»Zoomar in på små ögonblick«

– Jag hade aldrig hört en tjej sjunga så här. Inte med det här språket. För mig som trettonåring kändes texterna så kreativa och intressanta, de sa saker jag kunde relatera till men gjorde det på ett annorlunda sätt. Min dåvarande kille spelade skivan för mig på sitt pojkrum. Jag, som inte hade någon koll på Fiona Apple, blev helt knäckt. En annan grej som tilltalade mig var att musiken var så lekfull. Hon är över huvud taget väldigt bra på att förena djup melankoli med påhittighet och en smula sarkasm.

– Det var som att jag bara hade väntat på att få höra något sådant här, något som skulle inspirera mig att vilja skriva egen musik. Jag hade sjungit en del tidigare men mest sysslat med klassiskt. Med »Extraordinary Machine« kände jag på en gång att det är ju det här jag vill göra.

I svarta jeans, gympaskor och svart, mönstrad t-shirt sitter Julia Jacklin i en välsutten soffa på Bar Brooklyn vid Hornstull några timmar före sin spelning på stället. Höstsolen träffar henne rakt i ögonen. Besöket är den australiensiska tjugofemåringens första i Stockholm sedan hon som tonåring besökte stan med sin familj. Det var den gången hon på vandrarhemmet där de bodde sa till sina föräldrar att hon bara skulle ta en promenad och på vägen ut i smyg lånade sin systers ID eftersom hela tanken med promenaden var att sätta sig på en bar och ta en öl. Vilket Julia också gjorde. Hon satt där helt själv, vid ett bord på en stockholmsbar, tänkte »så här är det att vara vuxen« och släntrade sedan tillbaka till familjen.

Historien är fin i fristående skick men får en extra lyster när du vet att Julia Jacklins debutalbum »Don’t Let the Kids Win« med humor, träffsäkerhet och smärta huvudsakligen kretsar kring brytpunkten mellan ungdom och vuxenliv (en av låtarna, en av de bästa, heter rentav »Coming of Age«). Ni vet de där åren då du fladdrar någonstans mitt emellan, de där åren då du känner och tänker väldigt mycket, de där åren då ditt vuxna jag verkligen börjar ta form men du alltjämt är osäker på om så någonsin kommer att ske.

Musikaliskt orienterar sig den Blue Mountains-uppvuxna sångaren och låtskrivaren i grannskapet där indierock, folk- country och singer-songwritersentiment möts. Gör egentligen inget unikt men får tack vare expressiv röst, skarpt melodisinne och intrikat lyrik till en tillräckligt egen twist för att höja sig över mängden och gör så att lyssnaren instinktivt tänker: »Vem är det här?«

– Även om jag inte lyssnar på »Extraordinary Machine« så ofta nu för tiden märker jag att den följer med mig än i dag, kanske allra mest tydligt i att jag ibland använder samma låtstruktur som Fiona Apple ofta har i sina låtar, säger Julia Jacklin. Och som textförfattare skulle jag faktiskt vilja skriva mer åt hennes håll. Hon är väldigt bra på att skriva om kärlek utan att göra det på det vanliga, generella, svepande sättet, snarare zoomar hon in på små ögonblicksstunder – en blick, en gest, annat – som inte sällan uttrycker mycket mer. Det försöker jag lära av och jobba med.

»Extraordinary Machine« är en väldigt producerad skiva.

– Instämmer. En måste nog se skivan i sitt sammanhang. Den hade spelats in en gång tidigare, i en mer avskalad inramning, men hennes skivbolag bestämde att hon skulle göra om allting och då blev det så här. [Första versionen av plattan, producerad av Jon Brion, läckte tidigt och är inte vidare svår att hitta.]

Din egen skiva är mer sparsam. Skulle du någon gång vilja göra något åt det här hållet?

– Inte fullt så här slickt. Men gärna något med lite mer »kött på benen«. Mina låtar är trots allt rätt avskalade nu. Med min skiva ville jag främst fokusera på låtarna och texterna, inte ställa något i vägen för dem. Nästa gång är jag säkert mer bekväm i studion och kanske då kan ta ut svängarna lite mer i produktionen.

Dina låtar är personliga, ibland smärtsamma, men där finns också mycket lekfullhet.

– Som folksångare, som jag väl länge såg mig själv som, trodde jag att du måste vara extremt sorgsen och oförmögen att se ljuspunkter i tillvaron. I början klev jag in i den rollen och skrev en massa ledsamma folkballader. Men med tiden kände jag att det inte helt överensstämde med vem jag faktiskt är. Det var då jag började skriva material utifrån en lite annan infallsvinkel, det behövde inte längre bara vara total sorg. [skratt] Och jag älskar att lyssna på någon som Father John Misty som gjorde typ åtta melankoliska folkalbum för att sedan inse att det inte var hans grej. Jag kände nog lite likadant.

Kan det handla om att det knappt går att ta deppig folksångare-konceptet längre än vad som är gjort? Alltså att det är svårt att i detta läge tillföra något.

– Bra fråga. Hur som helst kommer det alltid finnas en publik som vill ha den grejen. Och det lär alltid finnas artister som behöver eller trivs med att skriva den sortens låtar. Någonstans vill jag också tro att de som är bra på det hela tiden uppfinner nya sätt att göra det på och på så sätt tar traditionen vidare.

När du i dag hör »Extraordinary Machine«, känner du då nostalgi eller lyssnar du mer med professionella öron?

– Lite både och. Jag lyssnar definitivt på ett annat sätt i dag. Numera vet jag de facto vad produktion är för något. Det visste jag inte då, jag tänkte över huvud taget inte på basgångar eller stråkpartier.

– Samtidigt går det inte bortse från skivan har varit otroligt betydelsefull i min musikaliska uppfostran. Första låten jag spelade på gitarr var »Not About Love«, »Parting Gift« var en av de första låtar jag sjöng inför publik, i mitt första folkband gjorde vi en cover på titelspåret och så vidare. När jag hör skivan i dag kastas jag ofrånkomligen tillbaka till tiden då jag försökte komma underfund med allt: hur man spelar gitarr, hur man skriver texter, allt det andra.

Men blir du fortfarande berörd av låtarna eller har det förhållandet förändrats?

– Det har nog förändrats. Men det har förändrats för mig överlag. Givetvis älskar jag musik och blir fortfarande drabbad av den men jag tror inte musik kan betyda mer för någon än vad den gör när man är i de tidiga tonåren. Jag kommer ihåg första gången jag hörde »Kid A« med Radiohead när jag var fjorton, och det var som att det fanns ett före och ett efter. Det är jag inte med om så ofta nu för tiden. Jag tror att jag numera vet lite för mycket om hur det funkar. Innan jag började spela själv brukade jag se på musik som något ofattbart, ogreppbart, nästan mystiskt, något jag själv aldrig skulle kunna förstå eller skapa.

– Så, nej, av den anledningen tror jag inte att jag i dag blir lika punkterad av »Extraordinary Machine«. Men ska jag nämna en skiva som har varit och i förlängningen alltjämt är viktig för mig måste det ändå bli den. ■

JULIA JACKLIN

Indiefolkhopp som växte i bergskedjan Blue Mountains nära Sydney och nyligen sa upp sig från sitt fabriksjobb för att satsa helhjärtat på musikkarriären. Än så länge rullar den, inte minst i England där Julia Jacklin nyligen gjorde ett välbesökt och bejublat framträdande på End of the Road-festivalen. Hjärtvärmande debutalbumet »Don’t Let the Kids Win« släpps nästa månad.

FIONA APPLE: EXTRAORDINARY MACHINE

Fullängdare nummer tre för singer-songwritern från New York som slog igenom stort som artonåring med debuten »Tidal« 1996. Tillkomsten av »Extraordinary Machine«, efter många om och men släppt 2005, omgärdades av sammanbrott, rykten och förseningar.

Julia Jacklin: Body

Julia Jacklin: Pool Party