Hurula: Klass

När det tidigare nu i februari stod klart vem som tagit hem en Grammis i kategorin Årets rock för EP:n »Oss är allt« valde vinnaren att inte utsätta publiken för ett rabblande tacktal. I stället sa han enkelt:

–  Tack, jag sms:ar alla sen.

På något vis fångar det där den Robert Hurula vi lärt känna. Uttrycken går via musiken och texterna. På senare tid har i för sig även hans bildkonst blivit mer publik, prata kan däremot någon annan gärna göra.

Dagen efter Grammis-galan släppte han en låt om självmordstankar. »Järnvägsbron« inleder detta nio spår långa album som fått namnet »Klass«. Ett album som till stora delar kretsar kring just psykisk ohälsa och en uppväxtmiljö där det destruktiva blivit normaliserat. 

Men låt oss först stanna lite vid titeln på den här skivan. Det är nämligen intressant att albumet har titeln »Klass«. Vid en första anblick ter sig denna platta faktiskt mindre politisk än sina föregångare. Det Hurula gör på »Klass« är i mångt och mycket att beskriva människoöden i marginalen. Ofta sitt eget, det är tydligt. Det råder inga tvivel om att det han skriver om är berättelser från sin absoluta närhet. Vare sig det handlar om en personlig upplevelse eller en anhörig som haft det svårt. Det är berättelser från miljonprogrammen och från platser långt ifrån såväl social som ekonomisk trygghet. Ibland i barndomens lägenhetskomplex utanför Luleå. Ibland i vuxenlivets motsvarighet i stockholmsförorten Bandhagen. Just klassperspektivet finns alltid där. På det viset är Hurula alltid politisk.

I sitt uttryck är »Klass« mer personlig än tidigare skivor. Robert Hurula släpper oss ännu närmare inpå huden denna gång. »Inte min son« är ett smärtsamt starkt exempel på detta. En berättelse från ett hem med en alkoholiserad och sadistisk styvfar. En berättelse om att känna sig oönskad.

Känslan av intimitet är återkommande.  Detta har givetvis att göra med texternas innerlighet. Men det bottnar också i det rent musikaliska. Antalet ballader är fler. De höga, distade gitarrerna får ibland stå tillbaka. Men lugn, herregud, ibland skrev jag. »Bara i Bandhagen ibland« fullkomligt dånar av Broder Daniel-gitarrer. Och »Självmedicinering« har den där (numera) patenterade kombinationen nattsvart mörker hand i hand med en melodi som fastnar likt sjuttiotalsschlager och den lär eka i huvudet länge och väl. Det där är Robert Hurula Sverige-bäst på i sin generation. Plötsligt går du där i korridoren på jobbet och nynnar på en sång som artisten själv sagt att den handlar om att älska någon som kämpar mot demonerna i sitt inre och om att sätta fingrarna i halsen efter en överdos av piller. 

Den industriella inledningen på »Jag vet« påminner på Thåströms senare verk. Och så hamnar vi då där igen. Möjligen är det tradigt för Hurula att aldrig komma ifrån den jämförelsen. Men vad ska vi göra då? Han ger oss inget alternativ, egentligen.

1. Han bor bara några hundra meter från lägenheten där Pimme växte upp

2. Använder sig av Per Hägglund (ex-Imperiet) som producent 

3. Låtarna har skickas till Hansa-studion i Berlin (i vilken Thåström spenderat otaliga timmar), där Michael Ilbert mixat plattan

Så, den jämförelsen får han nog leva med ett tag till. 

Ändå är Hurula framför allt sin egen. När »Innan ljuset« har brunnit ut blir det tydligt att detta är bland det bästa och mest självrannsakande som Hurula någonsin släppt. Med den här plattan blottar han ännu mer av sig själv än tidigare. Sjunger som att han behövde sjunga vartenda ord. Som att vi behövde höra vartenda ord. Han lär brinna länge till.