2018 års bästa album

1. PUSHA T

Daytona

GOOD/Def Jam/Universal

Ska det behöva vara så här? Kan verkligen en old school-rappare som fortfarande surrar om hustlande och tveksamma preparat och dessutom har mage att pryda sitt skivomslag med en bild på Whitney Houstons drogskafferi ha gjort 2018 års bästa album? Inte vet vi, det finns inga facit, men skribenternas röster leder oss hit så någonting betyder det. Det fanns heller ingen given skiva i år. Vi hade ingen superstjärna á la Beyoncé, Rihanna eller Kendrick som kör över allt, ingen indietungviktare som knockar oss helt, ingen uppkomling som sneddar in från vänster och skjuter till nya perspektiv på populärkultur och tillvaro. Det var helt enkelt ingen som lyckades få allas vår uppmärksamhet samtidigt. Det var också rätt många Sonic-favoriter (Robyn, Phosphorescent, First Aid Kit, Lykke Li, Father John Misty, för att bara nämna några) som förvisso gjorde utmärkta skivor men som lät närapå exakt som vi hade väntat oss (ett faktum som  kan förklara deras frånvaro på topp 25). En vill ju ha ett lyft, det där avgörande eller otippade steget vidare. Vilket leder oss till Pusha T. Nu hör det till att albumet låter fruktansvärt bra. På flera sätt. Dels är Pusha T ingen dussinrappare, det vet vi sedan Clipse-tiden, men på »Daytona« fullkomligt excellerar han från första till sista ton, och det finns inte många chanser till andrum för honom på den synnerligen komprimerade, blott tjugoen minuter och sju spår korta, skivan. Men det handlar också om Kanye Wests hypereffektiva på gränsen till skoningslösa produktion, som antagligen var exakt vad Pusha T behövde vid det det här stadiet av sin karriär för att låta så där påträngande och oantastligt trovärdig som vi vet men genom åren ibland glömt bort att han kan vara; If you know, you know.

2. JON HOPKINS

Singularity

Domino/Playground

»Förgörande, förlösande, förödande vackert, ständigt i harmoni, en symbiotisk relation mellan alla ljud där varje enskild del växer ur nästa: ett synthljud bryter sig gradvis från sina mönster för att bit för bit sakta bli till en körsång, ett surr växer till en omvälvande kollision, ett dis klättrar till en explosion, basen slår planeten ur sin axel, pianot stoppar svallvågor«, skrev Özgür Kurtoğlu i sin översvallande Sonic-recension och vi har svårt att överträffa den sammanfattningen av Jon Hopkins femte album. Klart är i alla fall att den trettionioårige engelsmannens instrumentala spänningsfält under onådens år 2018 bättre än de flesta ord ringade in livet och nuet som vi känner det.

3. KAMASI WASHINGTON

Heaven and Earth

Young Turks/Playground

I intervjuer har han pratat om lättnaden i att jazzen äntligen har lämnat sin lite isolerade ytterkantsposition och blivit en central kraft igen. Visst har det delvis med dagens teknik och musiktjänster att göra men också att jazzen alltmer integrerats i hiphop och Trump-tidens återuppväckta medborgarrättsrörelse. Kamasi själv har förstås dragit sitt strå till stacken med sin vision, sin soul, sitt sväng, sin andlighet och nyfikenhet, sin pondus och karisma, både som artist i eget namn och som samarbetspartner till exempelvis Kendrick Lamar, Thundercat och Flying Lotus. På »Heaven and Earth« är Kamasi ostoppbar och mäktig, vredgad och kraftfull som ett smärre naturfenomen.

4. TIM HECKER

Konoyo

Kranky/Border

Tim Hecker ger alltid lyssnaren något utöver det vanliga men även med det i åtanke är Japan-inspelade »Konoyo«, hans ungefär nionde fullängdare, speciell. Här tar den kanadensiske ljudkonstnären sin soniska vision in i en stratosfär som är både ogästvänlig och tröstande, både påstridig och avvaktande, både brutal och vindlande vacker. Laddningen som inte sällan får dig att tappa hakan finns där från början till slut, och bottnar även i mötet som uppstår mellan hans egen maskinpark och de japanska gagaku-musikernas ålderdomliga instrumentarsenal.

5. AVANTGARDET

Alla känner apan

Avantgardet/Border

Egentligen borde Avantgardet kanske ha kammat hem årsbästaplaceringar i Sonic redan med »För många dyra skor och döda ögon« och »På Östkusten intet nytt« men att de gör det först med »Alla känner apan«, sista delen i sin albumtrilogi, känns ändå logiskt. Nybro-truppen har verkligen arbetat sig fram och målmedvetet nått ut till allt fler med lika inkluderande som underbart kaotiska konserter. Sakta men säkert har också folk börjat inse vilken extraordinär textförfattare Rasmus Arvidsson är. Plus då att deras överlevnadsanthems med Jocke Åhlunds hjälp på »Alla känner apan« blir mer utmejslade och distinkta, mer direkta och omedelbart älskvärda än någonsin tidigare.

6. CAT POWER

Wanderer

Domino/Playground

Efter att ha varit närmast extrovert med föregångaren »Sun« kryper Chan Marshall på sitt tionde album in i sitt skal igen. Nästa år har det gått tjugofem år sedan hon släppte sin första singel och, Lord, vilken resa det har varit. För henne, för oss, säkert för alla inblandade längs vägen. På något vis kan vi på »Wanderer« om inte höra så åtminstone få en förnimmelse av allt hon gått igenom. Men vi märker också en orubblig artistisk integritet, ett djup och en oupphörligen fascinerande visdom som vi normalt förknippar med de stora mästarna. Cat Power bör nog numera själv sorteras in i det sällskapet.

7. KIDS SEE GHOSTS

Kids See Ghosts

GOOD/Def Jam/Universal

Vi såg den kanske inte komma men det gjorde knappast skivan mindre välkommen. Många hade antagligen hunnit räkna ut Kid Cudi och Kanye West har ju varit… väldigt mycket fel sida av Kanye West på sistone. I det gemensamma projektet Kids See Ghosts tar duon ut svängarna rejält. Det gränsar här och där till spektakulär freakshow, mentalt sammanbrott eller i alla fall osedvanligt psykedelisk hiphop men samtidigt lyser det av kreativitet och upptäckariver. Ofta blir du uppjagad. Ibland blir du skrämd. Aldrig har du tråkigt.

8. JORJA SMITH

Lost & Found

FAMM/Sony

Det har gått snabbt för sångtalangen från Walsall. Från Soundcloud-fenomen till Drake-skyddsling och vidare över samarbeten med Kendrick Lamar och Stormzy. Och så då, släppt bara några dagar före hennes tjugoettårsdag, debutalbumet »Lost & Found« – en mer än lovande upptakt sprängfylld av jazzfärgad, mild, musikaliskt sparsam och textmässigt identitetssökande r’n’b-pop. »Wandering Romance« kan dessutom vara årets finaste stycke i gebitet intensiv men svårhanterlig kärlek. Nästan bäst av allt är att det känns som att det finns väldigt mycket kvar att utvinna här.

9. NILS FRAHM

All Melody

Erased Tapes/Border

Vad säger det om samtiden, och populärmusiken, att fyra huvudsakligen instrumentala skivor intar topp 10-positioner på 2018 års bästa album-lista i Sonic? (Och fem på topp 25!) Är det positivt eller illavarslande? Är det bara en slump? Betyder det någonting alls? Svar får vi kanske först med viss distans till året men klart är att flertalet medarbetare/konsumenter för stunden tycks mätta på eller i alla fall för lite stimulerade av den i dessa spalter mer vanligt förekommande vers & refräng-modellen. Rocken är ju död, popen allmänt Spotify-enahanda, hiphopen vann, så what else is there? Nils Frahm levererar knappast några svar men att Hamburg-sonen på elegant nedtonade och melodiskt smäktande »All Melody« med allt större fingertoppskänsla påvisar närheten mellan klassisk musik och hypermodern dito kan i den bästa av världar öppna dörrar även på helt andra håll.

10. OZZY

Ett öga rött

Play66

»Det jag som e Ozzy, tjock svart tjockis/Före detta brottsling, uno gata poppis/Växte upp i Rosengård, alltid kämpat hårt/Lärde mig toner och sånt, jag bemästra språk«. Inledningen på »Ett öga rött« känns klassisk i samma sekund du hör den och du är fast direkt. Osman Maxamed håller dig sedan kvar hela vägen med sin gripande röst och sina snitsigt formulerade berättelser om att våga bryta ett mönster och bli sig själv. Lägg till de ofta lite udda men effektiva produktionerna och ett helhetstänk du inte råkar på varje dag.

11. SLOWGOLD

Mörkare

Playground

Där fjolårets »Drömmar« var klangfull och magiskt gnistrande folkpsykedelia är »Mörkare« tät, enhetlig, nervig, intim och hypnotiserande rockmusik som lever upp till sin titel. Skivan upplevs personlig snarare än politisk men vår oroliga samtid sätter sin prägel på såväl stämning som de poetiska, lika längtansfulla som sorgtyngda, texterna. Alltsammans oerhört välspelat och välskrivet men det som verkligen får anrättningen att göra avtryck är Amanda Wernes sång, som utan vidare mycket reservation kan kallas ett av musiksveriges just nu mest fängslande instrument.

12. JOHN PRINE

The Tree of Forgiveness

Oh Boy/Border

Det är verkligen inte lätt att koka ner det bästa med John Prine på en och samma skiva men djupt efterlängtade »The Tree of Forgiveness« kommer bra nära. Här finns mörkret och melankolin, här finns blicken och den pillemariska humorn, här finns den poetiska precisionen, här finns människokännedomen och melodierna som hela tiden suger oss tillbaka. Dessutom den här gången i form av en spartansk, stundom samhällsengagerad och nästan retfullt enkel folkcountry som i många bemärkelser leder låtskrivarkonstens egen Mark Twain tillbaka dit där han en gång började.

13. SONS OF KEMET

Your Queen is a Reptile

Impulse!

Jazzåret 2018 var mycket och åtskilligt av det mest intressanta stod London för. Scenen där är ung, vital, orädd, uppfriskande gränsöverskridande och mer framåt- än bakåtblickande. Den som vill ha exempel och på köpet få viss överblick kan spana in Brownswood-utgivna samlingen »We Out Here«, vilken sammanställts av Barbados-bördige Shabaka Hutchings som är en av London-jazzens nyckelfigurer. Ett annat exempel är albumet »Your Queen is a Reptile« med hans egen kvartett Sons of Kemet vars udda sättning (två trummor, tuba, tenorsax) bidrar till en Karibien-rytmisk murbräcka av bleckblås. Skivan är konceptuellt och dramaturgiskt fulländad med sin politiska udd (alla skivans »queens« är historiskt viktiga svarta kvinnor), aldrig frånvarande smärtpunkt och nästan Balkan-intensiva livskraft.

14. JENNY WILSON

Exorcism

Gold Medal/Border

Till Sonic för snart tio år sedan sa Jenny Wilson: »Jag brukade säga att jag är musiker, men det har jag förstått att jag inte är. Jag jobbar nog snarare med någon sorts konstuttryck inom musiken.« Även om hon alltid har spelat in remarkabel och visuellt kittlande popmusikalisk dramatik tar den nu fyrtiotreåriga artisten med »Exorcism« detta till sin fulländning. Traumatiska upplevelser ligger till grund för skivan som böljar mellan obehag och lekfullhet, mellan rädslor och överlevnadsinstinkt, mellan det hänsynslöst utlämnande och det snillrikt kontrollerade.

15. TIRZAH

Devotion

Domino/Playground

Demoliknande och ofta repetitiva men sällan särskilt rytmiska intimiteter i gränslandet mellan electronica och r’n’b. Som titeln indikerar är »Devotion« en relationsskildring, men inte av den dramatiska eller uppslitande sorten. Det låter både ungt och vuxet: musiken utforskande och försiktigt nyfiken, tonen lågmäld och resonerande. Tirzah Mastins sång och produktionerna av vapendragaren Mica Levi flyter ihop och utmynnar i ett morgonrufsigt uppvaknande: ska vi fortsätta eller glida isär?

16. HJELLE

Fan ta NPM

Jared Sin

»Och så har ännu en dag gått/en dag utan att det händer nåt/lika tom och arbetslös/inga sms om att jag behövs.« Det är inte lätt att skriva social- eller vardagsrealistisk rocklyrik. Det kan bli effektsökeri, det kan bli jolmig självömkan, det kan uppfattas som exploatering eller annat. Men Bäddat för Trubbel-sångaren på solokvist hamnar aldrig där. Han får mycket sagt med få ord, är rolig och förbannad, skriver de melodier och texter vi vill skråla med i på favoritpuben medan världen utanför rämnar.

17. DOUG PAISLEY

Starter Home

No Quarter/Playground

»Man brukar säga om konst att den är som bäst när betraktaren inte kan gissa sig till allt slit bakom. Det ska inte vara lika tungt att ta del av verket som det är att framställa.« Dessa ord yttrade Doug Paisley i Sonic #72, februari 2014. Och det är ord du lätt kan instämma i med hans egen musik i lurarna. Det verkar så lätt och otvunget för kanadensaren, hans försiktiga folkcountry omgärdas av en grundmurad trygghet och ett hantverkssäkert lugn du knappast finner överallt. Men, yep, tydligen fanns vissa bryderier med »Starter Home«. Ett flertal versioner av skivan spelades in för att sedan skrotas. Till slut, efter många om och men, hittade Doug det han ville åt. Att skivan var så tung att framställa märks föga.

18. PROTOJE

A Matter of Time

Mr Bongo

Moderniserad rootsreggae. Bibehållna ideal om än med en inramning som har förutsättningar att nå utanför den mest inbitna skocken. Protoje sjunger fantastiskt med soulig inlevelse, produktionerna vill väldigt mycket mer än bara konservera musiken och det varierade låtskrivandet håller hög klass rakt igenom. Det finns ett vidgat perspektiv här, Protoje zoomar ut och kontemplerar över sitt land, dess korruption och droger, men även över relationer och hela sitt kall. Jamaicanen är stolt över vad han åstadkommit men är långt ifrån färdig.

19. CARDI B

Invasion of Privacy

Atlantic/Warner

Det aldrig avtagande bråket med Nicki Minaj slukade nästan allt syre, men betydligt hårdare än den beefen är Cardi B:s debutalbum. »Invasion of Privacy« är underbart hämningslös, har fler än en skruv lös, pendlar mellan det självutlämnande och det barnförbjudna, är dynamisk, svinkul och befriad från döda punkter. Bronx-dottern som egentligen heter Belcalis Marlenis Almánzar låter ingen komma åt henne, ger ingen antydan till möjlighet. Ingen skulle våga. Hur skulle det gå till? Hon är redan långt larger than life.

20. BOYGENIUS

Boygenius

Matador/Playground

Ingen fullängdare men inte direkt en EP heller utan med sina sex spår snarare den gamla skolans minialbum. Alldeles oavsett ett stringent styrkebesked från tre av den amerikanska indierockens just nu mest profilstarka och självbekännande nittiotalister, som gärna får göra mer av sitt samarbete – kanske genom att vädra mer av den bluegrasslika americana de släppt fram vid sina konserter. Indierocken här är aningen mindre arketypiskt indierock än musiken Julien Baker, Phoebe Bridgers och Lucy Dacus ger prov på var och en för sig. Här finns större plats för harmonier och ännu mer av det där bitterljuva vemodet vi just nu har väldigt svårt att skaka av oss.

21. THE EMBASSY

White Lake

INTERNATIONAL

Fredrik och Torbjörn, vad de reagerade på och hur de såg ut och vilka de var och hur de lät, symboliserade så mycket på nollnolltalet men i dag när kontexten är borta och sammanhanget närmast bortglömt? Återstår bara deras musik, låtar, uttryck. Och det, visar det sig en gång för alla, är inte alls så »bara«. Åtta låtar starka »White Lake« är en återkomst vi inte visste att vi behövde förrän vi fick ta del av den. En sorts popmanifest som kanske inte anses lika »viktigt« längre men ändå aldrig blir något annat än ytterst angeläget.

22. NONAME

Room 25

Noname

Tjugosexåringen från LA må ha charmat skiten ur Way Out West-publiken i somras, men ingen fattade nog till fullo vilken begåvning vi här har att göra med förrän »Room 25« uppenbarade sig. Sofistikerat arrangerad, genomtänkt strukturerad och allt annat än konventionell lyrik som levereras i vackert konverserade verser. En tätt sammanhållen, både sensuell och ödmjukt självsäker kvinnoskildring till hiphopskiva på vilken varje ord och beståndsdel finns där av en anledning. Och: vi vill ha mer.

23. SNAIL MAIL

Lush

Matador/Playground

Lindsey Jordan har ännu inte fyllt tjugo. Ett faktum som i uteslutande positiv bemärkelse hörs på Maryland-artistens debutalbum under aliaset Snail Mail. »Lush« är ljudet av någon som befinner sig vid den brytpunkt där tonårsfrustration sakta men säkert övergår i vuxenliv, där det gäller att hitta sig själv och sin plats på jorden, där man måste lämna något bakom sig för att kunna växa, samtidigt som kärlekar och allehanda livsbesvikelser tenderar att trassla ihop det. »Lush« är en känslig, klok, välgjord och engagerande indierockskiva.

24. VIAGRA BOYS

Street Worms

YEAR0001

Visst går det att skratta åt fördärvet. Men det ska nu nu inte förväxlas med att de bör tas på annat än allvar. För den som vill kan säkert läsa in en massa om vår tid, om manliga bastioner och rockmusikens tilltagande marginalisering i Viagra Boys monotona, desperata grimascher och Sebastian Murphys stukade gläfsanden. »Street Worms« är en tågkollision du ogärna är en del av men omöjligen kan ta ögonen ifrån. Men kom för fan inte och kalla dem »rockhopp«. Här finns inget hoppfullt. Ingen början på någonting.

25. GHETTS

Ghetto Gospel: The New Testament

GIIG/Caroline International

Ghetts har beskrivits som länken mellan den första grimevågen och den nu befintliga. På »Ghetto Gospel: The New Testament« har Justin Clarke, som MC:n egentligen heter, sinnena på helspänn när han beskriver utsattheten han dagligen ser på Londons gator. Albumet, ett slags senkommen uppföljare till nu elva år gamla debutmixtapen »Ghetto Gospel«, är en armbrytning mellan hans gamla oresonliga jag och den mognare småbarnspappa som han är i dag. Det är kanske ingen crossoverplatta men icke desto mindre ett fokuserat stycke storytellergrime.

Fina insatser även från dessa: Blood Orange, Saba, Father John Misty, Vince Staples, Julia Holter, Lisa Ullén, Maxo Kream, Janelle Monaé, Khruangbin, Phosphorescent, First Aid Kit, Lykke Li, Anderson Paak, Susana Santos Silva, DJ Koze, Anna von Hausswolff, Sophie, Joshua Hedley, Metro Boomin, Robyn, Varg, Les Big Byrd, Fucked Up, John Maus, Kacey Musgraves, Joey Purp, The Blaze, Arctic Monkeys, Future, Low, Jean Grae/Quelle Chris, Lolina, Kabaka Pyramid, Yob, The 1975, Daniel Boyacioglu & Mathias Landæus Trio, Aleighcia Scott, Okzharp & Manthe Ribane, Marlon Williams, Stefflon Don, Skee Mask, Maisha, Markus Krunegård, Amnesia Scanner, Empress Of, Black Thought, Christian Kjellvander, Daniel Bachman, Kajsa Grytt, Everything is Recorded.

Framröstat av: Johan Apel Röstlund, Pontus Bark, Sara Berg, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Niklas Elmer, Tony Ernst, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, PM Jönsson, Jens Karlsson, Özgür Kurtoğlu, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Henrik Svensson, Jenny Sörby och Fredrik Thorén.