Året som inte blev för musiktidningen som ändå var

Folk och krafter kan försöka förminska den bäst de vill men musik är inte så lite. För somliga av oss är den ohälsosamt mycket. Eller, avsevärt mer korrekt: hälsosamt mycket. Ty hur hade vi mått om det inte vore för musiken som ju på många vis är den strömförande länken mellan födseln och döden, den som får oss att gå hela vägen.

Så, vad gjorde vi?

Startade 2000 en musiktidning.

Tyckte en sådan behövdes, och det var uppenbarligen fallet hyfsat lång tid.

Försökte undvika att bli utnyttjade och lyckades för det mesta men när det väl hände ville vi vara medvetna om varför och på vilket vis.

Råkade på en del figurer som var skickliga på prata, mindre skarpa på leverera.

Hade våra belackare men alla som försöker få någonting av värde uträttat vet att det hör till och oavsett vilket hade vi ofta lite för kul för att ta notis.

Mest av allt förfogade vi över en massa värderade medarbetare och trogna läsare som allesammans gav oss tillräckligt med förtroende för att vi skulle våga börja – och orka fortsätta. Fram till i år då.

Vi gjorde en del dåliga grejer, tänker då främst på olika beslut eller icke-beslut (det är lätt att hålla fast vid ett koncept, svårare att släppa taget om det), men i egenskap av genuint oberoende musiktidning som överlevde arton år av inte så lite dramatisk teknikförvandling och branschförändring var förmodligen de bra grejerna i övervikt. Annars hade vi stupat i förtid som alla de andra – några med betydligt större resurser på sin sida – som startade och försvann längs vägen.

En del av förklaringen till att det höll så länge som det gjorde står säkert att finna i arbetsinsats och pur envishet snarare än vidare mycket strategisk smartness, men när jag en dag roade/oroade mig med att bläddra igenom våra nittiotre nummer fann jag några moment eller särdrag som jag tycker personifierade Sonic när den var som bäst. Vi hade inte alltid möjlighet (ekonomi, kraft, sinnesnärvaro) att prioritera alltsammans samtidigt, ibland gjorde vi det för enkelt för oss, och jag tycker det syns rätt tydligt vilka nummer det handlar om, men i lägena när de här olika inslagen samspelade, företrädesvis i ett och samma nummer, då var faktiskt Sonic den fina lilla musiktidning vi såg framför oss och nu lämnat bakom oss:

att så långt medlen och apparaten runt artister tillåter ta egna bilder och ge gott om plats för dessa – helst då inte bara på artisten tittandes in i kameran rakt upp och ner utan det är välkommet med detaljer, miljö, kringpersoner, allt som tillsammans med texten tar med läsaren någonstans. Enkom därigenom får en tidning en egen personlighet. Går absolut inte ersätta med den genväg som heter pressbilder.

undvik upprepning, inget nummer ska vara det andra likt. Säger inte att vi jämt rodde det i land men när jag går igenom #1–93 är det få nummer som känns vidare identiska med varandra. Läsaren ska gärna känna igen formspråket, känslan, medarbetarna och attityden men gärna överraskas av eller bli nyfiken på innehållet.

spännvidd – åsyftar här inte bara musikalisk sådan, den var ganska självklar för oss, likaså brett vs smalt och dylikt, utan även ifråga om pennor och vilken typ av texter vi publicerade. De första åren, innan vi riktigt hittade en modell som kändes vår, var Sonic lite för mycket kaka på kaka av artistintervjuer och artistintervjuer only. Förvisso ganska olikartade och ofta läsvärda sådana men ändå, det räcker inte – en musiktidning måste kunna mer än så. Med tiden blev vi bättre på det: krönikor, notiser, olika typer av teman och grepp, reseliknande reportage, utredande »skrivbordsjobb«, djuplodande specialer och annat.

måna om det »närodlade« – att göra Sonic under tjugohundratalets upptakt var lite som att sitta på första parkett och bevittna hur svensk pop sakta men säkert fick självförtroende och sedermera internationell ryktbarhet. Redan från start ville vi göra långa artiklar på svenska artister, dels för att särskilja oss från våra utländska kollegor, dels förstås för att det var mer ekonomiskt och i regel mer lättroddat än att flaxa i väg till LA stup i kvarten, dels för att det ofta kändes som att det kom så mycket ny bra inhemsk musik att det emellanåt bara var onödigt att rikta blicken i annan riktning.

jiddra aldrig med integriteten – vi själva ska styra över innehållet, inga skivbolag eller externa aktörer har med saken att göra hur mycket eller (oftast) lite de än må annonsera. Artister kan få se sina citat eller, ibland, våra bilder i förväg och vi kan lyssna på eventuella synpunkter men vi har sista ordet ifråga om vad som publiceras eftersom vi är utgivare. Springer du någon annans ärenden en gång är det sedan kört, gör det omöjligt att hitta tillbaka, läsarna (eller andra) ser igenom dig och bedömer allt du gör därefter i ett nytt ljus.

Summering: Vi valde kanske inte den enklaste vägen eller den affärsmässigt slugaste men ingen endaste gång kände jag, som var med från början till slut, att vägen vi valde var någon annans väg än vår. Ibland kan jag känna mig mest nöjd med just det faktumet.