Den siste magikern






Niklas Elmér samtalar med Paddy McAloon. (Ur Sonic #71, december 2013.)

»The old magician takes the stage

His act has not improved with age

Observe the shabby hat and gloves

The tired act that no one loves

There was a time he produced doves«

PREFAB SPROUT »THE OLD MAGICIAN«

 

– Varför det har tagit så lång tid?

Plötsligt blir det tyst på andra sidan luren. Paddy McAloon har precis fått frågan varför det tagit honom nästan tretton år att färdigställa »Crimson/Red«, Prefab Sprouts första album med nyskrivet material sedan »The Gunman and Other Stories« från 2001. Han upprepar frågan för sig själv inte bara en utan tre gånger innan han till slut svarar.

– Det kanske låter märkligt, men jag undrade länge huruvida det inte redan fanns tillräckligt med musik i världen. Jag befann mig i en kris och kände att oavsett vad jag tog mig för skulle det bara leda till ännu mer av samma saker. Men jag har aldrig slutat att skriva musik.

Under åttio- och nittiotalet var Prefab Sprout ett av Storbritanniens mest inflytelserika popband. Men sedan ett drygt decennium tillbaka har skivutgivningen blivit alltmer sporadisk. I början av nollnolltalet drabbades Paddy McAloon av såväl tinnitus som en svårartad ögonsjukdom och som konsekvens har han fått allt svårare att skriva och spela in musik. Inspelningen av »Crimson/Red«, visar det sig, var inte så mycket en produkt av pockande skaparlust som det var en praktisk lösning på en halvt akut situation. McAloon lovade sitt skivbolag han skulle spela in en skiva och tvingades helt enkelt leva upp till sitt löfte.

Berätta om skivans titel. Varför är du så fascinerad av färgen röd?

– Titeln har en djupt personlig betydelse för mig. När min tinnitus var som allra sämst och ljudet i huvudet var som värst hanterade jag det bland annat genom att börja klä mig i bjärta färger. Jag bar röda skor, tartanmönstrade byxor. Det kanske låter en smula excentriskt, men faktum är att det hindrade mig från att bli alltför introspektiv. Det roade mig, fick mig att skratta, tog uppmärksamheten från mina problem för ett ögonblick. Mycket av den musik jag älskar refererar på samma sätt till världen utanför. Som när Louis Armstrong sjunger »Stardust«, det är utåtriktad musik, musik som får en att glömma sina bekymmer. Det är färgen röd.

»Adolescence«, den enda låt på skivan där titeln nämns, är ett försök att återskapa upplevelsen av att vara tonåring. »Adolescence crimson/red«/Fireworks inside your head«, sjunger du. Hur har din syn på popmusik förändrats sedan du var tonåring?

– En del, om jag ska var ärlig. I den åldern levde jag genom musiken på ett annat sätt än jag gör i dag. Jag var otroligt nyfiken från det att jag upptäckte musiken som barn och fram till att jag blev en vuxen man. Men i takt med att du blir äldre drabbas du lätt av känslan att du hört det mesta förut. Det är bara så det är. Du vet vad ett rockband kan göra, vad man kan åstadkomma med en gitarr, en bas och trummor. Det betyder inte att ingen kan hitta på något intressant, modernt eller nytt, bara att de där ögonblicken när du överrumplas av någonting du aldrig hört förut blir alltmer sällsynta med åren.

Men det händer fortfarande att du överrumplas av ny musik?

– Ja och nej. Visst händer det ibland att jag hör musik som för mig framstår som fullt modern. Det handlar då oftast om svart musik, modern rhythm and blues. Jag hör att det händer någonting i den musiken som inte nödvändigtvis har hänt förut, men jag är samtidigt inte lika engagerad i utvecklingen som tidigare.

Tematiskt kretsar »Crimson/Red« kring åldrande och död. »Adolescence« skildrar tonårsårens framtidstro, »The Songs of Danny Galway« ett möte med en av dina barndomsidoler och »The Old Magician« en man som förlorat sina krafter och tvingas inse att han var bättre förr. Hur kommer det sig att du närmat dig de här frågorna just nu?

– Jag har blivit äldre, helt enkelt. Då blir de där frågorna aktuella på ett nytt sätt. Oavsett vad som annars kommer hända en i livet är en sak alltid närvarande och förutbestämd, nämligen att en dag kommer våra krafter att svika. När vi blir äldre har vi en tendens att bli mer nostalgiska och drömma oss tillbaka till svunna tider, till när vi var yngre, hade mer energi och världen var nyare och allt såg lite ljusare ut. Men nostalgin gör också att vi glömmer bort den andra sidan av det myntet. Osäkerheten vi kände, oron över att inte passa in och rädslan inför framtiden. Vi hade ingen aning om hur vi skulle hantera det där när vi var yngre.

Ändå uppfattar jag det som ett ganska upplyftande album.

– Det gläder mig. Visst uppehåller jag mig en del vid dystra frågeställningar, men jag har försökt att närma mig dem på ett så upplyftande sätt som möjligt.

När jag gick igenom Prefab Sprouts diskografi påmindes jag om att du ofta återvänder till stora ytor i ditt berättande. Jag tänker bland annat på prärien på »The Gunman and Other Stories« eller himlavalvet på »Andromeda Heights«. Det går igen också på »Crimson/Red«, inte minst i »The Best Jewel Thief in the World« där berättarjaget springer över hustaken och blickar ut över staden från ovan.

– Det är sant. Men berättarjaget i »The Best Jewel Thief in the World« skiljer sig en del från de karaktärer jag vanligtvis brukar skildra i det att han är hård och arrogant där mina karaktärer i vanliga fall brukar vara mer hederliga och belevade. Han ser ner på människor, både bildligt och bokstavligt, och behöver ständigt påminna sig själv om att det är ett osympatiskt sätt att framleva sina dagar. Avståndet är en förutsättning för att illusionen om hans oövervinnerlighet ska kunna fortleva. När jag hade skrivit klart låten insåg jag att den på många sätt fungerade som metafor för låtskrivande. Den handlar om den där sortens arrogans man behöver för att kunna övertyga sig själv om att det man arbetar på är tillräckligt bra för att alla ska få höra det. För, du förstår, ingen av oss vet egentligen hur man gör det här. De flesta av oss bara lever från dag till dag i förhoppningen om att lyckas fånga blixten i flaskan bara en gång till.

Du känner inte längre någon press att skriva en ny »Cars and Girls«?

– [Skratt] Nej, jag är ganska immun mot den sortens förväntningar. Jag tänker inte särskilt mycket på publiken när jag arbetar, utan försöker alltid att tillfredsställa mig själv i första hand. Däremot är det självklart, om jag får vända lite på din fråga, att min musik alltid på ett eller annat sätt kommer att låta som Prefab Sprout. Skillnaden den här gången är ju att jag uteslutande arbetat ensam. Jag har haft en väldig tur i det att både Martin [McAloon, Paddys bror] och Wendy [Williams] har varit uppmuntrande och fungerat som stöd för mig i arbetet. Wendy lämnade gruppen efter »Andromeda Heights« och lever ett helt annat slags liv nu. Martin är fortfarande intresserad av det jag gör och när möjligheten att göra en ny skiva dök upp och det stod klart för honom att min hälsa förhindrade mig från att arbeta tillsammans med andra gav han mig sin välsignelse. Men jag tänker inte låtsas som att det är idealiska omständigheter.

Du nämnde att du inte kan undkomma känslan av att du med åldern alltmer upplever att du redan hört allt och att det mattat av din lust att söka dig vidare musikaliskt. Men har du fortfarande ett behov av att fly in i musik?

– Ja, verkligen. Men flykt är kanske inte rätt ord. För mig handlar det snarare om att skala bort vardagen, med allt vad det innebär av problem och bestyr, och i stället träda in i en rikare och mer intressant värld. Om jag har tur och är omgiven av instrument kan jag en bra dag komma över en bild eller en melodi och stöpa om det till en låt. Det är fortfarande en speciell, nästan mystisk, upplevelse för mig. Visst kan man kalla det för flykt, om man vill. Men för mig handlar det snarare om att ytterligare fördjupa sig i vad det innebär att leva. 

 

PADDY-VIDEOR x 10

 

Prebab Sprout: When Love Breaks Down (1984)

Prefab Sprout: Faron Young (1985)

Prefab Sprout: Cars and Girls (1988)

Prefab Sprout: Hey Manhattan! (1988)

Prefab Sprout: Looking for Atlantis (1990)

Prefab Sprout: Carnival 2000 (1990)

Paddy McAloon & Jimmy Webb: The Highwayman (1991)

Prefab Sprout: If You Don’t Love Me (1992)

Prefab Sprout: A Prisoner of the Past (1997)

Prefab Sprout: America (2017)




Relaterat

Det du inte kan beskriva
Regina Spektor
Fri till slut