår och återuppväckte sitt monster. Han skapade en smutsigare, mer klaustrofobisk och skitig hybrid än tidigare. Reklambyråerna försökte säkert svälja det här också, men förmodligen fastnade de hypersnabba rytmerna i halsen, stockade ihop sig ordentligt, varefter de spyddes upp.
9. YO LA TENGO
And Then Nothing Turned Itself Inside-Out
Matador/Border
Detta är Yo La Tengos tionde album. Det är också en av deras hittills mest stillsamma utgåvor. Och det sagt positivt. För hur skulle man kunna säga något negativt om en skiva som låter lite Feelies och dB’s här, lite Velvet Underground där och ambient, psykedelia och disco i mitten? Tretton år som band och Georgia Hubley, Ira Kaplan och James McNew brinner fortfarande. Yo La Tengo är ett fenomen.
10. CAPLETON
More Fire
Heart Beat/Playground
År 2000 gjorde Capleton en dramatisk vändning. Han gick från att ha varit en allmänt respekterad boboprofet till att bli en reggaekung med enbart hot tunes på sin lista: »Jah Jah City«, »More Prophet«, »The More Dem a Try«, »Bun Dung Dreddie«, »Love is Coming at You« med Terry Linen och »Final Assasin (On a Mission)«. »More Fire« är att alltid bränna kartongbitar på dansgolvet och aldrig vilja gå hem.
https://www.youtube.com/watch?v=EuuuUr_7-js
11. SADE
Lovers Rock
Epic/Sony
Ingen sångerska har under de senaste sexton år använt så små medel för att uttrycka den allra djupaste sorgen och det bittraste vemodet. Få har skärskådat de livsavgörande dramer som gömmer sig under den gråa vardagens trötta yta med samma skärpa och konsekvens. Låtarna »By Your Side« och »It’s Only Love That Gets You Through« är trösterika livbojar som tidens tand aldrig kommer att slita hål på.
12. BEACHWOOD SPARKS
Beachwood Sparks
Sub Pop/MNW
Ingen som håller »Younger Than Yesterday«, »Buffalo Springfield Again« och »The Gilded Palace of Sin« nära hjärtat kan leva utan den här plattan. Beachwood Sparks, från Los Angeles, gör den soligaste, mest skimrande countrypoppsykedelia man kan tänka sig. Drömska instrumentalpartier varvas med varma, bitterljuva harmonier och melodier. Begreppet »Cosmic American Music« tas härmed in i 2000-talet.
13. COMMON
Like Water for Chocolate
MCA/Universal
Inom r’n’b finns D’Angelo, Erykah Badu, Lauryn Hill och Jill Scott. Reflekterande visionärer som står vid sidan av denna alltmer materialistiska musikgenre. De har en själslig motsvarighet i hiphopartisten Common. »Like Water for Chocolate« är en påläst och socialt medveten motståndsrörelse. Musiken är ett bevis på att sylvassa formuleringar fortfarande är det som bäst öppnar människors ögon. Ordens seger över vapenskrammel och pengabegär.
14. GODSPEED YOU BLACK EMPEROR!
Lift Your Skinny Fists Like Antennas to Heaven
Kranky/Border
Med kompromisslös attityd, ohyggligt vackra ljudlandskap och politiska manifest lyckades Godspeed You Black Emperor något motvilligt göra år 2000 till sitt. Åtminstone i riktigt trevligt många delar av världen. Det är inte var dag ett så pass svårtillgängligt band lyckas smyga sig in i så många människors medvetande. Och det måste ses som ett tecken på exceptionellt kvalitet.
15. R. KELLY
TP-2.com
Jive/Zomba
Robert Kelly lämnar här sina ångestladdade demoner bakom sig och koncentrerar sig på sex. Sex som själslig rening, skamlös njutning och frälsning. Skivan må vara R. Kellys mest avslappnade alster sen 1993, men bakom den våta erotiken hopar sig molnen. Mammans bortgång och otrohetens fördummande kraft är ständigt närvarande. »The Storm is Over« sjunger han mot slutet. Det återstår att se.
16. M HEDEROS M HELLBERG
M. Hederos M Hellberg
Gravitation/Amigo
Två exilvärmlänningar tolkar Dylan, Velvet Underground, med flera, med naken desperation. Det är lika enkelt som det är gripande. En del påstår att det är finare att framföra en egen låt än ett verk av någon annan. Det är bara dumt »Sgt Pepper«-snobberi. Försök säga till den sextonåring som här för första gången hör »You’re a Big Girl Now« och »Pale Blue Eyes« att upplevelsen inte riktigt räknas.
17. ANTIPOP CONSORTIUM
The Tragic Epilogue
75 Ark/MNW
Priest, Beans och M Sayyid i New York-kollektivet Anti-Pop Consortium förklarar på »The Tragic Epilogue« kring mot allt vad old school och sedvanligt dissande heter. I stället levererar de intrikat målande texter invirade i karga och elektroniskt tunga ljudkonstellationer. Utmanande, oberoende och stark hiphop i gränslandet mellan avantgarde och electronica.
18. LE TIGRE
Le Tigre
Wiiija/Playground
Den före detta Bikini Kill-sångerskan Kathleen Hanna har med sitt nya band Le Tigre tagit ett steg närmare det kommersiella rampljus som hela genren föraktar, men samtidigt fått till en så bländande mix mellan pop och politisk punk att ingen trovärdighet gått förlorad. Debutalbumet är en energisk och finessrik punkurladdning skickligt iscensatt av dB’s-bekantingen Chris Stamey.
19. PRIMAL SCREAM
XTRMNTR
Creation/Sony
Scream levererar en urladdning som blåser huvudet av hungriga debutanter. Musiken verkar vara skapad i ett sönderbombat industriområde, långt bakom år 2000. En kalejdoskopisk blandning av blixtrande oväsen, frijazzkakofoni, mentalt störd punk, svidande soul och schizofren techno. Det brukar heta att artister bränner ljuset i bägge ändar, Primal Scream sprängs inifrån.
20. MERLE HAGGARD
If I Could Only Fly
Anti/MNW
En man som har haft trettionio förstaplaceringar på countrylistan borde vara mätt och belåten, i synnerhet om man är en bit över sextio och inte bara är countryhistoria utan för evigt satt sin prägel på amerikansk populärkultur, och inrikespolitik. Men Merle Haggard har inte låtit så här laddad på decennier, och förtjänar en artistisk upprättelse i stil med polarna Johnny Cash och Willie Nelson.
21. MARAH
Kids in Philly
E-Squared/Sony
Hjärtat bultar, bröstet är på väg att brisera, nerverna slits snart sönder. Marah vill hinna med allt på en gång. Med gatan som bas är »Kids in Philly« lika mycket film som skiva, lika mycket Scorsese som Springsteen, utan att kunna stava till »pretentiös«. Nej, det är funkfuriöst och slirigt som en förlorad session med Pogues och Replacements, och själfullt och svettigt som en Jackie Wilson-show.
22. LOOPTROOP
Modern Day City Symphony
Burning Heart/MNW
En avskalad och vredgad hiphopsymfoni. Ett funkigt upplopp från underjorden. DJ Embee syr ihop anarkistiska beats med subtila detaljer som Pete Rock och DJ Premier hade nickat gillande åt, medan resten av Västerås revolutionära soulrebeller spottar ur sig rim hetare än glödande kol. »Modern Day City Symphony« ger de internationella konkurrenterna en femton ronder lång match mon årets hiphoptitel.
23. THE ROYAL BEAT CONSPIRACY
Gala Galore
Bad Afro/MNW
Med L-P Anderson som andlig ledare dyker Royal Beat Conspiracy ner i musikhistorien och hämtar inspiration från alla håll och kanter. På detta magnifika debutalbum öser kvartetten ur sig soul, rock’n’roll och pop – samt det mesta däremellan – utan att för en sekund låta splittrade. Det är en spirituell, livsbejakande musikfest som får både Gene Vincent och Johnnie Taylor att sprattla i himlen.
24. 16 HORSEPOWER
Secret South
Glitterhouse/Amigo
David Eugene Edwards låter som en biblisk förkunnare på väg att erövras av mörkare krafter. En ständig kamp mellan gott och ont, mellan rätt och fel, mellan frestelser och synd. På 16 Horsepowers tredje album »Secret South« söker han sig så långt in i den amerikanska Söderns allra mest gotiska och mystiska miljöer att till och med Johnny Cash och Nick Cave hade valt att rygga tillbaka.
25. RASMUS
Serious Pranks
Bolshi/Playground
Rasmus Gardell, en gång astronautaspirant och numera gotlänning i London-exil (han bodde ett tag i baksätet på sin bil, för att få råd med så många skivor som möjligt), kastar alla kreativa hämningar överbord och släpper lös spelglädjen på detta sitt andra album. Breakbeats, techno och acid huller om buller och med ständig och lysande popkänsla. Årets största överraskning på klubbmusikfronten.
https://www.youtube.com/watch?v=TemdEhchETo
Några andra som också gjorde bra ifrån sig: Jill Scott, Feven, Angie Stone, Lambchop, Laurent Garnier, Eminem, Fireside, Apples in Stereo, Erykah Badu, M.O.P., Smog, Starlite Desperation, Ass Ponys, Lucy Pearl, De La Soul, The Handsome Family, Delgados, Victoria Williams, Bright Eyes, Lil’ Kim, Royal Trux, Ian Pooley, Cosmic Rough Riders, Outkast, Rockmonster, Wilmer X och rätt så många till…
Framröstat av: Ola Andersson, Jud Cost, Anders Dahlbom, Roger Gunnarsson, Urban Gyllström, Anna Hellsten, Pierre Hellqvist, Andreas Hermansson, Johan Jacobsson, Markus Larsson, Patrik Lindgren, Henrik Lyngåker, Karolina Ramqvist, Håkan Steen, Fredrik Strage, Sebastian Suarez-Golborne och Patrik Svensson.