2005 års bästa album

1. ANTONY AND THE JOHNSONS

I am a Bird Now

Rough Trade/Border

Vi är i mitten av nollnolltalet och inget berör oss mer än en lång, reslig engelsman från Manhattan som sjunger med det mest känslointensiva vibrato som hörts sedan Nina Simone. Hans plats är bakom en flygel, hans tröja påminner om ett spindelnät. Håret är långt och mörkt och kan vara en peruk. Och trots att munnen sjunger om hopp är rösten den ensammaste i världen.

Antony Hegartys andra album under namnet Antony And The Johnsons kom när vintern var som mörkast och kallast och vi behövde det som bäst. »I am a Bird Now« kändes som en dörr till en kanske inte lyckligare men mycket vackrare värld.

En värld av performancekonst och djupblå jazz, där Antony och Boy George står på en klubb och sjunger »You Are My Sister« med så mycket stolthet att Lou Reed gråter i publiken. En värld där en kantstött punkgitarr kolliderar med söderns souligaste blås i låten »Fistful of Love«. En värld där »Hope There’s Someone« lyckas sätta ord på vår eviga längtan efter närhet och frid.

Rufus Wainwright är där, och Devendra Banhart. Och någonstans under de svarta stjärnorna svävar Klaus Nomis ande omkring, tacksam över att äntligen se en tvillingsjäl spricka ut i full blom.

»Det är ett tecken i tiden att det finns ett forum för någon som jag«, har Antony sagt.

Att någon som Antony får plats i den här tiden betyder nog att det är en bra tid.

2. HÅKAN HELLSTRÖM

Ett kolikbarns bekännelse

Dolores/EMI

På Håkan Hellströms tredje skiva går det inte längre att skilja på smärtan och glädjen, desperationen och euforin. Varenda låt är, likt Bowies »Heroes« och Springsteens »Thunder Road«, magisk och tragisk på samma gång. »Ett kolikbarns bekännelser« är skriven av en artist som ser sina tidigare framgångar, sina unga ideal, förhoppningar och drömmar ruttna framför ögonen. Känslostormarna utgår den här gången ifrån producenten och kufen Björn Olssons akustiska »kräftskiva«, The Isley Brothers »My Love is Your Love (Forever)« och Hurricane Gilberts trasiga gitarrer. Och melodierna är som vanligt varmare än en bukett rosor på Alla hjärtans dag.

3. M.I.A.

Arular

XL/Playground

Inte sedan Public Enemys intensiva ordsvador och tunga bas mullrade sönder asfalt, betong och bergsprängare för snart tjugo år sedan har politiskt sprängstoff varit så här underhållande. Maya Arulpragasam vill göra musik som säger något, som får oss att tänka efter, utan att för den skull vara så där bedövande trist som… ja, ni vet vilka. Lika personliga som allmängiltiga debutalbumet »Arular« tar Sri Lanka-konflikten och flyktingsituationen in på klubbarna; till rytmer, toner och samplingar vi känner igen från dancehall, hiphop, jungle, grime, electro och bailefunk. Skivan står inte still en enda sekund. »I got the bombs to make you blow« – London kallar, igen.

4. VASHTI BUNYAN

Lookaftering

FatCat/Border

Mer än tre decennier passerade mellan hennes fullängdsdebut och dess uppföljare, en period hon tillbringade på Irland, isolerad från allt vad musikbransch heter. Men när väl Vashti Bunyan i år återvände till de egna tonernas förlovade land gjorde hon det med besked. »Lookaftering« är nämligen inget annat än ett mästerverk. Uppbackad av storheter som Joanna Newsom, Devendra Banhart, Adem, Max Richter och Robert Kirby levererade Vashti de mest pastorala av folkmelodier, låtar likt fjäderlätta och undersköna landskapsmålningar. Tiden hade både rört sig och stått still.

5. JENNY WILSON

Love and Youth

Rabid/Border

Hon tog andan ur Karin Dreijer redan som sångerska och gitarrist i First Floor Power. Med solodebuten »Love and Youth« fick Jenny Wilson fler att kippa efter luft. Hennes noggranna utforskningar av möjligheterna att göra pop med inspiration från jazz och r’n’b resulterade i musik med ett helt eget inneboende sammanhang. »Love and Youth« låter inte »postpunk«, men attityden är så postpunk något kan bli: I stället för att falla in i ett färdigt uttryck konstruerar Jenny Wilson ett eget språk. Det gäller texterna också. De precisa – men aldrig övertydliga – skildringarna av skolgårdar och tonårsrum. I sig en strålande novellsamling.

6. DEVENDRA BANHART

Cripple Crow

XL/Playground

Speciell figur. Synnerligen svårfångad såväl som person som musikaliskt. Och det är precis så det behårade barfotabarnet vill ha det. Efter tre akustiskt betonade album förstärks Devendra Banhart här på sin fjärde skiva av kompbandet Hairy Fairy och får chansen att äntligen bli så eklektisk som han antagligen alltid önskat vara. Svängig folkrock, lekfulla barnramsor, spröd pop, mörk mysticism och sydamerikanska visor hade nog inte funkat sida vid sida för vem som helst, men går hand i hand med den här allt roligare hippiens hela person och framtoning.

7. RUFUS WAINWRIGHT
Want Two
Dreamworks/Universal
Vilken artist som helst skulle handsvettas inför att följa upp den grandiosa programförklaringen »Want One«, denna symbios av sextiotalspop, operett och episk dramatik. Nu är Rufus Wainwright inte vilken artist som helst. »Want Two« är som föregångaren, bara mer av allt; känslor, humor, bitterljuva minnesskärvor. Vår tids mest älskvärda låtskrivardandy ville få ut syskonplattorna samtidigt, men ibland är det bra att skivbolag bestämmer. Två skivor av den här kalibern på en gång och till och med Rufus hade brutit ihop av uppföljarångest.

8. DEATH CAB FOR CUTIE
Plans
Atlantic/Warner
Redan på inledande »Marching Bands of Manhattan« hörs det att de är på rätt spår. Efter att ha slagit igenom med »Transatlanticism« och sångaren Ben Gibbards ännu mer framgångsrika sidoprojekt The Postal Service var Death Cab For Cuties nya släpp närmast sönderdebatterat innan skivan kom. Men resultatet var ett album som lyckades sammansmälta Postal Services mjuka elektroniska ljudbild med gruppens välslipade, artiga indielarm från förr. Och ingen har sjungit lika vackert om döden som i den akustiska kärlekslåten »I Will Follow You Into the Dark«.

9. MONEYBROTHER

To Die Alone

Burning Heart/Bonnier Amigo

»They’re Building Walls Around Us«, discokulan till förstasingel, var så övertygande och överallt att den lätt skymde det övriga på »To Die Alone«. Även om dramatiska »Blow Him Back Into My Arms« snabbt blev låten man ville höra om och om igen. Det vill vi förresten fortfarande. Men här finns också de där ensliga, bultande, svarta nattballaderna som både till antal och sinnesstämning utgör albumets hjärta och grundbult. »Jag ville göra en skiva om kärlek och om en känsla«, sa Anders Wendin till Sonic strax innan plattan släppts. Han lyckades.

10. ROBYN

Robyn

Konichiwa/Bonnier Amigo

Klivet från begåvad men lite opersonlig soulpopröst till självständig, excentrisk och svartnaglad electroprimadonna visade sig vara kortare än någon trott. Trött på det stora skivbolagets direktiv tog Robyn kontrollen över sin karriär vid precis rätt tillfälle. På egen etikett och med en stil som kändes hon in i minsta knäppa detalj blev singeln »Be Mine« den bästa låt vare sig Kate Bush, Missy Elliott eller någon annan mäktade med i år. Fulländad musikdramatik som slog an tonen för det lika delar genialiska och småstörda album som väntade.

11. THE MAGIC NUMBERS

The Magic Numbers

Heavenly/EMI

Det låter ibland som att The Magic Numbers kommer från en annan värld. Vissa påstår till exempel att syskonparen Stodart och Gannon egentligen växte upp i hobernas hemland Fylke. Något som J.R.R. Tolkiens släktingar vägrar att kommentera. Men att gruppen kommer undan med Lovin’ Spoonful-melodier, tamburiner, handklapp och stämsång år 2005 låter som en dåligt producerad saga. Men det är en sann historia. Lyssna bara på vad som händer i mitten av singeln »Forever Lost«, efter två minuter och fyra sekunder. Det är ljudet av ett genombrott.

12. FRIDA HYVÖNEN

Until Death Comes

Licking Fingers/Playground

Med pianot som en förlängd del av kroppen blev Frida Hyvönens debut en individualistisk fusion av fantasi och verklighet, teori och praktik, mode och sex och sorg. Ensam vid tangenterna skapade hon en samling melodier fyllda med så mycket karaktär och äventyr att var och en av dem när som helst skulle kunna spatsera rakt ut och i väg från skivan. »Until Death Comes« är en passionerad sanningssaga om en uppväxt och ett försök att få den färdigväxta att fungera med mindre smärta och färre sår, berättad med en djupt originell, tydlig röst. Hårt och vackert på samma gång.

13. REIGNING SOUND

Home for Orphans

Sympathy For The Record Industry/Border

Ibland handlar det bara om låtar. Och känslor. Och ansträngningar som inte räcker till när älskande förlorar varann i skarven där bitterhet ersätter de drömmar som tagit slut. Bortom rockismdebatt, eurodiscons comeback och »OC«-indie sitter en trulig man i en Memphis-förort med förtvivlan, garagerockvärldens bästa röst och låtar som ingen kan sluta lyssna på. Greg Cartwright och kompani är fantastiska med reglagen i topp; med volymen nerdragen når de här på sitt fjärde album ännu lite längre i vår tids mest vardagstrasiga countrysoul.

14. MIDAIRCONDO

Shopping for Images

Type/Dotshop.se

Göteborgsbaserade Midaircondo gör det inte lätt för sig. Åtskilliga är grupperna som misslyckats med det som denna trio tagit sig för; blanda avantgarde med popmelodier, akustiska instrument med elektronik. Vad som står helt klart efter en genomlyssning av debuten »Shopping for Images« är dock att de till skillnad från andra har kunskapen, idéerna och själen att ro iland detta koncept. Dessutom står det också helt klart att inom den milsvida genren electronica gjordes det inte många bättre plattor än denna i år.

15. M83

Before the Dawn Heals Us

Gooom/EMI

M83, i mångt och mycket Anthony Gonzalez enmansband, slog igenom 2003 med albumet »Dead Cities, Red Seas & Lost Ghosts«. Sedan dess har franska M83 ytterligare förfinat och utvecklat sin moderna version av nittiotalistisk indierock med ikoner som Boo Radleys, Ride och My Bloody Valentine svävande i bakgrunden. »Before the Dawn Heals Us«, snäppet bättre än föregångaren, var en närmast euforisk urladdning: distinkt elektronisk, brusigt rockig och ohyggligt skarp trots de stundtals tydliga sjuttiotalsprogressiva tendenserna.

16. CIARA

Goodies

La Face/Sony BMG

Det amerikanska svaret på M.I.A.:s »Arular«. Likt sin brittiska soulsyster är Ciaras senaste skiva ett bokbål där föråldrade regler om hur modern pop ska låta eldas upp. »Goodies« är ett av de där sällsynta albumen där det känns som att avsändaren lyckas starta om pophistoriens dator. Ciara raderar hårddisken och börjar om från noll. Det har aldrig tidigare varit lika svårt att skilja på crunk, pop, r’n’b och soul. Och att de beroendeframkallande visionerna om ljud och rytmer får plats i en mobiltelefonsignal är givetvis bara ett plus.

17. EL PERRO DEL MAR

Look! It’s El Perro del Mar

Hybris/Border

Sarah Assbrings ambitiösa ljudväggsbyggande på mp3-filer och CD-r:er blev till ett väldigt naturligt debutalbum på »Look! It’s El Perro del Mar«. Trots att låtarna är hämtade från lite varstans ur hennes karriär som sixtiesdoftande internetchanteuse formar de tillsammans en helhet lika skrämmande sorgset perfekt som en dag i Pleasantville eller en timme framför Marilyn Monroes glossiga porträtt. El Perro del Mars cocktailpop för gitarr och körexcesser är världens mest betydelseladdade ba-ba-ba. Ett starkt beslut att aldrig låta det svaga ta över.

18. MARTHA WAINWRIGHT

Martha Wainwright

V2/Bonnier Amigo

Martha Wainwright har skrivit musik i snart tio år. Hela hennes familj är musiker. I år gjorde hon debut i eget namn. Viljans triumf? Det handlar i så fall snarare om återhållsamhet än uthållighet. Hon hade säkert fått göra den här skivan långt tidigare. Men Martha Wainwright ville mer. Hon körade bakom andra tills hon kontrollerade varje liten vindling i rösten. Hon finslipade melodierna och vägde arrangemangen tills de balanserade perfekt mellan innerligt och utlevelsefullt. »Martha Wainwright« är ett fantastiskt album, och ett bländande hantverk.

19. THE EMBASSY

Tacking

Service/Border

När radiorippar och taskiga liveupptagningar med dem sprids likt en skogsbrand via fildelningsprogram, när folk dansar hejvilt till deras långt ifrån utgivna låtar och när cocktailglas tillverkas som hyllning till dem – då vet man att man har att göra med ett speciellt band. The Embassy har orsakat allt av ovanstående. Denna göteborgduos andra skiva, »Tacking«, befäster deras position som antirockens och de dansanta melodiernas fanbärare. Ingen som laddat ner, rört på fötterna eller hemslöjdat blir besviken.

20. MY MORNING JACKET

Z

ATO/RCA/Sony BMG

Det spelar ingen roll att de kommer från Louisville, Kentucky. Det spelar ingen roll att musiken slagit rot i en överbefolkad americanajord eller att namnet Lynyrd Skynyrd finns ingraverat på låtarnas stamtavla. Gruppen och dess frontfigur, sångaren Jim James, har ändå inga tankar på att stagnera och bara förvalta gamla traditioner. I stället skapar My Morning Jacket ett cowboysoundtrack för år 2010 genom att fylla sadelväskorna med modern r’n’b, spacepop och riffet från signaturmelodin till TV-serien »Hawaii Five-O«.

21. LIGHTNING BOLT

Hypermagic Mountain

Load/Dotshop.se

Söker du lugn och ro och estetiskt tilltalande melodier? Vill du inget hellre än att hitta toner som vaggar dig till sömns och bäddar in din själ i bomull? Om svaret på ovanstående frågor är »ja« leta dig då så långt bort ifrån Providence-duon Lightning Bolt som du bara kan. På »Hypermagic Mountain«, deras fjärde fullängdare, levererar de nämligen ett tordönsvrål av experimentell ångvältsrock; gitarrer stämda efter flygplansmotorer och trummor lika finessrika som en lavaflod. Tufft till tusen, men inget för den som har klena nerver.

22. ANIMAL COLLECTIVE

Feels

FatCat/Border

I Animal Collectives värld är allting möjligt. De kan vara Beach Boys på ett majsfält. Små barn på en karusell som snurrar och snurrar och snurrar och landar i en buddhistisk grotta. »Feels« är på flera sätt kompisgängets rockplatta. Hårdare attack, vanligare låtar, mer lättlyssnat måhända, men utan att förlora den rituella magin. Kanske inte Brooklyn-kvartettens bästa verk, men vilken resa, en upptäcktsfärd via euforiska vrål och skruvade harmonier till ett par mantralåtar som kryper in i hjärtats alla skrymslen. Det är inte musik. Det är alkemi.

23. LCD SOUNDSYSTEM

LCD Soundsystem

DFA/EMI

James Murphy, ena halvan av hyllade producentduon DFA, följde upp en rad fantastiska och trendsättande singlar (»Losing My Edge«, »Give It Up« och »Yeah«) med ett riktigt helgjutet album bestående av enbart nytt material. Ett kaxigt styrkebevis på kraften i hans egensinnigt New York-coola mix av skramlig postpunk, tajt electro och smutsig disco. Låtar som »Tribulations« och »On Repeat« lyste särskilt starkt, och som om inte det räckte följde dessutom alla gamla singelspår med på en generös bonusskiva.

24. M. WARD

Transistor Radio

Matador/Playground

»Transfiguration of Vincent« från 2003 var kanske en mer omedelbar skiva. Men »Transistor Radio«, Matt Wards lågmälda fjärde album i ordningen, når djupare och dröjer sig kvar på ett annat sätt – om man bara ger det tid. Till toner lika trollbindande tidlösa och stilistiskt unika som någonsin förebilderna Louis Armstrong, Django Reinhardt och John Fahey hyllar den säregne Portland-sonen på detta konceptalbum de frisinnade radiovågornas magi och mystik. Likt en inspirerad låtlista i etern förflyttas vi från en tid och sinnesstämning till en annan.

25. ELECTRELANE

Axes

Too Pure/Playground

Vibrationerna från Stereolab och Velvet Underground är fortfarande påtagliga, men Electrelane jobbar upp hård motorisk puls och närmar sig ett fritt förhållningssätt som få andra av dagens indieband är i närheten av. Genialt schackdrag att linda in boogiefrijazzpiano i gitarrskrammel, uppfriskande tolkning av kampvisan »The Partisan«. Precis som på förra plattan dyker det upp en manskör. Improvpunk, ett flygande dragspel, ljudet av tåg, politisk saxofon och Verity Susmans sång är några andra viktiga pusselbitar i brightonkvartettens vinnande mix.

Några andra som också gjorde bra ifrån sig: Deerhoof, Eldkvarn, Colleen, Kanye West, Richard Swift, Danny George Wilson, Patrick Wolf, Out Hud, Differnet, The Tough Alliance, Boards Of Canada, Suburban Kids With Biblical Names, Andrew Bird, The Decemberists, John Legend, Low, Fabienne Delsol, Franz Ferdinand, Six Organs Of Admittance, Wolf Parade, Cut Copy, Subsonics, Ossler, Broadcast, Blood On The Wall, Neil Young, The Hellacopters, The Ponys, Nine Horses, Ellen Allien, Juelz Santana, Amadou & Miriam, David Sandström Overdrive, Stevie Wonder, Black Mountain, Thåström, Clap Your Hands Say Yeah, Tweet, Freddie Wadling, Comet Gain, The Constantines, Amerie, Greg Davis & Sébastien Roux, The Bear Quartet, Eddy Meets Yannah, Tralala, Richard Hawley, Lil’ Kim, Christian Kjellvander, Saint Etienne.

Framröstat av: Jud Cost, Anders Dahlbom, Jenny Damberg, Klas Ericsson, Hanna Flodr, Martin Gelin, Urban Gyllström, Tobias Hansson, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, PM Jönsson, Markus Larsson, Patrik Lindgren, Henrik Lyngåker, Sara Martinsson, Josephine Olausson, Erik Augustin Palm, Lennart Persson, Nicola Pryke, Billy Rimgard, Håkan Steen och Patrik Svensson.