2016 års bästa album

1. BEYONCÉ

Lemonade

Parkwood/Columbia/Sony

Det finns en utbredd kritik mot hur strömlinjeformad den samtida popmusiken blivit, som om den vore framtagen utan vassa kanter med syftet att smälta in i alla sammanhang. Tyvärr är den kritiken ganska giltig. Majoriteten av artisterna i det kommersiella toppskiktet är intill perfektion slipade enligt storbolagens noggrant utformade mall. Men från början till slut är de blott artister. Det är svårt att föreställa sig ett bultande hjärta, något av kött och blod bakom deras bländvita leenden.

I skenet av den rådande maktordningen känns det minst sagt paradoxalt att planetens just nu överlägset största popstjärna heter Beyoncé Knowles. Lika förvånande är det att hon får agera ledstjärna till så många av dessa artister med drömmar om världsherravälde. För sanningen är att det finns väldigt få beröringspunkter mellan Beyoncé och merparten av den övriga popvärlden.

I en bransch där personliga uttryck oftast tar formen av skissartade siluetter är hon något så unikt som en sann konstnär. Få, om någon, i hennes position skulle använda musiken som en plattform för den sortens emotionella exorcism som Beyoncé gör på »Lemonade«. Albumet är hennes egna »Scener ur ett äktenskap«. Ett tonsatt kammarspel om otrohet och svek, om kärlek och förtvivlan. Allt inom en musikalisk ram som Beyoncé ständigt utmanar via experimentella beats och ett svårt eklektiskt samplingsbräde.

»Lemonade« är inte bara hennes bästa album till dags datum, det är även ett av musikhistoriens mest fascinerande verk.

2. THE RADIO DEPT.

Running Out of Love

Labrador/Border

Det var den unge kroatiske partisanen Stjepan Filipovic som skrek »Smrt fasizmu, sloboda narodu« just innan han avrättades av nazister, den olycksbådande våren 1942. Att The Radio Dept inleder sitt fjärde studioalbum, »Running Out of Love« med en låt som heter just »Sloboda Narodu« är ett statement som tydligt förklarar var bandet står. Radio Dept, dessa förhärdade antifascister, har släppt ett album med popmusik som försöker göra skillnad. Varför? För att man måste, för att det är konstnärens förbannade plikt, detta nådens år 2016. »Running Out of Love« har ljuvliga melodier, bärande hooks, drömska bilder. Och samtidigt en politisk udd som få andra popband i det här landet är i närheten av.

3. SKEPTA

Konnichiwa

Boy Better Know/Border

I mångas ögon årets mest emotsedda album med ganska bred marginal. Om det levde upp till förväntningarna? Givetvis inte. Det hade varit en smått övermänsklig prestation av den trettiofyraårige grimeveteranen från Tottenham vars singel »Shutdown« i fjol låg i topp på åtskilliga årets bästa låt-listor. Ändå var han förbaskat nära det epokgörande mästerverk som en enig omvärld på förhand utsett »Konnichiwa« till. Ingen annan musik var på samma gång så majestätisk, funky och rå som den Skepta skapade. »Konnichiwa« blev därigenom måttstocken mot vilken all annan grime kommer att bedömas.

4. STURGILL SIMPSON

A Sailor’s Guide to Earth

Atlantic/Warner

Ett album som vägrar att låta sig kategoriseras innanför någon existerande genre. Varenda sekund är magisk. I låt efter låt visar den Kentucky-bördige sångaren och låtskrivaren att han är en talang av nästintill utomjordisk kaliber. Plattan är utformad som ett brev från en sjöman hem till fru och nyfödd son (inspirerat av ett brev Sturgill Simpsons farfar en gång skrev till farmodern). Så naket, personligt och ärligt att det är omöjligt att värja sig. Tårar, glädje och hudknotter framkallas även på den mest hårdhudade lyssnare. Att Simpson på sina konserter dessutom visar att vi hittills förmodligen bara fått höra en bråkdel av vad han är kapabel till genererar en svindlande lyckokänsla.

5. RIHANNA

Anti

Westbury Road/Roc Nation/Universal

De flesta artister vill så klart uppnå ikonstatus. Men det är förrädiskt. Karriären gynnas inte alltid av det. Det blir så mycket att leva upp till, så många fällor att fastna i. Rihanna, inte ens trettio än men ikon sedan länge, är så omsusad att musiken skulle kunna komma i skymundan. Vilket den väl också gör emellanåt. Åtminstone fram tills ny musik kommer. På »Anti« använder Rihanna sin ikonstatus på ett konstruktivt vis: mer exakt en konstnärlig frihet som innebär att hon inte måste jaga hits – eller kan lämna dem utanför. Även om skivan svingar sig mellan stilar är den hennes soniskt mest enhetliga. Därutöver superfokuserad. Ett statement. Förbannat snyggt sådant.

6. FRANK OCEAN

Blonde

Boys Don’t Cry

Frank Ocean byggde en trappa till himlen via en stream på hans hemsida. När den var klar släpptes »Blonde«. Den handlar om det som varit, om intryck i det förflutna som har format en, om polisskjutningar, om gamla kärlekar. Den är fragmentarisk just på grund av att minnen brukar vara det. »Blonde« spikas in i hjärtat med minimalistiska pianon och alternativ r’n’b. Efter framgången med »Channel Orange« tog nu Ocean chansen att göra ett album som sprudlar av kreativ självständighet, med både ren skönhet och tårfylld realitet.

7. PJ HARVEY

The Hope Six Demolition Project

Island/Universal

Hon bara gör det. Det här är inget självklart projekt för någon artist att ge sig på. Inte ens för PJ Harvey. Hon kliver ut ur sin trygghetszon, ifall hon nu någonsin haft en sådan, och beger sig till en värld fylld av konflikter, motsägelser, berättelser. Gospel, mässingsblås, rock’n’roll, murriga manskörer, allehanda ljud och oljud. Det är en rapport från fältet, från nuet, från Kosovo och Kabul, från allomfattande förändringar vi just nu inte kan och förmodligen inte heller vill greppa. En orolig skiva. Den stressar dig. Du måste skärpa dig. Ta reda på mer.

8. SOLANGE

A Seat at the Table

Saint/Columbia/Sony

Det var nog få som hade förväntat sig att den relativt undanskymda Beyoncé-systern skulle åstadkomma en av de starkaste och viktigaste plattorna som släppts på senare tid. Några månader efter utgivningen och med Trumps seger i det amerikanska valet framstår Solange Knowles prestation som än mer betydelsefull. Det här är en koncentrerad berättelse om hur det är att vara svart, och svart kvinna, i USA. Den hämtar sin näring ur alla delar av afroamerikansk musikhistoria och koncentrerar den till samtiden på ett briljant vis. Älska den mer än trumptrollen hatar den.

9. KANYE WEST

The Life of Pablo

GOOD/Def Jam/Roc-A-Fella/Universal

På sitt sjunde album fortsätter Kanye West sin resa mot popmusikens nollpunkt – den plats där då och sedan smälter samman till ett absolut nu. »The Life of Pablo« förenar hiphop och dancehall, gospel och house, röster från förr och röster från i dag. Med förbluffande resultat. »Name one genius that ain’t crazy«, rappar han bitskt, med udden mot sina kritiker. Men tolv år in i sin karriär har Kanye West inte längre någonting att bevisa. Gång på gång återuppfinner han sig själv som artist. På album efter album pekar han ut riktningen för framtiden.

10. DAVID BOWIE

Blackstar

ISO/RCA/Columbia/Sony

Fredagen den 8 januari fyllde David Bowie sextionio år. Han firade med att ge ut ett av sina främsta album: Ett krävande mästerverk bokstavligen inspelat med livet som insats. Två dagar senare var han borta. »I’m dying to push their backs against the wall and fool them all again«, sjöng han. Utan att någon förstått det hade han tonsatt sitt avsked. »Blackstar«, inspelad tillsammans med jazzkvartetten Donny McCaslin Quartet, lät som ingenting han tidigare spelat in. Ett hisnande samtida popalbum om livet och döden, med ekon in i evigheten.

11. ANDERSON PAAK

Malibu

Steel Wool/OBE/Art Club/EMPIRE/Border

En kan göra det enkelt för sig och kalla Anderson Paak för den perfekta mixen av D’Angelo och Kendrick Lamar. Men det är som sagt att förenkla saker och ting. Trettioåringen från Kalifornien är helt sin egen. En visionär, allkonstnär och komplett artist. Sångare, rappare, trummis och producent. Och på sitt andra album under detta namn faller alla beståndsdelar ihop till en magnifik enhet. Melodikänslan i »The Bird«, soulsvänget i »Put Me Thru«, discoflörten i »Am I Wrong«, intensiteten i »Come Down«, för att nämna några höjdpunkter. Absolut världsklass.

12. CHANCE THE RAPPER

Coloring Book

Chance The Rapper

Under ett år fyllt av mörker och död behövdes verkligen Chance The Rapper. Den tjugotreårige Chicago-rapparen var medförfattare till fem av låtarna på Kanye Wests »The Life of Pablo«. Samtidigt släppte han i våras sitt tredje mixtape och skapade där årets mest spirituella och genuint upplyftande samling hiphoplåtar. Chancellor Bennett skriver mer storslaget, angeläget och ärligt än någonsin. Gospeln på »Coloring Book« är så övertygande att vilken ateist som helst kan resa sig upp i bänkraderna och bli frälst. Musik som gör att det nästan känns som att världen kan bli bra igen.

13. BON IVER

22, A Million

Jagjaguwar/Playground

Visst, det finns likheter med Peter Gabriel. Visst är det en sorts blue eyed soul-hymner för »post-truth«-perioden vi nu ska försöka stävja. Ändå är det svårt att beskriva och riktigt greppa vad Justin Vernon sysslar med på det tredje Bon Iver-albumet. Och detta sagt inte bara med de omöjliga låttitlarna i åtanke. När du lyssnar på »22, A Million« känner du dig extremt utsatt och ensam. Över huvud taget känner du väldigt mycket. Du sveps med, kastas omkull, får svårt att resa dig. Just när du tror att du vet var du har skivan skiftar den färg, blir något helt annat.

14. NICOLAS JAAR

Sirens

Other People/Playground

Få musiker kan bygga ett album med lika mycket spännvidd och ändå få det att hålla ihop som chilensk-amerikanske producenten och multitalangen Nicolas Jaar. Årets släpp »Sirens« är ett tydligt bevis på det. Här samsas klaustrofobiskt tysta partier med melodier popartister borde drägla över, dansant gung och stökigt, närmast rockigt driv. Det spelar ingen roll vilken pensel Jaar väljer att måla med, bilderna som dyker upp är alltid lika kristallklara. Spår efter spår spelas upp, flyter samman och bildar ett album som bara fortsätter att ge, lyssning efter lyssning.

15. BLOOD ORANGE

Freetown Sound

Domino/Playground

De senaste tiden har sett många politiskt medvetna låtar och album som rör postkoloniala frågor för afroamerikaner – från Alicia Keys sampling av svartapantern Elaine Brown till Kendrick Lamar och Beyoncé. Men »Freetown Sound« berättar ingen sanning, den breddar begreppet. Blood Orange ger röst åt det som kommit bort – sexualitet, de som inte är »black enough« eller »queer enough«, identitetsskapande, svart feminism. Naket och personligt. Allt med en extremt välkalibrerad produktion av funk, r’n’b, rotlösa poptoner och neosoul.

16. JAMES BLAKE

The Colour in Anything

Polydor/Republic/Universal

Den enslige tjugoåttaåringen från Enfield torde jämte Bon Iver vara den av vår tids electronica möter indie-barder som varmast omfamnats från hiphop- och r’n’b-håll. Och vice versa. James Blake skrev låtar till och sjöng på Beyoncés-album i år. På sitt eget album gästas han av ingen mindre än Frank Ocean (och Bon Iver-Justin, för att knyta ihop säcken ytterligare), som tydligt satt prägel på »The Colour in Anything« där tanken också var att beundraren Kanye West skulle ha medverkat. En allt annat än lättlyssnat skiva, bitvis närapå störd. Ändå, eller just därför, omöjlig att släppa ifrån sig.

17. ANGEL OLSEN

My Woman

Jagjaguwar/Playground

Integritet. Du får den inte gratis. Du får jobba på den. För varje album blir Angel Olsens redan starka integritet ännu starkare. Hon vet vad hon kan, vad hon vill, vart hon är på väg. Synbart sårbar fast ändå urstark. Självutlämnande men egentligen inte alls. Gör precis det hon ska, gör aldrig för mycket, lämnar därmed alltid lyssnaren med ett begär efter mer. Mer får vi men kanske inte exakt det vi hade väntat oss. »My Woman« har ena foten i föregångarens taggiga indierock, den andra i något vi ännu inte vet vad det kommer utmynna i men är väldigt spända på att se vad det blir.

18. EL PERRO DEL MAR

KoKoro

Ging Ging/Border

Ett drygt decennium in i karriären tog Sarah Assbring sitt längsta musikaliska språng hittills – lät sig inspireras och influeras av musik hon tidigare inte vidrört – och landade i det femte albumet »KoKoro«. Ett album som bubblar av lekfullhet och nyfikenhet, som känns oborstat och okonventionellt i sin emellanåt skeva form. Men som i slutändan framför allt vibrerar av musikalisk lust. »KoKoro« är kanske inte en uppsjö av direkta popalster för radiolyssnaren, men i stället finns där en helhet som vaggar in lyssnaren i en varm, mjuk musikalisk upplevelse.

19. YOUNG THUG

No, My Name is Jeffery

300/Atlantic/Warner

Världens mest intressanta rappare de senaste två–tre åren. Vart Young Thugs resa kommer att ta honom vet nog bara han själv. Klart är i alla fall att han med »No, My Name is Jeffery« massakrerade allt motstånd. Denne Atlanta-emcee tävlar inte längre mot någon annan. Thug befinner sig mitt i en osannolikt kreativ fas just nu. »No, My Name is Jeffery« var bara ett av tre utmärkta album han släppte 2016. Allt med den här plattan var älskvärt: från Thugs egensinniga flow och obarmhärtiga rimstruktur till den androgyna dress av den italienske designer Alessandro Trincone han bar på dess cover.

20. IIRIS VILJANEN

Mercedes

Voi Elämä!/Border

När Iiris Viljanen äntligen valde att släppa sitt första album som solosångare gjorde hon det med besked. Efter fjolårets mästerverk med – och avhopp ifrån – Vasas Flora och Fauna visade Iiris med »Mercedes« att hon klarar sig mer än väl på egna ben. Få, om någon, var 2016 i närheten av hennes förmåga att fånga de små händelserna i livet och skriva texter och musik som berör på djupet, som skär igenom alla känslomässiga murar, som verkligen drabbar lyssnarens själ. Årets bästa svenskspråkiga vispop kom från Österbotten.

21. WHITNEY
Light Upon the Lake
Secretly Canadian/Playground

Det borde egentligen inte vara så mycket att hetsa upp sig över. Julien Ehrlich och Max Kakacek, båda med förflutet i avsomnade indiekombon Smith Westerns, startar ny orkester med gemensam kärlek till gamla The Band-vinyler och andra artister som förstod att country och soul är en förträfflig kombination. Men när melodierna är så här snygga och självhäftande och det organiska svänget så jordnära och naturligt går det hel enkelt inte att låta bli. En typisk sommarplatta som inte gick att släppa taget om och sedan visade sig hålla hela året ut.

22. SILVANA IMAM
Naturkraft
Refune/Bengans

Silvana Imam rappar om politik, men också kärlek. Det är allvar. Det är humor. Det är sex och lyx. Hon leker med det egna jaget, med bilden av sig själv, hyllar sig själv, hyllar en yngre släkting och målar regnbågsfärger över Sverige. »Naturkraft« har effektiva beats och melodier – som i Cherrie-samarbetet »Varma gator« eller »Sett henne« med Erik Lundin – som trycker sig fast, och produktionen är samtidigt läcker och enkel. I centrum språket. Svenska, men också litauiska och arabiska. Ett vattenfall av ord. Hiphop som är poesi som är Sverige 2016.

23. HINDS

Leave Me Alone

Lucky Number/Border

Rock’n’roll. Kommer ni ihåg? Det var så här den kändes – full av livet, full i fan, full av nuet – innan det blev Foo Fighters, Kings of Leon, Red Hot Chili Peppers och fyrkantigheter av alltsammans. På skiva, i intervjuer och inte minst på scen utstrålar de fyra Madrid-vännerna Ana, Carlotta, Ade och Amber systraskap, tacksamhet och entusiasm. Lägg sedan till en avväpnande don’t give a fuck-attityd i rakt nedstigande led från The Replacements, The Libertines och Black Lips. Hinds har merseybeatmelodierna, riffen, sårbarheten, karisman – och den bästa festen.

24. ANNA HÖGBERG ATTACK

Anna Högberg Attack

Omlott

Anna Högberg satte ihop Attack-bandet för ett bra tag sedan, men först i år dök det upp en skiva. Sex personer som spelar intensiv och beroendeframkallande jazz. Musiker som kompletterar varandra, olika temperament som tvinnas samman. Anna Högberg är energiknippet i mitten, Malin Wättring djupandas med saxofonen, Elin Larsson är en motor som helt plötsligt accelererar. Lisa Ullén och Elsa Bergman briljerar på piano och bas och Anna Lund spelar trummor med både händer och fötter. Inga överdrivna länkar till traditionen. Jazz som är här och nu.

25. ANDREAS MATTSSON

Solnedgången

Woah Dad/Border

Vi var nog många som höll andan när vi hörde att det nya albumet skulle vara på svenska. Skulle det fungera eller bli en prövning av en långvarig relation? Den som sträcker sig ända tillbaka till »Lacquer« i freestylen under skolkorridorernas lysrörsljus. Men det räckte med att lyssna på första spåret för att ett tryggt lugn skulle infinna sig, Andreas Mattsson är voice of reason även på svenska. Inbäddad i ett sound rotat i ett slags hoppfull melankoli. Alltid en texternas mästare, här fångas samtiden precist. På modersmålet kommer det dessutom mycket närmare.

Utsökta skivor även från dessa: Radiohead, Anohni, Kendrick Lamar, Cherrie, Leonard Cohen, Danny Brown, Nick Cave & The Bad Seeds, Fat White Family, Kamaiyah, Paul Simon, The I Don’t Cares, Margo Price, Teenage Fanclub, Woods, Michael Kiwanuka, Kodak Black, Bat For Lashes, YG, Basia Bulat, Kent, Schoolboy Q, Giggs, Aina Myrstener Cello, M.I.A., Jenny Hval, Charles Bradley, NAO, Brent Cobb, Maxwell, Pascal, Aleks, 1975, Amanda Bergman, Avantgardet, 40 Watt Sun, 65daysofstatic, Julianna Barwick, Haley Bonar, Car Seat Headrest, Holy Fuck, Håkan Hellström, NxWorries, The Julie Ruin, King Creosote, Parham, Tacocat, Norin, Steve Mason, Iggy Pop, Pikko.

Framröstat av:  L-P Anderson, Johan Apel Röstlund, Sara Berg, Jenny Bergquist, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Klas Ekman, Niklas Elmér, Tony Ernst, Joacim Forsén, Gustav Gelin, Klara Grape, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, PM Jönsson, Jens Karlsson, Özgür Kurtoğlu, Isabel Nellde, Josephine Olausson, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Henrik Svensson, Jenny Sörby och Fredrik Thorén.