Eric Palmqwist: En halv gris kan inte gå

Ansåg att Eric Palmqwist borde ha lämnat engelskan redan med det senaste EP’s Trailer Park-släppet »Lojsta & Other Stories from an Island«. Det var en fin skiva som högst sannolikt hade uppfattats ännu mer personlig och unik om låtarna hade framförts på modersmålet. Men nu är det som det är, gjort är gjort, åren har gått, livet har levts och alldeles oavsett står vi här nu med en svenskspråkig debut i eget namn för gotlänningen som på nittiotalet provade lyckan i indiebandet Monostar.

»En halv gris kan inte gå« är tolv nedslag i det djupt personliga från någon som har uppnått den ålder som ibland krävs för att nog med perspektiv på egna handlingar, beteenden, tillkortakommanden och eventuella triumfer ska infinna sig. Eric Palmqwist förtjänar applåder för att han lyckas undvika de mest givna vinklarna och formuleringarna. Även om hans musik rätt ofta landar i Andreas Mattsson-självklara popmelodier kännetecknas de samtidigt av en oortodox snirklighet och finurlighet som gör att du som lyssnare aldrig riktigt vet vart de bär i väg. Det händer att de inte leder någonstans alls, stunder när orden är långt intressantare än musiken, men lika ofta blir det engagerande och gränsandes till gripande.

Ändå är det oklart om det är i rollen som hudlös singer-songwriter, som han främst presenteras som här, Palmqwists kvaliteter gör sig bäst. »En halv gris kan inte gå« bränner verkligen till när det en bit in i skivan, i utsökta låtar som »På en scen i fel stad« och »Helgon«, släpps på tyglarna och tonerna vecklas ut i Matthew Sweet-gnistrande, vackert flödande och smakfullt arrangerad powerpop. Nu har artisten säkert egna idéer om vart han vill ta vägen med sitt skapande, men undertecknad hade inte haft något emot ett helt album på det spåret. Just där känns det som att Eric Palmqwist både fyller ett tomrum och kommer till sin rätt.