Robert Forster: Inferno

Som Robert Christgau en gång framhärdade var det Grant McLennans låtar som lockade in lyssnaren till The Go-Betweens skivor men det var Robert Forsters diton som stod för det djupare intrycket (vi talar här generellt, det finns så klart undantag) och höll kvar lyssnaren. Det är ingen slump att Lloyd Cole i dokumentären om bandet kallar Forster »the Samuel Beckett of songwriters«. Framför allt har dynamiken i de båda frontfigurernas särdrag sett till att The Go-Betweens låtar och skivor med åren har stått sig i klart högre grad än vad många andra, inte sällan långt mer framgångsrika, band har gjort. Sålunda naturligt att känsliga, smarta och belästa indieband och artister över hela världen hämtar inspiration därifrån än i dag.

När låtskrivarduon delade på sig och det på deras respektive soloskivor »bara« fanns det ena kvar kunde det fortfarande vara bra eller ibland mer än så, vi talar trots allt två skickliga och distinkta låtskrivare och sångare, men den där speciella lystern och spänningen infann sig inte längre eller i alla fall mindre oregelbundet och självklart. Det är nu inget unikt, exemplen är många – magin uppstår i kemin (och ibland tävlingsinstinkten samt bollplankandet) mellan människor, utan varandra återstår begåvning men det unika samspelet uteblir.

Själv älskade jag The Go-Betweens på åttiotalet, de var ett av de band som fanns nära hjärtat på riktigt, som bättre än de flesta kunde ljudillustrera ens sökande tonår, men när de i december 1989 tog beslutet att gå skilda vägar försvann även mitt eget engagemang. Soloplattorna spanade jag bara in sporadiskt. Det här var på den tiden då du i regel behövde köpa skivor för att höra dem och att följa samtliga eller bara några medlemmar ur alla splittrade favoritband från åttiotalet blev snabbt en övermäktig uppgift, en ville trots allt också bereda visst utrymme åt nya förmågor. Av det jag hörde från solo-Forster och solo-McLennan fanns trots stundom sviktande produktioner något som kändes och ibland brändes, likafullt var förtrollningen bruten på samma sätt som den kan visa vara när du träffar en gammal kärlek många år efter att både du och ex-partnern gått vidare med livet. Det spelade ingen roll att Forster och McLennan i början av nollnolltalet återförenades under Go-Betweens-flagg på några skivor innan den senare så sorgligt gick bort, det jag hörde tyckte jag om men så här dags hade annat kommit emellan, Amanda Brown och Lindy Morrison var inte heller längre ombord, det var bra och fint men inte längre samma sak.

På senare år har jag emellertid märkt att jag allt oftare dras tillbaka till The Go-Betweens-skivorna, deras romantik och intellekt, deras melodikänsla och nerv, och en positiv bieffekt av det är att jag nu för första gången på länge kände ett genuint sug efter en ny Robert Forster-skiva.

Ännu bättre är förstås att »Inferno« inte lämnar en besviken. Visst är det så att du fortfarande kommer på dig själv med att längta efter att då och då få in McLennans smittsamma svärmerier bland Forsters fundersamma och aldrig osympatiska sarkasmer, men när du väl insett den önskans orimlighet lär du snart bli varse att du efter varje lyssning vill återvända till skivan igen, och igen. Det är inte svårt att tycka om den mestadels nedtonade musiken, någonstans mellan spartansk folkpop, nutidsfrånvända stämningar och Lou Reeds mindre bombastiska rockexkursioner. Det är ännu lättare att omfamna melodierna och beröras av lyriken som på relativt kort speltid lyckas få in väldigt mycket om vänskap, liv, mänsklighet, tacksamhet, hans egen plats på jorden; »I know what it’s like to be ignored and forgotten/When yours is the name that doesn’t come up too often«, sjunger han i »Remain«. En annan låt heter »No Fame«.

Alltsammans leder fram till sistaspåret »One Bird in the Sky«, skivans längsta låt och sett till uppbyggnad, instrumentering, text och kvardröjande effekt en av de finaste från den här artisten någonsin. Ett oerhört känsligt och trösterikt existentialistisk epos du aldrig vill släppa taget om.