Genialisk rumlare

torsdag, 29 november, 2018, 15:27

Han skrev låtar som fick kollegor ner på knä men var genuint hopplös som människa och dog alldeles för ung. Daniel Josefsson skriver om Blaze Foley. (Ur Sonic #54, september 2010.)

»He was the biggest and the smallest, and the loudest and the quietest… and the sweetest and the meanest.«

Citatet kommer från den Houston-födde sångaren George Ensle i ett klipp som lustigt nog inte lyckades ta sig hela vägen till den färdiga versionen utan endast till en trailer för »Duct Tape Messiah«, Kevin Tripletts dokumentärfilm om Blaze Foley som tagit mer än tio år att färdigställa.

Vi har alla en eller flera sådana personer i vår bekantskapskrets, om vi inte rentav är den personen själva. Någon som krökar för mycket och beter sig illa, men som innerst inne har ett stort hjärta. I ena sekunden en riktig flåbuse och i nästa en kärleksfull partner till den man håller av. Någon som sliter hårt med något man värdesätter och är bra på, utan att för den sakens skull tigga om en massa ryggdunk för att orka fortsätta. Någon som är i det närmaste ofantligt begåvad, men utan vett eller kunskap att förvalta sin egen talang.

Blaze Foley var exakt sådan, och mer därtill. Lucinda Williams gjorde en låt om honom (»Drunken Angel«) och kallade honom vid ett tillfälle för en »beautiful loser«.

– Ja, helt klart, svarar musikproducenten och sångaren Gurf Morlix på frågan om han håller med. Det var frustrerande att stå vid hans sida som en vän och se hur han konstant misslyckades, på grund av att han var packad, hade otur eller bara taskig tajming.

Foley söp ofta bort sina stora chanser, som när han fick möjlighet att öppna för Kinky Friedman men blev full som en alika, inte lyckades genomföra konserten och dessutom jagade bort sin musa Sybil Rosen, som gör ett starkt intryck när hon i filmen berättar om händelsen. Andra gånger fick han sina mastertejper antingen stulna och beslagtagna av FBI, eller råkade ut för att skivbolag bytte personal och lade alla utgivningsplaner på is.

Han var hemlös stora delar av sitt vuxna liv, bodde för det mesta i sopcontainrar när han inte kunde sova på soffor hemma hos sina vänner. Trettionio år gammal blev han skjuten till döds av en väns son 1989, utan att ha lyckats få ut ett enda album (1984 självbetitlade Vital Records-LP kom av grumliga anledningar aldrig ut på riktigt) på marknaden trots tretton års försök.

En sådan obskyr och tragisk figur hade självfallet ingen brytt sig om eller mints om det inte vore för en sak: Michael David Fuller – som han döptes till – var en låtskrivare och musiker av Guds nåde. En av de där sällsynta personerna som fullkomligt knockade alla som hade turen att få lyssna.

Han har, i de flesta fall postumt, fått sina låtar inspelade av Merle Haggard, John Prine och Lyle Lovett, för att bara nämna några. Vännen Townes Van Zandt skrev och framförde »Blaze’s Blues« och Gurf Morlix själv har såväl skrivit om honom i »Music You Mighta Made« som släppt en hel platta med Foley-låtar – »Blaze Foley’s 113th Wet Dream« från i fjol.

Om Blaze Foley var i livet, hade han då turnerat fortfarande?

– Ja, absolut, säger Gurf Morlix. Han hade musiken i sina ådror, det var det enda han var bra på. Jag träffade honom sista gången cirka två veckor innan han mördades och då var han på väg att nyktra till, han drack bara Coca-Cola den gången faktiskt.

Blaze Foley må ha varit en aningslös rumlare som sumpade sin karriär, men det finns ett ögonblick i »Duct Tape Messiah« som belyser att hela sanningen inte riktigt ryms i den beskrivningen. När han varit bortrest och under tiden skrivit »If I Could Only Fly«, kommer hem och med tårar i ögonen sjunger sången – om den smärta och vilsenhet det innebär att vara långt borta från den man älskar – för Sybil Rosen:

»If I could only fly, I’d bid this place goodbye, to come and be with you.«

I ett sådant ögonblick är det svårt att inbilla sig att Blaze Foley var något annat än en av oss och att hela den bild som förmedlas av honom som en rumlare är tydligt överdriven. Eller som han själv sjunger: »It don’t seem that crazy to me.« ■

BLAZE BÄSTA LÅTAR

Blaze Foleys inspelningar har efter hans bortgång dykt upp på en mängd utgåvor – »Wanted More Dead Than Alive«, »Cold, Cold World«, »The Dawg Years«, etc – som ibland är av halvskakig ljudkvalitet men alltid levererar vad gäller låtarna. Håll hur som helst alltid utkik efter dessa nio:

If I Could Only Fly

En av världens vackraste kärlekslåtar och Foleys största stund. Leta upp versionen på Youtube där han framför den på ett bröllop. Även enorm i Merle Haggards tappning, förstås.

You’ll Get Yours Aplenty

Townes Van Zandt-kvalitet (tänk »Rake«), blandat med Simon & Garfunkel (tänk »The Sound of Silence«). Filmisk poesi och svårmodig musik i oemotståndlig kombination.

Clay Pigeons

John Prine gjorde den känd, men ingen gör den bättre än upphovsmannen. Liveversionen från »Live at The Austin Outhouse« är glimrande singer-songwriterguld.

Our Little Town

Ytterligare en av karlns fantastiska kärlekslåtar.

Oval Room

Det är måhända mer en rallarsving än skarpslipad samhällskritik (»He’s the president, but I don’t care«, liksom…), men ändock ett ställningstagande från en tid, det glättiga åttiotalet, när nästan ingen i genren gjorde politisk musik.

Big Cheeseburgers and Good French Fries
Här är Blaze Foleys manifest. Skönt lunkande tempo och en fyndig text.

I Should’ve Been Home With You

Titeln säger väl egentligen det mesta, men om inte: »Got home about daylight, I’ve been gone too long, woke up at eleven and saw you were gone, so I drank lots of coffee and wrote you this song, I wish I’d have been home with you.« En närmast parodisk dagen efter-ångest.

Tree House Lullaby

Finstämt om den tid då Blaze Foley och Sybil Rosen tillbringade ett helt år tillsammans i en trädkoja som de byggt själva. Sybil berättar i filmen att hennes mamma undrade om hon inte drömde om något bättre, varpå reaktionen blev: »I couldn’t think of anything better!«

No Goodwill Stores in Waikiki

Han gjorde en del komiska och insiktsfulla låtar också, som den här, där han sjunger om sin egen situation som hemlös: »I ain’t got no doors to lock, but that’s alright with me.«