Spielbergs: This is Not the End

Ah, det där gitarrljudet.

Första sekunderna av »Five On It«, den inledande låten på norska Spielbergs debutplatta, fylls av ett gitarrgnissel och driv som direkt triggar i gång något hos alla oss som växte upp med amerikansk indierock under nittiotalet. Nu för tiden är det ovanligt att stöta på ett nytt band som så öppet låter så dåtid. Indierock av i dag verkar annars behöva krångla till det. Inte Spielbergs.

Nu är den norska trion inte några unga slynglar som precis upptäckt hur man får till rätt distat ljud på en förstärkare. Gitarristen och sångaren Mads Baklien och trummisen Christian Løvhaug spelade under större delen av tjugohundratalet med mängder av band. Tillsammans eller var för sig har de hållit på med allt från indiefolk till posthardcore. Efter att först ha gett upp rockdrömmen blev suget för stort, efter några år med vanligt knegande och familjeliv. Baklien och Løvhaug började repa en gång i veckan utan krav, när basisten Stian Brennskag anslöt föddes Spielbergs.

Jag lyssnar på när Baklien sjunger »I don’t wanna be part of your future« från låten »Bad Friend« och tittar på skivomslaget som visar en helt vanlig förortsvilla. Inbillar mig att det är sångarens hem som han nu symboliskt (igen) vänder ryggen till. Men Baklien har ingen aning om vems hus det är. Det får jag reda på när jag mejlar hans jobbadress på Oslos universitetsbibliotek. Omslaget är en av flera bilder som konstnären Christina Disington tagit i Larvik. Av Baklien får jag även reda på att några av låtarna på plattan är flera år gamla, andra helt nya.

»This is Not the End« är också en tudelad platta.

Ena halvan är »Five On It«, »We are All Going to Die« och desperata »4 AM«, raka frenesi-explosioner som gjort Spielbergs till en av årets mest intressanta nykomlingar. I artiklar och intervjuer om dem ser jag …And You Will Know Us By the Trail of Dead, Japandroids och Dinosaur Jr som referenser. Själv hör jag Superchunk, Bob Mould och framför allt Built To Spill runt »Perfect from Now On« i trions intrikata gitarrbyggen.

Men det är den andra halvan av plattan som gör Spielbergs till ett framtidsnamn på allvar. Det är andningspausen i »Familiar«, den utdragna basgången i »McDonalds (Please Don’t Fuck up My Order)« och de fjäderlätta ackorden i »Sleeper« som visar att de vill och kan så mycket mer än att bara rocka som om kalendern skruvats tillbaka till 1997.

Jag mailar Mads Baklien igen och frågar vad han mest ser fram emot under året. Svaret kommer omgående: »Mest av alt gleder jeg meg til å få tid til å lage nye låter. Jeg har masse ideer!«.

Något säger mig att det här är början på en fin ny musikalisk vänskap.