Solange: When I Get Home

Albumet börjar och slutar på samma vis, det vill säga nästan inte alls. Man får känslan av att kliva in i en föreställning, ett tankeexperiment som är i ständig rörelse, precis som den diffusa kombination av geografi och skiftande minnen som är albumets omöjliga slutmål: hem.

Välkommen till Cirque du Solange.

Hennes förra platta hade New Orleans som bas och köksbordet som utgångspunkt för politiska låtar om hur det är att vara afroamerikan i USA. Nu är platsen födelsestaden Houston, och skådeplatsen alla de delar av människans hjärna som är involverade i att forma ett minne och knyta samman det med känslor. Den politiska dimensionen finns med andra ord kvar i form av minne, glömska och ursprung, men har nu den mer subtila formen av en underliggande närvaro. Inbakat i själva temat som negativet till ett fotografi. Albumet söker sig fram non-finito, som en medvetandeström som drar med sig bitar av förflutet och nutid i form av sound, anspelningar, gäster, samplingar. Det lämnas åt lyssnaren att pussla samman betydelsen av alla intryck som strömmar förbi: soundet av en Roland TR-808, danslärarinnan från Fame, Alice Coltrane, ekon av Sister Nancy, Antibalas, Ayers, DeLorean-bilar. Varje låt är en öppen dörr. Men det finns en röd tråd: en dåsig bastrumma bildar ett slags ryggrad för hela albumet som Solange och hennes gäster improviserar runt. Atmosfären är hypnotisk, mättad, nästan så förtätad att den blir till trögflytande vätska. Låtarna och de berömda gästerna som passerar genom den rör sig alla i en koreografi som bär Solanges tydliga signatur. Det är briljant, både som koncept och i utförande.

Ibland blir »When I Get Home« så förtätad att den absorberar sitt eget ljus och man famlar efter ledtrådar som ger ifrån sig ett vagt sken precis på gränsen till det medvetna (var det Prince som skymtade förbi? Inbillade jag mig?). Vid några tillfällen blir skenet å andra sidan så starkt att låtarna blir självlysande. »Almeda« med sina övertydliga referenser till emo-rap som lyser likt en guldåder i bergdager har redan hissats som ett sådant spår av uppenbara skäl. Jag fastnar för »Binz« och »Stay Flo«. Jag inser efter en stund att skenet är så starkt eftersom de anspelar på ljusa minnen. Den ena med sitt eko av dancehall, den andra eftersom den låter som en nedpitchad variant av Timbaland-produktionerna jag var så förtjust i efter millennieskiftet.

Minnena gör »When I Get Home« till ett slags barn av sin tid, besatta som vi är av hågkomst numera. Att beslagta minnet är totalitära regimers specialitet konstaterade den bulgariske filosofen Tzvetan Todorov långt innan Trumps kampanjslogan »Make America Great Again« bar honom till presidentposten. Solange närmar sig ämnet med konstnärlig elegans och formulerar genom albumet en slags protest. Kanske vill hon visa hur vansklig historieskrivning är när hon väljer att använda ett upplöst format som hela tiden pekar mot den tunna röda linjen mellan sanning och nostalgi, mellan det upplevda och det drömda. Introtiteln är talande: »Things I Imagined«. »When I Get Home« drar så effektivt nytta av vad den textbesatta västvärlden ofta glömmer – musiken som historiebärare och trigger av känslominnen. Hur opålitliga de är, så många bottnar de rymmer. Det finns också en illustrativ film som ackompanjerar albumet där man får ta del av alla de skiftande bilder som är Houston för Solange. En plats där futuristiska skyskrapor möter folklore om svarta cowboys. Ju mer jag lyssnar tänker jag på den brasilianska konstnären Lygia Clark, hon som lät betraktaren avsluta sina skulpturer, sina bichos, och på så vis lämnade tolkningen öppen för sig själv och för betraktaren att sätta punkt för på egen hand.

»I can’t be a singular expression of myself, there’s just to many parts« mässar Solange talande nog på mellanspåret »Can I Hold the Mic«. Hem är en splittrad plats, en damm med ömsom klart ömsom grumligt vatten. Det framkallade negativet kan aldrig rymma en tillfredsställande bild. »When I Get Home« är en del i en oändlig meanderlik berättelse, omöjlig att fullborda.