Adia Victoria: Silences




7
av 10
  • Artist
  • Adia Victoria
  • Album
  • Silences
  • Bolag
  • Atlantic/Warner


En outcast som säger sig vilja modernisera bluesen.

– Jag ville skriva en låt som speglar hur det var för mig att växa upp i Södern. Ingen annanstans inom musik fann jag berättelser som jag kunde relatera till, så jag skrev »Stuck in the South« för att dela med mig av mina upplevelser.

Detta berättade Adia Victoria för mig i ett Sonic-nummer för sisådär fem år sedan. Hon var då aktuell med debutsingeln »Stuck in the South«, en klaustrofobisk och nygotisk countryblues som skildrar hennes upplevelser av att växa upp som svart i en företrädesvis vit, inte sällan diskriminerade miljö och därutöver i ett djupt religiöst, allt annat än öppensinnigt hem. En skapelse som lätt kvalificerade sig bland 2014 års mest omskakande inspelningar.

Två år senare kom debutalbumet »Beyond the Bloodhounds«, vilket fortsatte på den konfrontativa eller ifrågasättande linjen men på ett rent musikaliskt plan bara bitvis infriade de högt ställda förväntningarna. Känslan var att den i Spartanburg County-fostrade men sedan några år Nashville-stationerade artisten ville täcka in lite för mycket av den amerikanska Söderns olika traditioner utan att egentligen riktigt landa i någon av dem. Det var en skiva du gillade i teorin men aldrig riktigt fick grepp om och kanske därför, möjligen alltför lättvindigt, lade åt sidan.

Uppföljaren dras delvis med samma problem, men tillsammans med Aaron Dessner från The National skruvar Adia Victoria på »Silences« fram en mer lekfull, nutida och enhetlig produktion som gör att hennes vitt skilda beståndsdelar hålls ihop tydligare än senast. Det svänger också på ett annat sätt, är jämförelsevis både souligt och stämningsfullt, och det lutar åt att Adia Victoria närmar sig en kärna som bara är hennes egen, även om en bit återstår. Hon har gjort något av en poäng av att leta efter en tillhörighet utan att känna sig hemma någonstans – har exempelvis och förmodligen motiverat inte varit nådig mot den nuvarande hemstadens i teorin så liberala americana-scen där du måste låta och se ut på ett visst vis för att beredas plats. Likafullt är det svårt att bortse ifrån att det här och där kan vara ett problem att skivan är lite för lite blues för att gå hem hos bluesfolket, att den är lite för lite folk eller country för att fungera hos det följet och risken är överhängande att indierockpubliken finner alltsammans aningen för rootsigt för att den ska sluta upp i drivor.

Nu säger sig Adia Victoria vilja modernisera bluesen, menar att den är något större än ett specifikt sound och det har hon ju rätt i. Hon besitter en rad egenheter och kvaliteter men det har ännu inte utmynnat i ett rakt igenom omisskännligt uttryck. Det hade också behövts fler låtar av samma dignitet som »Bring Her Back« och »Dope Queen Blues«. Men den övergripande attityden och spänningen kan ingen ifrågasätta.




Relaterat

Dixie Chicks